Visar inlägg med etikett Ray Winstone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ray Winstone. Visa alla inlägg

onsdag 3 februari 2016

Bio: Point Break

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ännu en nyinspelning får premiär. Kathryn Bigelows POINT BREAK kom 1991. Är det inte lite väl tidigt för en nyinpelning? frustar nog en del. 1991, det var ju inte så längesedan.
... Men det är det. Det är 25 år sedan. Ett kvarts sekel. Nyinspelningens målgrupp var inte född när originalet kom. Jösses, jag har flera vänner som var barn när den filmen kom. Men - på 1930-talet gjorde Hollywoood ljudversioner av stumfilmer, på 40-talet gjorde man nyinspelningar av 30-talsfilmer, på 50-talet av 40-talsfilmer, och så vidare - att göra nyinspelningar är inte ett nytt påfund, vilket en del har fått för sig.
... Med det inte sagt att de flesta nyinspelningar inte är onödiga. För det är de. I fallet POINT BREAK anno 2016 skulle det dessutom kunna handla om en helt ny film; Ericson Cores nya version har bara ett par namn och ett fåtal händelser gemensamma med Bigelows film.
Av någon anledning har 1991 års POINT BREAK ett ganska gott rykte. Jag har flera vänner som gillar den. Jag har lite svårt att förstå varför. Keanu Reeves gjorde FBI-agenten Johnny Utah, som infiltrerar en bankrånarliga bestående av surfare, ledda av Patrick Swayze i hopplös frisyr. Under filmens andra halva serveras ett par bra actionscener, men som helhet är det ganska fånigt, direkt töntigt. Det är svårt att undvika töntighet när de manliga rollfigurerna har jönsiga frisyrer och gillar att spankulera omkring barbröstade. Alldeles för mycket speltid tas upp av folk som surfar i gyllene motljus. Men - 1991 var actionfilmer fortfarande barnförbjudna i USA. Således tilläts rollfigurerna svära, blodet stänkte under eldstriderna, och i en festlig scen slåss Utah med en naken brud.
2016 års POINT BREAK är ännu en PG-13-film och har 11-årsgräns i Sverige. Den här gången spelar Luke Bracey Johnny Utah - men Utah är bara hans smeknamn på YouTube. Förr var han en dödsföraktande extremsportare, men han lade av när hans polare omkom. Nu är han FBI-agent. En viss Bodhi (Edgar Ramirez) leder en märklig liga som utför dödsföraktande stunts värden över, medan de stjäler pengar och andra tillgångar, vilka de sedan sprider ut bland fattiga. Utah listar ut att ligan försöker genomföra något som heter Ozaki 8; åtta omöjliga utmaningar som trotsar alla naturlagar - så pass omöjliga att japanen som namngav åttan omkom när han försökte sig på den tredje utmaningen.
Utah infiltrerar ligan, bland vars medlemmar vi även hittar svenske Matias Varela från SNABBA CASH-filmerna. De surfar, de hoppar fallskärm, de åker skidor, de klättrar i berg - de gör betydligt mer än bovarna i originalfilmen gjorde, och de gör det i flera länder, på flera kontinenter. Utah hinner få ihop det med tjej av bara farten, och emellanåt får han skäll av sin buttre, brittiske kollega Pappas, som här görs av Ray Winstone; 1991 var det Gary Busey.
Eftersom det är 2016 badar bilderna inte i solljus, det är inte färgglatt, folk ser inte ut som strandraggare. Den här gången är gänget tatuerade och bär fula kläder. Det händer att de till och med bär stickad mössa. 1991 badade FBI:s kontor i blått ljus, 2016 är det nedsläckt och mörkt. Varför ska allting vara så mörkt, fult och färglöst nuförtiden?
Originalet innehåller en lång, välkoreograferad jakt till fots, under vilken skurken kastar en hund på Utah. I den nya versionen sker jakten på motorcykel i en skog. Hunden är borta, men liksom i originalet slutar jakten med att Utah skriker och skjuter upp i luften tills magasinet är tomt. Bortsett från denna scen och ett par andra, är det inte mycket som påminner om originalet. Filmskaparna kunde lika gärna döpt om figurerna och hittat på en ny titel.
Nu tycker jag rent allmänt illa om extremsporter (folk som håller på med sådant får skylla sig själva om de bryter nacken), men de dödsföraktande scenerna i nya POINT BREAK är onekligen skickligt filmande och medryckande, och det är dessutom i 3D. Men! Så fort det inte är action, är filmen mördande tråkig. Dels på grund av att rollfigurerna är rätt trista, men framför allt på grund av att det här är något slags, håll i er, new age-actionfilm. Alldeles för ofta sitter folk ner och håller långa samtal om själen och naturen. Hallå? Vad är det här? Själsligt flum och andlighet i en amerikansk actionfilm? Vad är det för trams? Charles Bronson hade gått hem om han hamnat i det här sällskapet.
POINT BREAK från 1991 är inte bra, men den är bättre än den här oengagerande nyinspelningen.








