Visar inlägg med etikett Red Clown. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Red Clown. Visa alla inlägg

söndag 26 mars 2023

Dåliga serier känns igen på att de är kassa


Häromveckan besökte jag Malmö Universitet, där jag inför publik samtalade med professor Gunnar Krantz om serieläsning och serietidningar på 1970-talet. Samtalet filmades och ska vad det lider gå att se online, hoppas jag.

Ett ämne Gunnar tog upp, var serier man redan som barn kände att, nä, de här är ju dåliga. Här ska jag kanske skjuta in att det handlar om riktiga serier, alltså tecknade serier, så eventuella Netflixknarkare som hittat hit lär bli besvikna - eller så får de kanske upp ögonen för serier?

Som exempel på dåliga serier visade jag upp två tidningar jag redan skrivit om här på TOPPRAFFEL! - Kalle Kula och Razzia. I synnerhet den sistnämnda är osannolikt usel. Förvisso läste jag den aldrig som barn, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle uppskattat den om jag fått tag på ett nummer på 70-talet.

Jag visade även upp en tidning jag inte riktigt vet om den är dålig eller ej, men trots att jag ofta såg den på antikvariat på 70-talet, köpte jag den aldrig. Kapten Kloss. En polsk serie som byggde på en populär polsk TV-serie. Det fanns även romaner om Kloss, som var en motståndsman under andra världskriget. Anledningen till att jag aldrig köpte serietidningen var att jag tyckte att den var så fruktansvärt ful. Den lockade inte till läsning. Med tanke på att det bara är två till fyra rutor per sida, gissar jag att den polska originaltidningen höll fickformat, och sedan förstorades till traditionellt serietidningsformat här i Sverige.

Kapten Kloss, tecknad av Mieczysław Wiśniewski.

Jag hade med mig ytterligare en usel tidning till Malmö, men den glömde jag visa upp. Alias Smith och Jones, utgiven av Red Clown. Jag återkommer strax till denna.

På tåget hem till Göteborg funderade jag lite mer på det här med dåliga serier. Med dåliga serier menar jag i det här fallet inte amatörmässigt gjorda serier eller rena amatörserier i fanzines. Jag menar heller inte mer eller mindre krattigt tecknade serieromaner som ges ut på etablerade förlag. Det jag åsyftar är proffsserier, gjorda av proffs, publicerade i traditionella serietidningar - men som upplevs som dåliga.

Låt mig göra två jämförelser för att förklara vad jag menar. Tänk er en orkester där samtliga medlemmar är kompetenta, kanske till och med riktigt bra. Dock har de inte möjlighet att spela den musik de vill spela, för att försörja sig åker de runt och spelar mer eller mindre harmlös musik; kanske enkel dansmusik, kanske får de i uppdrag att underhålla på en fest, eller i en paus, där de måste spela något som inte sticker ut alls. Själ och hjärta saknas. Vi kan också jämföra med till exempel B-filmsbolaget The Asylum, kända för sina så kallade mockbusterfilmer - lågbudgetfilmer som försöker kopiera populära storbudgetfilmer. I många av de här mockbusterfilmerna är det tydligt att inga av de inblandade, varken framför eller bakom kameran, egentligen vill göra de här filmerna. De välkända skådespelare som ibland hyrs in ser uttråkade ut, ibland ser de direkt generade ut. Det här är dåliga filmer som bara är dåliga.

De dåliga serier jag åsyftar, och som var vanliga under 70-talet, var de som gjordes av tecknare som kunde rita och som skrevs av författare som kunde skriva, men som uppenbarligen inte brydde sig om resultatet. Serieskapare, ofta satt de i en ateljé i Spanien, som massproducerade serier för att fylla ut diverse tidningar. Författaren fick antagligen i uppdrag att skriva några manus som skulle vara färdiga redan nästa dag, och tecknaren tog inte mycket längre tid på sig.

