Det här recensionsblocket skrev jag för Nya Upplagan härommånaden. Dock publicerades det aldrig där, så jag kör texten här istället. Sedan jag skrev det här, har hela Bernard Prince-albumet publicerats i Fantomen.
BLUEBERRYS UNGE ÅR
Nr 12: “Sirenen fra Vera Cruz”
Nr 13: “100 dollars for at dø”
av Francois Corteggiani och Michel Blanc-Dumont
RED KELLY
Nr 0: “Fangen”
av Greg och Hermann
BERNARD PRINCE
Nr 14: “Dødens torne”
av Greg och Dany
Donovan Comics
Under 1970-talet och 80-talen kom det ut mängder av fransk-belgiska seriealbum på den svenska marknaden. Under 90-talet upphörde denna utgivning nästan helt och hållet. I Frankrike och Belgien fortsätter förstås många av de klassiska titlarna att komma ut, och i vårt södra grannland är förlagen måna om att hålla denna kontinentala seriekultur vid liv. Danmark ligger ju bara en bro bort, och bor man inte i Skåne, har förlag och butiker ofta alldeles utmärkt postorderservice, så det finns egentligen ingen ursäkt för att inte fortsätta att botanisera bland dessa album. Och danska är ju trots allt betydligt lättare att läsa än franska. Världens bästa västernserie enligt mig och många andra, är den episka, franska Blueberry, skapad på 1960-talet av sedan länge bortgångne Jean-Michel Charlier och den alldeles nyligen bortgångne mästaren Jean Giraud. På 70-talet gjorde denna duo några kortare avsnitt om sin hjältes ungdom, enklare tecknade för att publiceras i ett par pocketböcker. Senare startades en helt ny albumserie i det vanliga, större formatet; dock skriven och tecknad av andra. Fyra album kom ut i Sverige för 20 år sedan, sedan blev det tyst.
På 70-talet fanns en serietidning som hette Western-serier, och i denna publicerades den franska serien Jonathan Cartland, som tecknades av Michel Blanc-Dumont. Blanc-Dumont är sedan 90-talet den som tecknar Blueberrys ungdomsäventyr, en serie som kontinuerligt kommit ut i Danmark - men själv har jag inte läst den sedan den lades ner i Sverige. Jag förväntade mig ett trevligt återseende, men jag måste säga att jag mest blev förvirrad. Blueberryalbumen hänger ofta ihop i långa sviter och eftersom jag missat sju album kom jag in mitt i handlingen. Den ständigt otursförföljde Blueberry tampas med både sydstatssoldater och franska soldater, och han är lierad med nya vapendragare vilka jag inte vet vilka de är. Den inledande resumén hjälpte inte särdeles. Det händer en väldig massa, men samtidigt inte så mycket - alla lurar alla, alla är opålitliga.
Michel Blanc-Dumont är onekligen en skicklig tecknare, men hans stil är aningen blekare än Girauds. Hans sätt att gestalta människor är lite trist, däremot är miljöerna imponerande. Hade jag läst de album jag missat är det möjligt att jag uppskattat detta mer. Men Blueberry är trots allt alltid Blueberry.
I Western-serier kunde man också läsa den belgiska serien Comanche, fem av äventyren kom även ut som album i Sverige. Jag har inte läst Comanche på åtminstone 30 år, men jag minns att jag imponerades av Hermanns teckningar.
På 70-talet producerades några kortare avsnitt i pocketformat även av denna serie, och dessa har nu getts ut i en dansk samling (serien heter Red Kelly i Danmark), uppförstorade till traditionellt albumformat och med ny färgläggning. Albumet har drygats ut med ytterligare ett par avsnitt av nyare datum, tecknade i en betydligt mer detaljerad stil. Manusen till de här serierna är dock alltför bagatellartade och känns mest som utfyllnadsmaterial, jag minns Comanche som en tyngre och tuffare serie med ordentliga äventyr.
Apropå Hermann: denne tecknare är mest känd för serien om Bernard Prince, som gick i Fantomen när jag växte upp, och sju av äventyren kom även ut som album i Sverige - då hette han Kapten Prince. När Hermann lämnade serien tog andra tecknare över, en av dessa var Dany. Liksom i fallet med Comanche, har jag inte läst Bernard Prince på evigheter, och liksom i fallet med de korta Comancheavsnitten, är “Dødens torne” väldigt bagatellartat. Några vänner till Prince och dennes kompanjon, sjöbusen Barney Jordan, bor i ett afrikansk land som drabbas av en våldsam revolt. Dessa vänner flyr i ett flygplan som störtar i ödemarken och de upptäcker att de är omgivna av växter så giftiga att man dör om man sticker sig på dem. Prince och Jordan är de enda som kan rädda som, så de tar sig dit, går på styltor och bränner ner växterna med eldkastare, medan onda rebellstyrkor närmar sig. Det är det hela. Det händer inte så mycket. Det är mycket action och Dany tecknar i en medryckande stil som påminner mer om Jack Davis än Hermann. Dock har Hermann bidragit med omslagsillustrationen.
Albumet innehåller även ett andra, kortare avsnitt - av en händelse publicerades detta alldeles nyligen i den svenska Fantomentidningen, jag hade ingen aning om att Bernard Prince fortfarande går där.
