Bio: Jojo Rabbit

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Bioåret 2020 inleds på bästa möjliga sätt!

När jag för ett antal månader sedan såg den första trailern för JOJO RABBIT gjorde jag stora ögon och blev blev konfunderad. Vad hela världen var det här? En komedi om Adolf Hitler och Hitlerjugend? Vem vågar göra en sådan film idag?

Efter dess premiär utomlands har lovorden, priserna och prisnomineringarna haglat över JOJO RABBIT, som anses vara en av 2019 års bästa filmer, vissa anser den vara den allra bästa. Detta fick mina förväntningar på filmen att öka. Vad är det här för film? Kan den verkligen vara så bra?

JOJO RABBIT bygger på en roman av Christine Leunens. För regin står Taika Waititi. Jag var inte jätteförtjust i Waititis småkul men lite taffliga WHAT WE DO IN THE SHADOWS, men hans superhjälteröj THOR: RAGNARÖK var fantatiskt kul; en av de bästa Marvelfilmerna.

Jojo är tioårige Johannes (Roman Griffin Davis). Vi befinner oss i Tyskland, andra världskriget pågår för fullt, och eftersom lille Jojo älskar hakkors kallar han sig nazist och har gått med i Hitlerjugend. Som en bisarr variant på Alfons Åberg har Jojo en låtsaskompis: Adolf Hitler (Waititi själv). Hitler befinner sig ofta vid Jojos sida och pratar med honom. Han är en korkad och barnslig fåntratt, denne käcke Hitler som gärna äter enhörning till middag. Hitler lurar i Jojo en massa dumheter om kriget och judarna.

Tillsammas med en massa andra barn skickas Jojo ut i skogen för att att drillas till judehatande krigare. Sam Rockwell spelar det krigströtta befälet kapten Klenzendorf, som tillsammans med den flängda Fraulein Rahm (Rebel Wilson) leder utbildningen. Det bär sig inte bättre än att lille Jojo, som mobbas av de andra barnen och kallas harig, skadas i en granatolycka (det är Hitlers fel) och skickas hem.

Scarlett Johansson spelar Rosie,  Jojos vackra mor. När Jojo hör mystiska ljud från väggarna upptäcker han att Rosie gömmer en judisk flicka (Thomasin McKenzie) i hemmet. Hon heter Elsa och eftersom Jojo tror att han är nazist måste han hata henne. Han börjar även skriva en bok om judar, "Yoohoo, Jews". Snart inser han förstås sanningen om Hitler, nazismen och judarna.

JOJO RABBIT är en remarkabel film på flera sätt. Dels för att den lyckas göra något riktigt roligt av ett ämne som nazimen och judeutrotningen. Filmens första hälft är fantastiskt rolig och jag skrattade högt flera gånger.

Men det är en större bedrift av Waititi att lyckas gå från renodlad komedi till gripande drama utan att det skär sig, och blir konstigt och krystat. Skildringen av Jojos och Elsas relation är fin. Kriget och meningslös död kryper in i Jojos tillvaro. Stephen Merchant i bästa Herr Flick-form dyker upp som gestapoman.

Anslaget är lätt surrealistiskt. Ljudspåret med modernare poplåtar är anakronistiskt. Barnskådespelarna är utmärkta. Sam Rockwell är i vanlig ordning lysande.

Som satir är JOJO RABBIT utomordentlig. Som dramakomedi är filmen strålande. Betygsfemman ligger nära!

(Biopremiär 10/1)

Bio: Pitch Perfect 3

Foton copyright (c) UIP Sweden

Tydligen är de två första PITCH PERFECT-filmerna de mest framgångsrika komiska musikalerna någonsin - åtminstone enligt Rebel Wilson, som påpekade detta när hon förra månaden satt i Graham Nortons soffa. Det är mycket möjligt. Å andra sidan finns det väl inte jättemånga komiska musikaler. Och frågan är om PITCH PERFECT-filmerna är musikaler, de är snarare komedier med många sångnummer.

De två första filmerna blev oväntade framgångar. Jag tyckte att de var småtrevliga, men rätt fåniga och lättglömda. Att det skullle komma en tredje film var en självklarhet. Trish Sie har tagit över regin - och resultatet är under all kritik. En mer krystad, idiotisk och långsökt film får man leta efter.

Tjejerna i a capella-gruppen The Barden Bellas har nu gått ut college och slutat sjunga tillsammans. De flesta har skaffat sig jobb, Beca (Anna Kendrick) är musikproducent, eller något ditåt, men de är inte speciell framgångsrika. De får ett erbjudande om att återförenas och ställa upp i en tävling i Italien och Frankrike; det var något konstigt om att en populär artist eller producent eller vad han nu var, kommer att sajna vinnarna.

