Visar inlägg med etikett Ray Harryhausen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ray Harryhausen. Visa alla inlägg

onsdag 8 maj 2013

TOPPRAFFEL! sörjer: Ray Harryhausen

Specialeffektpionjären och stop motion-mästaren Ray Harryhausen har gått bort, 92 år gammal.

Jag tittar på Ray Harryhausens filmografi och funderar på om jag faktiskt såg någon av filmerna när jag växte upp - eller om det var först som vuxen jag såg dem. Den enda jag minns är Harryhausens sista film som effektmakare; GUDARNAS KRIG från 1981. Jag minns att den gick på bio och att jag ville se den - men det dröjde tills den TV-visades på 1990-talet. Mina vänner och kollegor i utlandet har fina minnen av massor av TV-sändningar av FANTOMEN FRÅN AFRIKA (MIGHTY JOE YOUNG), DEN HEMLIGHETSFULLA ÖN, DET GYLLENE SKINNET (JASON AND THE ARGONAUTS) och flera andra - men jag kan inte påminna mig om att de här filmerna gick på svensk TV på 70- och 80-talen.
Det gyllene skinnet
Nåja. Tack vare böcker och tidningar blev jag tidigt medveten om Ray Harryhausens existens och med tiden betade jag av majoriteten av de filmer han var inblandad i.

Ray Harryhausen, som sedan barndomen var polare med science fiction-författaren Ray Bradbury, började göra stop motion-filmer hemma i garaget som tonåring. 1949 jobbade han på KING KONG-skaparen Willis O'Briens FANTOMEN FRÅN AFRIKA, en film som vann en Oscar för bästa visuella effekter.

Därefter kom klassikerna kloss i kloss. ANFALL FRÅN RYMDEN (EARTH VS. THE FLYING SAUCERS) innehåller en rad klassiska scener med klassiska effekter. Mest känd är Harryhausen för de mytologiska äventyrsfilmerna. SINBADS TUSEN ÄVENTYR (1958) var den första av dem.
Anfall från rymden
Den antagligen mest kända episoden i en Harryhausenfilm torde vara striden med de levande skeletten i DET GYLLENE SKINNET (1963). När Sam Raimi gjorde sin tredje EVIL DEAD-film ARMY OF DARKNESS var han kraftigt inspirerad av dessa skelett, och skapade sin egen skelettarmé - som var medvetet aningen primitivt animerad. För det är ju trots allt så med Harryhausens effekter, att de såg aldrig någonsin realistiska ut. Men de hade trots detta något speciellt som skapade en sense of wonder. Idag är de väldigt charmiga. Fast å andra sidan, jag hade kanske skitit knäck om jag var tio år på 50-talet och såg Harryhausens monster på stor duk.
Ray Bradbury, Forrest J Ackerman och Ray Harryhausen. Ackerman är den ende av dem jag träffat.
Som ni noterar skriver jag hela tiden "Harryhausenfilmer" - som om det är han som regisserat dem. Ray Harryhausen regisserade bara en handfull kortfilmer, som producent jobbade han med en dellångfilmer, men hans specialeffekter är filmernas egentliga stjärna; det är de som säljer filmerna. Inte regissören, inte skådespelarna. Det är Ray Harryhausens namn som betonas.
Han var en levande legend.
RAY HARRYHAUSEN
1920 - 2013
R.I.P.

tisdag 29 juni 2010

Dagens 90-åring

Grattis på födelsedagen, Ray Harryhausen!


(Och grattis även till Gary Busey, som blir 66)

torsdag 15 april 2010

Bio: Clash of the Titans

Foton copyright © Sandrew Metronome
 
I vissa kretsar klassas det som att svära i kyrkan om man kritiserar Ray Harryhausen, men jag har aldrig riktigt gillat GUDARNAS KRIG (1981), hans sista film som specialeffektmakare. Självklart älskar jag hans
arbeten i klassikerna från 1950- och 60-talen, i synnerhet DET GYLLENE SKINNET; de filmerna var underhållande och charmiga, och Harryhausens stopmotionanimerade modeller tillförde en extra dimension. De var aldrig realistiska, men de skapade ett slags sense of wonder som dagens datoranimerade skapelser ofta saknar.
    

