Visar inlägg med etikett Rhys Ifans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rhys Ifans. Visa alla inlägg

torsdag 15 september 2016

Bio: Snowden

Foton copyright (c) Scanbox
Det finns vissa filmer som man liksom vet hur de kommer att vara redan innan man sett dem. SNOWDEN är en sådan film.
Dessutom är detta en film av Oliver Stone, som faktiskt fyller 70 just idag när jag skriver detta, och Stone brukar ofta med all önskvärd tydlighet redogöra för sin ståndpunkt redan i början av sina filmer. SNOWDEN är på många sätt en typisk Oliver Stone-film, även om han är lite mer nyanserad denna gång.
Snowdenaffären har väl de flesta av oss i färskt minne. Den inträffade ju bara häromåret. Edward Snowden är den där killen som, anställd hos NSA, avslöjade CIA:s olagliga övervakningsmetoder för pressen och läckte ut en massa fakta, innan han flydde fältet och bosatte sig i Moskva. Det Snowden gjorde kan man förstås ha åsikter om. Att staten sitter och avlyssnar intet ont anande, vanliga, helt oskyldiga människor är skrämmande. Samtidigt finns det många hemliga handlingar som absolut inte bör spridas till allmänheten, för allas säkerhet. Det säger sig själv.
I vilket fall: Joseph Gordon-Levitt spelar Edward Snowden, en soldat som skadar sitt ben och därför omplaceras. Han söker in till CIA, han är den starkast lysande stjärnan på utbildningen, bossen Corbin O'Brian (Rhys Ifans) imponeras, och Snowden börjar jobba med de hemligaste saker, vilket hans flickvän (Shailene Woodley) inte har en aning om.
SNOWDEN är en bra film.Varken mer eller mindre. Den är självklart för lång; en bra bit över två timmar. Efter ett tag är den alldeles för snackig. Men det är okej. Om det verkligen gick till så som det skildras i filmen har jag ingen aning om, och jag är inte tillräckligt intresserad för att gräva fram fakta.
Nicolas Cage medverkar, men tyvärr är hans roll alldeles för liten. Det hade varit roligt att se honom som en överspelande CIA-chef eller något sådant. Även Scott Eastwood medverkar. Han är så oerhört lik sin far i ung upplaga, att det blir lite distraherande.
Den riktige Edward Snowden dyker minsann också upp på ett ganska snillrikt sätt.
Precis som så många andra filmer som bygger på verkliga händelser från senare år, blir SNOWDEN aldrig speciellt spännande. Vi vet ju hela tiden hur det kommer att gå. I det här fallet är vägen till filmens upplösning intressant, men filmen gjorde inget större intryck på mig.








(Biopremiär 16/9)


-->

onsdag 25 maj 2016

Bio: Alice i Spegellandet

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

ALICE I UNDERLANDET från 2010 var inte en av Tim Burtons bästa, eller ens bättre, filmer, men den blev av någon anledning en stor succé världen över. Således kommer här en uppföljare. Såklart. Sex år har det alltså tagit, vilket innebär att Mia Wasikowska, som gör Alice, hunnit bli 26 - i Lewis Carrolls böcker är hon en liten flicka.

Tim Burtons namn blåses upp med stora bokstäver i trailern till ALICE I SPEGELLANDET, men den här gången är han bara producent. För regin står James Bobin, som mest jobbat med TV och som gjort två biofilmer med Mupparna (varav jag sett en; den är jättebra - min recension finns HÄR). Boken "Alice i Spegellandet" från 1871 tror jag inte att jag läst, jag kan i alla fall inte minnas att jag gjort det, även om handlingen känns bekant när jag skummar igenom ett handlingsreferat. Filmen ALICE I SPEGELLANDET har inte alltför mycket med boken att göra.

Det hela inleds med vad jag trodde var en drömsekvens. Alice är kapten på ett fartyg, som beskjuts av fientliga kanoner medan det tar sig fram genom en kraftig storm. Alice lyckas dock ta sin båt till London - och jag inser att det inte alls handlar om den dröm. Alice har verkligen blivit sjökapten på riktigt. Men allt är inte frid och fröjd därhemma. En ond lord vill ta ifrån Alice och hennes mor både fartyg och bostad.
Efter diverse incidenter i London, får Alice syn på larven/insekten Absolem från Underlandet (Alan Rickman gör rösten) och följer efter honom. De rusar genom ett hus och det bär sig inte bättre än att de hoppar genom en spegel och hamnar i en besynnerlig värld.