De åker runt i dessa europeiska länder och framträder för amerikanska soldater, och jag satt hela tiden och undrade varifrån de fick alla scenkläder. Samtidigt dyker Fat Amys (Rebel Wilson) far (John Lithgow med australisk accent) upp. Han visar sig vara en gangster och är ute efter sin dotters hittills okända bankkonto, som är fyllt med miljoners miljoner. Barden Bellas måste både uppträda och slåss mot gangsters.

Det här är jättekonstigt. Storyn är en rörig, ologisk soppa; det är uppseendeväckande dumt. De två tidigare filmerna framstår som genomtänkta och riktigt bra. För att innehålla så här många ingredienser är det makalöst tunt, ingenting utvecklas, ingenting är roligt.

I PITCH PERFECT 1 och 2 tävlade Barden Bellas mot andra grupper, varav en del var lite kul - i synnnerhet den tyska a capallea-gruppen i den andra filmen. I den denna den tredje filmen är motståndarna trista och knappt med alls. Två av banden glöms nästan bort helt efter att de presenterats. Huvudmotståndarna är ett band som heter Evermoist och som har Ruby Rose som frontfigur. De ska framstå som tuffa och sexiga, men de spelar genant mesig poprock.

... Fast all musik som framförs i de här filmerna är rätt hemsk. Det handlar om överproducerade covers på gamla hitlåtar. Sångrösterna är påfallande ofta nasala.

Rebel Wilson kan vara rolig, men som Fat Amy är hon bara påfrestande. Alla skämten går ut på att hon är tjock och vulgär. Plötsligt visar hon sig kunna kung-fu, men det blir inte kul. Som vanligt är Elizabeth Banks och John Michael Higgins roligast; de är de där kommentatorerna som bevakar a capella-tävlingar. Den här gången håller de på att göra en dokumentär om Barden Bellas. Fast duon är inte med speciellt mycket. Hana Mae Lee; den besynnerliga, direkt bisarra, och tystlåtna medlemmen i Barden Bellas, medverkar inte heller speciellt mycket, vilket är synd.

PITCH PERFECT 3 är så dålig att den är en direkt förolämpning.

     







(Biopremiär 3/1)

Bio: Absolutely Fabulous: The Movie

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag såg aldrig TV-serien ABSOLUTELY FABULOUS, som började visas 1992. Anledningen är att jag inte ville se ett program som hette HELT HYSTERISKT. Ett fruktansvärt fånigt namn. Det är mycket möjligt att jag gillat serien om jag faktiskt tittat på den, men jösses - jag ser inte program som heter HELT HYSTERISKT. Å andra sidan hände det att jag kom över den spärren - jag såg, och gillade, SMACK THE PONY, som i Sverige fick den vedervärdiga titeln GARVA HÄR.
Nu har jag sett den väldigt senkomna långfilmen ABSOLUTELY FABULOUS: THE MOVIE, i regi av Mandie Fletcher, som tidigare regisserat avsnitt av SVARTE ORMEN (eller SVARTE ORM, som den senare märkligt nog döptes om till) och HELT HYSTERISKT. Man kan ju undra varför man gör en långfilm nu, och inte för tjugo år sedan, men jag noterar att det spelades in några TV-avsnitt så sent som 2011-2012.
Även om jag alltså aldrig såg serien, vet jag förstås vad den handlar om. Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka, och det enda som har hänt, är att de är äldre. Saunders är 58, Lumley är 70. De två lever som de alltid gjort, de festar, super och tar droger. Edinas dotter är nu vuxen och har barn.
Edina är PR-agent och en hopplös sådan. Hennes enda klienter är Lulu och Emma Bunton (som spelar sig själva), men Edina vill väldigt gärna ha Kate Moss (som spelar sig själv) i sitt stall. När Edina får syn på Moss på en fest, råkar hon knuffa ner henne från en avsats, så att hon trillar i plurret. Kate Moss försvinner och antas vara död. Edina och Patsy blir Englands mest hatade människor och tvingas fly landet. De åker till Cannes, där de fortsätter att leva lyxliv. Tanken är att de ska leta upp en svinrik gubbe (Barry "Dame Edna" Humphries), som en gång i tiden ville gifta sig med Patsy - det vill han säkert fortfarande.