Svenska deckar- och äventyrsserietidningar innehöll ofta små korta serier på sex, sju, åtta sidor eller så som utfyllnad. Och - redan när jag var barn tyckte jag att de var konstiga och menlösa. Ofta hade de en generisk hjälte som var detektiv eller agent, och han hade ett generiskt namn, typ Bob Smith eller Jack Kane. Denne hjälte hade inga karaktärsdrag alls, ingen personlighet, han och alla andra gestalter i serierna var utbytbara. Äventyren var fantasilösa, ibland ryckigt berättade och obegripliga, eftersom upphovsmännen inte fick plats med det de ville berätta på de få sidorna.

Förutom Spanien, köptes en hel del utfyllnadsserier in från IPC i England. En del av IPC:s serier var faktiskt bra, men en hel del var mest trist. Som barn tyckte jag att många IPC-serier var fula, de hade märklig layout, ibland alldeles för många rutor per sida, och maskintextade pratbubblor. Antalet rutor per sida berodde på att engelska serietidningar av tradition håller det större magasinsformatet, det vill säga ungefär A4-format. Ja, de som inte var i fickformat, som krigsserierna.

Två av mina favorittidningar på 70-talet var Läderlappen och Tomahawk. Dessa tidningar var på 36 sidor i färg och jag tyckte att man fick rätt mycket för pengarna trots de få sidorna. De brukade innehålla två längre serier, samt en eller ett par korta serier.

I dessa tidningar återfanns utfyllnadsserier av Henry Boltinoff (1914–2001), hans serier dök även upp i andra tidningar. I Läderlappen kunde man läsa humorserien Bosse Byling (Casey the Cop) och i Tomahawk figurerade ibland Hövding Ömfot (Chief Hot Foot). Boltinoff hade en ganska slickad stil, ibland rätt elegant, men redan på 70-talet tyckte jag att de här skämtserierna, som var på en eller en halv sida, var ytterst besynnerliga. De var aldrig roliga. Ibland gick det inte att förstå vad det var som var tänkt att vara roligt.

Jag hittade tyvärr inget svenskt exempel på Hövding Ömfot.

Henry Boltinoff gjorde mängder av liknande serier - han satt på DC Comics och massproducerade dessa serier. Tanken var att om det saknades en sida, eller en halv, i någon tidning, kunde redaktören snabbt och enkelt ta en Boltinoffserie och slänga in den. Om han själv alltid skrev manus till dessa serier vet jag inte, men vem det än var som skrev manusen kan inte ha tänkt två gånger. Kanske tänktes det inte alls, alla dåliga idéer godkändes för att fylla ut sidorna.

... Och så är vi då framme vid Alias Smith och Jones.

Mina favorit-TV-serier när jag var barn, var Snobbar som jobbar och Alias Smith och Jones. Jag blev rätt exalterad när jag upptäckte att det fanns serietidningar om dessa TV-hjältar. När de först gavs ut var jag lite för liten för att kunna köpa dem, jag var fem-sex år och hade ingen veckopeng. Tror jag. Men dessa tidningar gick förstås senare att hitta på antikvariat, till exempel på Fynd-Shopen; en butik jag ofta frekventerade under 70-talets senare hälft. Jag och en kompis brukade samla- och panta tomflaskor, och för pengarna köpte vi begagnade serietidningar.

På Fynd-Shopen köpte jag en gång TV-Album nr 2 från 1974. Något album var det egentligen inte - det var en tidning i stort format med lite styvare omslagspapper. TV-Album innehöll serier med Alias Smith och Jones, Snobbar som jobbar och Cannon. Spännande! tyckte jag när jag köpte tidningen för 50 öre eller en krona. Skit! tyckte jag efter att ha kommit hem och läst den. Skit! tyckte jag även när jag läste Alias Smith och Jones' egen tidning.

Dessa serier som byggde på populära TV-serier hämtades från de engelska tidningarna Countdown och TV Action. Snobbar som jobbar tecknades av Harry Lindfield, medan Alias Smith och Jones tecknades av Colin Andrew. Om dessa två tecknade samtliga episoder vet jag inte, det är mycket möjligt att fler var inblandade.

