Bio: Dune

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

För ungefär 40 år sedan lånade jag Frank Herberts roman "Arrakis - ökenplaneten", som "Dune" heter i Sverige, på biblioteket. Jag hade läst i Jules Verne-magasinet och i science fiction-fanzines att denna bok från 1965 är en klassiker. Utgåvan jag lånade hade ett trist omslag som fick den att se ut som "Bröderna Lejonhjärta". Men jag läste aldrig boken. Eller så började jag läsa den, men tyckte att den var alldeles för trist och tungrodd.

1984 hade David Lynchs beryktade filmatisering av Herberts roman premiär. Jag såg den aldrig på bio, jag hyrde den på video en tid senare. Lynchs DUNE är ju mest känd för att vara en mastodontflopp utan like. En svindyr film som inte funkade alls, och som få gick och såg. Jag såg faktiskt om den filmen för ett par månader sedan. Den finns på Netflix, men jag såg den på Blu-ray. På den svenska utgåvan ligger även den längre TV-versionen, men jag nöjde mig med den vanliga bioversionen.

Jag förstår varför filmen floppade, och jag undrar hur någon kan ha trott att den skulle bli framgångsrik till att börja med. David Lynchs DUNE är fullkomligt obegriplig. Det har pratats och skrivits mycket om att Lynch inte fick klippa filmen som han ville, att den var flera timmar kortare än det var tänkt, och så vidare - men, det spelar ingen roll hur lång filmen är. Det är manuset och berättandet som inte funkar. Om den vore tre, fyra, eller fem timmar lång, hade den troligtvis varit lika obegriplig - men även olidligt lång.

Dock tycker jag att DUNE från 1984 är en av de snyggaste science fiction-filmer som gjorts. Jag tilltalas av estetiken; det är Blixt Gordon och steampunk. Det är maffigt och färgsprakande. Detta gör att filmen är kul att titta på, även om man inte begriper någonting.

Redan i mitten av 1970-talet skulle romanen filmatiseras. Då var det den härlige vildhjärnan Alejandro Jodorowsky som höll i spakarna. Jodorowsky anlitade HR Giger, Chris Foss och Jean "Moebius" Giraud för att designa kulisser och gestalter, Dan O'Bannon skulle stå för specialeffekterna, Pink Floyd skulle komponera musiken, och till rollerna anlitades folk som Salvador Dalí, Orson Welles, Mick Jagger och Udo Kier. Tyvärr lyckades man aldrig skrapa ihop tillräckligt med pengar, budgeten växte konstant, och projektet lades ner. Det är ju synd - det här hade kunnat bli en lika fantastisk som vansinnig film. Den som vill veta mer om detta filmprojekt kan se dokumentärfilmen JODOROWSKY'S DUNE, som kom 2013.

TV-serien DUNE från 2000 har jag inte sett.

Så är vi då framme vid 2021 års filmatisering. Okej, egentligen är det inte 2021 års filmatisering, den skulle haft premiär för nästan ett år sedan, vilket pandemin satte stopp för. Istället premiärvisades DUNE på filmfestivalen i Venedig alldeles nyligen. Jag läste att den fick stående ovationer. Jasså? Behövde publiken få igång blodcirkulationen? Hade de fått träsmak i röven och kände för att stå upp.

Det är kanadensaren Denis Villeneuve som regisserat. Det senaste han gjorde var den mindre lyckade BLADE RUNNER 2049. Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att det bästa han gjort nog är thrillern PRISONERS.

Nå. DUNE. I filmens förtexter står det DUNE PART ONE. Vi får alltså ingen avslutad berättelse. Vad jag vet har man inte börjat spela in del två än, så det kommer att dröja flera år innan publiken får reda på hur det går. Floppar denna första del, kommer kanske ingen del två.

David Lynchs film är alltså fullkomligt obegriplig - men Villeneuves film är inte mycket bättre. Den är bara aningen mer begriplig. Handlingen är så luddig att varken SF Studios, som distribuerar i Sverige, eller Warner Bros i USA lyckas sammanfatta handlingen på sina respektive webbsidor. Det står bara att Paul Atreides är en briljant ung man som måste resa till universums farligaste planet för att säkra sitt folks framtid, och att illasinnade krafter är ute efter planetens viktigaste råvara; kryddor. Kryddor som behövs för att flyga rymdskepp och ha sig. Man kan sammanfatta handlingen med tre ord: det händer ingenting.

DUNE är en film om folk som bor i mörka betongbunkrar. De har rymdskepp och flygmaskiner, men de verkar inte ha uppfunnit glödlampan. Eller tapeter. Filmen ser ut att vara inspelad i ett övergivet parkeringshus på Hisingen. När de inte är ute i öknen. Eller besöker Glumslövs backar, vilket de ser ut att göra i början av filmen. Färgskalan pendlar mellan grått och sepia. Ett par gånger dränks bilden i ett rött sken, men sedan är det grått igen. Betong, betong, och bleka ansikten.

Den unge hjälten Paul spelas av Timothée Chalamet. I Lynchs version gjordes Paul av Kyle Maclachlan. Maclachlan har en bra, rejäl haka. Chalamet har ingenting. Han har så dålig utstrålning att han knappt fångas av kameran. Rebecca Ferguson spelar Pauls morsa, lady Jessica. Hon är med sin påg mest hela tiden under filmens händelser. Bland annat kraschar de med en flygmaskin i öknen två gånger. Det räckte inte med en gång, så det gör det en gång till. Ja, något måste de ju hitta på för att fylla ut speltiden, som hamnar på två timmar och 35 minuter.