(Biopremiär 5/2)

-->

tisdag 7 april 2015

Bio: The Gunman

Foton copyright (c) Noble Entertainment
På 1980-talet var namnet Joel Silver en garanti för riktigt fläskig action. Silver var producenten bakom klassiker som DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna. Actionfilmen har förändrats en hel del sedan dess och Joel Silver har nästan fallit lite i glömska. Nu är han i alla fall tillbaka med en ny actionfilm i regi av Pierre Morel, fransmannen som gjorde den första TAKEN.
THE GUNMAN är en annan typ av film än TAKEN. Den sistnämnda var ganska traditionell och hade ett lätt serietidningsstuk med en hjälte som var bra på precis allt, och den var försedd med den låga åldersgränsen PG-13. Den enda likheten med THE GUNMAN är väl att det handlar om action och att skådisen i huvudrollen inte är direkt purung. I TAKEN var det Liam Neeson som sadlade om till actionhjälte, i THE GUNMAN är det Sean Penn, som fyller 55 i sommar, som halar fram puffran.
Penn spelar Terrier; krypskytt i ett team legosoldater. I en prolog som utspelar sig i Kongo ser vi hur han och hans män lönnmördar en minister, och det är Terrier som pressar avtryckaren. Han lämnar landet - och överger samtidigt sin flickvän Annie (Jasmine Trinca).
Flera år senare upptäcker Terrier att han har ett pris på sitt huvud. Han har återvänt till Kongo, men efter att ha utsatts för ett mordförsök där, far han iväg till London och sedan Barcelona för att leta upp de forna medlemmarna i hans team och hitta mannen som vill mörda honom. Under resans gång visar det sig att Terrier ådragit sig en allvarlig hjärnskada som ibland gör honom yr, och som kan vara livshotande om han inte tar det lugnt. Självklart tar han det inte lugnt.
Det är inte utan att man undrar varför Sean Penn plötsligt har gett sig på att medverka i en actionfilm. Hur lyckades producenterna övertala honom till detta? Men så ser jag att Penn även är en av producenterna, och han har varit med och skrivit manus, som bygger på en roman. Han ville uppenbarligen verkligen göra den här filmen.
Penn har minst sagt pumpat upp sig för rollen, han har blivit ett muskelberg och visar ofta upp sin nakna överkropp. Men i övrigt ser han ut som han alltid gjort. Som säkert är bekant, är Sean Penn världens tråkigaste människa. Han är lika tråkig här. Han lufsar omkring och ser ut som en skadeskjuten hund i nyllet. Mungiporna hänger, ögonen slokar, han ser trött ut - och i vanlig ordning är han fullkomligt humorbefriad. Detta är förstås till filmens nackdel. En trist hjälte gör en trist film.
Handlingen är ganska tunn, men krånglas till; på det stora hela är den ointressant - och skurken är precis den vi tror att det är. Tack och lov lyfts helhetsintrycket av ett par av de medverkande. Javier Bardem gör ännu en opålitlig typ, medan Ray Winstone spelar Terriers polare i London; den ende Terrier kan lita på. Idris Elba står som andra namn i förtexterna, men hans roll är så minimal att den närmast är att betrakta som en cameo - han är med i två-tre scener.
Till skillnad från TAKEN så brölar THE GUNMAN på med extremt blodsöligt våld. Slagsmålen är brutala, armar och ben knäcks, knivar huggs i kroppar, och blodet flödar ymnigt under eldstriderna. Givetvis drabbas Terrier ofta av yrsel just som han behöver vara på sin vakt.
Slutuppgörelsen utspelas under en tjurfäktning, och det är säkert tänkt att vara symboliskt. I eftertexterna står det att Barcelona är emot tjurfäktning och sådan har inte utövats där på flera år. Plus i kanten för sättet på vilket skurken stryker med.
THE GUNMAN floppade i USA och filmen lär inte bli en kioskvältare här i Sverige. Men helt hopplös är den inte. Jag sätter en trea, men det är mest för att den inte är tillräckligt dålig för att få en tvåa. Med någon annan, mer karismatisk kille i huvudrollen hade det här kanske blivit något.
  






