Bio: Där kräftorna sjunger

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag numera inte har någon som helst koll på, är bästsäljare. Romaner, alltså. När jag växte upp läste min morsa alltid de senaste bästsäljarna, det låg ofta tegelstensromaner på säng- och soffbord. Jag läste dem förstås inte, men jag noterade titlar och författare. Under större delen av 1990-talet extraknäckte jag som lärarvikarie, på en och samma skola, och i personalrummet diskuterade lärarna - alla utom tre var kvinnor - ofta nya och populära romaner. Själv kom jag aldrig längre än till Stephen King när det handlar om bästsäljarförfattare - om vi inte ska räkna de som publicerades i kioskdeckare under flera decennier, som Mickey Spillane.

I takt med att medieutbudet blev oöverskådligt och det gick att få tag på allt möjligt obskyrt utan större problem, försvann dessa böcker ur mitt liv. Jag tror inte ens att jag hade hört talas om Harry Potter innan filmerna kom. Uppenbarligen kommer det fortfarande ut en massa romaner som "alla" plötsligt ska läsa, idag konsumerar folk ljudböcker på löpande band, man lyssnar på böcker samtidigt som man gör något annat. Själv sitter jag och skriver hela dagarna, så jag kan inte lyssna på ljudböcker samtidigt. När jag skrivit klart för dagen ser jag en film eller två. Sedan går jag och lägger mig, och då läser jag ibland böcker. Oftast något dammigt från 70-talet.

Delia Owens roman "Där kräftorna sjunger" kom ut på engelska 2018, och på svenska 2020. Förra månaden, juli 2022, hade den sålt 15 miljoner exemplar världen över. Ett par vänner till mig berättade att deras fruar läst- och gillat den. 

På IMDb beskrivs filmversionen, i regi av Olivia Newman och producerad av Reese Witherspoon, som "Drama, mystery & thriller" - så jag blev onekligen förvånad när jag såg filmen. Herregud, tänkte jag. Det här är ju för fan som Succéromanen ur Allers! Ett romantiskt triangeldrama av enklare sort. En berättelse som bekräftar mina fördomar om den här typen av bästsäljare. Var det inte mer? Nu är det förstås möjligt att boken har ett större djup och fler dimensioner än filmen, men jag kände verkligen att jag inte tillhör målgruppen för den här. Jag kan tänka mig att målgruppen uppskattar filmen betydligt mer än jag gjorde.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER inleds med att huvudpersonen Kya Clarks (Daisy Edgar Jones) berättarröst redogör för skillnaden mellan våtmarker (marsh) och träsk (swamp). Det är 1969 och liket av en ung man hittas i North Carolinas våtmarker. Den döde heter Chase Andrews (Harris Dickinson), och genast misstänks Kya för att ha mördat honom. Kya går under öknamnet the marsh girl - men trots den inledande monologen översätts det som träskflickan i den svenska texten. Antagligen för att våtmarksflickan inte låter så bra på svenska. Hon bor ensam i ett ruckel, den här Kya, och hon anses vara konstig - därför måste hon vara mördaren.

Kya kastas i häktet och en oerhört snäll, pensionerad advokat (David Strathairn) åtar sig att försvara henne. Men först måste hon berätta om sig och sitt liv. Vad som följer är ett rättegångsdrama som varvas med historien om Kyas hårda uppväxt, och hur hon som ung vuxen finner sig själv.

Kyas far var en brutal alkis som ständigt misshandlade sin familj. När modern fick nog lämnade hon hus och familj. Därefter lämnade Kyas syskon, Kya bodde ensam kvar med sin hemske far, men en dag var även han försvunnen. Kya var väl då i tioårsåldern, och hon bodde ensam kvar i huset.

Som tonåring träffar hon en stilig ung man, Tate Walker (Taylor John Smith), och de två blir hopplöst förälskade. Tate lär Kya läsa och hon ägnar dagarna åt att rita av naturen runt hennes ruckel. Tate uppmanar henne att bli författare. 

När Tate börjar studera på ett universitet försvinner han ur Kyas liv. Hon sörjer. Istället träffar hon Chase Andrews, som är påträngande och bufflig i sina försök att förföra henne. Chase är en svin, visar det sig, han påminner en hel del om Kyas far.