Det är inte mycket handling i den här filmen; den består främst av en massa sketcher staplade på varandra. Och det är väldigt slarvigt. Det är slarvigt på alla plan, som om filmskaparna tänkt att det räcker med att publiken får återse sina favoriter från TV. Det blir alldeles för mycket maskerad; "två tanter klär ut sig och tokar sig". Det är inte speciellt kul när gubbar klär ut sig och tokar sig, det blir inte roligare för att det är tanter. Estetiskt ser det ut som TV på stor duk, filmen ser inte ut som en bioproduktion,
Nu ska jag inte sitta här och ljuga och säga att jag inte skrattade. Visst skrattade jag till ett par gånger. Men det räcker inte för att jag ska tycka att det är en bra och rolig film, och den är fortfarande slarvig och ogenomtänkt, trots ett par skratt.
Kändisar verkar ha stått i kö för att få medverka, en farlig massa sådana flimrar förbi. Graham Norton, Joan Collins, Rebel Wilson, Jean-Paul Gaultier, Dawn French och Jon Hamm är några. För min egen del gillade jag att de hamnar i Cannes och besöker platser jag är bekant med. De hamnar till och med i Pierre Cardins bubbelpalats uppe i bergen. Där har jag varit på fest en gång. Jag skulle på dass och hittade inte till bajamajorna, som ställts upp för gästerna, istället lyckades jag ta mig in i en av bubblorna och besöka en toalett därinne. Jag blev inte sedd - vilket kanske var tur.

(Biopremiär 2/9)


-->

Bio: Grimsby

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Avdelningen Vågar jag erkänna att jag tyckte den här var skitrolig?

Spionkomedier och James Bond-parodier går det tretton på dussinet av. Känns det som. Jag upplever det som att det kommer fler parodier än regelrätta agentfilmer. Fast det är förstås sällan de är bra. Häromveckan kom den kassa ZOOLANDER 2, som till mångt och mycket var en James Bond-parodi. Förra årets SPY var inte så kul som den utgav sig för att vara. Rowan Atkinson har gjort två filmer om agenten Johnny English (den andra av dem recenserar jag HÄR), vilka inte är något vidare. För att bara nämna några stycken.

Nu är det Sacha Baron Cohens tur. Den franske TRANSPORTER-regissören Louis Leterrier står för regin, men Baron Cohen är en av manusförfattarna. Han spelar fotbollshuliganen Nobby Butcher, hemmahörande i hålan Grimsby i England. Den korkade Nobby har nio eller tolv barn (antalet varierar); två av dem heter Django Unchained och Skeletor, samt några barnbarn - minstingen heter Gangnam Style. Han är för närvarande gift med den kåta Lindsey (Rebel Wilson).

Nobbys bror Sebastian (Mark Strong) har varit försvunnen i 28 år. Han har gått och blivit hemlig agent. Nobby har aldrig ge upp hoppet om att återfinna sin bror, och en dag får han veta att Sebastian hittats. Sebastian befinner sig på en välgörenhetsgala för att lokalisera och skjuta en lönnmördare (Scott Adkins). Då dyker Nobby oväntat upp och sabbar det hela - och blir sedan tvingad att följa med Sebastian till Sydafrika för att hitta en galen superskurk.

Senast Sacha Baron Cohen axlade huvudrollen i en långfilm, var i THE DICTATOR - en förhållandevis nedtonad film. Som jag skrev i min recension: den skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar och sin småskolefrågen. Till skillnad från de tidigare filmerna BORAT och BRÜNO. GRIMSBY kan man definitivt inte visa för morföräldrar och småskolefröknar - såtillvida de inte råkar vara sköna pervos.

GRIMSBY må vara barnförbjuden, men Leterrier och Cohen vältrar sig en hel del i rejält barnslig humor. Det är väldigt mycket kiss och bajs här. Filmen innehåller även den kanske grövsta scen jag någonsin sett på bio. Scenen involverar elefanter och borde få en Oscar. Jag undrar verkligen hur en karaktärsskådespelare som Mark Strong kunde övertalas att göra den här scenen - och flera andra scener. Det serveras även grafisk pungsugning, stora föremål förs upp i anus, och annat vi sällan ser på vita duken. Eller på andra dukar. Den dåliga smaken härskar och sällan har det skämtats så mycket om HIV. Fast det finns gott om skämt som inte har med sex och kroppsvätskor att göra, bland annat ett om FIFA. Även Penélope Cruz och IanMcShane medverkar, men de klarar sig undan de värsta scenerna.

Varför filmen fått titeln GRIMSBY i Sverige vet jag inte - i original heter den THE BROTHERS GRIMSBY. Filmen handlar ju inte om staden Grimsby. Oavsett titel noterar jag att filmen fått rätt taskig kritik. Den anses vara slapp, slarvig, oinspirerad, barnslig, ooriginell och så vidare.

... Men det struntar jag i. Herregud, jag skrattade ju som fan. Vid ett par tillfällen skrattade jag så att jag grät. Fast det säger kanske mer om mig än om filmen. Jag gillar extremtrams. Det går inte att komma ifrån att det är roligt med kiss och bajs. Jag skrattar när folk fiser.