(Biopremiär 10/4)

-->

tisdag 7 oktober 2014

Bio: 20,000 Days on Earth

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag tar igen missade filmer, del två:
Ännu en film jag inte fick in i mitt schema på Malmö Filmdagar och som jag valde bort eftersom jag inte har någon relation till Nick Cave. Inte mer än att jag köpte singeln med "Where the Wild Roses Grow", den där duetten med Kylie Minogue, när den kom. Annars har jag alltid tyckt att Nick Cave känts lite pretto och trist - och inte tillräckligt rock 'n' roll.
20,000 DAYS ON EARTH är konstnärsparet Iain Forsyths och Jane Pollards första långfilm och det handlar ... något slags dokumentär. Nick Cave, 57, har levt 20 000 dagar och under 24 timmar tittar han tillbaka på sitt liv. Han går till en psykiater och pratar om sin far och sin första sexuella upplevelse. Han tittar på fotografier från sin uppväxt och karriär. Han samtalar med personer han tidigare samarbetat med - Kylie Minogue sitter plötsligt i baksätet när Cave kör bil genom natten. Han komponerar en ny låt, vars text handlar om Hanna Montana och Miley Cyrus. Och så får vi se Cave och hans band repa och framträda på scener.
Kanske måste man vara Nick Cave-fan för att uppskatta det här till fullo. Bitvis är det intressant. Ibland är det roligt. Nick Cave är ingen dystergök, visar det sig, tvärtom kan han vara rätt kul. Plötsligt dyker skådespelaren Ray Winstone upp och samtalar med Cave. Det är en snygg film, det här, filmfotot och miljöerna är ibland suggestiva, och eftersom det i pressreleasen står att det handlar om 24 fiktiva timmar, kan jag inte avgöra om vi verkligen får se Caves hem eller om det är studiobyggen eller hyrda lokaler.
... Men så har vi då musiken. Nick Cave pratsjunger till melodierna. Jag kommer osökt att tänka på det Thåström har sysslat med på sina senaste plattor - han slutade ju av någon anledning att sjunga och började istället att recitera till suggestiva melodislingor. Något som ledde till att jag slutade att lyssna på karln. Allting går likadant. Cave framför inte alltför många låtar i filmen, men de låter precis likadant. Tycker jag. Pretentiösa och trista - och jag kom på mig med att tänka på annat. Ungefär som när jag sitter och skriver och lyssnar på någon radiokanal eller random spellista och det kommer en låt jag inte gillar. Jag kopplar bort låten.
Efter visningen på Malmö Filmdagar hyllade många kritiker 20,000 DAYS ON EARTH. Men - jag pratade även med några som hade lämnat visningen. De tyckte bara att det var trist.
Oavsett vilket: Kylie Minogue är en väldigt tjusig kvinna. Jag har av naturliga skäl aldrig lyssnat på hennes musik, det är liksom inte min genre, men jag har alltid tyckt om henne. Hon är känd för att vara så fantastiskt trevlig, och det kan jag mycket väl tänka mig att hon är.