Stellan Skarskård spelar filmens storskurk, den onde Baron Vladimir Harkonnen. Han är stor som Jabba the Hut. Han tycker om mat. I en scen ser det ut som om han tar sig ett bajsbad. Charlotte Rampling går omkring med ett myggnät eller vad det nu är över huvudet, Oscar Isaac har skägg, Josh Brolin ser sur ut, Dave Bautista är slem, och Jason Momoa spelar en kille jag trodde skulle vara hjälten, men inte fan är han det. Javier Bardem dyker upp som en snubbe som spottar. Zendaya spelar en ökentös som figurerar i Pauls drömmar, men han träffar henne på riktigt också. Förstås. 

DUNE är fullkomligt humorbefriad. Det här är en gravallvarlig film. Inga rollfigurer presenteras ordentligt, inga besitter utmärkande personligheter. Flera stycken av dem stryker med och jag brydde mig inte, eftersom jag inte riktigt visste vilka de var och vad de hade med det hela att göra. Den här filmen består av folk som gör saker, och man tänker, jaha, vad håller de nu på med?

Efter visningen sa min kompis, som jag såg filmen med, att den kändes som första avsnittet av en TV-serie på HBO. Vilket stämmer. Vi såg DUNE i en IMAX-salong, men det här är ingen film som kräver en jätteduk. Det är en överraskande ful film. Här finns ett par mäktiga scener, men de är inte många. Skurkarmén ser ut som något ur Métal Hurlant, vilket är lite coolt, övriga arméer och annat löst folk, däribland Paul, verkar mest inspirerade av italienska fascister.

DUNE känns som en religiös allegori, vilket det nog också är. Gamla testamentet (eller nya?) i rymden. Detta intryck förstärks av Hans Zimmers oerhört vissna filmmusik, som har klara New Age-drag. Redan i början pratas det om att Paul är the One. Universums hopp. Frälsaren.

Trots att handlingen utspelar sig i yttre rymden, mäter man avstånd i meter. Man dricker kaffe. En jävel spelar säckpipa. Paul och hans morsa har även lånat the Force av Luke Skywalker, de pratar med monsterröst, och då lyder folk.

Jag ser att en del redan kallar den här filmen för "mästerverk". DUNE är inget mästerverk. Det är en lång och tråkig film, helt utan krydda. Inte ens salt och peppar.

Just det, det förekommer ju sandmaskar också. Dem hade jag glömt.

För en stund sedan läste jag att DUNE kommer att släppas på streamingtjänsten HBO Max i USA samtidigt som den går upp på bio.

Även om boken "Arrakis - ökenplaneten" troligtvis är omöjlig att filmatisera, hade jag gärna velat se Jodorowskys version. Om han lyckats göra den. Och jag tittar mycket hellre på David Lynchs bänga version, än ser Villeneuves film en gång till.

 

 

 

(Biopremiär 15/10)

Bio: Reminiscence

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Jag beklagar att denna recension blev några dagar försenad - jag reste bort direkt efter pressvisningen, och jag är inte karl nog att sitta och skriva en hel recension på mobilen (jag tar sällan med mig laptopen när jag reser, och jag kunde inte hitta mitt bluetooth-tangentbord till mobilen). 

Direkt efter att jag sett REMINISCENCE, skrev jag på Facebook att den kändes som om Raymond Chandler hade skrivit WATERWORLD och inspirerats av Philip K Dick, och att berättelsen filmatiserats av någon som vill vara Christopher Nolan, men som väldigt tydligt inte är det.

För manus och regi står Lisa Joy. Hennes fullständiga namn är Lisa Joy-Nolan. REMINISCENCE är producerad av Lisa Joys make, Jonathan Nolan. Han är bror till Christopher Nolan. Just det: den här filmen är alltså regisserad av Christopher Nolans svägerska! 

Inledningen är rätt bra. Filmen öppnar med flygbilder över ett framtida Miami, som sjunkit ner en bra bit i havet. Därför måste man åka båt istället för bil. 

Här introduceras vi för Nick Bannister (Hugh Jackman), som ser ut- och beter sig som en privatdeckare av klassiskt snitt. Han driver ett litet etablissemang dit man kan gå för att återuppleva sina minnen. Kunden ligger sig i en vattentank och förses med lite sladdar och grejor på huvudet. Inte nog med att kunderna får återuppleva ljuva minnen, dessa minnen visas även som 3D-projektioner i lokalen, så att Nick och hans hårt krökande kollega Watts (Thandiwe Newton, det är förstås Thandie som nu börjat använda sitt riktiga namn) kan ta del av minnena. Det är en väldans bra mackapär det här, eftersom man kan se sig själv på håll i sina minnen! 

En dag kommer det in en tjusig femme fatale; Mae (Rebecca Ferguson). Hon har tappat sina nycklar och behöver hjälp med att hitta dem, så hon lägger sig i tanken, Nick och Watts ser vad Mae gjort de senaste timmarna - och de ser var hon tappat sina nycklar. Det tar inte många sekunder innan Nick blivit störtförälskad i Mae.

Nick inleder ett förhållande med Mae, som är nattklubbssångerska - men en dag är hon försvunnen. Nick börjar leta efter henne, och det framgår att hon hade ett specifikt syfte med att besöka Nick den där dagen.

REMINISCDENCE doftar film noir, och eftersom filmen utspelar sig i framtiden, blir det förstås lite BLADE RUNNER över det hela. Noir-intrycket förstärks av att Rebecca Ferguson är rätt lik Ingrid Bergman, och Hugh Jackman ser ju ut som en typisk filmhjälte. 

... Men redan efter så där tjugo minuter blir det tröttsamt och dumt. Dialogen är inget vidare. Handlingen är inget vidare. Detta är mer av en kärleksfilm än en thriller; Lisa Joy har gjort en rätt banal melodram.