GRIMSBY är en brittisk-amerikansk samproduktion, men det märks att det inte är amerikaner som gjort filmen. När amerikaner ska göra "barnförbjuden komedi" verkar de tro att det räcker med att låta rollfigurerna svära oavbrutet och skrika könsord, och att strössla in lite splatter. Det funkar sällan, resultatet blir oftast bara vulgärt, gapigt och barnsligt på fel sätt. GRIMSBY är barnslig på rätt sätt. Sacha Baron Cohen går inte för långt - nej, han går alldeles för långt.

Jag kommer att se om den här filmen när den släpps på DVD. Jag kommer att se om den med polare. Vi kommer att dricka öl och stånka HÖ HÖ HÖ. I synnerhet när elefanterna kommer.

En del kommer att tycka att jag ger GRIMSBY ett groteskt överbetyg - men det skiter jag i.

(Biopremiär 24/2)

Bio: Pitch Perfect 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Avdelningen för oväntade uppföljare. Tydligen blev PITCH PERFECT en "surprise hit" när den kom 2013 - men jag har inget som helst minne av den. Inte mer än att den handlade om en grupp collegeflickor som sjöng a capella och tävlade i detta. Det var rätt märkligt. Jag ser här att jag gav den första filmen en trea, eftersom Anna Kendrick är söt och charmig, men någon måtta får det vara. Den lätte går jag inte på en gång till!

Den här gången har Elizabeth Banks tagit över regin; detta är hennes debut som långfilmsregissör, och detta faktum har fått distributören att trumpeta "Tjejer framför och bakom kameran!" - som om det då skulle bli bättre. Sanningen är att det inte är någon skillnad på PITCH PERFECT 2 och andra, liknande amerikanska komedier.

De överåriga collegetjejerna är tillbaka och filmen börjar med att skolans stolthet; a capella-gruppen Barden Bellas, ska uppträda för president Obama (som är inklippt). Det går åt skogen. Feta Amy (Rebel Wilsons rollfigur kallas så!) råkar spräcka byxorna när hon hänger upp och ner från taket, och flashar organet för publik och TV-kameror. Eftersom detta är pryda USA blir det stor skandal i hela landet. Bellas står inte högt i kurs, men de tänker inte ge upp, utan siktar på att tävla i VM i a capella-sång, som går av stapeln i Köpenhamn ("Var ligger Köpenhamn?" - "Jag vet inte, jag körde i geografi.").

Regerande världsmästarna Das Sound Machine från Tyskland är på turné i USA och dessa långa, maskinliknande typer gillar att trycka ner flickorna i Bellas. Bellas ledare, Beca (Anna Kendrick), har börjat att praktisera på en musikstudio, vilket hon av någon anledning håller hemligt. En ny, entusiastisk tjej har tillkommit i gruppen; Emily (Hailee Steinfeld), hennes mor (Katey Sagal från VÅRA VÄRSTA ÅR) vaer legendarisk Bellasmedlem på 1980-talet. Det uppstår en del romanser med fumliga killar i manliga a capella-grupper.

PITCH PERFECT 2 är en märkligt ofokuserad film, fylld av utfyllnadsscener. Under stora delar av filmen glöms tråden om VM i Danmark bort. Mot slutet åker Bellas plötsligt iväg på retreat för lite peppande girlbonding; ett fullkomligt meningslöst inslag. Manuset är väldigt slappt. På slutet hamnar de i Köpenhamn; vi får se Bellas gå genom Nyhavn ett par sekunder, innan de hamnar på jättetävling, förlagd på ett fält någonstans. Har det verkligen hållits ett VM i a capella-sång i Köpenhamn? Det ser onekligen autentiskt ut.

Nu innehåller dock filmen en del kul grejor. Das Sound Machine anförs av tysken Flula Borg (han heter så på riktigt!) och danskan Birgitte Hjort Sørensen. De är så tyska man kan bli. Snoop Dogg dyker upp som sig själv och sjunger in en traditionell julskiva. Roligast är Elizabeth Banks och John Michael Higgins, som återkommer från förra filmen. De är radiokommentatorer och i synnerhet han säger de mest konstiga saker; han är sexistisk, rasistisk och korkad, helt utan att veta om det.

En som inte är kul, är Rebel Wilson. Hon har bara ett skämt: "Jag är tjock". Det blir bara dumt och lite pinsamt. I en scen sitter hon och bajsar utanför ett tält och säger att konsistensen är som yoghurt.

När Barden Bellas uppträder ser vi att de är tio stycken, men tre av dem har inga repliker i filmen och rör sig bara i bakgrunden. Märkligt.

Låtarna som framförs är välarrangerade och dito koreograferade, men repertoaren består av plågsamma mainstreamlåtar. Brittany Snow är också tillbaka från första filmen.

När filmen slutade och jag tittade på klockan, konstaterade jag att filmskrället varat i 115 långa minuter.

