Bio: Memory

Foton copyright (c) SF Studios

Ibland kan det hända att Liam Neeson dyker upp i ett seriöst, allvarligt drama - men för det mesta gör han alltid samma typ av actionthrillers, och han spelar alltid ungefär samma typ. Ibland står han på lagens sida, ibland är han en skurk - men en godhjärtad sådan, som ser till att ställa allt till rätta. Ibland är de här filmerna lite sämre än vanligt, ibland är de lite bättre.

Till min överraskning tycker jag att MEMORY är riktigt bra, den är betydligt bättre än jag förväntat mig. 

Alldeles nyligen hade en film som heter MEMORIA premiär. Den såg jag inte. Men jag har sett en rad andra filmer som har "memory" i titeln, och 2000 kom ju MEMENTO med Guy Pearce - en skådis som även är med i denna nya MEMORY.

Den kompetente Bond-regissören Martin Campbell har regisserat MEMORY, som bygger på en belgisk film - MÖRDARE UTAN MINNE - från 2003, vilken i sin tur bygger på en roman. Denna nya version utspelar sig i Texas och Mexiko, och Neeson spelar Alex Lewis - en hitman som tänker lägga av. Inte enbart för att han börjar bli till åren - han har även drabbats av alzheimer, och det blir värre för varje dag. Precis som Guy Pearces rollfigur i MEMENTO, skriver Alex upp viktiga saker på sin arm för att inte glömma dem.

Den här gången spelar Pearce FBI-agenten Vincent Serra, som introduceras när han försöker sätta dit en obehaglig mexikan som sysslar med trafficking - mannen utnyttjar sin egen, minderåriga dotter som prostituerad. Det bär sig inte bättre än att Vincent har ihjäl mannen. Vincent bryr sig för flickan, och ser till att hon får ett bra boende i Texas.

Motvilligt tvingas Alex åta sig ett sista uppdrag. Han ska mörda en man och en kvinna. Att ta död på mannen är inga problem, men det visar sig att kvinnan egentligen är en flicka - flickan Vincent räddade. Alex utför förstås inte uppdraget - men en kort tid senare hittas flickan skjuten på sitt rum. Uppdragsgivarna satte någon annan på jobbet.

Alex ger sig ut för att tå kål på samtliga som har med hans uppdragsgivare att göra. Det verkar som om en lika mäktig som rik kvinna, spelad av Monica Bellucci, är högsta hönset. Vincent och hans FBI-kollega Linda (Taj Atwal) tar hjälp av en mexikansk polis (Harold Torres) ger sig i sin tur ut efter Alex. En massa skurkar är också ute efter Alex. Kulor skola flyga, blod skola flyta, rättvisa skola skipas - allt medan Alex får allt svårare att minnas var han befinner sig och vad han precis gjort. Ray Stevenson gör en råbarkad polis som ger sken av at vara korrupt.

Liam Neeson är förstås bra i rollen som mördaren med svikande minne. Han är så hård att smöret härsknar. Han vet hur man klipper till folk - Louis Mandylor, som står rätt högt upp i rollistan, förekommer bara i en scen. Hans uppgift är att vara en full kille som åker på stryk inne på en bar.

... Men jag tycker att det här är Guy Pearces film. Han borde få en Oscar för Årets Bästa Look. Han har exemplariskt fett hår, snedbena och mustasch, han ser härligt sliten och svettig ut - och han ser ut att ha klivit ut ur en stenhård snutfilm från 1970-talet. Jag skulle gärna se fler filmer om agent Vincent Serra - han är en bra rollfigur.

MEMORY är lång, men aldrig tråkig. Det är en smutsig actionthriller, den är hyfsat spännande och ibland ganska oförutsägbar, det är våldsam, och den har en hel del smarta inslag, scener och repliker. Filmen påminner en om de hårdföra filmer som gjordes på 70- och 80-talen; en typ av film som sällan görs idag.

Jag brukar oftast sätta en trea i betyg på Liam Neeson-filmer, ibland en tvåa - men den här gången tar och jag slår till stort, och sätter en orakad och svettig fyra!