Vidare struntar Joy i att förklara en hel del. Att världen sjunkit ner i havet har väl med klimatet att göra, men det nämns aldrig när det hände och varför. Den stentuffa Watts är krigsveteran, men mer än så får vi inte veta. Det märkligaste är nog att vi inte får veta varför Nick är så otroligt besatt av Mae och av att hitta henne. Under en scen på en bar mitt i filmen kommer plötsligt Watts inrusande med dragna puffror, och så blir det slow motion-action under några minuter. Det känns som om filmskaparna plötsligt kom på att filmen var för sövande och publiken måste veckas. Filmmusiken är förresten trist, vilket även gäller de låtar Ferguson framför. Handlingen hoppar mellan nutid och minnen, och ibland visar det sig att det som sker bara är minnen. Här och var ligger REMINISCENCE farligt nära kalkonfilm.

Nåja, filmfotot är snyggt, och Rebecca Ferguson är allt en grann tös. Bra skådisar har gått vilse i en dum film. Den kan väl få 1½ i betyg, vilket jag avrundar uppåt. Det är lite kul huvudrollerna denna film, som utspelas i USA, görs av en australier, en svenska, och en engelska.

 

 

 

 

(Biopremiär 27/8)

Bio: Doctor Sleep

Foton copyright (c) Warner Bros.

En del människor blir fruktansvärt förvånade, ja, en del blir upprörda och nästan arga, när jag säger att jag inte tycker att Stanley Kubricks THE SHINING från 1980 är ett mästerverk, att den inte är den bästa skräckfilm som gjorts. Det måste man ju tycka att den är! Men nej, det gör jag inte. Jag tycker inte att den är dålig - men jag tycker heller inte att den är speciellt bra.

Jag såg förstås inte THE SHINING när den kom, eftersom jag bara var tolv år då. Däremot läste jag boken filmen bygger på i mitten- eller slutet av 80-talet, när jag var 18-20 år, sådär. Det är alltså mer än trettio år sedan, så jag har romanen allt annat än i färskt minne. Jag vågar inte ge mig på att jämföra den med Kubricks film och ta upp alla skillnader vad gäller både handling och tema - men Kubrick ändrade ju på väldigt mycket, och Stephen King blev inte glad.

Filmen såg jag först när den visades på TV i början av 1990-talet. Jag har sett om den ett par gånger sedan dess, senast i vintras såg jag den kortare version som ligger på Netflix. Jag tänkte att jag tycker kanske bättre om den nu.

THE SHINING är självklart väldigt snygg, med fint filmfoto och fantastiska miljöer. Men. Den är inte otäck eller spännande. Tvärtom tycker jag mest att den är ofrivilligt komisk, vilket främst beror på att Jack Nicholson är helt fel i rollen som författaren Jack Torrance. Han ser ju galen ut redan från början, han verkar hata sin familj från första scenen, han förvandlas till en mordisk galning alldeles för fort, och när han väl går igång med yxa och grimaser blir det mest parodiskt - och skojigt. Det slog mig att jag en gång satt i ett TV-program och diskuterade THE SHINING med Jalle Lorensson, som berättade att hans fru inte kan se filmen, eftersom hon tycker att Shelley Duvall springer så löjligt.

THE SHINING har blivit något av en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Den här filmen ska man tycka om, eftersom det är Kubrick och därmed ett viktigt konstverk. Ofta hör man folk spy galla över skräckgenren; allt är skit - förutom THE SHINING, som lyfts fram. Exakt varför THE SHINING lyfts fram kan de inte riktigt förklara. Det bara är så. Man ska tycka att den är bäst. Att filmen sågades av kritikerna efter premiären 1980 har man glömt bort.

Sedan har vi förstås Mick Garris' miniserie STEPHEN KING'S THE SHINING, gjord för TV 1997. Eftersom ju Stephen King inte var nöjd med Kubricks version, skrev King ett manus som låg så nära romanen som möjligt. Om det blev bättre? Nej. TV-serien är inte helt hopplös, men den funkar inte. Dock gillar jag att Jack Torrance spelas av Steven Weber, som ser ut som en vanlig, schysst snubbe, vilket förstås innebär att hans förvandling till galning blir mer effektiv. Men mycket av det som funkade i boken funkar inte alls gestaltat med specialeffekter.

År 2014 kom Stephen Kings roman "Doktor Sömn" - en osedvanligt försenad uppföljare till "Varsel", vilket "The Shining" heter i Sverige, som kom 1977. Jag har inte läst den - eftersom jag blev så besviken på "Stark", som jag tyckte var kass, att jag beslutade mig för att göra ett uppehåll med Kings tegelstensromaner. Sedan "Stark" har jag bara läst novellsamlingar av King.

Men - jag har nu sett filmatiseringen, som förstås inte kunde heta DOKTOR SÖMN här i Sverige, nej, självklart heter den DOCTOR SLEEP - man kan väl inte ha svenska titlar på biofilmer i Sverige, eller hur? Hur skulle det se ut?

För regin står Mike Flanagan. Jag var en av de tydligen ytterst få som tyckte att hans OCULUS var riktigt kass. Jag tyckte bättre om hans OUIJA: ORIGIN OF EVIL, även om den inte är något att skriva hem om. Senast gjorde av TV-serien THE HAUNTING OF HILL HOUSE, vilken inleddes lovande, men som snart urartade i riktigt rutten, närmast osebar pretentiös, pratig och mördande tråkig smörja.

Och DOCTOR SLEEP, då? Jo, förstår ni! Här har Mike Flanagan lyckats skapa något unikt.

DOCTOR SLEEP är nämligen en två och en halv timme lång kalkonfilm. Och sällan har en filmtitel varit mer passande.