(Biopremiär 3/10)

-->



torsdag 10 april 2014

Bio: Noah


Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag beklagar denna sena recension av NOAH. Det lär bli fler förseningar framöver. Jag är fullt upptagen med Svenska Serieakademins evenemang Äventyrare + Pionjärer, som rullar igång på lördag. Därför har jag missat ett helt gäng pressvisningar.
Darren Aronofsky har tidigare bland annat gjort de utmärkta THE WRESTLER och BLACK SWAN. Att han plötsligt skulle ge sig på ett stort, bibliskt epos lät märkligt - men intervjuer har han sagt att han funderat- och skrivit på projektet i tjugo år, eller vad det nu var. Sedan långt innan ha regidebuterade. Och när NOAH väl hade premiär, blev den en skandalsuccé. Filmen har förbjudits i flera muslimska länder, eftersom gubben Noak är profet där, och profeter får inte avbildas. I USA har folk gått man ur huse för att se filmen. När jag såg filmen (som trots annonserna inte visas i 3D) på en ordinarie visning bestod publiken till större delen av invandrare - och främst tonåriga sådana. Jag undrade varför dessa popcornkids ville se en film om den gamle båtbyggaren Noa.
Det visar sig att Aronofsky gjort en film som inte liknar andra bibelepos. Inte på långa vägar. Nej, vad han istället gjort är något som ser ut som ... det italienska stenåldersrafflet IRONMASTER - med åt helvete för hög budget.
Det här är hur flängt som helst. Russell Crowe är Noa, som tillsammans med sin hustru Naameh (Jennifer Connelly), de två sönerna Ham och Shem, och fosterdottern Ila (Emma Watson), bor i en mörk, hotfull, karg fantasyvärld (filmen är inspelad på Island). Gud kallas genomgående för "skaparen", och skaparen är besviken på mänsklighetens beteende; folk bara slåss och lever jävel, så en syndaflod ska utplåna allt levande. Och då snidar Noa förstås ihop sin jättebåt - med benägen hjälp av Väktarna; fallna änglar som ser ut som gigantiska stentransformers.
Ray Winstone är de slemme Tubal-cain, och han och hans råskinn vill förstås ta sig ombord på båten - för om bord finns förutom familjen Noa ett par av varje djurart. Alla nersövda. Ovädret bryter ut just som Tubal-cains armé anfaller.
Den här filmen är inte klok. Den ligger hela tiden SÅ HÄR nära kalkongränsen. Ibland går den över gränsen. Det är högtravande, pretentiöst och ibland hur fjantigt som helst. De datoranimerade djuren ser här och var inget vidare ut; de påminner om TV-spelsfigurer. Samtidigt är vissa scenerier otroligt pampiga.
Noa går omkring och är sur och beter sig som ett rövhål. Ibland blir det action så att blodet sprutar. Oftast händer det inget alls - mer än att folk står och fäller repliker i trista sammanhang. Russell Crowe har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Han är störtförbannad. Connelly går mest omkring och ser brydd ut - vilket även gäller för Emma Watson.
Kidsen som satt bakom mig på visningen tyckte att NOAH var det tristaste de sett på länge. De kunde inte hålla käften. De kunde inte sitta ställa. Det var ett farligt hyssjande i publiken. "Fy fan vicken fattig film, mannen!" sa de upprepade gånger.
Jag tycker att det är rätt coolt av Darren Aronofsky skapat den här bisarra fantasyvälden - men det är väl allt. NOAH är mest trist. Den är lång som ett ösregn. Samtidigt tycker jag att det här inte är tillräckligt dåligt att betinga en etta i betyg. Jag har än så länge inte träffat någon som gillar filmen, men vem vet - du tycker kanske att det här är fantastiskt bra.








(Biopremiär 4/4)

-->



torsdag 7 juni 2012

Bio: Snow White and the Huntsman

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är inte längesedan Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL hade premiär, en barnfilm det var rätt svårt att bedöma, eftersom den var uselt dubbad till svenska. Nu har årets andra - nej, förlåt, årets tredje Snövitfilm premiär (jag höll på att glömma bort GRIMM'S SNOW WHITE, som jag inte sett). Den stora Snövitfilmen, den alla väntat på. SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.
... Och vem hade väl väntat sig att den skulle vara bra?

För det är den! Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Visst, den fick fin kritik i Amerika, där den hade premiär förra veckan, men jag var självklart skeptisk till en sagofilm med Kristen Stewart från TWILIGHT-filmerna. Jag trodde förstås att det skulle handla om en strömlinjeformad produkt anpassad efter unga tonårstjejers smak. Men vad vi får är en mörk, väldigt mörk fantasyfilm.

