Visar inlägg med etikett Rene Russo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rene Russo. Visa alla inlägg

måndag 24 november 2014

Bio: Nightcrawler

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag ser Dan Gilroys regidebut NIGHTCRAWLER och tänker genast att, herregud, Jake Gyllenhaal borde ha spelat Jokern i THE DARK KNIGHT, inte Heath Ledger. I huvudrollen som Lou Bloom har Gyllenhaal ett nästan konstant, brett, tillgjort och väldigt obehagligt leende; hans blick är intensiv, men känslolös och kall - och blicken och leendet speglar perfekt Lous kalla, cyniska och beräknande själ. Eller snarare brist på själ.

Lou är en fifflare och småtjuv i Los Angeles; han säljer stöldgods, påstår sig alltid leta efter jobb, sätt att tjäna pengar på, och en natt råkar han passera en bilolycka. Där träffar han den sliskige Joe Loader (Bill Paxton) och dennes frilansande nyhetsteam; Loader drar runt på stan på jakt efter olyckor och brottsplatser, helst så blodiga och chockerande som möjligt, filmar dessa, och säljer till högstbjudande TV-kanal. Lou inser genast att detta yrke är hans kall - så han skaffar omgående en videokamera och en polisradio.

Det dröjer inte länge innan han lyckas filma en spektakulär händelse och han säljer materialet till en desperat TV-kanal med svikande tittarsiffror. Dess nyhetschef Nina (Rene Russo) är en hårdhudad, cynisk kvinna som bara tänker i tittare och pengar, och hon tycker se sig något lovande i den oerhört målmedvetne och skrupelfrie Lou. Lou anlitar en ung, hemlös kille; Rick (Rick Garcia), som sin assistent, och tillsammans glider de runt nattetid i ett hotfullt, neonblänkande Los Angeles, konstant på jakt efter katastrofer och lidande; Lou styr och ställer med järnhand, han vet exakt vad han vill, och hans tveksamma metoder blir allt djärvare och materialet han filmar alltmer grafiskt och spektakulärt.
Dan Gilroy, manusförfattare till lättglömda bagateller som FREEJACK och THE BOURNE LEGACY, har även skrivit NIGHTCRAWLER, och det är en genuint obehaglig, mardrömslik värld han målar upp. Filmfotot är fullkomligt enastående; det är lätt grynigt med varma, något överstyrda färger; närvaron är total. Med undantag för en av de anställda på TV-kanalen; en kille som visar sig ha moraliska betänkligheter och vill hålla sig inom lagens ramar, är alla rollfigurer cyniska, ruttna och kliniskt fria från mänskliga känslor. Mina tankar går främst till TAXI DRIVER, åtminstone vad gäller stämningen, men det är inte utan att jag även kommer att tänka på den sleaziga gamla B-filmen VICE SQUAD (1982), om någon nu kommer ihåg den.

Jake Gyllenhaal gör sitt livs roll som Lou Bloom. Han är fullkomligt fantastisk; han medverkar i princip i varje scen och han bränner hål på duken. Han är inställsam, hänsynslös, psykotisk, och oerhört otäck. Han går, med tiden bokstavligt talat, över lik för att nå sina mål. Han utövar utpressning och han går över yrkets alla gränser. Fast han gillar inte när hans intervjuoffer (med betoning på offer) svär - det här handlar ju om amerikansk TV. Det är helt okej med sönderslitna, blodiga kroppar och brinnande bostäder, men ve den som råkar säga ett fult ord! Brotten och olyckorna han filmar rangordnas av honom och Nina: helst ska offren vara vita och komma från bra områden, medan gärningsmännen bör vara svarta eller latinamerikaner - ingen bryr sig om en mexikan som dödats i ett slumkvarter, anser de. De försöker även bygga stories genom att skrämma upp de välställda boende i villakvarter.
En biljakt mot slutet känns kanske lite onödig, som en inkastad actionscen, men denna är så otroligt snyggt gjord att jag verkligen inte ska klaga. Jag klagar inte överhuvudtaget. Tvärtom: jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade. Satan, vad bra den här filmen är! NIGHTCRAWLER är årets bästa film! Jag brukar alldeles för ofta klaga på filmer som är ospännande och oengagerande. Gilroys film är verkligen spännande; det här är en extremt tät, stämningsfull film, och ja, jag blev engagerad av det jag såg däruppe på bioduken. Det händer alldeles, alldeles för sällan.

NIGHTCRAWLER är en film av ett slag vi sällan ser idag - och det är väldigt synd.