Även om jag alltså inte tycker att just detta gäng seriealbum är några större höjdare, känns det både trevligt och nostalgiskt att läsa dem. Jag saknar tiden när drivor av serier som dessa publicerades i Sverige.
Nr 12: “Sirenen fra Vera Cruz”
Nr 13: “100 dollars for at dø”
av Francois Corteggiani och Michel Blanc-Dumont
RED KELLY
Nr 0: “Fangen”
av Greg och Hermann
BERNARD PRINCE
Nr 14: “Dødens torne”
av Greg och Dany
Donovan Comics
Under 1970-talet och 80-talen kom det ut mängder av fransk-belgiska seriealbum på den svenska marknaden. Under 90-talet upphörde denna utgivning nästan helt och hållet. I Frankrike och Belgien fortsätter förstås många av de klassiska titlarna att komma ut, och i vårt södra grannland är förlagen måna om att hålla denna kontinentala seriekultur vid liv. Danmark ligger ju bara en bro bort, och bor man inte i Skåne, har förlag och butiker ofta alldeles utmärkt postorderservice, så det finns egentligen ingen ursäkt för att inte fortsätta att botanisera bland dessa album. Och danska är ju trots allt betydligt lättare att läsa än franska. Världens bästa västernserie enligt mig och många andra, är den episka, franska Blueberry, skapad på 1960-talet av sedan länge bortgångne Jean-Michel Charlier och den alldeles nyligen bortgångne mästaren Jean Giraud. På 70-talet gjorde denna duo några kortare avsnitt om sin hjältes ungdom, enklare tecknade för att publiceras i ett par pocketböcker. Senare startades en helt ny albumserie i det vanliga, större formatet; dock skriven och tecknad av andra. Fyra album kom ut i Sverige för 20 år sedan, sedan blev det tyst.
På 70-talet fanns en serietidning som hette Western-serier, och i denna publicerades den franska serien Jonathan Cartland, som tecknades av Michel Blanc-Dumont. Blanc-Dumont är sedan 90-talet den som tecknar Blueberrys ungdomsäventyr, en serie som kontinuerligt kommit ut i Danmark - men själv har jag inte läst den sedan den lades ner i Sverige. Jag förväntade mig ett trevligt återseende, men jag måste säga att jag mest blev förvirrad. Blueberryalbumen hänger ofta ihop i långa sviter och eftersom jag missat sju album kom jag in mitt i handlingen. Den ständigt otursförföljde Blueberry tampas med både sydstatssoldater och franska soldater, och han är lierad med nya vapendragare vilka jag inte vet vilka de är. Den inledande resumén hjälpte inte särdeles. Det händer en väldig massa, men samtidigt inte så mycket - alla lurar alla, alla är opålitliga.
Michel Blanc-Dumont är onekligen en skicklig tecknare, men hans stil är aningen blekare än Girauds. Hans sätt att gestalta människor är lite trist, däremot är miljöerna imponerande. Hade jag läst de album jag missat är det möjligt att jag uppskattat detta mer. Men Blueberry är trots allt alltid Blueberry.
I Western-serier kunde man också läsa den belgiska serien Comanche, fem av äventyren kom även ut som album i Sverige. Jag har inte läst Comanche på åtminstone 30 år, men jag minns att jag imponerades av Hermanns teckningar.
På 70-talet producerades några kortare avsnitt i pocketformat även av denna serie, och dessa har nu getts ut i en dansk samling (serien heter Red Kelly i Danmark), uppförstorade till traditionellt albumformat och med ny färgläggning. Albumet har drygats ut med ytterligare ett par avsnitt av nyare datum, tecknade i en betydligt mer detaljerad stil. Manusen till de här serierna är dock alltför bagatellartade och känns mest som utfyllnadsmaterial, jag minns Comanche som en tyngre och tuffare serie med ordentliga äventyr.
Apropå Hermann: denne tecknare är mest känd för serien om Bernard Prince, som gick i Fantomen när jag växte upp, och sju av äventyren kom även ut som album i Sverige - då hette han Kapten Prince. När Hermann lämnade serien tog andra tecknare över, en av dessa var Dany. Liksom i fallet med Comanche, har jag inte läst Bernard Prince på evigheter, och liksom i fallet med de korta Comancheavsnitten, är “Dødens torne” väldigt bagatellartat. Några vänner till Prince och dennes kompanjon, sjöbusen Barney Jordan, bor i ett afrikansk land som drabbas av en våldsam revolt. Dessa vänner flyr i ett flygplan som störtar i ödemarken och de upptäcker att de är omgivna av växter så giftiga att man dör om man sticker sig på dem. Prince och Jordan är de enda som kan rädda som, så de tar sig dit, går på styltor och bränner ner växterna med eldkastare, medan onda rebellstyrkor närmar sig. Det är det hela. Det händer inte så mycket. Det är mycket action och Dany tecknar i en medryckande stil som påminner mer om Jack Davis än Hermann. Dock har Hermann bidragit med omslagsillustrationen.
Albumet innehåller även ett andra, kortare avsnitt - av en händelse publicerades detta alldeles nyligen i den svenska Fantomentidningen, jag hade ingen aning om att Bernard Prince fortfarande går där.
Även om jag alltså inte tycker att just detta gäng seriealbum är några större höjdare, känns det både trevligt och nostalgiskt att läsa dem. Jag saknar tiden när drivor av serier som dessa publicerades i Sverige.
Inlägg
