Visar inlägg med etikett Reb Brown. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Reb Brown. Visa alla inlägg

måndag 15 februari 2021

DVD: Marvel Classics Vol. 1 & Vol. 2

MARVEL CLASSICS VOL. 1 & VOL. 2 (Studio S Entertainment)


Den gångna helgen ägnade jag åt att se om ett gäng Marvelfilmer. Åtta stycken, närmare bestämt. Nej, inte de nya, trista, plastiga filmerna från Marvel Studios, utan gamla rejäla filmer producerade mellan 1978 och 1990, och då främst för TV. De glada gamängerna på Studio S Entertainment har nämligen släppt två boxar; fyra filmer i varje, med gammal trikåunderhållning.

Jag hade sett samtliga filmer tidigare. Några hyrde jag när de kom ut, några såg jag på TV, och några har jag redan på DVD eller Blu-ray. Men jag såg om allihop. Man kan nämligen ha värre saker för sig. Fast det är klart, nu gillar jag TV-filmer från 1970-talet. Ni som inte gillar gamla TV-filmer lär inte hålla med mig.

Ordningen filmerna ligger i är lite mystisk. De ligger inte kronologiskt, och Hulken-filmerna ligger inte direkt efter varandra i den ordning de släpptes. Nå - för enkelhetens skull går jag igenom filmerna i den ordning de ligger på skivorna.

Volym 1 går ut starkt med CAPTAIN AMERICA (1979) och CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1979). Dessa filmer har jag tagit upp här på TOPPRAFFEL! flera gånger tidigare - redan 2010 skrev jag en dubbelrecension du kan läsa HÄR.


Min gamla recension är kanske en aning förvirrad vad gäller biovisning i Sverige, men så här är det: det var den andra filmen, DEATH TOO SOON, som gick upp på bio; den hade premiär den tredje november 1980, och den var hårt censurklippt för att få en sjuårsgräns. Den första filmen släpptes på hyrvideo av Esselte på 1980-talet, och ett exemplar av denna köpte jag alldeles i början av 90-talet. Visst förvirring uppstod, eftersom videoomslaget pryddes av affischen till den andra filmen, och visade därför upp inslag som inte är med i den första filmen.

Dessa två TV-piloter ledde aldrig till en TV-serie, och de är ganska långtifrån den Kapten Marvel vi läst om i serietidningar. Reb Brown är en usel skådis och hans superhjältedräkt är jönsig. Ibland ägnar han sig åt att fånga väskryckare på stranden snarare än superskurkar. Dock tycker jag att dessa filmer besitter en otrolig charm och stort underhållningsvärde, och Mike Post och Pete Carpenter står för en ganska fantastisk filmmusik.

Bildkvalitén på dessa två filmer är tyvärr lite risig på denna utgåva.

HOWARD THE DUCK är en figur jag inte har någon större relation till. Han figurerade i tidningen Topp-serien 1977-1978 under namnet Charlie Anka, och dagspressversionen gick en kort tid i någon tidning, då var han omdöpt till Harald Anka. Jag läste bara ett par nummer av Topp-serien, och jag har inte brytt mig om att köpa samlingsvolymer med Howard the Duck sedan dess.

Filmen om Howard the Duck från 1986 hette INGEN PLOCKAR HOWARD i Sverige, Jag såg den aldrig på bio, men jag hyrde den på video - och jag har inte sett om den sedan videon släpptes. Filmatiseringen, som producerades av George Lucas och regisserades av Willard Huyck, är mest känd för att vara en av 1980-talets största floppar och mest sågade filmer. Huyck, som regisserade MESSIAH OF EVIL, och som skrev manus till bland annat SISTA NATTEN MED GÄNGET och INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, regisserade aldrig igen.

Jag vill nog påstå att HOWARD THE DUCK är en av de där filmerna som utsågs att vara sämst, men som egentligen inte var det. Ni vet, som HÖKEN ÄR LÖS och ISHTAR. Jag såg faktiskt ISHTAR för första gången rätt nyligen, och tyckte att den var riktigt bra.

Jag kan knappast hävda att HOWARD THE DUCK är speciellt bra, men filmens första hälft och i synnerhet inledningen är underhållande och det är trivsamt - och konstigt. Därefter blir det mest tröttande med en massa specialeffekter och långa jakter.