(Biopremiär 13/5)

Bio: Natt på museet: Gravkammarens hemlighet

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Efter att ha sett NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET, den tredje filmen i serien, skrev en av mina amerikanska Facebookvänner att han förvisso inte tyckte att filmen var något vidare, men att en av slutscenerna i vilken Robin Williams som Teddy Roosevelt; hans sista roll, håller ett kort avskedstal innan han åter stelnar till en död vaxfigur, känns fin och gripande.
Den första filmen kom 2006, då hade jag ännu inte startat TOPPRAFFEL!, så den recenserades inte här. Uppföljaren kom 2009, och den gav jag en tvåa - ett betyg jag nog skulle sätta även på den första filmen. Shawn Levy har regisserat samtliga filmer och problemet med dessa äventyr för hela familjen är att de inte är speciellt roliga. Åtminstone gäller det de första två filmerna. Mina förväntningar var lågt ställda när jag bänkade mig för att se trean - men jag måste erkänna att jag både skrattade och underhölls. Jösses, den här avrundningen visar sig vara bästa filmen i serien. Det hade jag verkligen inte väntat mig.
Premissen är liksom tidigare att en magisk, egyptisk guldtavla gör så att vaxfigurer, uppstoppade djur, skelett och annat nattetid vaknar till liv på naturhistoriska museet i New York. Ben Stiller är nattvakten Larry; den ende som känner till vad som sker och som arrangerar fantastiska utställningar med de historiska figurernas hjälp.

GRAVKAMMARENS HEMLIGHET öppnar på 1930-talet med en utgrävning i Egypten. Här träffar vi en arkeolog som är till förväxling lik Indiana Jones, en härlig äventyrsstämning infinner sig - och jag skulle inte ha något emot om detta var den egentliga filmen. Jag fick lust att se om JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN. Men vi kastas förstås snart till nutid.
En ny utställning ska öppna, eftersom solen gått ner kan museiföremålen framträda. Men Något har hänt med guldtavlan - den börjar täckas av något sags rost. Detta gör att alla figurerna plötsligt uppför sig märkligt - och galakvällen förvandlas till kaos. Museichefen (Ricky Gervais) får sparken, men Larry övertalar honom att skicka Larry till British Museum i London med guldtavlan, på den egyptiska utställningen där kan de lösa problemet med rosten.
När Larry anländer till London visar det sig att Roosevelt, cowboyen Jedediah (Owen Wilson), romaren Octavius (Steve Coogan), en apa, en stenålderman (också han spelad av Ben Stiller), och ytterligare några figurer lyckats komma med. Guldtavlan gör förstås att alla dockor, statyer, djur och annat väcks till liv på British Museum, tumult uppstår, det blir svårare än beräknat att komma på hur de ska gå tillväga och sedan utföra det som krävs.

Vad som gör den här filmen roligare än de tidigare delarna, är några nya figurer och ett par inspirerade scener. Rebel Wilson spelar en kul vakt på British Museum, Dan Stevens gör sir Lancelot; riddare av runda bordet, och plötsligt dyker Ben Kingsley upp som egyptisk farao i en festlig scen. I en scen trillar Larry och några andra figurer in i en tavla, Hugh Jackman spelar sig själv på en teaterscen, och apan gör sin egen variant av den där scenen i ÄPPELKRIGET, i vilken Nisse Ahlroth spelar en kissande jätte.
Dick Van Dyke återkommer från första filmen; han dansar på ett ålderdomshem - och där rullar de även in Mickey Rooney i rullstol. Han var 93 år gammal och dog efter inspelningen. Filmen är tillägnad Rooney och Robin Williams - och ja, det känns faktiskt lite sorgset och nästan profetiskt när Williams' figur har gjort sitt; han sitter upp till häst, ler, säger "The sun is rising", och stelnar. Det blir på något sätt väldigt ... passande.
NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET är förstås ingen större film, den är inte speciellt minnesvärd, den gör sitt jobb och inte mycket mer - men eftersom jag trots allt tycker att den är lite bättre än de tidigare filmerna, sätter jag en trea.
Matt Frewer; gamle Max Headroom, har en liten roll i prologen.

(Biopremiär 6/2)

-->

Bio: Pain & Gain

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige/UIP
PAIN & GAIN. Med betoning på "pain". Kanske vore GAIN PAIN en bättre titel. Att se den här klocka 08.45 var som att få en ångvält i huvudet. Och detta beror på att dess regissör heter Michael Bay. Mannen utan fingertoppskänsla. Hans bobastiska actionfilmer är bara, tja, bombastiska. Jag var aldrig speciellt förtjust i till exempel BAD BOYS och THE ROCK, de saknar allt det där som gör att till exempel de Joel Silver-producerade filmerna sticker ut.
Den här nya filmen beskrivs som komedi/action/thriller och bygger på sanna händelser som utspelade sig 1994-95; manuset är baserat på en rad artiklar. Hur pass nära sanningen den här filmen ligger har jag förstås ingen aning om. Mark Wahlberg spelar bodybuildern Daniel Lugo, som tidigare suttit inne och som nu jobbar på ett gym. Han när dock den amerikanska drömmen och vill leva lyxliv med mycket pengar och snygga prylar.  gör Victor Kershaw, som börjar träna på gymmet. Kershaw är ett rövhål utan like, han är makalöst otrevlig och vidrig. Men - han är stormrik. Daniel får en idé - varför inte kidnappa Kershaw och länsa hans konto?