Det som gjorde att jag som barn tyckte att de här serierna var skit, var dels det faktum att jag tyckte att de var tråkigt tecknade - riktigt tråkigt tecknade. Eftersom de var engelska hade de ibland lite konstig layout som inte fyllde något syfte. Rutorna var skeva och vinga bara för sakens skull, troligen i försök att få sidorna att se lite häftigare ut. Men det största problemet var manusen. Äventyren var alltid väldigt korta och det kändes som om det fattades sidor. Charmen och humorn från TV-serierna saknades helt. Det här var bara totalt värdelöst. Självklart blev det inte bättre av Red Clowns hemska handtextning och det hopplösa trycket.

Så långt om detta. Nästa gång skriver jag kanske om bra serier. 

... Eller så fortsätter jag att kartlägga bottenskrapet.


söndag 29 juli 2012

Expressen den 29 augusti 1995

Här har vi min åttonde videokrönika i Expressen. Fast den här gången handlar det inte så mycket om video. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad den handlar om. Den är mest konstig. Ännu konstigare är nog "Bäst just nu"-avdelningen längst ner med sin Slöpheadreferens. Jag kan väl även skjuta in att jag inte visste vem Michael Moore var när jag skrev den här. Jo, jag var på galapremiären i Cannes av CANADIAN BACON, Moore presenterade filmen, men han var då helt okänd för mig.
I vanlig ordning begriper jag inte att det här faktiskt publicerades i Sveriges då största dagstidning. MEN! Ett par dagar efter att krönikan publicerats fick jag ett långt brev på engelska från en brittiskt konstnär bosatt i Stockholm. Robert Benson hette han, han skrev att han en gång i tiden gjorde förtexterna till HELGONET på TV och en del annat. Han gillade min krönika. En tid senare hälsade jag och en kollega på Benson. Det visade sig att han på 1970-talet var en av männen bakom serieförlaget Red Clown! Hans sambo slängde fram pärmar med hela serieutgivningen på köksbordet. Jösses, vad imponerad jag blev.

Varför är alla svenska förtexter så tråkiga?

Reklamfilmen och trailrarna är slut, och produktionsbolagets logotype tonar fram till en suggestiv fanfar.

Därefter byggs stämningen upp: Stylade bokstäver far mot dig på uppfinningsrika sätt. X-film presents... A XXX production... A XXX XXX film... Musiken börjar närma sig ett crescendo... Filmens stjärnas namn dyker upp, och - DADAAM! Filmens titel.

FÖRTEXTER TILL FILM är en konstart som dess värre brukar glömmas bort, försummas eller ignoreras, inte minst av svenska filmskapare. Vilket både är förvånansvärt och synd, då förtexter betyder så mycket. Det är ju dessa som - tillsammans med musiken - sätter åskådaren i rätt stämning.

När jag själv får hem ett gäng recensionskassetter brukar jag först kolla igenom förtexterna på alla filmerna. Av ren nyfikenhet. Jag undrar hur många som gör det. Tvärtom är det ganska vanligt att den "vanliga" videopubliken, det vill säga de som gillar film men inte är speciellt intresserade av mediet, snabbspolar förbi de - enligt dessa människor - trista förtexterna.

Visst kan förtexter vara trista och sega. Värst är de där det inte händer något. Vita bokstäver mot svart bakgrund i flera minuter är inte speciellt kul att stirra på.

När det gäller svenska filmer verkar förtexter vara ett nödvändigt ont. Den enda svenska film jag så här på rak arm kan komma på som har kreativt utformade förtexter är Måns Herngrens och Hannes Holms nya "En på miljonen" (För övrigt en okej komedi, småkul och inte mycket mer). Annars är det tunt på den fronten.