DÄR KRÄFTORNA SJUNGER är bland annat en film om gruppmentalitet. Människorna i den lilla staden gaddar ihop sig mot Kya, hon måste vara skyldig till Chases död. Dessutom är det här den amerikanska södern på 60-talet, så rasism och fördomar frodas. De enda som bryr sig om Kya under hennes uppväxt är ett äldre svart par som driver en liten butik. 

Det funkar säkert bättre i boken, men i filmen känns det konstigt att alla plötsligt misstänker träskflickan för att ha mördat Chase. I synnerhet som det inte ens är säkert att han mördats. Det känns för simplistiskt. Stora delar av handlingen är lite för simpla, och ibland tenderar filmen parodi, som när Kya och Tate upplever naturens magi och lyckliga hoppar runt bland dansande löv, eller när de ger fjädrar till varandra.

Mycket verkar fattas i filmatiseringen, jag undrade allt hur lilla tioåriga Kya klarade sig alldeles ensam där i huset i tio år. Det framstår nästan som om hon hade en lycklig, om än ensam, uppväxt efter att farsan försvunnit. Ett lyckligt naturbarn

Filmfotot är utmärkt. DÄR KRÄFTORNA SJUNGER handlar lika mycket om naturen som om Kya, därför får vi se en massa bilder på våtmarkerna och djurlivet där. Fåglar, insekter - och snäckor. Massor av snäckor. Det är mycket solnedgångar och motljus, det är skirt och romantiskt. Det är ibland smörigt. Kya är väldigt söt och sympatisk, snarare än konstig - trots att hon alltså bor helt ensam i ett ruckel, är hon en förtjusande och intelligent ung kvinna med perfekta tänder och nytvättat hår. I filmens slutminut får vi en oväntad twist.

Som jag skrev ovan tillhör jag inte den här filmens målgrupp. Nu är det förstås fullt möjligt att uppskatta en film ändå, men i det här fallet känns det verkligen som att filmen inte är riktad till mig. Mitt omdöme blir därför orättvist. Det är svårt att tycka illa om den här filmen, Daisy Edgar Jones och några av de andra gör bra ifrån sig i rollerna, filmen är grann att titta på, det är lika småtrevligt som småtråkigt, och det är fullkomligt humorbefriat. Filmen får mig att tänka på butiker som säljer magiska kristaller och självhjälpsböcker om att finna sig själv.

Tyvärr får vi inte se några kräftor som sjunger.

Det här visste ni inte: jag må skoja om Allers ovan, men jag har faktiskt skrivit noveller i Allers. Och nej, jag skojar inte.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 19/8)

Bio: Hot Pursuit

Foton: Sam Emerson ©2015 Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. and Warner Bros. Entertainment Inc. All Rights Reserved. 

Reese Witherspoons karriär är lite märklig och ojämn. Hon varvar Oscarskandidater som WILD och WALK THE LINE med dåligheter som THIS MEANS WAR och THE GOOD LIE - hon verkar inte ha något mellanläge. Hon medverkar i få filmer i facket för filmer som är robusta, trevliga, kul, underhållande, om än inga filmhistoriska milstolpar. Den utomlands sågade HOT PURSUIT är ännu en film i facket Jaha, och hur tänkte de här?

Okej, nu ljuger jag en aning - för jag vet hur de tänkte. De tänkte att det här kommer att bli en kul och fartfylld actionkomedi för hela familjen. Resultatet blev dock inte så lyckat.

Reese Witherspoon och Sofía Vergara spelar huvudrollerna i HOT PURSUIT, regisserad av Anne Fletcher, som gjorde den vissna 27 DRESSES. Witherspoon är en av producenterna, Vergara är en av de verkställande producenterna, så de måste verkligen ha trott på det här. Witherspoon är polisen Cooper, en riktig paragrafryttare som inte har någon större framgång hos män. Hon får i uppdrag att tillsammans med en manlig polis eskortera det colombianska äkta paret Riva till Dallas, där de ska vittna mot en gangster innan denne släpps i brist på bevis.

Redan när de två poliserna dyker upp hos herr och fru Riva går det fel - ett gäng skurkar dyker upp. Herr Riva, som är gangster han med, och Coopers kollega skjuts ihjäl. Cooper släpar med sig den motvilliga fru Riva, de flyr och en lång jakt på liv och död sätter igång. Cooper är fast besluten att föra fru Riva till Dallas, fru Riva vill bli av med Cooper. Det visar sig att ett par poliser tillhör skurkarna, så Cooper och fru Riva blir de efterlysta.