Den talande ankan från rymden är en dräkt med mekaniskt huvud, och allt annat än övertygande. Lea Thompson gör den kvinnliga huvudrollen och spelar i ett band som uppträder på vad som verkar vara en punkklubb. Leas band spelar dock allt annat än punk. Leas rollfigur inleder något slags romantiskt förhållande med Howard, och vi är snubblande när att få se lite ångande sex mellan människa och anka. John Barry anges som kompositör av filmens musik, men mycket av det Barry skev ersattes med musik av Sylvester Levay. Thomas Dolby står för filmens poplåtar.

HULKEN OCH DAREDEVIL från 1989 är den andra av de tre TV-filmerna om Hulk, som gjordes några år efter att TV-serien hastigt lades ner utan att man fick möjlighet att avsluta historien om den stackars dr David Banner på ett tillfredsställande sätt.

Bill Bixby, som spelar Banner, har själv regisserat denna film, som egentligen fungerar mer som en pilotfilm om Daredevil, än ett Hulkäventyr. Den blinde advokaten Matt Murdock, alias superhälten Daredevil, är filmens egentliga huvudperson.

Bill Bixby är antagligen den mest sympatiske skådespelare vi sett i en amerikansk TV-serie, och det finns något genuint sorgset och vemodigt över hans gestaltning av den hårt drabbade Banner, som ju ibland blir så arg att skjortan spricker. Bixby lyckas på egen hand göra en egentligen ganska fånig idé trovärdig och ibland riktigt gripande. Än mer vemodigt blir det så här i efterhand, när vi vet att Bixby dog i cancer 1993, 59 år gammal.

Rex Smith är inte oäven som Matt Murdock. En del gillar inte att hans dräkt här är svart, men jag tycker nog att det funkar bättre att han är som en ninja i svart, snarare än en röd demon. Den alltid sympatiska Nancy Everhard, som samma år medverkade i THE PUNISHER, spelar Murdocks advokatkollega, medan John Rhys-Davies gör skurken Wilson Fisk.

Trots alla äventyr och actionscener, är HULKEN OCH DAREDEVIL är påfallande vemodig film. Det vilar något sorgset över flera av de inblandade - över dr Banner och över Murdock, men även över en kidnappningshistoria där en av bovarna blir förälskad i den kidnappade kvinnan. Denna tråd ges dock inte tillfälle att utvecklas.

Det blev förstås ingen TV-serie om Daredevil efter denna TV-film, vilket är synd, eftersom det hade kunnat bli rätt bra, eller åtminstone hyfsat. 

Bildkvalitén på denna DVD är alldeles för mörk, ibland är det så pass mörkt att det är svårt att se vad som sker.

DR. STRANGE från 1978 inleder den andra boxen. Detta är ännu en Marvelfigur jag inte har något större förhållande till. Jag har aldrig lockats av trollkarlar och kosmiska äventyr. Denna TV-pilot, i regi av Philip DeGuere, skiljer sig en hel del från de övriga filmerna i denna box. DR. STRANGE är mer ett ockult drama än ett superhjälteäventyr.

Peter Hooten (från THE INGLORIOUS BASTARDS, originalet) är läkaren Stephen Strange, som är utsedd att bli något slags supertrollkarl - och det tar nästa hela filmen innan han blir denna trollkarl. Den onda Morgan LeFay anländer till jorden för att ställa till med elände, och hon kan bara stoppas med hjälp av trollkonster.

Det blev ingen TV-serie om dr Strange, piloten hade för dåliga tittarsiffror. Men detta är, sin låga budget till trots, en överraskande gedigen liten film. I stil och ton påminner den om många av de ockulta rysare som gjordes under 1970-talet. En tuff syntslinga ligger på ljudspåret. Filmen restaurerades häromåret och bildkvalitén är därför riktigt bra.

HULKEN OCH THOR från 1988 heter THE INCREDIBLE HULK RETURNS i original, och detta är den första av de tre Hulkfilmerna. I förtexterna står det att Nicholas Corea regisserat, men enligt de medverkande var det egentligen Bill Bixby som stod för regin.

Liksom HULKEN OCH DAREDEVIL var denna film tänkt som ett pilotavsnitt för en TV-serie om Thor, åskguden. Och nej, det blev ingen Thor-serie. Thor är nämligen en synnerligen jönsig figur i denna film - en blond, bodybuildad strandraggare och pratar amerikanska. Han vrålar mycket.

Dock är filmen underhållande. Extra kul är det att boven spelas av Tim Thomerson (han från TRANCERS och DOLLMAN), och en av hans män görs av gamle, goe Charles Napier. Här blir det lite meta över det hela: Napier var nämligen den som stod för Hulks morrande och vrål i TV-serien! 