Eftersom flera av figurerna från Underlandet finns där, är det väl samma värld som i förra filmen. Eller inte. Vad vet jag. I vilket fall: Hattmakaren (Johnny Depp) har blivit deprimerad och verkar vara döende. Det är något om att han saknar sina föräldrar - eftersom detta är en Disneyfilm, handlar den förstås om att familjen är det absolut bästa av allt. Ah, detta så amerikanska tema! Gör allt för familjen, men ge fan i dina grannar - det är väl ungefär det Trumps budskap går ut på.

Alice får veta att Tiden är en man (Sacha Baron Cohen); han bor i ett slott och har en pryl som kallas kronosfären, med vilken man kan resa i tiden. Alice tänker sno denna, och resa tillbaka i tiden för att rädda Hattmakarens föräldrar.
ALICE I SPEGELLANDET får mig att tänka på PAN; den där konstiga Peter Pan-filmen som superfloppade förra hösten. James Bobins film är bara en enda gigantisk orgie i surrealistiska, datoranimerade miljöer - och absolut inget annat. Detta är en film om Tiden - och jajamen, jag tittade på min klocka åtskilliga gånger under pressvisningen. Visst är filmen ibland väldigt snygg, i synnerhet när den utspelar sig i Tidens slott, men det är också allt den är. Det här är inte spännande och det är absolut inte roligt. Det är bara påfrestande och efter ett tag rätt svårbegripligt. Eftersom det inte finns några regler i i Under/Spegellandet, kan vad som helst hända, och det gör det också - och då blir det svårt att engagera och skapa spänning.

Dessutom serveras vi Stora mästerskapen i överspel. Framför allt från Johnny Depp. Helena Bonham Carter återkommer som Röda drottningen, Anne Hathaway är tillbaka som Vita drottningen. Matt Lucas skymtar förbi som Tweedledee och Tweedledum (och ser bara datoranimerad ut), Rhys Ifans gör Hattmakarens far.

Det här är en riktigt dålig film. Hu.

Filmen är tillägnad Alan Rickman.

Det hade varit mycket roligare att se en äventyrsfilm som enbart handlar om Mia Wasikowska som sjökapten på de sju haven.








(Biopremiär 25/5)