 

 

 

(Biopremiär 13/5)

Bio: Allegiant

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så när som på en dryg vecka är det ett år sedan jag såg INSURGENT, den andra filmen i serien som inleddes med DIVERGENT. Och vet ni vad? Jag minns absolut ingenting av INSURGENT. Nada. Och jag glömde läsa om min recension innan jag gick till pressvisningen av ALLEGIANT; den tredje filmen, så jag friskade inte upp minnet. Således blev min upplevelse av Robert Schwentkes film minst sagt förvirrande.
Men det hade den säkert blivit även med INSURGENT i färskt minne. Detta är nämligen en oerhört rörig och krystad soppa. Jag tyckte att DIVERGENT var rätt bra, och jag ser att jag visst gav INSURGENT en trea i betyg, men ALLEGIANT är betydligt sämre och lär bara tilltala de mest hängivna fansen som läst böckerna filmserien bygger på och som har järnkoll på handling, detaljer och rollfigurer.
Science fiction är en utmärkt genre för allegorier, och nu när Donald Trump vill bygga en mur mot Mexiko, har vi här ett framtida, dystopiskt Chicago, som är omgärdat av en mur. Kate Winslets diktatoriska ledare dog i förra filmen, men nu börjar Naomi Watts rebell att bete sig som en ny diktator. Den upphetsade pöbeln låter avrätta de som arbetat för den förra regimen.
Befolkningen får fortfarande inte passera muren och se vad som finns därute, men våra hjältar Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) skiter i detta, och lyckas klättra över. Och vad hittar de på andra sidan? Jo, en glänsande, högteknologisk storstad, där högsta hönset är den mystiske David (Jeff Daniels). Folket i staden påstår sig vara goda, men det är något som inte stämmer. Tris och Four får nya fiender att slåss emot - och efter två timmar bryts handlingen, eftersom upplösningen kommer först i nästa film; ASCENDANT.

Större delen av filmen är inspelad framför green screens. Nästan allting verkar vara datoranimerat. Tempot svajar betänkligt. DIVERGENT-serien har betydligt bättre actionscener än HUNGER GAMES-serien, men det är långt mellan actionutbrotten. För det mesta sitter eller står folk och diskuterar grejor jag inte har koll på vad det är, och jag undrar om ens de medverkande vet vad allt går ut på.
Miles Teller återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz är också tillbaka, Maggie Q blir tyvärr skjuten redan i början, och Ray Stevenson medverkar bara i en enda scen. Ny i ensemblen är Bill Skarsgård, som tillhör Davids mannar.

I en lång, dramatisk scen sprutas det ut gas i hela staden. Gasen beter sig lite som den vill, rättare sagt; som filmskaparna vill. Där hjältarna befinner sig ligger gasen på marken eller härjar i rummet intill, så att hjältarna undviker att andas in den. Där umbärliga statister befinner sig bolmar gasen upp friskt.
Det är knappast så att jag biter på naglarna i väntan på den sista delen.

  






(Biopremiär 9/3)

-->

Bio: The Transporter Refueled

Foton: Bruno Calvo (c) 2014 Europacorp - TF1 Film Production

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-belgisk-kinesiskt, till och med.

Luc Besson och hans Europacorp ger aldrig upp. På ett sätt är det bra, eftersom Europacorp tillhör de väldigt få bolag idag som producerar traditionell actionfilm - Hollywood ligger ju ganska lågt på den fronten numera. Fast majoriteten av Europacorps produktioner är inget vidare. De är slickade, påkostade, men saknar själ och personlighet. Det är som om Besson tagit alla genrens attribut, fått med det mesta, men glömt några viktiga ingredienser i anrättningen.

TRANSPORTER-serien har dock varit snäppet bättre än det mesta Besson fått ur sig; antagligen

främst beroende på Jason Statham i sin paradroll som Frank Martin - en välklädd chaufför som åtar sig nästan vilka uppdrag som helst och som inte ställer några frågor. Han fungerar som ett välbetalt bud som alltid levererar på exakt utsatt tid. Dessutom är han en hejare på att slåss. Den första filmen kom 2002, uppföljaren 2005, och del tre 2008. THE TRANSPORTER 3 släpptes direkt på DVD i Sverige och var inget vidare. Det finns även en TV-serie jag inte har sett.