Själva storyn är det inget större fel på - det är ju inte speciellt originellt, men det funkar. Vad som inte funkar är Sofía Vergara. Hennes kliché-latina är extremt påfrestande. Hon är rik, bortskämd, gapig och skriker på "komiskt" svårbegriplig dialekt från första till sista scenen. Många av de incidenter som uppstår i filmen hade aldrig skett om det inte vore för att hon är så korkad och jobbig. Cooper är i klantigaste laget, vilket också krävs för att handlingen ska funka - hon har en tendens att tappa sin pistol.

Det skämtas en del om menstruation, något som gör vuxna män illamående - som om de vore småpojkar som aldrig hört talas om mens. Ett återkommande skämt är att när nyhetsreportrar läser upp de två flyktingarnas signalement, beskrivs Cooper som allt kortare för varje gång, och Riva som allt äldre. Riva hävdar också vid ett flertal tillfällen att Cooper har mustasch. Detta blir mest konstigt, eftersom dessa två filmstjärnor har perfekt hy och Sofía Vergara ser inte ut att vara äldre än sina 42 år, snarare yngre. Fast Reese Witherspoon är onekligen liten - om än inte 1,51, vilket en reporter hävdar.

Reese Witherspoon är rätt gullig som polis och hon är rolig i ett par scener - till exempel när flyktingarnas bil täckts med 42 kilo kokain; Cooper råkar andas in knarket och blir speedad. Det är även kul när duon klär ut sig till en hjort. Men i övrigt finns det inte så mycket positivt att säga om HOT PURSUIT, mer än att den bara varar 87 minuter och att den inte är tråkig. Tempot är högt. Tyvärr är filmen enerverande mest hela tiden - åtminstone när Sofía Vergara är med i bild.

En scen med en busslast pensionärer känns lånad från SUDDEN IMPACT.

Under eftertexterna visas några misslyckade tagningar. De är inte speciellt roliga.

(Biopremiär 22/5)

Bio: The Good Lie

Foton copyright (c) Scanbox

Trailern till Philippe Falardeaus THE GOOD LIE låter antyda att detta är en komedi. Afrikaner kommer till Amerika, kulturkrockar uppstår och det blir tokigt värre. Så är dock inte fallet. Falardeau har gjort ett drama med Ett Viktigt Budskap. Större delen av filmen är allvarlig. Det här ska vara gripande och tankeväckande, och enligt pressmaterialet ska den få oss att tro på mirakel.

I realiteten är THE GOOD LIE ganska plågsam att sitta igenom.

Filmen handlar om fyra av de 3600 flyktingar från Sudan som fick chansen att komma till USA för ungefär femton år sedan - innan terrorattacken den elfte september 2001 ändrade på saker och ting. Berättelsen börjar på 1980-talet, då Sudan drabbats av inbördeskrig. En handfull barn ser sin by förstöras och föräldrar dödas. Barnen flyr och beger sig till fots mot ett flyktingläger i Kenya. Soldater dyker då och då upp och skjuter ner några barn och bara fyra av dem når fram till Kenya.

Femton år senare finns de här fyra personerna, ett par av dem är syskon, med på en lista över de som får skickas till USA. Mamere (Arnold Oceng), Jeremiah (Ger Duany) och Paul (Emmanuel Jal) hamnar i Kansas, medan systern Abital (Kuoth Wiel) tvingas att bo i Boston. Reese Witherspoon jobbar på företaget som ska hjälpa afrikanerna att få jobb.

Det blir allt lite tokigt i början, afrikanerna är rädda för lejon och vet inte hur man äter mat från McDonald's, men snart visar de sig vara väldigt dugliga, arbetsamma och målinriktade. Mamere studerar till läkare. Jeremiah har blivit religiös och tänker bli präst.

Falardeau satsar allt på att föra fram sitt budskap - han kör verkligen ner det i halsen på oss. Det blir alldeles för mycket. De naiva, oskuldsfulla afrikanerna som ser omvärlden med andra ögon framstår nästan som något slags änglar, filmen tenderar att bli sentimental och präktig, de komiska inslagen är få. Mot slutet blir det religiöst, med kyrkobesök och grejor. På soundtracket hörs afrikansk musik alldeles för ofta, och är det något jag inte gillar, är det afrikansk musik med Lejonkungenkörer och new age-trummor. Filmens slut är mest dumt.