Detta är en film som besvarar frågor vi aldrig ställde. Vad hände till exempel med den lille gossen Danny Torrance från första filmen? Han som besatte den övernaturliga kraften han kallade "shining".

Jo, han har blivit medelålders och spelas nu av Ewan McGregor. Och han har gått ner sig totalt. Han knarkar, super och slåss - för så har det alltid varit här ute, ingen jävel har brytt sig om oss, man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott å aldrig fråga om nåt. Nu gled jag iväg där, det är lätt hänt. Men, efter att Danny supit till, åkt på stryk på krogen, och legat med en nerknarkad brud, får han nog och sätter sig på en buss.

Danny hamnar i en trevlig liten stad, där han genast träffar en rejäl karl, Billy (Cliff Curtis), som ser till att Danny omedelbart får bostad och jobb, och han börjar gå på möten med Anonyma Alkoholister. Danny jobbar på en sjukhus, där han utmärker sig genom att lugna de åldriga patienterna som ligger för döden - han får dem att tryggt somna in. Doktor Sömn.

Åtta år går, och Danny får på mental väg kontakt med den unga flickan Abra Stone (Kyliegh Curran), som besitter samma övernaturliga krafter som Danny. En ond kult är på jakt efter Abra - och senare även Danny. Rebecca Ferguson spelar Rose the Hat, ledaren för dessa scanners - förlåt, för denna kult, som består av människor som är flera hundra, i vissa fall tusen, år gamla, och som åldras långsamt - och som har shining-kraften. De jagar folk som de dödar, och suger i sig deras själar, eller krafter, heller vad det är som kommer ut som rökmoln ur munnen när de dör. Vissa scanners, öh, människor med shining-kraften, tillåts gå med i kulten. När man dödar en kultmedlem löses de upp och blir först ett skelett, vilket sedan vittrar bort. There can be only one.

Folk dör och Danny och Abra flyr med Rose och hennes scanners efter sig. Kommer detta att leda till en rejäl scanner-uppgörelse, scanner mot scanner? Eller shining mot shining?

DOCTOR SLEEP är en fruktansvärd film. Den är sanslöst fånig och jag köper ingenting av det som händer. Tonen är radikalt annorlunda än i Kubricks film. Anslaget är allvarligt och ganska pretentiöst, men handlingen är så hysteriskt fånig att effekten blir direkt löjeväckande. Här finns inte en tillstymmelse till spänning, inga som helst otäcka scener. Det fläskas på med en del datoranimerade effekter, vilka inte imponerar, här finns några actionscener med skottlossning, vilket känns helt fel, och i de scener som utspelar sig på den första filmens Overlook Hotel har man återskapat scener från Kubricks film, med andra skådisar, förstås. Plötsligt blir det alltså maskerad! En kille leker Jack Nicholson! Tjoflöjt, vad jönsigt det blir. Men dummast är nog Rose the Hats kult. De ser ut att komma från en helt annan film, kanske från en sådan där young adult-bokserie för tonårstjejer. Och likheterna med David Cronenbergs SCANNERS är för stora.

Till detta kommer att DOCTOR SLEEP är fruktansvärt tråkig. Den tar aldrig slut. Den är sömnig.

Stackars Ewan McGregor ser lika förvirrad och oförstående ut genom hela filmen. Behållningen är Rebecca Ferguson. Hon är en bra skådis som här kämpar med hopplösa repliker i en hopplös roll - men jävlar, vad vacker hon är! Kameran verkar älska henne och dröjer sig kvar i långa närbilder av hennes anletsdrag. Jag gillar även att hon klär sig som om hon tillhör ett gothband från 80-talet.

Jag hoppades faktiskt att DOCTOR SLEEP skulle vara bra. Jag ville att den skulle vara bra. Men tyvärr. Det här är under all kritik. Filmen känns verkligen misguided, som det heter på engelska. Eller som jag skulle säga på ren och skär skånska: den är fel på det!

(Biopremiär 1/10)

Bio: Mission: Impossible - Fallout

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Medan vi lämnade biografen diskuterade jag och en kollega i vanlig ordning filmen vi just sett . Vi var överrens om att MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT var rätt bra, dock tillade jag "Men var inte den förra filmen lite bättre?". "Vilken var det?" frågade min kollega, och jag sa "Var inte det den där han klättrade på en skyskrapa?".
Men det var det inte. Jag hade fel. Nu har det kommit så många MISSION: IMPOSSIBLE-filmer - den nya är den sjätte - att jag inte kan hålla dem isär. Sekvensen med skyskrapan var med i 2012 års MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL. Den förra filmen hette MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. Det var i den tjusiga Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa introducerades. Det är i princip allt jag minns av den filmen - trots att jag satte högt betyg. Jag kom inte ens ihåg att även Alec Baldwins CIA-höjdare introducerades.
Christopher McQuarrie står åter för manus och regi, och innan dess premiär var MISSION:IMPOSSIBLE främst känd för två saker: dels för att Tom Cruise, som gjorde de flesta av sina stunts själv, bröt armen, eller vad det nu var han bröt, när han hoppade mellan två hustak (scenen med olyckan är kvar i den färdiga filmen!), vilket ledde till att inspelningen stoppades under ett drygt halvår. Och dels är filmen känd för att Paramount Pictures förbjöd Henry Cavill att raka av sig mustaschen i väntan på de nya kompletterande scener som skulle tas långt efter filmens färdigställande. Cavill spelade in JUSTICE LEAGUE direkt efter FALLOUT - och hade därför mustasch när han gestaltade Stålmannen. Denna mustasch plockades sedan bort digitalt - Stålmannens överläpp är datoranimerad.