För att genomföra detta lierar Daniel sig med ytterligare två bodybuilders. Dwayne "The Rock" Johnson är den religiöse Paul Doyle, tidigare narkoman och fängelsekund, medan Anthony Mackie spelar Adrian Doorbal, som går på steroider. Efter en del misslyckade försök att kidnappa Kershaw lyckas de slutligen, men det dröjer inte länge innan Daniel klantar sig och saker och ting spårar ur.
PAIN & GAIN är en makalöst stökig film. Den är överallt hela tiden. Det här är en sådan där film som börjar med slutet, för att sedan hoppa tillbaka en tid. Väldigt korkat i det här fallet. Jag kände förstås inte till den här storyn, och i och med att filmen öppnar med att polisen slår till och jagar ikapp Daniel Lugo görs det på en gång klart att de kommer att åka dit på slutet. Över två timmar varar det här och det är självklart åt helsike för långt.

För att vara komedi är det här inte speciellt roligt. Jag skrattade lite när huvudpersonerna klär ut sig till ninjor och klantar sig när de försöker kidnappa rikingen. Ett par andra scener är väl också småkul. Actionscenerna är få och thrillermoment hittar jag inte alls. Trots detta lyckas filmen vara högljudd precis hela tiden. Det här är ju trots allt en Michael Bay-film.
Ed Harris dyker upp som pensionerad detektiv och lyckas höja intresset ett snäpp. Rebel Wilson är Adrians flickvän och i vanlig ordning går humorn där mest ut på att hon är tjock. Bar Paly spelar en korkad strippa som vill bli filmstjärna och som blir ihop med först Daniel och sedan Paul.

PAIN & GAIN är en film som pumpat i sig mer steroider än dess huvudpersoner. I längden blir den mest jobbig och irriterande.
Under eftertexterna visas foton på de verkliga personerna den här soppan handlar om.
Det vore vore för övrigt lite kul om Michael Bay en dag gör en uppföljare till THE ROCK med The Rock i huvudrollen.

(Biopremiär 13/9)

-->

Bio: Pitch Perfect

Foton copyright (c) UIP Sweden

Jag har flera gånger ondgjort mig över musikaler, senast när jag recenserade den svåruthärdliga LES MISÉRABLES. Nu är det dags igen, här har vi ännu en musikal - fast den här gången betydligt mer uthärdlig. Här talas nämligen dialogen istället för att sjungas.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av PITCH PERFECT. Den har jämförts med GLEE - men jag har aldrig någonsin sett GLEE och vet inte vad det är för något. Enligt en recension påminner filmen om TED och BRIDESMAIDS. Tja, det stämmer faktiskt - fast DAWSON'S CREEK regissören Jason Moores PITCH PERFECT är betydligt mer anpassad till unga tonåringar och innehåller inte så mycket som kan uppfattas som stötande.

Anna Kendrick är Beca, som istället för att flytta till Los Angeles och jobba med musik, vilket hon drömmer om, börjar på ett trist college (det syns verkligen inte att Kendrick numera är överårig). Det märkliga med detta college är att det verkar vara världens acapellacentrum! Här finns hur många acapellagrupper som helst, och de tävlar mot varandra i acapellatävligar och acapellabattles. Mycket besynnerligt. Beca avfärdar alla de här som nördar - den här filmen utspelar sig trots allt i USA där en nörd fortfarande är en nörd; här i Sverige har ju ordet omtolkats och blivit ett positivt begrepp för en entusiast. Vilket egentligen är fånigt.

King vid gränspolisen, var var jag? Just de; här. Tjejensemblen The Barden Bellas behöver nya medlemmar. En stor sångtävling är på gång, flera deltävlingar ska hållas innan finalen äger rum i Lincoln Center i New York, och det är dessutom oerhört viktigt att de slår de überpopulära killarna i Treblemakers som oftast vinner tävlingen. Beca och ett par andra tjejer, samtliga lite udda (utom Beca, förstås), går med i gruppen. Samtidigt har en en annan nykomling på skolan; Jesse (Skylar Astin), fått upp ögonen för Beca, medan hon kämpar för att motstå honom. Och Jesse blir ny medlem i Treblemakers. Hur ska det gå? Kommer The Barden Bellas att vinna? Kommer Beca och Jesse att få ihop det i slutscenen? Om du inte kan gissa svaren på dessa frågor är du antagligen uppvuxen i en grotta i skogen. Strax utanför Ödeshög.

