Visar inlägg med etikett Reine Brynolfsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Reine Brynolfsson. Visa alla inlägg

lördag 26 december 2020

VOD: Se upp för Jönssonligan

Foton copyright (c) C More

Det har varit en hel del skriverier om den nya Jönssonliganfilmen de senaste månaderna. Inte på grund av det faktum att man gett sig på en nystart av filmserien, utan för att regissören Tomas Alfredson beklagat sig över att filmen, på grund av pandemin, inte bara fått hoppa över den planerade biopremiären, den har dessutom hamnat på streamingtjänsten C More Play, vilket innebär att förhållandevis få i den tilltänkta publiken får möjlighet att se den. Jag har tidigare haft C More, men jag tittade sällan på deras utbud. Nu har jag fått C More igen gratis ett par månader, och jag konstaterar att utbudet blivit sämre den senaste tiden. Om man, som jag, helst vill se långfilmer, är utbudet riktigt dåligt - det är fullt möjligt att se rubbet under inte alltför lång tid. Dyrt är det också att abonnera på C More. Om Alfredsons film istället hamnat på Netflix, hade fler kunnat se den, eftersom betydligt fler har Netflix. Men Alfredson ville förstås helst sett sin film på en stor bioduk, som planerat.

För ett par år sedan såg jag samtliga Jönssonliganfilmer, utom de om Lilla Jönssonligan. Jag hade inte sett dem sedan de kom, och jag vet inte om jag faktiskt sett alla tidigare. Det visade sig att Jönssonliganfilmerna var riktigt ruggigt usla. Förvånansvärt usla. Slarvigt gjorda filmer som inte är speciellt roliga. De lever helt och hållet på att rollfigurerna görs av folkkära skådespelare. Men nu tyckte jag inte att Gösta Ekman var rolig som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, han kändes mest lite osympatisk. Björn Gustafson som den supande Dynamit-Harry kändes rätt tragisk och jobbig. Det var egentligen bara Ulf Brunnberg som Vanheden jag tyckte var lite kul. Ibland. Och till min stora förvåning tyckte jag att JÖNSSONLIGANS STÖRSTA KUPP från 1995, utan Ekman med med Stellan Skarsgård, var den bästa filmen i serien.

2015 försökte man sig på en minst sagt besynnerlig reboot av Jönssonligan. DEN PERFEKTA STÖTEN. Ett märkligt försök att göra något slags halvseriös thriller om ligan, med nya skådisar i samtliga roller. Filmen innehöll våld, blod och misslyckad Tarantino-humor. Det kom inga uppföljare till den. Jag är inte förvånad.   

Tomas Alfredsons SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är tekniskt sett den bästa Jönssonliganfilmen.

... Men det är nog det enda snälla jag kan säga om filmen.

SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är häpnadsväckande usel. Det här är en film som inte funkar överhuvudtaget. Manuset är skrivet av Alfredson, Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar, och det är inte utan att jag undrar vad de tänkte på.  

De klassiska rollfigurerna är tillbaka - men de har  princip bara namnen gemensamt med originalgestalterna. Henrik Dorsin är Sickan. Han säger ibland "Jag har en plan!", men annars har han inte mycket gemensamt med Gösta Ekman. Snubbelorgier saknas. Anders "Ankan" Johansson spelar Ragnar Vanheden, men han är så långtifrån Brunnbergs figur man kan komma. Han bor tillsammans med sina föräldrar och jobbar i farsans radioaffär. Doris och Dynamit-Harry görs av Hedda Stiernstedt och David Sundin. De har nu en massa barn och de bor i Jönssonligans högkvarter, en nedlagd fabrik. Harry ägnar sig inte åt att spränga saker och han dricker inte. Han har ingen funktion alls och är knappt med i filmen. Doris är driftig, men en helt annan typ av person än den figur Birgitta Andersson gjorde.

Filmens handling är snarare konstig än klurig. Det är en invecklad historia om en finsk kungakrona och en värdefull sten som är på vift och ska stjälas. Det är otroligt rörigt, och därför tråkigt och ointressant.

Ingenting alls är roligt i den här filmen. Eller, jo, jag tyckte att det var kul när Sickan i en scen gömde sig i en tunna med majonnäs, men det är bara för att jag tycker att det är roligt med majonnäs. Johan Wahlström är lite kul som radiopratare i ett par korta scener. Men det är allt. Det här är vansinnigt tråkigt. 

Filmen är lång som ett ösregn - över två timmar. Detta beror bland annat på några fullkomligt onödiga scener och handlingstrådar. Bland annat handlar en tråd om att Doris och Harry flyttar in i en ny lägenhet, och att de en tid senare går på en bananfest på gården. Det här har absolut ingenting med någonting att göra, och det är inte det minsta roligt. Det är bara utfyllnad.