Oftast händer det något samtidigt som texterna rullar fram i svenska filmer, men det ser oftast billigt ut: fula typsnitt, och framför allt - alldeles för få uppgifter. Oftast är det titel, ett par skådisar, musik, manus, produktion och regi. Sällan står det: SF presenterar - En schweiziska flickskolan-produktion - En Carli Tornehave-film - Heinz Hopf -"Josefine Mutzenbacher möter O".

Värst förtexter har nog "Mannen på taket", som bränner av samtliga medverkande och inblandade på en gång i samma bild - vilket även innebär att eftertexter saknas helt och hållet. Den enda film som har tillstånd att sakna eftertexter är förstås "Monty Python and the holy grail".

Texterna smyger fram bakom husknutarna

Nå, vilka förtexter är då bäst? För min del blir svaret tveklöst Tim Burtons "Ed Wood". Bara förtexterna borde fått en Oscar. Men nu är ju "Ed Wood" en ny film. Innan dess hade jag säkerligen nämnt Sergio Leones "Once upon a time in the west", eller "Harmonica - en hämnare" som den trista svenska titeln lyder. Det är den där ett gäng skurkar sitter på en järnvägsstation och väntar på Charles Bronson, alltmedan förtexterna smyger fram bakom husknutar och annat, och filmens titel dyker upp först i slutet, i stället för "The end". Genialiskt!

Nu undrar förstås någon varför jag inte nämner förtexterna till Hitchcocks filmer. Varför ska jag göra det? De nämner ju alla andra som tar upp ämnet förtexter.

Det borde vara straffbart att snabbspola förtexter.

BÄST JUST NU

"CANADIAN BACON" (Egmont). John Candy och Alan Alda i en oerhört rolig film om hur stygga kanadensarna är.

TRAILERN TILL "DESPERADO" (Biopremiär senare i höst). "Okay, let"s play" En av de bästa trailrar som gjorts.

ÖRN BLAMMO 1 (Optimal Press). Troligen årets roligaste serietidning, skapad av Sveriges svar på John Wayne - Johan Wanloo. Så kallade konstskolebögar får se upp.

SLÖPHEAD LIVE. Vid närmare eftertanke, det är nog inte hårdrock de spelar, låter snarare som... indisk rave. Eller nåt.


lördag 28 januari 2012

Ruttnande sidor

Fyra minusgrader ute. Hade egentligen tänkt skriva ett par DVD-recensioner, men jag är nu på väg ut på en liten vernissagerunda. Dock ska ni förstås inte klara er utan ett TOPPRAFFEL!-inlägg idag, så låt oss titta på några gamla serietidningsomslag. Det är ju alltid trevligt.

Gravmannen. Antagligen den bästa titeln på en serietidning NÅGONSIN. Extra bra blir ju omslaget när våra väner på Red Clown har glömt bort att skriva ut nummer och årtal ... Detta är dock det första numret, nr 1/1974. Vem kan motstå en tidning med ruttnande sidor?
Som barn undrade jag vad det där "Bara för vuxna!" innebar. Det fans väl inga vuxna som läste skräckserier, tänkte jag. Eller serier rent allmänt. Som vuxen (och serieläsare) undrar jag vad det är för hemska prylar som lottas ut. (Nej, jag har inte det här numret)
Vad nu? Chock Special 2? Fanns den? Jag hade det första Chock Special-albumet. Det är långtifrån sällsynt. Men den här har jag aldrig sett eller hört talas om.
Så kan det gå när man anställer en engelsman på redaktionen. "50 mardrömmssidor". Och inte nog med att det är felstavat, "50" har kommit lite för nära "mardrömmssidor", så jag läste först "Somardrömmssidor".
Okej att kalla en skräcktidning Kallblodig. Det har ju med skräck att göra. Men Varmblodig?! Det torde väl passa betydligt bättre på en tidning med romantiska kärleksserier! Den här tidningen hette Vampire Tales i original, och de ville väl behålla V:et.


Så här såg den tidningen ut ...

Apropå slarviga omslag: även på Williams fanns det visst folk som gillade att färglägga omslagen med filtpennor ...