PITCH PERFECT, som besynnerligt nog bygger på en roman (?!), börjar onekligen väldigt festligt. Härligt vulgärt och fjantigt i samma anda som, tja, Judd Apatows filmer. The Barden Bellas uppträder och en av tjejerna (Anna Camp) kaskadspyr över publiken. Elizabeth Banks (som även producerat) och John Michael Higgins agerar återkommande acapellakommentatorer, och de är ohyggligt roliga; de är sarkastiska, och han är ett korkat, sexistiskt svin ("Kvinnor kan inte sjunga bastoner, det är därför de aldrig vinner den här tävlingen, och det är därför kvinnor inte kan bli läkare."). Rebel Wilson (från just BRIDESMAIDS) är Fat Amy; jo, hon vill kallas så, en av de nya i gruppen. Hon passerar ett stånd märkt "DJ" - men det visar sig stå för "döva judar". Två killar med hörapparat dyker upp och säger "Shalom!". Väldigt fånigt och dumt. Fat Amy säger att det mest  judiska hon gjort är när hon framförde "Spelman på taket" tillsammans med aboriginer. En annan ny medlem i gruppen är en japansk tjej som pratar extremt tyst och mest säger bisarra saker ingen hör - som att hon suttit i fängelse.

Men efter de inledande scenerna börjar det sagga lite. Filmen brister i tempo och komisk tajming, och den är alldeles för lång; bortåt två timmar. Dock är den inte direkt tråkig. Det är en fullkomligt harmlös film (om man nu inte är en sådan där som tar illa vid sig när man skojar med lesbiska och feta - och feta lesbianer som spelar poker). Det är småtrevligt. Då och då lite kul. Killen som är stjärnan i Treblemakers är en riktig dick - och ser ut som Johan Glans.

Dock varning för musiken. Den består enbart av jukebox from hell-låtar. Två av dem är svenska; "The Sign" och "The Final Countdown". Och dem vill vi ju inte höra.

Kanske borde jag ge PITCH PERFECT en tvåa - men Anna Kendrick är ju så söt och charmig att jag inte kan låta bli att höja betyget ett snäpp.

I början av filmen har man översatt "Hide your wine coolers" med "Göm era vinkylare"! (Wine cooler är en alkoholhaltig dryck, ett slags alkoläsk)

(Biopremiär 8/1)

Bio: Möhippan

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för riktigt avskyvärda filmer:

BRIDESMAIDS var ju en fantastiskt rolig film. Därför är det ju lätt att tro att MÖHIPPAN (som heter BACHELORETTE i original) ska vara en film i samma anda - men där skiter man sig allt på tummen. Ursprungligen är detta en pjäs av Leslye Headland, som även skrivit långfilmsmanuset och regisserat. Filmen lanseras som en komedi, dess trailer ger sken av att det här är en komedi, men ärligt talat - det vetefan vad det här är. Filmen vet inte själv vilket ben den ska stå på.

Rebel Wilson är den kraftigt överviktiga Becky, som ska gifta sig med en stilig man. Det gamla gänget samlas för en möhippa - men om det verkligen är gamla kompisar till Becky eller ej blev jag aldrig riktigt klok på, jag fick intrycket av att de mobbade henne i skolan. Det är Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher som spelar kompisarna - inget fel på den skådisuppsättningen, alltså, men de spelar en trio fullkomligt motbjudande människor.

Jag är inte den som reagerar på svordomar, grovt språk och sexskämt, men när sådant förekommer i en komedi, måste det skötas med viss finess. Det funkar ju alldeles utmärkt i TED - men i MÖHIPPAN funkar det inte alls. Det blir bara billigt och vulgärt på fel sätt. Här finns noll tajming.
Tjejernas möhippa spårar snart ur. De super och knarkar och råkar slita sönder Beckys bröllopsklänning - och hon ska gifta sig dagen efter. De tillbringar natten med att försöka laga och tvätta den, vilket inte går så bra. Sedan spårar det ur ännu mer - med till exempel en överdos.

Jag vet inte - är det meningen att det här ska vara roligt? MÖHIPPAN är till större delen ett ganska allvarligt drama, fullspäckat med vad man säkert tror är nattsvart humor. Men i slutändan blir det här varken det ena eller det andra. Det blir bara en synnerligen irriterande och bitvis ganska obehaglig historia.

En lustig detalj är att det är killarna som framstår som de normala och sympatiska - åtminstone i förhållande till de vidriga huvudpersonerna. Och killarna - James Marsden spelar en av dem - förekommer knappt alls i filmen.

Av någon anledning flyttades premiären på MÖHIPPAN fram - dessutom till en måndag. Mycket märkligt. Eller anses detta vara en lämplig höstlovsfilm?