När nu Frank Martin återvänder till de svenska biodukarna, spelas han av Ed Skrein, som tidigare varit med i några avsnitt av GAME OF THRONES och i vikingarafflet NORTHMEN - A VIKING SAGA. Jason Statham ville ha elva miljoner dollar för att göra rollen, så producent Besson sa nej. Det är synd. Ed Skrein ser inte ut som Jason Statham. Han påminner inte om Jason Statham. Han har inte samma utstrålning som Jason Statham. Faktum är att jag först inte fattade att det skulle föreställa Frank Martin; jag trodde att det var en annan kille med samma jobb. Ed Skrein ser alldeles för snäll ut, han liknar Nicholas Hoult, och han har skeva tänder och talar med en lätt läspning.

THE TRANSPORTER REFUELED har regisserats av Camille Delamarre, som gjorde BRICK MANSIONS. Filmen börjar på franska rivieran 1995. På horstråket dyker det plötsligt upp en bil ur vilken det väller ryska gangsters, anförda av den slemme Karasov (Radivoje Bukvic). Dessa skjuter ner några hallickar, placerar sina egna flickor på gatan, säger att det nu är det de som kontrollerar all prostitution, och så kör de därifrån - och lämnar liken kvar på gatan. Här rynkade jag pannan en aning. Så där kan de väl inte göra? Lämna kvar alla lik? Det borde ju leda till en massiv polisinsats. Men logik är inte den här filmens starka sida.

Sedan hoppar vi femton år fram i tiden och det är 2010. Varför inte 2015? Jag noterar att många som sett filmen påpekar att Frank Martins Audi och den iPhone-modell många använder i filmen ännu inte börjat tillverkas 2010. Vi introduceras för Frank Martin och hans gemytlige far Frank Senior (Ray Stevenson). Farsan utger sig för att sälja Evian bordsvatten, men han är stormrik och har dyra vanor. Han är en glad typ som gillar galanta damer. Vad han inte gillar är att kidnappas. Frank Junior anlitas av en kvartett galanta damer som behöver frakta någonting. Det visar sig dock vara ett trick. De här brudarna tillhör Karasovs stall av plågade eskortflickor, och nu behöver de Frank Juniors hjälp för att hämnas; för att utplåna den ryska gangsterligan och döda Karasov. Eftersom de räknat med att Frank kommer att vägra, har de kidnappat Frank Senior och förgiftat honom. Om Junior inte gör som de vill, kommer de att låta Senior dö.

Ett uttryck jag inte gillar, är det fördomsfulla "serietidningsfilmer" - eftersom serier kan vara så mycket, så många genrer och stilar. Men THE TRANSPORTER REFUELED känns verkligen som en gammal actionserietidning. Så enkel handling som möjligt, inga större karaktärsbeskrivningar, inga vardagliga kvinnor, massor av snabba bilar, flotta miljöer, och så mycket action och stunts som möjligt. Med andra ord, precis vad man är ute efter när man väljer att se en sådan här film.

Filmen är inspelad i bland annat Nice och Cannes, så visst är miljöerna enastående tjusiga - och vem uppskattar väl inte biljakter längs rivieran? Några av biljakterna här är fantastiska, i synnerhet en väldigt kreativ sådan som utspelar sig på Nice flygplats. Här finns flera bra slagsmål, det som involverar arkivskåp är minnesvärt.

THE TRANSPORTER REFUELED må vara tunn och dum, men den är underhållande - och bättre än THE TRANSPORTER 3 (och de senaste TAKEN-filmerna). Ray Stevenson är en tillgång som lyfter filmen. Det är väldigt synd att Jason Statham inte spelar huvudrollen. Med honom som Frank hade jag kunnat höja nedanstående betyg. Ed Skrein känns så fel att jag ett tag övervägde att sänka mitt betyg.

I vilket fall: det här är en sådan där film jag lär se om på DVD när jag känner för lite snyggt röj.