tisdag 16 juni 2015

Bio: She's Funny That Way

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För ett par månader sedan såg jag om jag på GO'DAG YXSKAFT och PAPER MOON, två klassiker av Peter Bogdanovich från 1972 och '73, varav den sistnämnda fortfarande är väldigt bra. Efter att ha sett dessa funderade jag på vad Bogdanovich har haft för sig den senaste tiden. Det känns ju som om det varit tyst sedan MASK (1985) och TEXASVILLE (1990). Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att han regisserar kontinuerligt - men det handlar mest om TV-filmer.
Nu är han i alla fall tillbaka på bioduken med en New York-komedi, producerad av Wes Anderson och Noah Baumbach. Jag skulle vilja beskriva SHE'S FUNNY THAT WAY på följande sätt:
Tänk er att Stefan & Krister sitter någonstans i Halland och funderar på ett nytt lustspel. De kommer på att de kan göra en buskisversion av PRETTY WOMAN. Men  så slår det dem att de ju alltid får så dålig kritik på tidningarnas kultursidor, där de oftast hånas. Därför anlitar de Woody Allen som manusförfattare. Han ställer upp billigt om han slipper jobba mer än tre dagar på manuset.
... Självklart hittar jag bara på. Men det är så här Peter Bogdanovichs nya film känns. Det här är en väldigt irriterande film som i princip inte är rolig alls. I stort sett varenda scen, varenda rollfigur, varenda vändning i handlingen är avsedd att vara hysteriskt rolig - men ingenting funkar.
SHE'S FUNNY THAT WAY ramas in av en intervju med den nya, unga filmstjärnan Isabella Patterson, som spelas av den engelska skådespelerskan Imogen Poots. Jag satt filmen igenom och undrade vad det var för konstig dialekt hon pratade - antingen var det det sämsta försök till New York-accent jag hört, eller så talade hon något slags extremt genuin accent. Det låter som om hon har talfel. Det visade sig alltså att hon lagt sig till med det konstiga uttalet. Oavsett vilket är Poots fruktansvärt irriterande.
Isabella, som kallas Izzy, berättar om hur allt började. Hon jobbade under namnet Glo Stick som call-girl, och blev en dag anlitad av Broadwayregissören Arnold (Owen Wilson) - varför den gifte Arnold anlitar call-girls framgår inte riktigt, det verkar mest vara en normal grej män gör när de är ensamma. Izzy har skådespelardrömmar och går på provspelning. Det visar sig vara Arnolds nya pjäs, som har Arnolds fru Delta (Kathryn Hahn) och filmstjärnan Seth (Rhys Ifans) i huvudrollerna. Izzy chockas av att Arnold är regissören. Arnold chockas ännu mer av att hon dyker upp. Izzy blir kär i manusförfattaren (Will Forte), vars flickvän är Izzys stirriga terapeut (Jennifer Aniston). En gammal gubbe som brukade anlita Izzys tjänster är kär i henne och låter henne skuggas av en privatdetektiv - som visar sig vara far till en av de inblandade.
I den här filmen är alla släkt med alla - åtminstone verkar alla känna alla. Humorn bygger på förvecklingar modell fars på valfri privatteater. Flera spelar över. Det babblas oavbrutet. Folk pratar i mun på varandra. Man ska tänka Oh, vad tokigt, nu är Delta på väg till Arnolds hotellrum, och han har gömt en rysk call-girl (Lucy Punch) i badrummet, eftersom hon gått fel, hon skulle egentligen till den förälskade gubben, som finns i rummet intill, och i rummet mittemot finns manusförfattaren och Izzy! För att inte tala om hur tokigt det blir när alla ovetande om varandra råkar gå till samma restaurang.
Filmen räddas en aning av de medverkande, och förutom de skådisar jag nämnt, får man se en oändlig rad känt folk dyka upp i småroller: Michael Shannon, Colleen Camp, Cybill Shepherd, Tatum O'Neal, Joanna Lumley, Scott Campbell, Bogdanovich själv, och i sista scenen stövlar Quentin Tarantino in som sig själv och pratar om en Sonny Chiba-festival.
Arnold pratar ofta om att man istället för att ge nötter till ekorrarna, ska man ge ekorrar till nötterna. Filmen är producerad av Squirrels to the Nuts LLC - och detta har man lyckats stava fel till i eftertexterna! Mot slutet av dessa står det "Squirrels the the Nuts LLC".
Jag kan tyvärr inte komma på någon större anledning att se SHE'S FUNNY THAT WAY.
Det hade nog blivit bättre med Stefan & Krister.
  







(Biopremiär 20/6)

-->

tisdag 3 juli 2012

Bio: The Amazing Spider-Man

Foton copyright (c) Sony Pictures

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Läderlappen, Järnmannen, Daredevil och Wolverine i all ära, men de kan inte mäta sig med den gamle nätskallen.

Det första nummer av Spindelmannen jag läste, var nummer 1/1974, fast ett par år efter att tidningen kom ut. På den tiden var det legendariska Red Clown som gav ut tidningen, och redan som liten gosse irriterade jag mig på den misslyckade och slarviga färgläggningen. Men själva serien tyckte jag var hur tuff och spännande som helst - även om jag inte läst de föregående numren och därmed inte visste vad det hela gick ut på.

När Atlantic Förlag tog över Marvelutgivningen 1978 började jag läsa Spindelmannen mer regelbundet. Ett tag var jag ganska besatt av serien. Och återigen - jag var fortfarande bara en liten gosse, men jag irriterade mig på de slarviga utgåvorna. Ta bara nummer ett, till exempel. Orkade de inte rita en logga? Fast jag gillar att de utlovar raffel på varje sida. Första numret innehöll det allra första avsnittet av Stan Lee och Steve Ditko från Amazing Fantasy nummer 15, som kom 1962. Därefter körde Atlantic serier från slutet av 70-talet, i vilka Peter Parker var ihop med Mary Jane. Plötsligt dök det upp en klon av Parkers döda flickvän Gwen Stacy - vem var det? Och plötsligt publicerades gamla serier, där Parker är ihop med Gwen och hon dödas av Gröna Trollet. Förvirringen var total, men jag gillade serien.