Skitdålig film. Jag hatade det här möget. Se om SKYFALL istället!

(Biopremiär 29/10)

Bio: Bridesmaids

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag hade väldigt höga förväntningar på BRIDESMAIDS. Filmen, som blev en riktigt fläskig sleeper i USA, har rykte om sig att vara något alldeles otroligt rolig. Om mina förväntningar infriades? Snacka om det! Det här är tammefan det roligaste jag sett i år. Möjligtvis det roligaste jag sett på flera år! Frågan är om inte BRIDESMAIDS är roligare än BAKSMÄLLAN (den är definitivt otroligt mycket roligare än BAKSMÄLLANS uppföljare).
För regin står Paul Feig, som mest jobbat med TV och regisserat avsnitt av NOLLOR OCH NÖRDAR, 30 ROCK, WEEDS, MAD MEN, THE OFFICE och mycket annat - men allt förhandssnack har handlat om Kristen Wiig, som skrivit manus (tillsammans med Annie Mumolo), fungerat som verkställande producent, och lagt beslag på huvudrollen som Annie, vars bästa vän Lillian (Maya Rudolph) ska gifta sig.

Är BRIDES-
MAIDS en kvinnlig variant av BAK-
SMÄL-
LAN? Båda filmerna är dessutom producerade av Judd Apatow. Tja, på sätt och vis. Åtminstone på så sätt att det är ett gäng kvinnor i huvudrollerna. Annie har blivit utsedd till Bride of Honor, och hon klumpas ihop med ett omaka gäng brudtärnor som ska försöka arrangera världens bästa bröllop, med lysning och möhippa och hela rasket.
Annie har ett struligt kärleksliv; hon dejtar ett riktigt asshole, och hon delar lägenhet med två riktigt oerhört bisarra britter; ett syskonpar spelat av Matt Lucas från LITTLE BRITAIN och Rebel Wilson. För att göra det hela värre, har Annie tvingats lägga ner sitt lilla kondis och jobbar i en smyckebutik där hon vantrivs.
Att vägen till bröllopet kommer att bli problematisk står klart när en viss Helen (Rose Byrne) tillhör tärnorna; hon är vacker, stenrik, tillgjord och inte alls som vare sig Annie eller Lillian - eller de övriga. Och problem blir det. Vad som följer är fullkomligt sanslöst. Inte nog med att jag skrattade högt när jag såg filmen - jag skrattade ofta. Och det gjorde även de övriga närvarande på pressvisningen.

Roll-
figur-
erna är fan-
tastis-
ka, det är ingen hejd på någon-
ting, och starkast av alla lyser Kristen Wiig - hon borde fan få en Oscar för både sin roll och manuset! Hon är extremt rolig!
Det är inte lönt att försöka beskriva de oräkneliga grejor som är hysteriskt kul här, men den billiga tayueringen med mexikanskt motiv är en höjdare, liksom när Annie och Helen tävlar om att hålla bäst tal till Lillians ära. Och stort plus för en otroligt kreativ bajshumorscen.
Här i Sverige pratas det ibland en del om "kvinnlig humor" och kvinnliga komiker och humorister. I stort sett allt på den fronten i Sverige är ju ren skit. Mia & Sara, eller vasd de nu heter, är vedervärdigt o-roliga - en gång när jag slog på TV:n och kom in mitt i ett avsnitt fattade jag inte att det var ett humorprogram. Och sedan har vi ju alla de där serietecknarna, Liv Strömquist och liknane, som blandat ihop arga, radikala första maj-demonstrationsplakat med humor. Det är inte samma sak! Och alla dessa försöker göra någon grej av att de är kvinnor och att det är kvinnligt. They sure give women a bad name.

Grejen med Kristen Wiig är att hon bara försöker vara rolig - som i ROLIG. Och verkligen lyckas! BRIDESMAIDS är inte "kvinnlig humor", det är stor humor!
Jag är på vippen att dela ut en femma i betyg till den här filmen. Så varför gör jag inte det? Jo, därför att den varar två timmar och fem minuter. Den är aningen för lång, den borde trimmats med en kvart, tjugo minuter. Men  detta är min enda invändning mot BRIDESMAIDS.
Annies morsa, som målar porträtt av kändisar (som Burt Reynolds), spelas av Jill Clayburgh, som gick bort i november förra året. Hon var ju även med i LOVE AND OTHER DRUGS, som hade premiär i januari i år. Det är ju minst sagt ovanligt att få medverka i två filmer som båda har premiär efter att man har dött. Det handlar ju inte om gammalt arkivmaterial som klippts in Ed Wood-style. David Carradine slår dock dessa två filmer med bred marginal. Han har fortfarande filmer i post-production, två år efter att han dog.

(Biopremiär 22/7)