Lena Olin och Reine Brynolfsson spelar de skurkaktiga Anita och Televinken i några märkliga scener. MyAnna Buring, som vi tidigare bland annat sett i en massa Hollywoodfilmer, är en slem dam på jakt efter kronan och stenen, och en mystisk man med skägg sitter i en skyskrapa och är konstig.

DEN PERFEKTA STÖTEN Var dålig, men den var så oerhört besynnerlig att den blev lite fascinerande. SE UPP FÖR JÖNSSONLIGAN är nog sämre, faktiskt, eftersom den försöker vara en traditionell Jönssonliganfilm, men misslyckas kapitalt på alla plan.

Nu är förvisso jag en medelålders karlslok, men jag tror inte att den här filmen kommer att gå hem vare sig hos barn eller vuxna. Barn kommer inte att fatta handlingen, och vuxna kan inte förklara handlingen, eftersom de har somnat.


 

 

 

 

 

(Premiär på C More 25/12)


tisdag 16 juli 2013

Bio: Känn ingen sorg

Foton: Linda-Maria Birbeck ©2013 Acne Drama AB
Häromdagen läste jag en TT Spektra-intervju med Cilla Jackert, som skrivit manus till KÄNN INGEN SORG; den där "Håkan Hellström-filmen". I texten pratas det om Håkan Hellströms "låtskatt". Låtskatt? Jamen, för helsike - grabben slog igenom på 2000-talet. Hans karriär är förhållandevis kort. Låt vara att han är folkkär och gör succé i ALLSÅNG PÅ SKANSEN, men större delen av hans publik utgörs av gråtande tonårsbrudar.
Jag har ingen som helst relation till Håkan Hellström. Jag försöker komma på några låtar - och de enda som poppar upp är "Känn ingen sorg för Göteborg" och "Kom igen Lena". Det är allt. För mig är Håkan Hellström en käck göteborgare som iförd sjömanskostym sjunger falskt. Nyligen utsåg en svensk musiktidning en av Hellströms plattor till en av Sveriges bästa någonsin. Jösses! Hur tänkte de där? Och när det gäller svensk pop, är det ju Docenternas 80-talsproduktion som regerar. (Här får jag väl skjuta in att Joppe Pihlgren ju också sjunger falskt, men det är definitivt inget som stör) Det trevligaste med Hellström är väl det faktum att hans farsa var med om att starta upp Bokmässan i Göteborg.
Visst kan man basera en långfilm på en artists låtar. Men då måste det handla om artister som verkligen har en låtskatt. Cornelis, Taube, Bellman, Thore Skogman när det gäller svenskar. Okej, det lär nog funka med ABBA. För självplågare kan man säkert få ihop något av Gyllene Tiders och Tomas Ledins låtar. Men i fallet Håkan Hellström ...
Nu tror ni förstås att jag kommer att såga KÄNN INGEN SORG bara för att jag inte tillhör Håkan Hellströms fans. Nej då, så är inte fallet. Jag menar, jag gillade SPICE WORLD - utan att gilla Spice Girls! Och jag har egentligen inget emot Håkan Hellström, han verkar vara snäll. Nej, det finns andra, betydligt mer vägande skäl till att såga den här filmen. Det främsta skälet till att hacka på KÄNN INGEN SORG är att den är under all kritik! När jag och ett par kollegor lämnade pressvisningen tittade vi på varandra och sa "Hade ingen läst manus innan de spelade in filmen? Har ingen sett filmen innan den går upp på bio?".
För regin står Måns Mårlind och Björn Stein. Den här duon har tidigare gjort den ruttna STORM, den hånade TV-serien SNAPPHANAR, den amerikanska SHELTER, som jag inte sett och som släpptes direkt på DVD i Sverige, och senast gjorde de UNDERWORLD: AWAKENING, den sämsta filmen i UNDERWORLD-serien. De här två killarna är kända för att göra filmer med snygga bilder - men de kan verkligen inte berätta en historia. Och i fallet KÄNN INGEN SORG finns ingen historia att berätta.
Manuset ska visst vara baserat på Håkan Hellströms låtar; på miljöer, händelser och figurer ur texterna. Miljöerna är förstås göteborgska, men figurer och händelser känner jag inte till, och i den färdiga filmen är de grundare än grundast. Det här är bara en massa märkliga scener som staplats på varandra. Den röda tråden är tunn.
Adam Lundgren är Pål Gullberg, som bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i vad som förefaller vara Albert & Herberts hus. Påls föräldrar är döda. Pål vill inget annat än skriva- och framföra musik, men han lider av extrem scenskräck - när han känner folks blickar riktade mot sig, spyr han. Eller moonar. Eller gör annat konstigt.