(Biopremiär 16/10)

Bio: Insurgent

Foton copyright (c) Nordisk Film
DIVERGENT, som hade premiär i april förra året, var ännu en i raden av filmer som ville bli en ny TWILIGHT och HUNGER GAMES. Till skillnad från de flesta övriga försök blev DIVERGENT en stor framgång - och här kommer en andra film, vars fullständiga titel är THE DIVERGENT SERIES: INSURGENT. Filmerna bygger på böcker av 26-åriga Veronica Roth, och eftersom det finns en tredje bok kommer det förstås en tredje film. Inte mig emot - jag tyckte att den första filmen var helt okej och den här är inte sämre.
Min främsta invändning mot den första filmen var att det hela kändes alltför krystat och långsökt: i en framtida dystopi är Chicagos befolkning indelad i falanger; grupper skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de osjälviska och så vidare. Shailene Woodley spear Tris, som visar sig vara en divergent; hon besitter samtliga egenskaper och anses då farlig - samtidigt som hon blir något slags The Chosen One. Sådana är det gott om på film. Det här framtidssamhället hålls i ett järngrepp av De intelligenta och överhuvud för den falangen är Jeanine (Kate Winslet) - en ond kvinna med onda undersåtar. De är förstås på jakt efter Tris, som gömmer sig tillsammans med sin älskade Four (Theo James).

Jeanine har kommit över något slags mystisk låda; en variant av pusselboxen i HELLRAISER, som bara kan öppnas av en divergent. Ingen vet vad lådan innehåller och de onda måste förstås hitta Tris. Tris och Four i sin tur har råkat på ett gäng vildsinta falanglösa som för dem till deras ledare Evelyn (Naomi Watts), som visar sig vara Fours morsa, och som trotts vara död. Naomi Watts är bara sexton år äldre än Theo James, så det känns väl inte helt klockrent.
Rent allmänt är det mycket som inte är klockrent i INSURGENT. En hel del saker går alldeles för enkelt; logiken haltar rejält. Motståndsrörelsen har en tendens att bara dyka upp i rättan tid, efter att på något sätt ha tagit sig till- och utan problem tagit sig in i de ondas tillhåll. Detsamma gäller för de onda trupperna, som dyker upp på liknande sätt. Filmen innehåller en hel del skott i ryggen i sista sekunden.
Filmen innehåller även lite för många drömscener och simuleringar. Tris drömmer mardrömmar, vilka vi förstås får se - tills vi förstår att It was only a dream. De divergenter som tillfångatas för att öppna den mystiska lådan hängs upp i en märklig anordning som simulerar olika situationer. Alltså blir det mycket It was only a simulation. Sådant förtar spänningen; när man tror eller vet att det antagligen inte händer på riktigt och när precis vad som helst kan hända.

Men i övrigt är INSURGENT, som  regisserats av Robert Schwentke (RED), underhållande och överraskande tuff för att vara en äventyrsfilm riktad till en ung målgrupp. Filmen innehåller många actionscener och slagsmålen är välkoreograferade och brutala. Mesproppen Katniss i HUNGER GAMES hade inte haft en chans i den här världen. Hjältarna i INSURGENT är också lite moraliskt tvetydiga. I ett par scener avrättar de kallblodigt sina motståndare med ett skott i huvudet. Lite oväntat i en film av den här typen.
Miles Teller från WHIPLASH återkommer som den förrädiske Peter, Zoë Kravitz' och Maggie Qs roller är mindre den här gången, Ray Stevenson har ett par korta scener som Fours farsa, medan Tris' morsa (Ashley Judd), som dog i förra filmen, figurerar i både drömmar och simuleringar.
INSURGENT är i 3D, många av specialeffekterna är imponerande, men vissa av simuleringarna mot slutet pågår för länge och det blir lite för mycket TV-spel över det hela. Vi får även veta att Tris och Four har ett sexliv, men vi får inte se själva akten efter att de låtit ett par plagg falla. Bummer. Miles Teller får ur sig ett knappt hörbart "fuck" på ett ställe. Det anses säkert modigt av producenterna.
Det verkar som att seriens sista kapitel; ALLEGIANT, ska delas upp i två filmer - som man ju även gjort med HARRY POTTER, TWILIGHT och HUNGER GAMES. Då lär det bli segt och utdraget, antar jag.