Bildkvalitén är åter lite vissen.

När jag läste att THE PUNISHER (1989) med Dolph Lundgren i titelrollen var på gång, blev jag förstås väldigt nyfiken. Den filmen skulle ju kunna bli hur tuff som helst. Men när filmen var klar, rasade produktionbolaget New World Entertainment (vilka ägde Marvel) ihop och såldes, och de nya ägarna var inte intresserade av att sätta upp filmen på bio i USA. THE PUNISHER släpptes i resten av världen, antingen på bio, eller direkt på video. I Sverige totalförbjöds den - två gånger. Andra gången hade distributören själv klippt bort över tio minuter fetaction.

Jag köpte en piratkopia på THE PUNISHER via Gula Tidningen alldeles i början av 1990-talet. Den hade tidskod, och den var open matte, det vill säga den var var inte beskuren till korrekt format, så mikrofonerna syntes med jämna mellanrum. Numera har jag filmen på ett flertal DVD- och Blu-ray-utgåvor.

THE PUNISHER är regisserad av Mark Goldblatt, som mest är verksam som filmklippare - ta en stor, populär actionfilm från 80- och 90-talen, och det är antagligen Goldblatt som klippt den. Hans film om Marvels våldsamme vigilante är 80-talsaction med actionmätaren uppvriden till elva. Det här är action av ett slag vi ytterst sällan ser idag. Visst finns det undantag, som JOHN WICK-filmerna, men det var något speciellt med actionfilmer under 1980-talet. Det finns inga datoranimerade mynningsflammor  här, inte. Folk pangar på varandra med lösa skott och krutröken ligger tung. Blodet sprutar och rollfigurerna svär. The Punisher slåss mot italienska maffian, och den japanska yakuzan och ninjas. Även några franska skurkar figurerar. Kroppsdelar huggs av, folk genomborras av vassa föremål, och liken ligger bokstavligt talat i drivor. Enligt uppgift dödas 99 människor i bild, medan ytterligare stora mängder stryker med i explosioner. Den tuffa filmmusiken är jättebra. 

På en australisk Blu-ray-utgåva av filmen som kom häromåret, ligger en arbetskopia som bonusmaterial. Denna är mycket, mycket längre och bitvis radikalt annorlunda. Denna version inleds med att vi presenteras för de två poliserna Frank Castle (Dolphan) och Berkowitz (Louis Gossett Jr), som är bästa vänner. Vi lär känna familjen Castle, vi får se Nancy Everhart som en polis som klätt ut sig till prostituerad, och det är rätt mycket DÖDLIGT VAPEN över filmen. Sedan dödas Franks familj och han blir hämnaren The Punisher. Detta förklarar varför Punisher har ringar under ögonen och ser trött ut - hans härjade utseende ska kontrastera mot den lycklige familjefadern i början. Arbetskopian innehåller vidare en del slakt som sedan klipptes bort. Tyvärr är ljud och bild inte bra på denna version, eftersom det är en gammal VHS som överförts.

Som bonus på DVD:n från Studio S ligger bland annat en så kallad gag reel, och på denna syns några snuttar från filmens inledning, som alltså klipptes bort. Några sekunder av inledningen visas i flashbacks i den version som släpptes.

Det fanns planer på en uppföljare med Dolphan, men projektet skrotades. Men Punisher har ju dykt upp på nytt sedan 1989. Först i den rätt dåliga THE PUNISHER med Thomas Jane och John Travolta, vilken kom 2004, därefter i den fullkomligt sanslösa splatter-actionfilmen PUNISHER: WAR ZONE från 2008, med Ray Stevenson i titelrollen. Den filmen floppade rejält. Senast har han förekommit i Netflix TV-serie om Daredevil, vilket ledde till att han fick en egen TV-serie på just Netflix. Jag orkade inte se klart den. Försöket att göra Punisher till något slags realistisk gestalt gjorde honom bara tråkig och, framför allt, obehaglig.

Sist i boxen ligger HULKEN - DEN SLUTGILTIGA UPPGÖRELSEN från 1990, den sista Hulkfilmen, och antagligen den mest vemodiga och sorgliga Marvelfilm som gjorts. Originaltiteln är THE DEATH OF THE INCREDIBLE HULK, och det säger väl allt. 