Redan under inspelningen av FALLOUT pratades det om att Henry Cavill spelar skurken i den nya MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Därför blev jag lite överraskad när det dröjer mer än halva filmen innan det avslöjas att det är han som är skurken alla letar efter. Det ska komma som en överraskning, antar jag. Fast karln beter sig skumt redan från början. Han spelar en agent som heter Walker, och som ingår i Ethan Hunts (Tom Cruise) team.
Det handlar om stulet plutonium. I början av filmen går ett uppdrag fel, och plutoniumet (eller plutoniet, som det står i den svenska texten) hamnar på vift. Ethan Hunt och hans kollegor Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) far världen runt tillsammans med Walker - Berlin, Paris, London, och ännu längre bort. På vägen dyker även Ilsa upp, hon verkar stå på fiendens sida, men Ethan är kär i henne, så det gör inget. Även Alec Baldwin och Angela Bassett återkommer.
Som nästan alltid är fallet med MISSION: IMPOSSIBLE-filmerna, är handlingen lite onödigt komplicerad. Rättare sagt: en enkel handling görs mer komplicerad än den är. En väldigt massa rollfigurer dyker upp och beter sig skumt, och det är lite svårt att hänga med - vad håller de på med? Varför gör de så? Den väldigt söta Vanessa Kirby spelar en gestalt som går under namnet The White Widow, och hon är utomordentligt mystisk och märklig.
Fast handlingen i de här filmerna är sekundär, man behöver inte hålla reda på allt. Istället bygger förstås MISSION: IMPOSSIBLE på bombastiska actionscener, och på den fronten levererar FALLOUT. Ett slagsmål på en elegant herrtoalett är extremt bra, i vanlig ordning får vi en avancerad motorcykeljakt, och som lök på grädden på moset fläskas det på med helikopterjakt och bergsbestigarslagsmål.

MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT är en bra och underhållande actionfilm. Dessutom märks det inte att filmhelvetet faktiskt är två och en halv timme långt! Men - jag tycker nog att GHOST PROTOCOL och ROGUE NATION var lite bättre.  
För övrigt har det börjat pratas om att man vill se Henry Cavill som ny Jame Bond. Tja ... Han har ju rätt ålder, och till skillnad från Daniel Craig ser han inte ut som en ryskt gangster. Men som skådespelare är han lite väl stel, Cavill. Hans utstrålning är inte den bästa. Jag upptäckte att jag sett en hel del filmer med Cavill innan han debuterade som Stålmannen - men jag noterade honom aldrig i dessa filmer.
Men visst vore det lite roligt med Cavill som James Bond - eftersom Bond då skulle se ut som prins Carl Philip!

(Biopremiär 3/8)
-->

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.

Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.

Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.

(Biopremiär 13/10)
-->

DVD/Blu-ray/VOD: Florence Foster Jenkins

FLORENCE FOSTER JENKINS (SF)

När Stephen Frears' FLORENCE FOSTER JENKINS gick upp på bio i augusti förra året, var jag bortrest, så det blev ingen recension. Då. Men nu är den DVD-aktuell, så jag passar på att skriva lite om filmen.
För 364 dagar sedan skrev jag om det franska dramat MARGUERITE. Det var en film som var kraftigt inspirerad av den sanna historien om den falsksjungande amerikanskan Florence Foster Jenkins, men man hade tagit sig en hel del friheter. Den franska filmen utspelar sig i Frankrike på 1920-talet, alla namn är ändrade, och handlingen följer inte riktigt verkligheten. I min recension nämnde jag Frears' då kommande version och gissade att den skulle bli en mer renodlad komedi.
Jag gissade mer eller mindre rätt - Stephen Frears har gjort en mer lättsam film, ofta lite roligare är den franska filmen, och han ligger närmare den sanna berättelsen om Foster Jenkins - fast även den här gången har man av dramaturgiska skäl tagit sig friheter.
Det är New York och 1940-tal. Meryl Streep är charmig som den stenrika, musikälskande, och musikaliskt obegåvade Florence Foster Jenkins. Hon är gift med en misslyckad skådespelare (Hugh Grant), som dock lever med en yngre kvinna (Rebecca Ferguson). Fast han älskar sin Florence - på ett broderligt sätt. Han tar hand om henne och försöker göra henne lycklig, och är inte den lycksökare som gift sig för pengarnas skull, vilket man först tror. Hugh Grant är väldigt bra i rollen, och gör egentligen en bättre insats än Streep - hennes gestalt är mer tacksam; en naiv, skojig tant som tror hon kan sjunga opera, och sjunger så falskt att tapeterna lossnar.
Simon Helberg gör den stackars lille pianisten som anlitas för att ackompanjera tantens galande, och även han är riktigt bra. Han har svårt att hålla masken och undrar vad han gett sig in på, men han får mycket bra betalt, och får till slut framträda på Carnegie Hall.
FLORENCE FOSTER JENKINS är en trevlig film, den är underhållande och smårolig, och jag gillar 40-talsmiljöerna från New York. Men när jag funderar lite tycker jag nog att MARGUERITE är en lite bättre film. Fast det kan bero på att jag såg den först, jag hade liksom redan sett den här storyn när jag såg  Frears' version.
Jag såg filmen på en streamad tittkopia från SF. Om omslaget på bilden ovan stämmer, har man tydligen plockat bort "Foster Jenkins" från titeln. Märkligt.

 




-->

Bio: Kvinnan på tåget

Foton copyright (c) Nordisk Film

En farlig massa människor har läst Paula Hawkins roman "Kvinnan på tåget". Jag har självklart inte läst den. Dessutom har de vänner som faktiskt läst den ("Min fru läste den och gav den sedan till mig ...") berättat hur fruktansvärt tradig boken är. Tate Taylor, som gjorde NICEVILLE, står för filmatiseringen, vilken påstås vara mindre tråkig än boken - men det säger inte så mycket. KVINNAN PÅ TÅGET är inte den tråkigaste film jag sett, men definitivt en av de glåmigaste.