(Biopremiär 28/11)

onsdag 30 oktober 2013

Bio: Thor: The Dark World

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Kenneth Branaghs THOR fick ett rätt blandat bemötande när den kom 2011. Själv tyckte jag att den var kul; fånigt högtravande, Wagneriansk, småcharmig och underhållande. Fast någon SPIDER-MAN var det förstås inte, Thor är en Marvelfigur jag inte har någon större relation till och det är rätt svårt att göra något vettigt av den gamle åskguden och hans flummiga värld i rymden. Rent allmänt måste det vara svårt att stoppa in en biff klädd som Thor i en hyfsat seriös actionfilm, se bara på Thors första uppdykande i levande bilder, som skedde i TV-filmen THE INCREDIBLE HULK RETURNS, som kom 1988.
Hulk och Thor, vänner i vått och torrt. Och de gillar att vråla.
Alan Taylor heter killen som regisserat THOR: THE DARK WORLD, Taylor har nästan uteslutande jobbat med TV-serier, och den här nya uppföljaren är betydligt sämre än Branaghs film. Taylor har gjort en film som sällar sig till den udda, men alldeles för vanliga genren Onda bajskorvar från rymden.

Det är bara några timmar sedan jag såg filmen, men jag har ändå svårt att riktigt redogöra för vad den handlar om. Det hela börjar med en prolog i vilken onda svartalfer ledda av den slemme Malekith (Christopher Eccleston) slåss med goda gudar. Det handlar om något slags supermäktigt vapen; en fruktansvärd kraft som besitter folk och gör dem oövervinneliga, eller något åt det hållet. Gudarna segrar, men det går inte att förstöra kraften, så den stoppas in i ett stenblock som sedan göms i underjorden.
I London råkar forskaren Jane (Natalie Portman) och hennes praktikant Darcy (Kat Dennings) hitta en skum portal, som skickar Jane rätt in i hålan där kraften finns, och smala, glödande bajskorvar tar sig in i Jane. Malekith dyker upp igen och vill komma över kraften. Thor (Chris Hemsworth) och hans gudomliga polare måste ta hjälp av Loke (Tom Hiddleston) för att kunna stoppa svartalferna. Jane, som är kär i Thor, blir förbannad på åskguden, eftersom hon inte sett honom på två år, så hon örfilar honom. Två gånger. Den excentriske doktor Erik Selvig (Stellan Skarsgård) har blivit galen och springer omkring naken på Stonehenge innan han arresteras. Svartalferna anländer till Jorden och gör sitt bästa för att demolera London. På vägen dit har även en eller ett par i det fasta persongalleriet strukit med.

Thor klassas som superhjälte, men det är egentligen falsk varudeklaration. Thor är en gud och i de här filmerna bor han inte på Jorden och han har ingen hemlig identitet - i den tecknade serien var han till en början den halte Donald Blake, som dunkade sin käpp i marken och då förvandlades till Thor, som hållits fången i Blakes kropp. Eller hur det nu var. THOR: THE DARK WORLD är science-fantasy, stora delar känns som SAGAN OM RINGEN, fast med lite coolare hjältar och befriande brist på hobbitar med stora fötter.
Marvels version av Asgård, ursprungligen skapad av Stan Lee och Jack Kirby, är en spejsad, metafysisk kombination av Blixt Gordon och en Wagneropera. Gudarna känns knappast hämtade ur nordisk mytologi; här är det multikulti i glänsande rustningar. Asiater, svarta, vita; vikingasvärd och florett, häst och rymdskepp. Anthony Hopkins och Rene Russo återkommer som Oden och Frigga, Jaimie Alexander gör ånyo den stenhårda krigarbruttan Sif. Den vackra Natalie Portman i all ära, men vem skulle väl inte vilja få stryk av Sif? Eller åtminstone bli uppläxad.

THOR: THE DARK WORLD är en tungfotad och tjatig film. Den är full av långa bataljer där folk pucklar på varandra utan att man egentligen bryr sig. Den mäktiga kraften och handlingen som helhet är alldeles för diffus. När de inte slåss babblar rollfigurerna om metafysiskt mumbojumbo. När kraften ger sig på Jorden ser det ut som enorma bajskorvar från skyn.
Här och var försöker man sig på lite humor. Visst är det lite skojigt när Thor hänger upp sin hammare på Janes rockhängare och när han åker tunnelbana. Captain America gör en kort, småkul cameo - vilket förstås även Stan Lee gör. Stellan Skarsgård går omkring i sina kalsonger. Den är tänkt att Darcy ska vara filmens comic relief, men eftersom hon envisas med att prata med mat i munnen tycker jag genast illa om henne.

Visst är det lite fränt att se London slås i bitar, men när man sitter och gäspar och har allmänt tråkigt under en Marvelfilm, då är det något som är fel. 3D:n gör inte mycket väsen av sig.

Filmen innehåller förresten inte bara en, utan två bonusscener. Den första dyker upp ett par minuter in i de snygga eftertexterna; denna scen är bättre än resten av filmen och bådar gott efter nästa del. Den andra ligger sist när all text rullat färdigt.







(Biopremiär 30/10)