Titeln THE GOOD LIE åsyftar romanen "Huckleberry Finn"; Huck tvingas ibland att ljuga för att förbättra sin och andras situation, goda lögner.

Denna tråkiga film, som är producerad av Ron Howard, avslutas med hemsidesadressen till organisationen som hjälper flyktingar från Sudan. De fyra afrikanska skådespelarna är alla flyktingar från Sudan på riktigt.

(Biopremiär 21/11)

Bio: Mud

Foton copyright (c) Scanbox
Fascinerande. MUD visades på Malmö Filmdagar, men där lyckades jag inte klämma in den i mitt schema. Således klämde jag den på en ordinarie visning under premiärhelgen. Publiken var ganska fåtalig - och jag var den ende mannen i salongen. Det var jag och en handfull medelålders kvinnor. Jag fick genast en känsla av att de flockats för att stånka över Matthew McConaugheys bara bringa, vilken han visar upp mot slutet av Jeff Nichols' (TAKE SHELTER) nya film.
Genren är "barnfilm för vuxna", avdelningen Pojkar upplever ett sommaräventyr som förändrar deras liv. En historia som rör sig i närheten av den moderna klassikern STAND BY ME och i viss mån Huckleberry Finn. Dock är det lite mörkare och lite skitigare. Platsen är Arkansas och Mississippi. Huvudperson är fjortonårige Ellis (Tye Sheridan) som tillsammans med sin kompis Neckbone (Jacob Lofland) åker ut till en ö, där de hittar en båt som fastnat i en trädkrona - en surrealistisk syn. De råkar även hitta en kille som bor i båten - Mud (McConaughey), som är efterlyst efter att ha skjutit ihjäl en kille som trånat efter den söta Juniper (Reese Witherspoon) Muds stora kärlek i livet. Mud är en rätt charmig kille och de två pojkarna smyger ofta iväg till ön för att hjälpa honom. Planen är att Mud ska återförenas med Juniper och tillsammans ska de fly i båten, som Mud försöker reparera. Lättare sagt än gjort, när fler än polisen letar efter Mud - även ett gäng kriminella råskinn anländer till den trista lilla sydstatshålan för att ta lagen i egna händer.

Det finns drag av kriminaldrama i MUD, men den biten känns nästan överflödig i filmen. Det här är framför allt en coming of age-film och berättelsen skildras med få undantag helt ur Ellis' synvinkel. Han hjälper sin farsa (Ray McKinnon) att köra ut fisk, han blir förälskad i en söt tösabit och han och Neckbone drar runt och letar skrot som kan komma till pass när båten ska repareras.
Skådespelarprestationerna är utomordentliga. Förutom ovannämnda medverkar Sam Shepard i rollen som en mystisk man som bor i husbåten mittemot den Ellis och hans familj bor i, Michael Shannon är Neckbones farbror som spelar elgitarr, och plötsligt och helt utan förvarning dyker Joe Don Baker upp som den grymme och hämndlystne King; far till mannen Mud dödade. Tänk, och jag som av någon anledning trodde att Baker var död ... Rollfigurerna har alla väldigt bra namn; de heter saker som May Pearl, Mary Lee, Galen, Carver och Princess.

MUD är en mycket bra film - men jag känner att jag måste sänka betyget ett snäpp. Filmen är nämligen alldeles, alldeles för lång. Den rullar på i över två timmar, och eftersom tempot är långsamt och sydstatsdialekterna släpiga, känns det här längre än det är - filmen står och ibland och trampar vatten. Dessutom leder det hela fram till en våldsam och ganska orealistisk sammandrabbning; en eldstrid som känns ganska malplacerad och onödig.
Men på det hela taget är detta en klart rekommendabel film.

(Biopremiär 15/11)

-->

Bio: This Means War

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

En gång i tiden var actionkomedier filmer som var roliga - och innehöll action. Idag kan det innebära ungefär ... vad som helst. THIS MEANS WAR försöker kombinera actionpackad agentfilm med romantisk komedi. Och man satsar så mycket på det sistnämnda, att man glömmer bort actiondelen. Å andra sidan glömmer man även bort romantiken och komiken.