I ett grått och trist USA åker Rachel (Emily Blunt) tåg. Två gånger om dagen. Till och från sitt jobb - om hon nu har ett jobb. Hon är nyligen frånskild, deprimerad, och har gått och blivit alkis. Hon häller över sin vodka i sportiga plastmuggar och dricker med sugrör så att ingen ska se att hon super på tåget. Dessutom utmanar hon Helena Bergström när det kommer till att snora och snyfta. Sällan har det snorats så mycket i en amerikansk film.

Varje dag passerar tåget Rachels drömhus. Genom fönstren ser hon den unga Megan (Haley Bennett), som har ett passionerat förhållande med en kille som heter Scott (Luke Evans). Megan råkar dessutom jobba som barnflicka hos Rachels före detta make Tom (Justin Theroux), som har barn med en ny kvinna; Anna (Rebecca Ferguson).

En dag ser Rachel Megan stå på balkongen och vänslas med en annan man än Scott - och kort därpå rapporteras Megan som försvunnen. Allison Janney spelar polisen som utreder fallet, och hon tror inte på Rachels snack om vad hon sett - Rachel är ju en jobbig, förvirrad alkis.

Första halvan av Taylors film är ett grått drama. Det berättas ur tre synvinklar; ur Rachels, Megans och Annas. Berättandet hoppar mellan dessa tre kvinnor - och det hoppas även i kronologin. Alla tre är lika glåmiga. Megan har något slags diagnos och förför män och har sig; hon ska nog uppfattas som sexig, men känns mest som kylslagen filmmjölk. Rachels berättarröst är entonig och sövande.

Halvvägs in ändras filmen spår och blir någt slags thriller. Visst är vissa element i storyn lite överraskande - men filmen blir aldrig spännande. Det är för fesjonket och glåmigt för det. Jag antar att Emily Blunt är bra som kvinnan på tåget, men sorgsna, snoriga kvinnor är inte min likör. För övrigt gillar jag inte likör. De flesta likörsorter är odrickbara. I synnerhet bananlikör.

Alldeles på slutet chockar Tate Taylor publiken med ett förvisso kort, men rejält oväntat splatterinslag. Det livade upp filmen något - i synnerhet del två att splattereffekten.

Med tanke på hur vissen den här filmatiseringen är, måste boken vara extremt tråkig.

Själv har jag 21 volymer Alfred Hitchcock och tre deckare på bokhyllan och som väntas på att läsas. De är inte glåmiga.

(Biopremiär 9/11)

Bio: Mission: Impossible - Rogue Nation

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Rogue Nation. Vad betyder det? lär många svenskar undra. Rogue, det är ju hon i X-Men. "Skurkstat" står det i de svenska undertexterna. I vilket fall - detta är alltså undertiteln på den nya MISSION: IMPOSSIBLE-filmen, en serie som startade ganska visset 1996, men som ständigt blivit bättre, med 2012 års MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL som topp.
De fem filmerna i serien har alla olika regissörer. Den här gången är det Christopher McQuarrie (JACK REACHER) som regisserat och skrivit manus, och han gör sitt bästa för att överträffa GHOST PROTOCOL. Om han lyckas? Njä, det vet jag inte. Det är nog ganska dött lopp - men ROGUE NATION har en fördel jag ska återkomma till.
I slutet av förra filmen nämndes brottsorganisationen The Syndicate; TV-serien MISSION: IMPOSSIBLEs motsvarighet till Spectre, som James Bond slåss mot (och som fått ge namn åt årets Bondfilm). The Syndicate är skurkarna i ROGUE NATION. Organisationen består av före detta agenter från hela världen och de tänker utplåna Impossible Mission Force - självklart på så komplicerade sätt som möjligt. Samtidigt har CIA stängt ner IMF med motiveringen att de är för farliga och går för långt.

Efter att Ethan Hunt (Tom Cruise) fått sitt uppdrag via en vinylskiva, blir han omedelbart tillfångatagen. Femme fatalen Ilsa Faust (svenska Rebecca Ferguson), den grymme Janik "Benknäckaren" Vinter (svenske Jens Hultén) och några hejdukar ska tortera Hunt - när den mystiska Ilsa plötsligt hjälper Hunt att fly. Ilsa försvinner, men dyker upp igen i Wien, där hon ska lönnmörda Österrikes förbundskansler. Men hon hjälper Hunt igen. Ilsa Faust verkar byta sida hela tiden och ingen vet riktigt vem hon är.
The Syndicate leds av en råttliknande man som heter Lane (Sean Harris) och som talar med märklig röst. Han och hans mannar letar ständigt efter IMF-teamet, men även CIA, anförda av Alec Baldwin, är på jakt efter Hunt.

"Lukta på den och smaka på den!" som vi sa på 70-talet.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om handlingen, den känns nästan sekundär - vilket i det här fallet inte gör något. Ser man en film som MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION är det toppraffel man är ute efter, och toppraffel är just vad den här filmen levererar. Den omskrivna scenen där Tom Cruise hänger utanpå ett flygplan inleder filmen och är ganska kort. Inledningen följs av åtskilliga inspirerade actionscener - i Wien drabbar Hunt samman med en motståndare inne på operan, under pågående föreställning; de far runt ovanför scenen i vad som känns som en Jacke Chan-tolkning av GALAKVÄLL PÅ OPERAN. Hunt måste hålla andan på botten av en bassäng i vilken långa metallarmar roterar. En motorcykeljakt är så vansinnigt skickligt filmad att man faktiskt nästan tappar ändan; den är bättre än FAST & FURIOUS-filmerna.