För drygt tio år sedan köpte jag det första volymerna av Essential Spider-Man, och läste seriens första tio årgångar kronologiskt. Och då insåg jag seriens storhet. Som barn tyckte jag mest att det var fräckt med superkrafter och svängiga superslagsmål. Som vuxen är det tvåloperan jag vill ha. Jag kom på mig med att tycka att all action kom i vägen för det jag egentligen ville läsa om - det vill säga Peter Parkers struliga privatliv och hans romanser med Betty Brant, Gwen Stacy och Mary Jane Watson (och senare Svarta Katten). På 1960-talet hade serien en väldigt tilltalande jargong, som väl fortsatte under 70-talet. De senaste decennierna har jag inte läst så mycket Spindelmannen, jag har gjort en del försök, men jag har ärligt talat inte begripit någonting alls - ofta har jag inte ens kunnat se vem som är Peter Parker av figurerna.

Sam Raimi är en av de filmregissörer som skapade mitt filmintresse. Visst kändes det lite märkligt att han skulle göra Spindelmannen, men resultatet skulle säkert bli lyckat. Nu är jag inte så nödbedd, herregud, jag gillar ju TV-serien från 70-talet med Nicholas Hammond i huvudrollen, men SPIDER-MAN från 2002 tyckte jag var lyckad. Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom. SPIDER-MAN 2 som kom två år senare anser jag vara världens bästa superhjältefilm, det är en enastående film. När Raimi spikade ihop SPIDER-MAN 3 2007 klantade han till det en aning. Han gapade över för mycket och stoppade in material för tre filmer i en och samma film; det var för många skurkar och för stökigt. Sony ströp filmserien.
Nicholas Hammond som Spindelmannen 1978

Mina invändningar mot Sam Raimis tolkning av Lees och Ditkos skapelse är inte många. Jag tycker att det är fullkomligt onödigt att Peter Parker försetts med organiska nätskjutare i handlederna; det var en ändring jag inte riktigt accepterade. Och Kirsten Dunst var helt fel som Mary Jane. Dunst hade inte alls samma personlighet som partypinglan i serietidningen. Dessutom ser Dunst aningen trist ut. En del fanboys klagade på att Gwen Stacy inte var med i Raimis första film. Raimi ansåg att Gwen egentligen är ointressant. Enda orsaken till att hon är ihågkommen, är hennes dramatiska död. Så det blev Mary Jane på en gång (fast Gwen dök upp i trean).

Att göra en Spindelmannenreboot bara tio år efter Raimis första film känns rätt korkat och överilat. Det är väl ändå onödigt. Och jag fruktade ett tag det värsta. Men här har vi filmen.

Och den är bra!

Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom.

THE AMAZING SPIDER-MAN är regisserad av en kille med det väldigt passande namnet Marc Webb, som tidigare bland annat gjort den trevliga (500) DAYS OF SUMMER, och i huvudrollen som Peter Parker ser vi Andrew Garfield, som vi känner igen från till exempel THE SOCIAL NETWORK och NEVER LET ME GO. Garfield fyller 29 i sommar och är förstås rejält överårig som 17-årig high school-elev, men det får vi ta.

Webb börjar om från början och vi får än en gång veta hur den småmobbade plugghästen Peter Parker blev Spindelmannen. Men historien är radikalt ändrad både från serietidningen (åtminstone den ursprungliga versionen, jag vet inte om storyn reviderats sedan dess) och Sam Raimis film. När filmen öppnar presenteras vi kort för Peter föräldrar och främst hans far; en vetenskapsman. Dessa måste iväg på någon väldigt mystisk och hemlig grej, och lämnar den lille sonen hos farbror Ben och faster May, spelade av Martin Sheen och Sally Field; May är alltså ingen skröplig liten kärring här). Föräldrarna kommer aldrig tillbaka och stackars Peter växer upp hon Ben och May.

