Visar inlägg med etikett Red Clown. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Red Clown. Visa alla inlägg

söndag 29 juli 2012

Expressen den 29 augusti 1995

Här har vi min åttonde videokrönika i Expressen. Fast den här gången handlar det inte så mycket om video. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad den handlar om. Den är mest konstig. Ännu konstigare är nog "Bäst just nu"-avdelningen längst ner med sin Slöpheadreferens. Jag kan väl även skjuta in att jag inte visste vem Michael Moore var när jag skrev den här. Jo, jag var på galapremiären i Cannes av CANADIAN BACON, Moore presenterade filmen, men han var då helt okänd för mig.
I vanlig ordning begriper jag inte att det här faktiskt publicerades i Sveriges då största dagstidning. MEN! Ett par dagar efter att krönikan publicerats fick jag ett långt brev på engelska från en brittiskt konstnär bosatt i Stockholm. Robert Benson hette han, han skrev att han en gång i tiden gjorde förtexterna till HELGONET på TV och en del annat. Han gillade min krönika. En tid senare hälsade jag och en kollega på Benson. Det visade sig att han på 1970-talet var en av männen bakom serieförlaget Red Clown! Hans sambo slängde fram pärmar med hela serieutgivningen på köksbordet. Jösses, vad imponerad jag blev.

Varför är alla svenska förtexter så tråkiga?

Reklamfilmen och trailrarna är slut, och produktionsbolagets logotype tonar fram till en suggestiv fanfar.

Därefter byggs stämningen upp: Stylade bokstäver far mot dig på uppfinningsrika sätt. X-film presents... A XXX production... A XXX XXX film... Musiken börjar närma sig ett crescendo... Filmens stjärnas namn dyker upp, och - DADAAM! Filmens titel.

FÖRTEXTER TILL FILM är en konstart som dess värre brukar glömmas bort, försummas eller ignoreras, inte minst av svenska filmskapare. Vilket både är förvånansvärt och synd, då förtexter betyder så mycket. Det är ju dessa som - tillsammans med musiken - sätter åskådaren i rätt stämning.

När jag själv får hem ett gäng recensionskassetter brukar jag först kolla igenom förtexterna på alla filmerna. Av ren nyfikenhet. Jag undrar hur många som gör det. Tvärtom är det ganska vanligt att den "vanliga" videopubliken, det vill säga de som gillar film men inte är speciellt intresserade av mediet, snabbspolar förbi de - enligt dessa människor - trista förtexterna.

Visst kan förtexter vara trista och sega. Värst är de där det inte händer något. Vita bokstäver mot svart bakgrund i flera minuter är inte speciellt kul att stirra på.

När det gäller svenska filmer verkar förtexter vara ett nödvändigt ont. Den enda svenska film jag så här på rak arm kan komma på som har kreativt utformade förtexter är Måns Herngrens och Hannes Holms nya "En på miljonen" (För övrigt en okej komedi, småkul och inte mycket mer). Annars är det tunt på den fronten.

Oftast händer det något samtidigt som texterna rullar fram i svenska filmer, men det ser oftast billigt ut: fula typsnitt, och framför allt - alldeles för få uppgifter. Oftast är det titel, ett par skådisar, musik, manus, produktion och regi. Sällan står det: SF presenterar - En schweiziska flickskolan-produktion - En Carli Tornehave-film - Heinz Hopf -"Josefine Mutzenbacher möter O".

Värst förtexter har nog "Mannen på taket", som bränner av samtliga medverkande och inblandade på en gång i samma bild - vilket även innebär att eftertexter saknas helt och hållet. Den enda film som har tillstånd att sakna eftertexter är förstås "Monty Python and the holy grail".

Texterna smyger fram bakom husknutarna

Nå, vilka förtexter är då bäst? För min del blir svaret tveklöst Tim Burtons "Ed Wood". Bara förtexterna borde fått en Oscar. Men nu är ju "Ed Wood" en ny film. Innan dess hade jag säkerligen nämnt Sergio Leones "Once upon a time in the west", eller "Harmonica - en hämnare" som den trista svenska titeln lyder. Det är den där ett gäng skurkar sitter på en järnvägsstation och väntar på Charles Bronson, alltmedan förtexterna smyger fram bakom husknutar och annat, och filmens titel dyker upp först i slutet, i stället för "The end". Genialiskt!

Nu undrar förstås någon varför jag inte nämner förtexterna till Hitchcocks filmer. Varför ska jag göra det? De nämner ju alla andra som tar upp ämnet förtexter.

Det borde vara straffbart att snabbspola förtexter.

BÄST JUST NU

"CANADIAN BACON" (Egmont). John Candy och Alan Alda i en oerhört rolig film om hur stygga kanadensarna är.

TRAILERN TILL "DESPERADO" (Biopremiär senare i höst). "Okay, let"s play" En av de bästa trailrar som gjorts.

ÖRN BLAMMO 1 (Optimal Press). Troligen årets roligaste serietidning, skapad av Sveriges svar på John Wayne - Johan Wanloo. Så kallade konstskolebögar får se upp.

SLÖPHEAD LIVE. Vid närmare eftertanke, det är nog inte hårdrock de spelar, låter snarare som... indisk rave. Eller nåt.


lördag 28 januari 2012

Ruttnande sidor

Fyra minusgrader ute. Hade egentligen tänkt skriva ett par DVD-recensioner, men jag är nu på väg ut på en liten vernissagerunda. Dock ska ni förstås inte klara er utan ett TOPPRAFFEL!-inlägg idag, så låt oss titta på några gamla serietidningsomslag. Det är ju alltid trevligt.

Gravmannen. Antagligen den bästa titeln på en serietidning NÅGONSIN. Extra bra blir ju omslaget när våra väner på Red Clown har glömt bort att skriva ut nummer och årtal ... Detta är dock det första numret, nr 1/1974. Vem kan motstå en tidning med ruttnande sidor?
Som barn undrade jag vad det där "Bara för vuxna!" innebar. Det fans väl inga vuxna som läste skräckserier, tänkte jag. Eller serier rent allmänt. Som vuxen (och serieläsare) undrar jag vad det är för hemska prylar som lottas ut. (Nej, jag har inte det här numret)
Vad nu? Chock Special 2? Fanns den? Jag hade det första Chock Special-albumet. Det är långtifrån sällsynt. Men den här har jag aldrig sett eller hört talas om.
Så kan det gå när man anställer en engelsman på redaktionen. "50 mardrömmssidor". Och inte nog med att det är felstavat, "50" har kommit lite för nära "mardrömmssidor", så jag läste först "Somardrömmssidor".
Okej att kalla en skräcktidning Kallblodig. Det har ju med skräck att göra. Men Varmblodig?! Det torde väl passa betydligt bättre på en tidning med romantiska kärleksserier! Den här tidningen hette Vampire Tales i original, och de ville väl behålla V:et.


Så här såg den tidningen ut ...

Apropå slarviga omslag: även på Williams fanns det visst folk som gillade att färglägga omslagen med filtpennor ...