Lika hisnande som när Ethan Hunt klättrade på Burj Khalifa i GHOST PROTOCOL blir det aldrig - men istället får vi Rebecca Ferguson, bosatt i Simrishamn. Jag har inte sett TV-serien WHITE QUEEN, som hon Golden Globe-nominerats för, och jag minns henne inte från HERCULES och den vissna VI, men tösen är fullkomligt strålande som Ilsa Faust. Jag läser att hon var det andra valet till rollen - men det känns som att Ilsa är specialskriven för Ferguson. Ilsa heter ju Ingrid Bergmans rollfigur i CASABLANCA, delar av ROGUE NATION utspelar sig i just Casablanca, och: Rebecca Ferguson är lite lik Ingrid Bergman. En sexigare och tuffare Ingrid Bergman. Ferguson övertygar nämligen i sina många actionscener. Ja, faktum är att hon fullkomligt överskuggar stackars Tom Cruise. Ilsa Faust är betydligt coolare och tuffare! Ferguson lär säkert erbjudas fler actionroller. Jag läste att Quentin Tarantino vill se Eva Green som Modesty Blaise. Ett dåligt val; Green ser ond ut. Ta Rebecca Ferguson!

Vad som däremot inte funkar alls är när Ferguson och Jens Hultén under tortyrscenen i början och i en scen mot slutet pratar svenska med varandra. Ja, jösses. Det är bara att konstatera att typiska, amerikanska tough guy-repliker låter fullkomligt idiotiska på svenska. "Nu ska vi se vad du är gjord av ..." fick mig att skratta. Plötsligt kändes filmen som en extremt påkostad Beckfilm. Vi ska vara väldigt, väldigt glada för att vuxenfilm inte dubbas i Sverige.
Jag får väl också klämma in att det känns lite konstigt att se Tom Cruise, efter att ha sett honom i den där uppmärksammade scientologidokumentären - karln är ju uppenbarligen galen. Men - han är trots allt en rätt duktig skådis och Ethan Hunt är en sympatisk hjälte.
Även Ving Rhames och Simon Pegg återkommer från de tidigare filmerna. Datageniet Benji, som Pegg spelar, är filmernas komiska inslag och en kille som aldrig någonsin skulle anställas som agent i verkliga livet.
MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION är två timmar och elva minuter, och förstås för lång, men skamlöst underhållande tjoflöjtaction. Nu när Bondfilmerna har blivit allvarliga, är det Ethan Hunt och hans gäng som står för glimten i ögat, gimmickar och sanslösa stunts till ett medryckande ledmotiv.

    







(Biopremiär 31/7)

-->

Bio: Hercules: The Thracian Wars

Foton copyright (c) Paramount Pictures
Det ska vara en Hercules i år. För ett par månader sedan gick Renny Harlins THE LEGEND OF HERCULES upp på bio i Sverige. Enligt personalen på Filmstaden är det den film som gått sämst på bio i år. Våra glada vänner på The Asylum har förstås snabbt fått ur sig en Herculesfilm: HERCULES REBORN. Men här har vi nu slutligen årets stora Herculesfilm, den alla väntat på: HERCULES - eller som den heter i Sverige: HERCULES: THE THRACIAN WARS. För regin står den alltid lika profillöse Brett Ratner; en typisk Gun For Hire, och filmen bygger på en serietidning från Radical Studios som jag inte hört talas om. Killen som skrev manus till serien; Steve moore, dog i mars i år, så filmen är tillägnad hans minne.
Nå.
Vad är då det här?

Jo, mina damer och herrar som gått i barndom, det ska jag berätta: det här är en riktig tjoflöjtfilm! Eller tjubangfilm, som det heter i Danmark. Dwayne Johnson, som ju faktiskt besitter viss charm och utstrålning, är Hercules (folk är aldrig Herakles i de här filmerna) - och vi får veta att hans storverk till större delen är bluff. Det är oklart om han verkligen är halvgud och son till Zeus. Däremot är han en legosoldat som tillsammans med sitt team utnyttjar legenden om storverken för att sätta skräck i motståndare. Hercules och hans gäng verkar göra det mesta för pengar - och de skulle lika gärna kunna heta Conan, Valeria, Subotai och så vidare. Det här känns nämligen som ett traditionellt sword & sorcery-äventyr, med vissa inslag av grekisk mytologi.
Hercules anlitas av Ergenia (svenska Rebecca Ferguson), dotter till lord Cotys av Thrakien (John Hurt), för att stoppa ett inbördeskrig och störta en tyrann. De tuffa hjältarna går med på detta, men saker och ting visar sig inte vara som de trott.
Handlingen i HERCULES: THE THRACIAN WARS är väl lite ... sådär. Den är inte särskilt kul och engagerande. Tvärtom är den lite ointressant och det är inte utan att jag undrar varför filmskaparna inte hållit sig till de välkända äventyren ur myten.

Däremot har filmen försetts med ett härligt skådespelaruppbåd. Ian McShane är Amphiaraus, som även agerar berättare och är en komisk tillgång. Rufus Sewell spelar en annan kille i Hercules gäng, liksom norrmannen Aksel Hennie från HUVUDJÄGARNA. Coolast med bred marginal är amasonen Atalanta, som görs av norskan Ingrid Bolsø Berdal iförd sport-BH av läder. Tuff och tystlåten brud som slaktar drivor av fiender. Joseph Fiennes är en slem kung iförd Michael Bolton-frisyr.

Som vanligt är Brett Ratners regi rätt slätstruken, det här ser ut som någonting vem som helst skulle kunna ha gjort - men det spelar ingen roll, för detta är, den vissna handlingen till trots, väldigt underhållande och ibland riktigt roligt. För att vara en PG-13-film är den förvånansvärt våldsam och blodig, med avhuggna huvuden spetsade på pålar, högar av blodiga lik, och många och feta strider. Det må vara oklart om Hercules verkligen är en halvgud - men han är stor och stark som en sådan. Redan i början av filmen klubbar han ner fem motståndare med ett och samma slag. Bäst är när han lyckas slunga iväg en häst och dess ryttare - något han kommenterar med "Fucking centaur!".