På skolan får Peter ofta stryk av Flash Thompson (Chris Zylka), men han trånar även efter söta Gwen Stacy (Emma Stone). Men så får Peter veta att hans far samarbetade med den enarmade vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifans), som försöker utveckla ett ödleserum som ska få hans arm att växa ut igen. När Peter besöker Oscorp, där Connors jobbar, råkar han bli biten av en genetiskt modifierad spindel (vad är det för fel på radioaktiva spindlar nuförtiden?), och, ja, då går det som det går. Peter Parker får spindelkrafter. Dock ej organiska nätskjutare, så han konstruerar sådana själv. Efter att Peter bråkat med farbror Ben, går Ben och bli mördad av en rånare, och Peter blir besatt av att hitta mördaren. Eftersom flera skurkar har sett Peters ansikte börjar han maskera sig - vilket leder till att han får polisen efter sig. Det blir extra problematiskt, eftersom polischefen heter Stacy (Denis Leary) och är far till Gwen som Peter nu fått ihop det med.

... Och samtidigt injicerar dr Connors sig själv med ödleserum, och dra på trissor om han inte förvandlas till en jätteödla och lever jävel ...

Jag konstaterar att Andrew Garfield på flera sätt är bättre än Tobey Maguire både som Peter Parker och Spindelmannen. Den gänglige Garfield ser lite goofy ut med sitt underbett och rör sig som en tonårsgrabb vars armar och ben börjat växa. Han är nervös och osäker på ett övertygande sätt, snäll och väldigt sympatisk - och det sistnämnda är A och O i en film av det här slaget. Som Spindelmannen är han en ettrig snackpåse. Ständigt babblande och vitsande - och det är ju så det ska vara.

Emma Stone är synnerligen charmig och rolig som Gwen Stacy. Det märkliga är att Gwen i den här filmen är så som Mary Jane borde ha varit i de tidigare filmerna. Jag vill minnas att Gwen bara var en trist överklassbrud i serierna. Men så är ju Emma Stone en synnerligen cool tjej. Jag läste "How much is a pint of milk?"-intervjun med henne i Empire och hon gav intryck av att vara hur cool som helst. Som Gwen Stacy får hon vara rolig.

Den avigt inställde Captain Stacy må vara en sammanbiten hårding, men eftersom det trots allt är Denis Leary kan han inte hålla sig, och fäller ett flertal roliga kommentarer han med. Däremot är Rhys Ifans och hans dr Connors en lite trist skurk. Visst, det är alltid tufft med ett monster, men jag var aldrig speciellt förtjust i The Lizard i serien, och här i filmen känns han lite ... Jag vet inte. Slätstruken? Oinspirerad? Han är inte elak nog, inte galen nog, inte utflippad nog.

Och varför envisas Spindelmannen med att avslöja sin identitet mest hela tiden? Snar känner väl halva New York till vem han är.

Men i övrigt är detta en alldeles, alldeles utmärkt film. Datoranimering har gått framåt en hel del sedan Raimis filmer, och actionscenerna och i synnerhet Spindelmannens svingande mellan skyskraporna, den här gången i 3D, är väldigt övertygande - kolla bara den sista bilden innan eftertexterna. Hade jag fått se den som tioåring hade jag skitit på mig. Faktum är att jag nästan sket på mig nu också. Precis ska Spindeln se ut! Och till skillnad från så många andra action- och superhjältefilmer idag, så går det faktiskt att se vad som händer i actionscenerna; klippningen är väldigt sansad. Dessutom är James Horners musik lite gammaldags på ett trevligt sätt; den får mig att tänka på 50-talsfilm.

Fast det som gör THE AMAZING SPIDER-MAN till en bra och underhållande film är att actionscenerna och de bra rollfigurerna kombineras med en av de gulligaste kärlekshistorier jag sett på länge. Det är nästan romansen mellan Peter och Gwen som är behållningen - och det var många drömska suckar i publiken när jag såg filmen.
Betty Brant, Mary Jane och till och med J Jonah Jameson lyser med sin frånvaro, men jag gläds åt att gamle C Thomas Howell oväntat har en liten roll som namnlös byggarbetare. Howell har ju harvat i B-filmer de senaste tjugo åren så det är kul för honom att vara med i en storfilm igen.

SPIDER-MAN 2 är nog fortfarande världens bästa superhjältefilm. Men Marc Webbs film ligger inte långt efter. Det här är riktigt bra. Hade jag haft halva dvärgar att dela ut, hade jag nog dragit till med 4½ i betyg. THE AMAZING SPIDER-MAN är helt enkelt amazing. Jag tycker att det här är betydligt bättre än THE AVENGERS.