Jag gillar ju inte precis fantasy. Jag gillar Sword & Sorcery - vilda västern med svärd och monster istället för pickadoller och desperados. Men sådan där vanlig fjöntfantasy är inte mitt glas Bruichladdich. Folk med konstiga namn traskar runt i världar med konstiga namn. Rollspelsvarning.

Men Rupert Sanders, som regidebuterar med denna film, reder ut det och filmen torde tilltala även de mest fantasyfientliga. Efter pressvisningen noterade jag att jag var långt ifrån ensam om att uppskatta filmen. Det verkade som om de flesta gillade den - till och med den trevliga damen som ofta påpekat att hon inte gillar övernaturliga filmer.

Charlize Theron är den synnerligen ondskefulla Ravenna, som raserat konungarike efter konungarike i sin jakt på makt och evig skönhet. Det sistnämnda är hon besatt av. När den snälle kung Magnus slåss mot en ondskefull armé befriar han den tillfångatagna Ravenna, blir kär och gifter sig med henne. Hur skulle han kunna veta att det hela bara var ett trick? Att Ravenna inte alls var tillfångatagen? På bröllopsnatten förgiftar hon kungen och för säkerhets skull hugger hon även en dolk i hans bröst. Något som leder till att Ravenna hastigt och lustigt blir en ond drottning som tyranniserar sitt folk.

Ravennas polare Spegeln berättar att hon inte längre är vackrast i landet (eller världen?), nej, nu har kungens lilla dotter, prinsessan Snövit, vuxit upp till Kristen Stewart och blivit vackrast av dem alla. Så vad göra? Snövit låses in i ett tornrum.
By this axe I rule!

Hon är inte den som är den, Snövit, så hon lyckas rymma och tar sig till den Mörka Skogen, en plats få vågar besöka. Ravenna anlitar jägaren Jägaren (Chris Hemsworth), som tidigare varit i nämnda skog. Han kommer att bli rikligt belönad om han letar upp prinsessan, så beväpnad med sin feta yxa rider han och hans gäng in i skogen. Han hittar tösabiten, men vad händer? Jo, han blir förstås förälskad i henne. Vad annat?
Figuren till höger är drottningens spegelbild.

Även om storyn förstås är den gamla vanliga, är filmen allt annat än det vi sett förut. Visst - på ett ställe parodieras Disneys klassiska version från 1937, och Snövit dansar med en dvärg i en solig glänta där djur och svampar munter tittar på, men i övrigt är detta - som sagt - en mörk och tung film.

Charlize Theron är lysande som den onda drottningen. Hon är fantastisk. Strålande vacker - och genomond. Ja, herrejävlar, vad ond hon är. Kristen Stewart är betydligt blekare som Snövit. Nå, nu ska ju Snövit vara blek - vit som snö, men hon är allt lite tradig. Stewart gör samma lätt introverta typ hon brukar göra. Hemsworth spelar Thor en gång till, fast med annan dialekt och med hammaren utbytt mot en yxa.

Dvärgarna spelas av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Nick Frost och Eddie Marsan - det är alltså inga riktiga dvärgar, utan fuskdvärgar. Jag undrar vad Dvärgarnas Skådespelarförbund tycker om detta; att normallånga skådespelare snor filmroller och låter sig dvärgifieras med hjälp av datorer och andra tricks. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej, de har försetts med namn som Gort och Beith och annat krångligt. Men de är kul! Extra kul när de tvingas ta sig genom en kloak. Dvärgar i bajs. Det ser man inte så ofta.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN är en väldigt snygg film. Fotot är enastående, specialeffekterna innovativa. När Snövit mot slutet klär ut sig till Jeanne d'Arc och leder en armé riddare mot drottningens hotfulla slott, går tankarna till filmer som EXCALIBUR. Riktigt lika bra som John Boormans film är inte Sanders' epos, och filmen är aningen för lång, men jag hade ju absolut inte förväntat mig att detta skulle vara något att hänga i julgranen. Men det är det. Jag gillar den här betydligt mer än PROMETHEUS. Det här är sommarens bästa blockbuster så här långt.