Och då hör det till saken att det här hade kunnat bli riktigt bra.

Chris Pine och Tom Hardy är CIA-agenterna FDR och Tuck. De är även bästa vänner. Till på köpet verkar de väldigt omogna och obildade. Man undrar hur de här två kunde gå och bli agenter med fälttjänst. De två är duktiga på att skjuta och slåss, men det är väl allt. Charmlösa är de också.

FDR och Tuck är på jakt efter en tysk superbov som spelas av Til Schweiger. Storyn börjar i Hongkong, där CIA-agenterna drabbar samman med tysken och dennes gäng. Skottlossning, helikoptrar, fall från höga höjder - men inget blod. Den här är förstås en PG-13-film.

Tysken kommer undan, FDR och Tuck får bannor av sin chef (Angela Bassett), de får skrivbordstjänst och de kommer på att de måste skaffa sig varsin flickvän. Tuck beger sig ut på nätet för att hitta en, medan FDR raggar live. Och på grund av diverse omständigheter lyckas de få tag på samma tjej - den charmiga Lauren (Reese Witherspoon).

Av någon anledning börjar Lauren att dejta båda killarna. Killarna upptäcker detta, men kommer fram till att låta bäste man vinna. Dock börjar de att fuska - de använder CIA:s resurser för att spionera på varandra, för att kolla hur pass framgångsrik konkurrenten är. Och de försöker sätta käppar i hjulet.

Riktigt varför de övervakar varandra förstår jag faktiskt inte riktigt. Jag menar, det räcker ju att veta att den andre är med Lauren. Och hur lyckas de övertala CIA:s personal att stå för denna bevakning? Förvisso köper jag att saker är otroliga och osannolika i den här typen av film, men man måste ändå acceptera det osannolika. Och det gör jag inte här. THIS MEANS WAR är fylld av konstigheter. Jag köper inte att de här två jönsarna jobbar för CIA. Och rollfigurerna är inte tillräckligt crazy för att det ska funka som en hederlig tramskomedi.

... Och jag förstår inte vad Lauren ser i dem. Hon verkar vara vettig, kulturell och bildad. Killarna är två träbockar. Fast de har superflotta bostäder. Det har även Lauren. FDR:s farmor och farfar bor nästan flottast av alla. Historien med Til Schweiger glöms helt bort, först på slutet återkommer han, men de avslutande actionscenerna är abrupta och känns som en antiklimax.

THIS MEANS WAR är en film som ger slätstruken ett ansikte. Jag gillar Reese Witherspoon, och även om jag personligen tycker att hon är rätt oemotståndlig här, undrar jag hur hon hamnade i den här filmen. Men samtidigt är filmen inte tillräckligt dålig för en rejäl sågning och betyget ett. Den är inte tråkig och jag får erkänna att jag skrattade åtminstone tre gånger. Då främst åt Laurens trashiga kompis Trish (Chelsea Handler), som bland annat dricker vodka ur en babymugg.

För regin står McG, som ju gjorde CHARLIES ÄNGLAR-filmerna. Och de gillar vi ju. Okej, han gjorde även den mindre lyckade TERMINATOR: SALVATION - och en del annat mindre lyckat.

THIS MEANS WAR är mindre lyckad. Men samma handling hade kunnat bli en festlig komedi med två ordentliga skådisar som agenterna. På en TV i bakgrunden figurerar Paul Newman och Robert Redford i BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID. Pine och Hardy befinner sig väldigt långt från dessa.

(Biopremiär 24/2)

Bio: Water for Elephants

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har nog bara varit på cirkus en enda gång i mitt liv. Det var 1973 eller -74. Det enda jag kommer ihåg är att när en kvinnlig akrobat ålade runt i ett rep hängande från taket, skrek en av mina lekiskompisar "Tarzan i lingonskogen!".

Jag skulle tro att min aversion mot cirkus började redan där. Jag har aldrig roats av cirkus. Tvärtom, jag tycker att det är vedervärdigt och rövtradigt. Dessutom associerar jag cirkus med skräck och sorg. Det är något groteskt och dekadent över cirkusar och deras estetik. Och clownen gråter som bekant alltid bakom masken. Freaksen hämnas på sina plågoandar.