Pål hänger med sina polare Johnny (Jonathan Andersson) och kickboxaren (eller är det MMA?) Lena (Josefin Neldén). Lena är hemligt kär i Pål, vilket hon inte vågar berätta för honom ("Kom igen, Lena!" säger hon till sig själv). På en klubb ser Pål den raffiga rockbruden Eva (Disa Östrand, som verkar imitera Megan Fox) uppträda med sitt band. Han blir genast kär i henne, spyr på henne och får spela trummor i bandet. Det sistnämnda går bra - så länge han uppträder med förbundna ögon.
Pål slits mellan Eva och Lena, farfar är besviken på slarvern till barnbarn som aldrig gör något vettigt, Johnny är involverad i skumma affärer, och någonstans hägrar en musikkarriär.
Låter det här ooriginellt och tunt? Det är inget mot vad det är! För att få det här intressant har man försökt göra filmen "häftig" - vilket snarare resulterat i att soppan blivit rejält konstig. Det här spretar hejvilt. Rollfigurerna bara finns där, som pappersfigurer. Händelserna är lösryckta och leder sällan någonvart. Vid ett tillfälle ska Pål med band spela på Evas mors bröllopsfest. Morsan görs av Marie Richardson och den nye maken är Reine Brynolfsson. Hon är en föredetta sångstjärna och diva, han är bara en otrevlig tölp. Paret förekommer bara på den besynnerliga bröllopsfesten, sedan försvinner de ur handlingen. Som så mycket annat. Påls farfar letar tydligen efter en ny dam via dejtingsajter och vid ett tillfälle äter han middag med Gunilla Nyroos, som han visst hittat på nätet. Men farfaderns situation görs det heller inte så mycket av. Här finns inga rollfigurer att bry sig om - med möjligt undantag för Tomas von Brömssen, som gör vad han kan med det tunna materialet.
Adam Lundgren går mest omkring och grimaserar och beter sig som om han är efterbliven. Jag funderar på om det är förstoringsglas i hans brillor, hans ögon ser märkligt stora ut. Mellan varven dricks det hela tiden sprit, det röks cigaretter och det knarkas. Ingen verkar jobba, men de har alltid pengar och alla verkar bo i skönt bohemiska lägenheter.
Filmfotot är glassigt, det gör sitt bästa för att framställa Göteborg på vackrast möjligast sätt. Men mest ser det ut som ett gäng reklamfilmer. En reklamfilm för Göteborg, som klippts ihop med kickboxarreklam för energidrycker och annat.
Filmen fick ursprungligen en 15-årsgräns, men denna sänktes till en 11-årsgräns efter att distributören överklagat. Distributören sa att de är mycket nöjda med sänkningen, eftersom de vill att så många som möjligt ska kunna ta del av "Håkan Hellströms magiska värld". Men om så är fallet - varför är den så våldsam? Varför är det så mycket knark? Detta är ingenting för elvaåringar - och yngre, som kommer i i vuxens sällskap. Filmen öppnar med en besynnerlig jakt genom Göteborg, där man först störtar in på sexklubben Wanda på Andra Långgatan, och sedan brister ut i ett våldsamt slagsmål på Järntorget. Det förekommer även ett blodigt - riktigt jävla blodigt - mord i filmen. Har Statens Medieråd varit utsatt för påtryckningar?
I bakgrunden i en scen utanför Bengans förekommer två A-lagare. Dessa spelas av Freddie Wadling och Ebbot Lundberg, vilket förstås är lite kul. Och vem är gatumusikanten som står brevid dem, om inte Håkan Hellström själv. Inga pris till dem som gissar att Hellström dyker upp i den käcka slutscenen och sjunger "Känn ingen sorg för mig Göteborg". (För övrigt låter en annan Hellströmlåt precis som ledmotivet till FAMILJEN MACAHAN!)
Jag har ingen aning om hur filmen kommer att tas emot av publiken. På pressvisningen dök det upp ett gäng kritiker (eller?) jag aldrig sett tidigare. Samtliga tjejer. Och varje gång Håkan själv dök upp, stönade de "Åååååh!". Det räcker kanske för att detta ska bli en succé.
Själv tycker jag att det här är genant. Det här är riktigt dåligt. Jag skrattade till ett par gånger där det var meningen att man skulle skratta, men Mårlind och Stein är inga humorister, och som drama funkar det inte alls. Stora delar av filmen undrade jag vad det var jag satt och tittade på.
Det här är inte SEAN BANAN-dåligt, men KÄNN INGEN SORG får UNDER DITT PARASOLL och DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET att framstå som filmhistoriska milstolpar.
Vilket de å andra sidan ju faktiskt är.







(Biopremiär 19/7)






tisdag 20 juli 2010

Beck: Polis, polis, potatismos


I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.