(Biopremiär 8/6)

lördag 2 oktober 2010

DVD: The Devil's Tomb

THE DEVIL'S TOMB (Scanbox)
Vad hände egentligen med Cuba Gooding Jr:s karriär? Han befann sig under en väldigt kort tid på Hollywoods A-lista och tilldelades en Oscar. Numera är han med i den ena direkt-på-DVD-filmen efter den andra, det kommer flera stycken varje år. Jag kommer osökt att tänka på en annan svart, Oscarsbelönad skådis med Junior i namnet; Louis Gossett Jr. Han trillade också snabbt från A-listan till 80-talets videoträsk.
Vad som gör Goodings DVD-karriär ännu märkligare är att det nästan alltid handlar om riktigt tråkiga och ointressanta filmer. Jämför med andra forna stjärnor som hänvisats till DVD-filmer - Van Damme, Seagal, Dolphan med flera. Att de hamnat där de är nu beror på att actiontrenden på bio dog ut - och deras B-filmer är trots allt oftast hyfsat underhållande om inget annat. Vad som hände med Gooding Jr vet jag inte. Han gjorde kanske en rad felbedömningar, tackade ja till för många kassa filmer. Han ser alltid ointresserad ut i de här DVD-filmerna, som om han tänker "Herregud, jag har en Oscar hemma - vad fan gör jag här?".
Det borde han verkligen ha frågat sig när han gjorde THE DEVIL'S TOMB, oavsett om han har Oscar eller ej. Det borde även resten av folket i den förvånansvärt namnkunniga rollistan ha frågat sig.
Jason Connerys skådiskarriär gick inte så lysande, tydligen har han nu sadlat om till regissör. Det är han som ligger bakom den här filmen om ett gäng klyschigt stenhårda amerikanska legosoldater av samtliga kön, som kontaktas av en mystisk kvinna från CIA. De ska ta sig till en arkeologisk utgrävning där en forskare (Ron Perlman) - kvinnans far - försvunnit och måste räddas.
Cuba Gooding Jr är förstås teamets ledare, Mack, och de tar sig till platsen och beger sig ner i det enorma underjordiska laboratoriet. Där hittar de snart en galen präst med variga utslag i ansiktet. Han är vresig och bär sig åt. Fler märkliga typer dyker upp; Bill Moseley går omkring som något slags levande död med tecken inkarvade i kroppen. Teamet skjuter honom full med bly, men han vägrar att dö. I ett rum hittar de en annan präst, spelad av Henry Rollins. Han babblar på om vad det är som försiggår, men ingen orkar lyssna på honom, så de tejpar igen hans mun.
Det är förstås onda, övernaturliga krafter - bibliska krafter, till och med - som härjar och soldaterna börjar se i syne. Zack Ward har satts som vakt uppe vid ingången, men han får snart syn på en toplessbrud med skitstora boppar - men hon har bh på sig på DVD-omslagets baksida. En kvinnlig soldat jagar en liten spökflicka och blir uppraggad av en annan kvinnlig soldat. De dreglar monsterslem när de hånglar och kysser varandra. Ray Winstone är också med någonstans, men jag missade vem det var, eftersom jag inte var alltför koncentrerad när jag såg den här soppan.
Vad går allt ut på? Jag vet inte riktigt. Mack inser att han hamnat i ett krig som pågått i 2000 år. Jaha. Han verkar inte mer intresserad för det. Inte jag heller. Filmen består mest av att irriterande rollfigurer springer omkring i mörka gångar. Då och då dyker det upp onda monstermänniskor som antingen har bölder i nyllet och spottar blod, eller förvandlas så att de får spökansikten. Man hittar även vad som ser ut som rymdvarelser, men de är visst änglar. Oj, berättade jag för mycket nu? Äh, det vet jag inte. Det spelar ingen roll. Den här filmen är bara trist och kass. Tio miljoner dollar kostade den visst att göra. Det är mer än tre gånger så mycket som en normalbudgeterad svensk biofilm. Undrar vad de lade pengarna på.
Sammanlagt är Ron Perlman med kanske två minuter.