(Biopremiär 20/3)

-->

Bio: Divergent

Foton copyright (c) Nordisk Film

De börjar bli allt mer desperata därborta i Hollywood. Efter TWILIGHT måste de skaka fram ännu en filmserie som riktar sig till unga tonårstjejer - och som blir en megasuccé. Nu lyckades man förvisso med THE HUNGER GAMES, men övriga försök har floppat, ibland ganska rejält: BEAUTIFUL CREATURES, THE HOST, THE MORTAL INSTRUMENTS. Nu kommer DIVERGENT, baserad på en bok av Veronica Roth jag aldrig hört talas om, och till skillnad från nyss nämnda filmer har den här blivit en stor framgång på bio i USA. Fullt förståeligt, eftersom DIVERGENT rätt oväntat visar sig vara bättre än övriga filmer i det här facket - tweenfacket, eller vad det nu ska kallas.

För regin står Neil Burger, som gjorde LIMITLESS, och vi befinner oss i en dystopisk framtid. Platsen är visst Chicago, men det är inte mycket som känns igen. För att bevara freden i samhället har de styrande infört ett nytt system - ett väldigt konstigt och långsökt sådant. Invånarna är indelade i olika grupper, skapade efter olika dygder. De intelligenta, de tappra, de hjärtegoda, de osjälviska och allt vad de nu hette. Grupperna bor för sig i olika områden och de klär sig på ett visst sätt - allt i bästa METROPOLIS-anda. Hur man lyckades införa detta system begriper jag förstås inte.

När man är i femtonårsåldern ska man genomgå ett test för att se vilken falang man är lämpligast för och kommer att tillhöra i framtiden. Av någon anledning måste man sedan hålla sig till den falangen och kan inte längre umgås med sin familj. Åtminstone gäller detta den unga Tris (Shailene Woodley). Hon vill tillhöra de tappra; falangen som fungerar som något slags polis, men när hon genomgår testet (som utförs av Maggie Q) visar det sig att hon är divergent - hon passar in på ett flertal falanger; hon är exceptionellt begåvad. Därför anses hon av någon anledning som farlig. Det får absolut inte komma ut att hon är divergent.

Tris hamnar hos de tappra och genomgår en tuff utbildning. Falangens ledare kallar sig Four (Theo James), han är sur, hård och butter, men det dröjer inte länge innan han och Tris får upp ögonen för varandra så att det kan bli pusskalas. Det visar sig att falangen De intelligenta, som anförs av Kate Winslet, är ond och tänke iscensätta en illasinnad plan. Denna plan måste stoppas - och självklart är det Tris och Four som upptäcker det hela och måste sätta käppar i hjulet.

Det uppstod en hel del frågor när jag såg DIVERGENT. Den största frågan är Varför? Den här framtidsvärlden är lite i konstigaste och mest krystade laget. Förvisso påminner det lite om, tja, Indien med sitt kastsystem, men logiken funkar inte. Dock hindrar det inte filmen från att vara helt okej och hyfsat underhållande. Jag tycker bättre om den här än HUNGER GAMES och bitvis är DIVERGENT lite tuffare, trots sin snällhet - målgruppen är trots allt unga flickor.

Shailene Woodley är ännu en sådan där hjältinna som, likt Jennifer Lawrence, ska vara "vanlig" och "alldaglig". Och det är ju lite trist. Vad är det för coolt med det? När grabbar gör actionfilm för grabbar med kvinnlig hjälte, får vi Milla Jovovich med stor picka och samurajsvärd. När det görs actionfilm för tjejer får vi någon som ser ut att sitta i kassan på Hemköp. Ett annat problem med Shailene Woodley är att hon ser ut att vara tretton. Hon är 22, men det hjälper inte. Det känns kymigt att se på när hon hånglar loss med den 29-årige Theo James. Huh!

Lenny Kravitz dotter Zoë har en rätt stor roll och är roligare än Tris, och vi ser även Ashley Judd och Ray Stevenson i filmen, som varar 2.20 och är alldeles för lång - och som dessutom har lite för många jönsiga drömscener.