Men när GUDARNAS KRIG kom hade vi ju sett STAR WARS, SUPERMAN, STAR TREK och de som var äldre än jag hade sett ALIEN. Med mera. Det funkade inte längre med ryckiga stopmotionfigurer. Filmen må vara 29 år gammal, men redan då kändes den föråldrad och lär väl främst ha tilltalat Harryhausens fans och små barn.
Inte blev det bättre av att GUDARNAS KRIG är en rätt tråkig film som inte blir bättre av förvisso skönlockige, men triste Harry Hamlin i huvudrollen som Perseus. Rollistan är annars fin, men det är en seg film som nog mest är ihågkommen för sin Medusa, som skrämde livet av ungarna i publiken. Man hade även stoppat in en mekanisk uggla; ett slags R2-D2 som skulle fungera som comic relief. Otroligt fånig och irriterande.

Här kommer så den biffiga nyinspelningen, som av "säkerhetsskäl" inte pressvisades i Malmö. Jag gick på den ordinarie premiären på jättebiografen Royal - men publiken var fåtalig.
    

Personalen var utklädd till greker med toga och blad i håret. Visningen började med att två av dem klev upp på scenen för den vanliga informationen om var man kastar skräp och annat, men de passade även på att påpeka att det var "sjösjukevarning" på filmen, så de som känner att de inte klarar av det, kan gå ut och få pengarna tillbaka.
    

Någon sjösjukevarning vill jag inte sätta på det här spektaklet, men väl andra varningar.

Den unge fransmannen Louis Leterrier har tidigare gjort röjiga TRANSPORTER 1 och 2, och den klart underskattade THE INCREDIBLE HULK. Men med CLASH OF THE TITANS går han vilse i det mytologiska träsket bland alla specialeffekter och datoranimationer. Filmen är särdeles illa berättad, men av någon anledning håller det på att uppstå ett krig mellan gudarna och människorna i den grekiska staden Argos. Främst är det dödsguden Hades som är i farten, men även Zeus verkar vara å banan och vred. De hotar med att släppa lös jättemonstret Kraken, som ska slå sönder Argos och äta upp oskulden Andromeda. Ja, ni må tro att de bär sig åt - utan att man riktigt förstår varför.
    

Tack och lov har vi fiskaren Perseus i faggorna. Han hittades som bebis av Pete Postlethwaite och uppfostrades av honom, men det visade sig att grabben var en halvgud; son till bocken Zeus och en dödlig kvinna. Och Perseus - Sam Worthington - är förstås den ende som kan besegra Kraken och Hades.
   

Tillsammans med Mads Mikkelsen (med ärr i ansiktet) och ett gäng välbyggda krigare beger han sig ut för att leta upp Medusa; ormbruden vars blick förvandlar allt till sten, eftersom denna blick ju kan vara bra att ha när man ska tampas med Kraken, vars namn till trots inte är någon krake.
    

Perseus raggar upp en pegas; en flygande häst, och han raggar även upp en snäcka som heter Io (Gemma Arterton) för en av filmhistoriens kortaste romanser.
Och, tja, detta är väl i princip vad som händer. För att dryga ut filmen slåss man en massa och saker och ting går i bitar. Och det är väldigt tråkigt.
    

Om man någon gång bestämmer sig för att göra en nyinspelning av TWIN PEAKS kan Sam Worthington få rollen som The Log Ladys vedträ. Jag förstår inte hans storhet, han var ju skittrist i TERMINATOR: SALVATION och AVATAR. Liam Neeson går på autopilot som Zeus och Ralph Fiennes är mest fånig som Hades. Resten av skådisuppbådet är rätt blekt, med undantag för Mads Mikkelsen, som alltid är kul att se. Som jag nyss nämnde är de obligatoriska romansen kort och krystad och passar inte riktigt in; den finns där bara för att det ska så vara.
Men det stora problemet är sättet Leterriers film är gjord på. Filmen skryter med att vara i 3D - men den gjordes inte för 3D-formatet; det var något man kom på senare. Alltså har en vanlig 2D-film - liksom Tim Burtons ALICE I UNDERLANDET - konverterats till 3D. Resultatet har medfört att bilden nästan genomgående är aningen oskarp, i synnerhet när folk rör på sig och det är action.
    

...Och det är mycket action. Hysteriskt snabbt klippt så att man knappt ser vad det är som händer.
    

Nå. CLASH OF THE TITANS innehåller dock en del pampiga scener; gigantiska statyer är alltid bra och jag gillade Medusas inferno till håla. Jag uppskattade även en scen i början där Perseus hittar den där jävla mekaniska ugglan från 1981 års version; den ligger och skräpar i ett hörn och Perseus frågar vad det är för något. Han blir ombedd att genast lägga tillbaka den, vilket han gör.
   

Jag vill inte dela ut bottenbetyg till filmen, riktigt så usel är den inte. Men bra nära.








(Biopremiär 14/4)