I vanlig ordning bryts eftertexterna halvvägs för en "post credit scene", i vilken vi ser silhuetten av en skum och okänd typ. Vem kan det vara? Norman Osborn? Eller den göteborgske superskurken Osborn?!

Jag väntar med spänning på nästan film...






(Biopremiär 3/7)

torsdag 29 juli 2010

Bio: Mr Nobody

Foton copyright (c) PAN Vision
Mina trogna läsare torde känna till att jag har svårt för alla dessa hajpade, hippa, "konstnärliga" och framför allt pretentiösa regissörer som ploppat upp de senaste tio åren eller så och som dyrkas av vissa människor som inte vet bättre. Typexempel är ju Spike Jonze. Han borde hållit sig till Beastie Boys-videor. Och så har vi fransmannen Michel Gondry, som dessutom samarbetat med Jonze för att uppnå värsta möjliga effekt. Gondry är illa nog på egen hand, som i obehagliga THE SCIENCE OF SLEEP; en film om psykfall som får ihop det. Han lyckades sabba BE KIND REWIND, en film som hade alla förutsättningar att bli en härlig fjöntfilm. Nu skadesköts filmen med hjälp av märkliga pretentösa drag. Så jag undrar verkligen hur den kommande GREEN HORNET kommer ett bli...
En tredje herre är belgaren Jaco Van Dormael.
I ärlighetens namn har jag inte sett hans tidigare filmer, och gubben har hållit på i trettio år nu. Fast jag minns att alla - som i "alla" - snackade om TOTO LE HÉROS, som kom 1991.
När jag bänkade mig på pressvisningen av MR NOBODY var jag lite fel på det. Dels visste jag inte om det var den eller THE BOYS ARE BACK som skulle visas, jag var väl ovanligt förvirrad. Men framför allt hade jag fått för mig att MR NOBODY är en asiatisk film. Fråga mig inte varför. Dock hade jag noterat att filmen skulle vara två och en halv timme. Det är ju ett jävla sätt, om det inte handlar om superhjältar eller cowboys.
Apropå cowboys, tänker jag alltid på DET VILDA GÄNGET när bolaget Wild Bunchs logga dyker upp på duken. Och så tänker jag på Cannes och andra filmfestivaler. Wild Bunch dominerar på många festivaler, och ofta är deras filmer typiska festivalfilmer. Det känns som om de är gjorda för till exempel Cannes, och inte för vanlig biodistribution. MR NOBODY kommer från Wild Bunch.
Jared Leto spelar Nemo Nobody (redan namnet är pretentiöst!) som vaknar upp och upptäcker att året är 2092. Herr Nodody är 120 år och kommer att bli den sista människan som dör av hög ålder - år 2092 dör inte människor längre. Därför ska Nemos död direktsändas på TV.
Fast den rynkige gubbstrutten är övertygad om att han bara är något på trettio år gammal.
Och så börjar han drömma och filosofera. En typisk frågeställning i filmen: Varför minns man inte framtiden?
Han funderar på om han levt rätt liv, det liv han borde ha levt. Har han älskat rätt kvinna? Och så vidare. Det är lite svårt att redogöra för filmens handling. I alla fall för mig, eftersom jag hela tiden hörde en röst från filmduken som sa "Du känner hur dina ögonlock blir tyngre..."
MR NOBODY består av en väldig massa episoder ur Nemos liv, berättade lite huller om buller sådär. En del av de här episoderna är riktigt bra. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om en av de olika parallella trådarna.
Vidare är filmen ofta väldigt tjusig. Denna fransk-tysk-belgisk-kanadensiska film kan inte ha varit billig att göra, och den är inspelad i samtliga fyra länder. I synnerhet framtidsscenerna är imponerande med sina science fiction-landskap.
Men pretto-sci-fi är en irriterande genre. MR NOBODY är en pretentiös film. Allting är artificiellt och lite sökt. Här finns inga riktiga människor, all dialog är konstruerad, ingenting flyter naturligt. Precis som fallet är med Jonze och Gondrys verk.
Inte blir det bättre av att filmen är en timme för lång. Rhys Ifans medverkar i filmen - han verkar hålla på att bli något slags bisarr art house-favorit. Diane Kruger är också med och förgyller sina scener.
Men filmen funkar säkert bra som ambientbakgrund på en fest.
...Fast jag kan ge mig fan på att vissa typer kommer att njuta i fulla drag av det här. Jag känner ett par sådana människor. De skriker av smärta om man stänker vigvatten på dem.