(Biopremiär 30/4)

Bio: GI Joe: Retaliation

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag har inga minnen som helst av GI JOE: THE RISE OF COBRA från 2009 mer än att jag, till skillnad från alla andra, tyckte att den var kul; att den tilltalade min inre tioåring, och att Sienna Miller var läcker i svart ålskinn.

Den här uppföljaren i regi av Jon M Chu (JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER) skulle egentligen ha haft premiär i juni förra året, men drogs in med några veckors varsel. Paramount hävdade att det var för att man i sista stund bestämt sig för att konvertera filmen till 3D, men snart började det att spekuleras i att man tänkte spela in fler scener med Channing Tatum. Tatum var hjälten i den första filmen, men tydligen skulle ha bli dödat ganska omgående i tvåan. Producenterna hade inte räknat med att Tatum plötsligt skulle gå och bli superstjärna - således behövde man förflänga hans medverkan.

Såhär efter att ha sett RETALIATION undrar jag om teorin stämmer. Visst återvänder Channing Tatum som Duke - men hans roll är inte stor och det dröjer inte länge innan han dör. Däremot är filmen i 3D. Nästan.

Här i Europa hette G.I. Joe-dockorna Action Man när det begav sig.

Jag ska inte komma här och påstå att jag begriper vad RETALIATION handlar om, för det gör jag inte - inte mer än att den synnerligen onda skurkorganisationen Cobra är tillbaka och tänker ta över världen och söndra och härska. Arnold Vosloo är den onde Zartan, men han har klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce), så Vosloo får vi knappt se alls. Som president försöker Zartan se till att världens stormakter släpper atombomber i huvudet på varandra. The Cobra Commander är tillbaka han med och flåsar bakom en mask, så att han låter som Darth Vader. Ray Stevenson är Firefly, ännu en skurk, och Byung-hun Lee återkommer som skurkninjan Storm Shadow, som av någon anledning blir god och hjälper hjältarna.

Specialstyrkan G.I. Joe leds den härgången av Dwayne Johnson, som är Roadblock. Med sig har han några rätt bleka typer - kanske beroende på att nästan hela styrkan dödas i början av filmen. DJ Cotrona är en som heter Flint, medan Adrianne Palicki är Jaye. De är inte speciellt kul. Uppe i några asiatiska berg håller slags sensei; Den Blinde Mästaren (RZA), på att utbilda ninjan Jinx (Elodie Yung) så att hon kan slåss med förbundna ögon, och där häckar även ninjan Snake Eyes (Ray Park). Varför Den Blinde Mästaren, som är afrikan, bryter på japanska framgår inte.

Av någon anledning är den ende som kan hjälpa G.O. Joe att klara biffen den ursprunglige G.I. Joe - mannen som gett styrkan dess namn: general Joe Colton (Bruce Willis). Han har hundratals enorma skjutvapen gömda i sin bostad.

GI JOE: RETALIATION består bara av en enda lång rad actionscener staplade på varandra utan någon som helst tanke på logik och sammanhang. Vad är det som händer? Varför? Hur gick det där till? Varför är Storm Shadow klädd som Snake Eyes? Varför hjälper han de goda? Som sagt: jag begrep ingenting. Det gjorde nog ingen annan heller.

Filmen pressvisades inte i Malmö. Bakom mig på den ordinarie visningen satt en familj med en som i tioårsålder. Den här lille grabben satt och stånkade "WOW!" mest hela tiden. Han tyckte att allting var hur häftigt som helst - i synnerhet när det var ninjadags. Vid ett tillfälle höll jag med grabben och stånkade "WOW!" jag med: när Snake Eyes och Jinx jagas av- och slåss med dussintals onda ninjor på en bergsvägg. En fulllkomligt fantastisk scen - jag hade mycket hellre en en film som enbart handlar om de här två i fejd med illasinnade ninjaklaner.