Bill Bixby har åter regisserat. Dr Banner jobbar nu som städare på en forskningsanstalt. Han låtsas vara lite lätt bakom flötet för att få folk att tro att han är ofarlig, men anledningen till att han jobbar där, är att han nattetid kan smyga dit och forska, för att försöka hitta en lösning på sin Hulkåkomma. En äldre forskare kommer på honom, och de börjar samarbeta. Dock är onda gangsters ute efter en mackapär som ska tas fram på stället. De skickar dit en tjusig tjej som utpressas för att begå brott. Hon kommer på andra tankar och inleder ett förhållande med David Banner. Ursprungligen var det tänkt att tjejen skulle vara Svarta änkan, men man ändrade sig.

Detta är ett ganska långsamt drama med en påtaglig undergångsstämning. Stackars Banner får aldrig vara lycklig, vi förstår att det kommer att sluta illa, och när han dör säger han "I'm free," och bilden tonar ner till svart. Inte ett öga är torrt.

Trots att Hulk alltså dör på slutet, hade Bill Bixby planer på en fjärde film - REVENGE OF THE INCREDIBLE HULK. Dock hade Bixby svårt att få något bolag att vilja producera filmen, och sedan blev Bixby sjuk och dog.

Dagens unga publik som tittar på moderna superhjältefilmer kommer sannolikt att tycka att filmerna i de här boxarna är gammalt taffligt mög, åtminstone TV-filmerna. Men vi andra, vi tackar och tar emot.


måndag 11 april 2011

YOR! YOOOR!



onsdag 2 mars 2011

Yors lille påg

Filmen YOR kommer ni ju alla ihåg. En nerklippt, härligt förvirrad version av Antonio Margheritis antagligen lika förvirrade TV-serie med Reb Brown som guldlockig, svärdsvingande barbar i vad som visar sig vara framtiden. YOR bygger visst på en serietidning, och vad har vi här, om inte Yors son.
Av någon anledning känns det väldigt passande att han heter Hor.


måndag 14 juni 2010

En film jag länge velat se #15

CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON (1980)



Ibland när jag recenserar svenska deckare som får biopremiär, brukar jag kalla dem "TV på stor duk". Här i Sverige är det ingen större skillnad på bio- och TV-film. Men åtminstone en bit in på 1980-talet kunde man faktiskt se TV på bio i Sverige - det var nämligen inte ovanligt att amerikanska TV-piloter, TV-filmer, hopklippta miniserier och dubbelavsnitt biovisades här. Mest känd är nog Steven Spielbergs DUELLEN. Ett helt gäng MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-episoder biovisades. Till och med pilotavsnittet till- och ett senare, långfilmslångt avsnitt av HULKEN biovisades (barnförbjudna, förstås).

1980 - eller möjligen 1981 - hängde en affisch för CAPTAIN AMERICA i foajén till Rio i Landskrona. Det stod inte när filmen skulle visas och jag vill minnas att den hängde där väldigt länge.

Oj, vad jag längtade!

När, när, när skulle filmen om Kapten Amerika visas på bio? 1977 hade jag köpt en Kapten Amerika-T-shirt i England och sommaren 1980 ett par italienska Capitan America-tidningar. Jag gillade verkligen den snubben, som jag knappt sett till i Sverige - men han var med i Sterankos Nick Fury-album från Carlsen 1979.

En vacker dag visades filmen som söndagsmatiné på Rio.

Då var jag sjuk!

Mina klasskompisar hade varit och sett den. Jävlar, vad jag var avundsjuk! Filmen visades ju bara en gång. "Det var häftigt när han kastade skölden!" sa en kille.

I början av 90-talet hittade jag en begagnad hyrvideo från Esselte med CAPTAIN AMERICA från 1979. Ett pilotavsnitt till en TV-serie, men det blev inte mer än två TV-filmer. Enligt en gammal filmjournalist var det bara andra andra och sista filmen från 1980 som biovisades i Sverige, inte den jag hade köpt. Men när jag tittar på Statens Biografbyrås hemsida ser jag att CAPTAIN AMERICA II: DEATH TOO SOON granskades i september 1980, och den första filmen ett par månader senare (och den filmen censurklipptes för att få en sjuårsgräns!). Vad jag minns fanns det ingen tvåa på affischen som hängde på Rio. Släpptes tvåan som "etta" - vilket den gjorde i Frankrike? Eller vilken film var det egentligen som visades?

Pilotavsnittet är fullkomligt sanslöst. Reb Brown är Steve Rogers, han går omkring som en neandertalare och hans Kapten Amerika-dräkt är ett säckigt MC-still med ljusblå mopedhjälm (fast i slutminuten får han en ny dräkt). Trots dess oerhörda dumhet och det faktum att filmen inte har så mycker med seriefiguren att göra, gillar jag filmen ändå. Jag gillar de flesta gamla TV-serier från 70-talet. Var var så härliga, så oskyldiga, hade så bra musik, och jag blir nostalgisk och tänker på bättre tider och känner smaken av saft och doften av gamla serietidningar från Williams Förlag.