Filmen, som självklart är i 3D, påminner en aning om ett långt, våldsamt och påkostat avsnitt av TV-serien HERCULES med Kevin Sorbo - eller ett avsnitt av XENA. Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara, den är bättre än den förtjänar vara; den hinner aldrig bli tråkig och det är kul att se alla de här skådisarna.
... Och någon borde ge Atalanta en egen film.

(Biopremiär 25/7)

-->

Bio: VI

Foton: Johan Helmer © 2013 Sonet Film AB

Jag måste inleda med att erkänna att jag tvekade om jag skulle recensera den här filmen eller ej. Manuset till VI är nämligen skrivet av Jens Jonsson; en kille jag känner. Jag hoppade ju över THE STIG-HELMER STORY, eftersom jag och Lasse Åberg är kompisar. För mer än tjugo år sedan gjorde jag och Jens serier tillsammans. Jag skrev, han skissade och Magnus "Mojo" Olsson tuschade på avsnitt av J.T Freud - Pirate Investigator, som gick i tidningen Magnum Comics. Jens gick senare och blev uppburen filmskapare - i en helt annan genre. Tillsammans gjorde vi blodigt ultavåld och dumheter i framtiden, nu gör han oftast tunga dramer. Men - nu är det ett antal år sedan jag träffade Jens och senaste var det väldigt flyktigt i Cannes. Så jag tar tjuren vid hornen och recenserar VI. Och om Jens ser det här och inte gillar vad jag skriver, får vi väl göra upp i en gränd någonstans. Han lär låna Joel Kinnamans RoboCop-pistoler. Jag trollar med knäna.

Vintage Jens Jonsson

Jag har ingen aning om hur titeln ska utläsas. Det står VI med versaler (vilket jag ju alltid använder till filmtitlar här på TOPPRAFFEL!). Ska de vara "vi" eller "sex" med romerska siffror? Är det en ordlek? För det är onekligen mycket sex i filmen.

För regin står Mani Masserat, som tidigare mest jobbat med TV-serier. Förutom att ha skrivit manus, är Jens Jonsson exekutiv producent. Den manlige huvudrollsinnehavaren Gustaf Skarsgård har även producerat - och det är mycket Skarsgård här. Och mycket av Skarsgård. Mycket av Anna Åström (STUDENTFESTEN) också. Och VI är något av sinnebilden av ett typiskt svenskt drama. Det är nog så här folk i utlandet föreställer sig att all svensk film - och Sverige - ser ut. Bergmans ande vilar tungt över detta drama.

Filmaffischen lär nog få många att tro att detta är en romantisk kärleksfilm. Så är inte fallet. Någon kallade VI för relationsskräckfilm.

Ida (Åström) är ny lärare på en högstadieskola, och det dröjer inte länge innan hon får ihop det med kollegan Krister (Skarsgård). Bortsett från ett kort montage där de två skrattar och har kul, får vi aldrig veta hur de två fattade tycke för varandra - det struntar man i att berätta. För inom kort flyttar de två ihop och Krister visar sig genast vara en psykisk instabil, märklig och obehaglig typ med enorma kontrollbehov. Och Ida är psykiskt svag och förvirrad. De har sex och bråkar, har sex och bråkar ännu mer, de brottas och slåss lite, och plötsligt säger Krister "Jag är sugen på pizza" och så fortsätter de att älska och bråka. Ida onanerar och stånkar i badkaret och det gillar inte Krister. Han gillar inte heller att Ida umgås- och är ute och festar med den raffiga kollegan Linda (Rebecca Ferguson). Usch, vilken typ hon är, tycker Krister, som bär kofta och har överkammad flint; typiska psykopatattribut. De vill också ha barn, Ida och Krister. Åtminstone Krister. Han vill ha "en liten krabat". Ida säger att hon älskar krister, men gråter och mår dåligt. Hon har det även jobbigt med sin skolklass.

Allting är väldigt avskalat. Filmfotot är ljust och skirt. Nästan enbart när- och halvbilder. Större delen av filmen utspelar sig i parets lägenhet eller i skolans personalrum. Dialogen är teatral - och detta skulle lika gärna kunna vara en teaterpjäs. Alldeles i början dyker Sten Ljungren upp som mäklare. Den orealistiska dialogen mellan honom och Ida är ren och skär teater.

De många sexscenerna är near-X; hade de ingått i en ren underhållningsfilm hade folk klagat på spekulation. Anna Åberg är naken stora delar av filmen och Gustaf Skarsgård drar sig inte för att hala fram sin Skarsgård. Han står även och mastar en stund när han inte kan få upp den. Sexscenerna är inte speciellt sexiga, snarare tvärtom, och eftersom Anna Åström ser ut att vara fjorton år (hon är 22) känns det dessutom lite kymigt. Skarsgård är 32. Ferguson behåller kläderna på, men pussar och masserar Åström.

Slutscenerna är bland det mest bisarra jag sett på bio. Oj, oj, oj! Snacka om oväntat. De borde döpa om filmen till "Urinhästen". Slutet är inte kvalfyllt, det är skvalfyllt!

VI är ingen tråkig film, men den är inte speciellt bra. En och en halv timme depressioner och naket. Bitvis skulle det kunna vara en parodi på svenska dramer. Jag kommer aldrig att se den här igen.
Nästa film från Jens Jonsson är SNABBA CASH 3, som han regisserat.

(Biopremiär 10/5)