(Biopremiär 30/7)

måndag 14 juni 2010

Bio: Nanny McPhee och den magiska skrällen

Foton copyright © UIP Sweden
Jag såg aldrig den första filmen om Nanny McPhee, som kom 2005. Jag har därför ingen aning om vem Nanny McPhee är. Filmerna är producerade av Emma Thompson, som även spelar huvudrollen - och framför allt står hon för filmmanusen. Dessa böcker på böcker om en viss "Nurse Mathilda". Varför ändrades namnet? Vad mer har ändrats? Vad är Nanny McPhee för något?
Nu har jag sett den andra filmen. Och jag har fortfarande en stor fråga att ställa:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?
Jag missade pressvis-
ningen av den här filmen, då var jag och sjöng Åke Catos lovsång. Därför gick jag och såg den igår på en inte alltför välbesökt söndagsmatiné.
Det är andra världskriget och Maggie Gyllenhaal bor ensam med tre stökiga ungar på en nergången gård på vischan. Hennes make (som visar sig vara Ewan McGregor i en cameo) är ute och slåss i kriget.
Rhys Ifans är en slem herre som försöker få Gyllenhaal att skriva på en kontrakt för att sälja gården. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till. Maggie Smith är en förvirrad gammal dam som häller sirap i lådor och sitter på koskit i hagen. Två bortskämda kusiner från London ska komma och bo hos den lilla familjen på landet.
Kaos uppstår. Ungarna drar varandra i håret. De kastar mög på varandra. De skriker. Gyllenhaal vet inte vad hon ska ta sig till.
Då börjar flaskor och kastruller att prata. "Du behöver Nanny McPhee!" säger de. Och plötsligt uppenbarar sig McPhee hemma hos familjen. Hon är ful som stryk med vårtor och stor näsa och utskjutande tand, men när hon slår sin stav i golvet, kan hon trolla.
McPhee använder sin fuskstav för att ställa allt tillrätta med hjälp av magi. Och för varje god gärning hon gör, försvinner en ful detalj från hennes ansikte. Först åkte en stor, brun vårta.
Jag inte fatta. Vem är Nanny McPhee? Var kommer hon från? Varför har hon magiska krafter? Varför blir hon snyggare för varje god gärning? Förklarades detta i den första filmen?
Att inte upprepa viktiga fakta - som huvudpersonens ursprung - i en uppföljare är inte bra, i synnerhet inte i en barnfilm. Publiken igår var fem till åtta år gamla. Ungefär. De var ju knappt födda när första filmen kom. Inte för att småungarna ifrågasätter det här, men ändå.
Filmen är dubbad till svenska. Det är inte lika illa gjort som i VARNING FÖR VILDA DJUR, men det är irriterande och det är minst sagt bisarrt att se karaktärsskådespelare som Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Maggie Smith och Ralph Fiennes (som har en liten roll som militär) prata svenska.
Jag fick intrycket att småungarna i publiken tröttnade ganska fort på NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SKRÄLLEN. Dels är den alldeles, alldeles för lång - 109 minuter. Men den är inte speciellt rolig och stora delar måste te sig långdragna och obegripliga för de små liven i bänkraderna. De vet ju inte vad andra världskriget var och vad det gick ut på. Vad "stupad" och "saknad i strid" innebär. Vad som sker på krigsministeriet i London.
Jag undrar också vad det är Maggie Smiths figur sysslar med. Är hon psykiskt sjuk? Eller bara lite crazy? Varför tömmer hon ut säckvis med mjöl på golvet? Häller sirap i alla lådorna? Insisterar på att sitta på en koskit i hagen?
Ungarna skrattade mest när folk trillade och när det dök upp en liten datoranimerad elefantunge.
Själv uppskattade jag mest det faktum att Sam Kelly från 'ALLO 'ALLO, 'EMLIGA ARMÉN medverkar iförd potthjälm. Jag tror även att jag sov en liten stund i mitten.
Hon som gör Nanny McPhees svenska röst är riktigt trist ochopassande - och jag undrar fortfarande:
VEM FAN ÄR NANNY MCPHEE?






(Biopremiär 11/6)