I övrigt är det här fullkomligt själlöst och plastigt. Det är fullkomligt omöjligt att engagera sig, och Bruce Willis och Dwayne Johnson är oinspirerade. Dessutom är det hela förhållandevis humorbefriat.
Saker flyger i luften och folk slåss och skjuter mest hela tiden, men det blir tjatigt och trist. Men är det inte välkoreograferat, då? Det är det mycket möjligt att det är. Det syns nämligen inte. Konverteringen till 3D är nämligen erbarmlig. Det är uppenbart att filmen ursprungligen sköts för att visas platt. Det klipps alldeles för snabbt under actionscenerna, vilket i 3D innebär att man ofta inte ser någonting alls. Det blir bara en enda suddig gröt. Men även när det inte är action ser det hemskt ut. Bilden är ful, grynig, suddig, familjen bakom mig undrade om det var fel på 3D-glasögonen, och efter filmen pratade jag med biomaskinisten som sa att fler hade klagat, så han hade själv suttit och tittat på halva filmen för att se om det var något fel på biografens inställningar eller på kopian, men kom fram till att det är 3D-konverteringen som är boven.

Nu har SF separerat 3D-glasögonpriset från biljettpriset, så förutom att betala ett högre biljettpris för en 3D-film, tvingas man även köpa ett par brillor för femton spänn - om man inte har ett par med sig själv. Men vem har väl det? Jag tycker att det är oförskämt att ta extra betalt för en undermålig Kalle Anka-produkt som de där billiga glasögonen, som knappt kostar någonting alls att tillverka och som ofta är sönder redan i påsen.

(Biopremiär 29/3)

Bio: The Three Musketeers

Foton: Rolf Konow ©2011 Constantin Film Produktion GmbH, NEF Productions, S.A.S., and New Legacy Film Ltd. All rights reserved. 

När jag var barn och skulle sova över hos farmor och farfar, brukade farfar läsa ur "De tre musketörerna" när vi gick och lade oss. Det var ett utgåva från 1940-talet med väldigt spännande illustrationer - fast att hävda att farfar läste boken för mig är att ta i. Han läste lite här och var, en rad här, en rad där, hit och dit och utan något som helst sammanhang. Jag har aldrig fått hela boken uppläst, och även om jag senare själv haft den i bokhyllan, har jag aldrig läst den. Den verkar trots allt rätt mossig.

Däremot har jag självklart sett en massa filmatiseringar av Alexandre Dumas den äldres klassiker. På 70-talet visades sådant här ofta på TV. Eller - jag minns det som att det var ofta, fast egentligen var det nog rätt sällan. Det slog mig just att jag och mina kompisar kallade genren för "fäktningsfilmer". SCARAMOUCHE med Stewart Granger och Mel Ferrer var en stor favorit.

DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly är nog den jag mest kommer ihåg, men jag såg även andra versioner gjorda både tidigare och senare, ett par var till och med franska. Och självklart får vi inte glömma Richards Lesters fräsiga version från 1973, ofta klassad som den bästa fäktningsfilmen som gjorts. Dock har jag inga som helst minnen av brat pack-varianten från 1993, mer än att Bryan Adams framförde ett vedervärdigt ledmotiv.

Förutom dessa stora, kända versioner, finns det förstås en hel packe mindre obskyriteter; italienska och spanska B-filmer, och 1963 mötte Zorro de tre franska hjältarna i ett italienskt epos. Hur nu det gick till - Zorro levde flera hundra år senare. Sophie Marceau var D'ARTAGNANS DOTTER 1994, musketörerna dyker upp i MANNEN MED JÄRNMASKEN och 2001 kom den vedervärdiga THE MUSKETEER av Peter Hyams.

Paul WS Andersons splajsans nya THE THREE MUSKETEERS (notera att den fått behålla sin engelska titel) är urtypen för en film man inte får tycka om. Främst för att det är just Paul WS Anderson som gjort den. Men ärligt talat har jag inga större problem med Anderson. Jag tillhör inte hans fanklubb, men till skillnad från många rabiata, ofta yngre förståsigpåare, tycker jag att RESIDENT EVIL-filmerna är rätt kul, liksom DEATH RACE och en del annat. Ett annat skäl till att THE THREE MUSKETEERS självklart måste vara dålig, är att den är i 3D, bygger nästan helt på specialeffekter, och inte har så mycket med Dumas' böcker att göra. Och jo, filmer av den här typen brukar ju vara påfrestande och ganska osebara.