Och nu, 30 år senare, har jag äntligen sett CAPTAIN AMERICA II! Oj, oj!

Det enda jag visste om den här filmen var att Christopher Lee skulle spela skurken. Och det gör han förstås. Han är Miguel, en le fan som kidnappat en forskare för att utveckla ett gift som ökar åldrandeprocessen! Giftet gör att man blir gammal! Med detta tänker han utöva utpressning.

Dr Simon Mills (Len Birman) återkommer från pilotavsnittet och med sig har han tjusiga Connie Sellecca. De två jobbar åt staten och är de som kopplar in Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika. Så nu skickar de iväg Steve till Portland, där han går omkring och ägnar sig åt det han tycker bäst om - han målar tavlor med gulliga motiv.

Men så fort fara hotar går han in i sin blåa van med vita måsar på sidan, och ut ur den skjuts han i raketfart på sin Kapten Amerika-motorcykel. Det spelar ingen roll vad han ska göra, han måste först in och hämta bågen. I början av filmen bevittnar han en väskryckning. Istället för att bara nita tjuven, kutar han in i vanen, och BRRRROOOOOOMMM!!! - ut far Kapten Amerika.

Miguel har låtit släppa ut sitt gift över Portland, vilket innebär att alla som bor där har åldrats tio månader! Men det finns ett motgift som kan hejda åldrandet. Gamle fine Ken Swofford dyker upp som representant för regeringen, men han vägrar förhandla med Miguel. Steve Rogers hamnar i handgemäng med fem av Miguels råskinn, Steve hamnar i arresten, men flyr och hoppar in i sin van, och VRRROOOOOMMMM!!! - nu ska Kapten Amerika ta i med hårdhandskarna!

Miguel försöker fly i en bil, men Kaptenen kör sin motorcykel ut för ett högt stup, och i fallet trycker han på en knapp, och då fälls det ut en drake - en hang-glider, alltså - med stjärnbaneret på, och så flyger Kapten Amerika ikapp Miguel.

Miguel ger sig inte utan vill slåss, men i tumultet krossas en flaska med åldringsgiftet och Miguel får innehållet över sig. På några sekunder åldras han till en gammal gubbe och dör. Med andra ord, filmen slutar nästan likadant som KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK!

Steve har fått ihop det med en donna i Portland och hon har en liten son, och i sluscenen sitter Steve och målar en fin tavla på vilken donnan rider runt på en häst.

Hade jag fått se den här filmen 1980 hade jag nog tyckt den var skitbra. Men vi var ju allt annat än bortskämda med färgglad superhjälteunderhållning på den tiden.

I realiteten är detta en riktigt vissen historia som ligger äldigt långt från Marvel Comics. Det hindrar förstås inte CAPTAIN AMERICA II från att vara underhållande - men man måste nog vara 40+ för att till fullo uppskatta det här. Själv får jag härliga rysningar av den speciella looken TV-serier hade på den tiden. Vidare är filmen, liksom piloten, försedd med ett riktigt fräsigt soundtrack av mästarna Pete Carpenter och Mike Post. Och varje gång Kapten Amerika gör något som kräver hans superkrafter, hörs det "duddeduddeduddedudde", eller något ditåt; ett elektroniskt ljud.

Reb Brown är en av världens sämsta skådisar, men alla andra är bra här.

Förvisso kan jag förstå att det inte blev någon TV-serie, men jag tycker att det är synd att det bara finns två filmer. Jag hade gärna sett mer - det här är ju mycket roligare än Albert Pyuns version, som jag recenserade i "gamla" TOPPRAFFEL!. Och tänk vad fascinerande märkligt det måste ha varit att se CAPTAIN AMERICA II på bio.

...Jag gillar förresten även den kortlivade TV-serien om Spindelmannen från 70-talet.

lördag 16 januari 2010

Oh, captain, my captain

Jag är lite oinspirerad idag, kommer inte på något att skriva om. Dessutom är jag täppt i näsan och ska iväg på en middag i kväll. Igår såg jag först Ola Ström komma promenerande i rask takt, och senare stod jag bakom Maja Ivarsson i en kö på Malmborgs. Men det är ju inte mycket att rapportera om.
...Så jag slänger upp några trailers istället.