Kärleksdramat WATER FOR ELEPHANTS bygger på en roman av Sara Gruen - och det är egentligen en ganska märklig, egendomlig film. Den utspelar sig nämligen i cirkusmiljö - och även om det förstås är unikt och originellt, känns det på något sätt lite ... sökt. Det är ett besynnerligt val av miljö.

WATER FOR ELEPHANTS börjar i nutid med att den snart hundraårige Jacob Jankowski (Hal Holbrook från MAGNUM FORCE och RITUALS!) söker upp en cirkus och tvingas tillbringa några timmar hos cirkusdirektören i väntan på skjuts till ålderdomshemmet han stuckit från. Jacob passar då på att berätta om sitt dramatiska liv och redan här i prologen utannonseras att händelserna leder fram till "den sista berömda cirkusolyckan". Jaha, så det kommer att sluta med jämmer och elände?

År 1931 spelas Jacob av Robert Pattinson från TWILIGHT - eller Robert Pattaglytt som han heter i Malmö. Han är en veterinärstudent vars föräldrar omkommer i en bilolycka. Då tar Jacob sitt pick och pack och drar, och hamnar så småningom på cirkus Benzini, som kuskar runt i depressionens USA.

Direktör här är den ambivalente, ofta obehaglige och lika ofta grymme och brutale August (Christoph Waltz), som är gift med den yngre, tjusiga ryttarinnan Marlena (Reese Witherspoon). Jacob tvingas avliva Marlenas häst och då tjackar August upp sig på den whiskeypimplande elefanten Rosie.

Jacob utses till elefantskötare, men ofta rycker August in och misshandlar Rosie så att blodet forsar. Ibland får även August ryck och kastar ut klagande anställda från rullande tåg, eller så låter han sina hårdingar till hantlangare misshandla dem.

 

Men så händer det som inte får hända: Jacob och Marlena blir förälskade i varandra. Följden blir förstås ett triangeldrama i cirkusvagnar.

 

Regissören Francis Lawrence har tidigare gjort CONSTANTINE och I AM LEGEND, två hyfsat kassa filmer. Den här gången har han fått ur sig en rätt snygg, gammaldags och snudd på episk kärlekshistoria. Men samtidigt tyckte jag att WATER FOR ELEPHANTS var något av ett uthållighetstest.

 

Det intressantaste med filmen är att Witherspoon är exakt tio år äldre än Pattinson, och med undantag från Courteney Cox och hennes åtta år yngre David Arquette i SCREAM-filmerna, är ju detta förhållande ovanligt. Och ja, Reese Witherspoon är en utmärkt skådis, och väldigt söt och charmig.

Robert Pattaglytt ger dock intryck av att komma direkt fråm Madame Tussaud's - där han varit utställningsobjekt. Jag kan inte med killen. Han har något väldigt irriterande över sig, det är en väldig massa poserande och han är rätt träig. För att jag ska gilla en romantisk film, måste jag själv attraheras av Flickan, samt antingen identifiera mig med- eller bara rent allmänt gilla Pojken. Och det sistnämnda gör jag alltså inte här.

 

Tack och lov ser filmvärldens nya favorit, österrikaren Christoph Waltz, till att rädda stora delar av filmen. Han är förstås otroligt bra som lynnig och grym cirkusdirektör, med sitt obehagliga leende. Jag konstaterade även hur lik Claes Eriksson han är i vissa scener!

Men som helhet tycker jag inte att det här håller. För att upprepa mig själv - det är lite konstigt, det hela. Som om man valt cirkusmiljö bara för att ingen annan gjort det. Filmen är dessutom väldigt humorbefriad. Här fanns i alla fall inget som lockade mig till skratt. Men framför allt fanns här inget som grep tag i mig, som engagerade mig. Jag struntade i stackars Jacobs öde, just för att han spelas av Pattinson.

 

Det är dock lite kul att skräckikonen Ken Foree (DAWN OF THE DEAD, FROM BEYOND, LEATHERFACE: TEXAS CHAIN SAW MASSACRE III) har en liten roll, och Jacob blir kompis med en vitsminkad dvärg i uniform. Olyckan på slutet är oväntad och fräsig.

 

Flera av mina kollegor tyckte bra om WATER FOR ELEFANTS. Ja, ja. Men jag tycker som jag vill.

(Biopremiär 15/4)