Okej, stäm mig, men jag tyckte att Andersons variant var rätt ... kul.

Milla Jovovich är Milady, och i den här upplagan är hon något slags actionhjältinna av samma slag som Zoe Saldana i COLOMBIANA, eller varför inte som Jovovichs Alice i RESIDENT EVIL-filmerna. Hon samarbetar med Athos (Matthew Macfadyen), Portos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans), som påminner om en superhjältegrupp; de har olika egenskaper och kan närmast liknas vid ninjor.

Jag trodde först att det var Orlando Bloom som spelade Aramis, men snart dyker Bloom upp som hertigen av Buckingham - och han ser precis ut som Luke Evans, fast med annan frisyr. Väldigt förvirrande. Se bilderna här intill.

Luke Evans som Aramis - eller är det Orlando Bloom?

Orlando Bloom som Buckingham - eller är det Luke Evans?

Som väl är bekant, är Milady en lömsk dam, så hon förråder de tre musketörerna och beger sig till England, där hon hänger med hertigen.

Samtidigt får vi träffa d'Artagnan (Logan Lerman), bondpojken på vischan som vill bli musketör och tränas av sin pensionerade musketör till farsa. I den här versionen är d'Artagnan verkligen en yngling, och inte en tvålfager 30-plussare. Fast den här Lerman liknar tvillingarna i JAG SAKNAR DIG, vilket gör att det hela känns lite konstigt. Hur som helst, så rider den tappre ynglingen till Paris, där han genast blir ovän med den onde Rochefort (Mads Mikkelsen med lapp för ögat), och snart även med de tre musketörerna. Fast efter att tillsammans med musketörerna ha nedgjort 40 soldater i kungen Ludvigs garde, blir de kompisar. d'Artagnan blir även förälskad i den väna Constance (Gabriella Wilde), drottningens hovdam.

Jag saknar dig!

Christoph Waltz är den illasinnade kardinal Richelieu som smider slemma planer, och minsann om inte ett inslag ur Dumas' bok dyker upp: drottningens juvelsmycke stjäls! Det är väl det enda som känns igen. Förutom detta är det mest action och tjoflöjt. Buckingham har byggt sig ett luftskepp, vilket leder till bataljer i skyn. Inte helt oväntat lämnar slutet öppet för en uppföljare.

Musketörpuritaner lär tycka att detta är en skymf. Och jo, visst är THE THREE MUSKETEERS rätt dum. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är underhållande och kul, och framför allt är filmen extremt pampig att titta på. Filmen är inspelad i Bayern (vad hade ni väntat er?), men stora delar är förstås datorgenererat. 3D:n är på det hela taget utmärkt och om man struntar i en eventuella handling som kanske finns här någonstans, kan man nöja sig med att imponeras av scenerierna - och actionscenerna. De senare går i samma stuk som i RESIDENT EVIL; det är modernt, slow-motion, orealistiskt och väldigt långt från Gene Kelly. Fast när d'Artagnan väl möter Rochefort och de duellerar på Notre Dames tak känns det äntligen som en klassisk fäktningsfilm.

Jag tyckte bättre om THE THREE MUSKETEERS än den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen - men det är jag nog ensam om. Fast det är ju klart, Milla var inte med i piratfilmen, och jag tycker alltid om Milla. I den här musketörupplagan sitter man förstås och hejar på den übercoola Milady. Til Schweiger är också med på ett hörn som Cagliostro.

Av någon anledning har den tyskproducerade THE THREE MUSKETEERS inte USA-premiär förrän den 21:a oktober.

 

(Biopremiär 30/9)

De tre matrixiärerna?

Här är den första trailern till den nya DE TRE MUSKETÖRERNA i 3D.
Öh... Jaha? Och vad ska detta föreställa? BATMAN? MATRIX? RESIDENT EVIL? Så här minns jag inte att boken var när farfar läste den för mig när jag var barn.