Visar inlägg med etikett Rami Malek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rami Malek. Visa alla inlägg

onsdag 29 september 2021

Bio: No Time to Die

Foton copyright (c) SF Studios

Så är den då här till slut, NO TIME TO DIE, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. NO TIME TO DIE skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång - samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.

Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.

Jag brukar hävda att 1969 års I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men - de filmer jag sett om flest gång sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga ÄLSKADE SPION, MOONRAKER och UR DÖDLIG SYNVINKEL. MOONRAKER var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977 och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen. 

ÄLSKADE SPION i London 1977.

MOONRAKER är en film man inte får tycka om - men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.

"Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!" utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer - men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; NEVER SAY NEVER AGAIN från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.

Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.

Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd "James Bond räcker inte till". Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här - Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga DIE ANOTHER DAY, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie REMINGTON STEELE.

Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. CASINO ROYALE var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.

Jag tyckte att CASINO ROYALE, 2006, var bra, med filmen därpå, QUANTUM OF SOLACE, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen - till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om QUANTUM, och jag har redan glömt vad den handlar om - men jag tror att det är någon variant på Polanskis CHINA TOWN.

SKYFALL är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. SKYFALL följdes av SPECTRE. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade SPECTRE. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.

... Och då har vi kommit fram till NO TIME TO DIE. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm ... Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!

Nå. NO TIME TO DIE, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra JANE EYRE kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.

Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i SPECTRE. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.

... Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.

Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.

Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.

NO TIME TO DIE lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång - och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.  

Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras - men att göra honom gråtmild är förstås fel, Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.

En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.

Det kanske mest uppseendeväckande i NO TIME TO DIE är att M i en scen blir förbannad och utbrister "For fuck's sake!" - det måste väl vara första gången det sägs "fuck" i en Bondfilm?

Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas - med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig - och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden - för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.

Sist i eftertexterna står det som vanligt "James Bond will return". Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.

När - eller om - de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.


 




(Biopremiär 30/9)


tisdag 30 oktober 2018

Bio: Bohemian Rhapsody

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Filmbiografier om artister och rockband kan delas in i tre kategorier.

De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn:

THE DOORS, ELVIS, THE RUNAWAYS.

De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn, med tilläggen "The" och"story":

THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY.

De filmer vars titel består av namnet på en av artistens eller bandets hitlåtar:

LA BAMBA - och nu BOHEMIAN RHAPSODY.

(Ni som tänker kommentera och påpeka att det faktiskt finns fler kategorier: gör inte det.)

Den fick alltså premiär till sist, filmen om Freddie Mercury och Queen. Inspelningen var minst sagt problematisk. Regissören Bryan Singer bråkade ofta med huvudrollsinnehavaren Rami Malek, omtagningarna var oräkneliga. Ja, och sedan gick ju Bryan Singer och fick sparken. Han dök inte upp igen efter att ha varit ledig över Thanksgiving och han skyllde på familjeangelägenheter - men det var nog snarare alla bråk under inspelningen som var orsaken. Dessutom hade MeToo börjat spöka. Singer har under hela sin karriär anklagats för att ha förgripit sig på unga män och pojkar, och nu var det någon som till slut anmälde honom. Tydligen hann Singer regissera cirka 85% av BOHEMIAN RHAPSODY innan han slängdes ut och ersattes av Dexter Fletcher. I förtexterna nämns dock bara Singer.

Vad som är kul med filmer om artister är att de kan vara bra, intressanta och medryckande även om man inte gillar artisten eller bandet i fråga. Nej, jag har aldrig gillat Queen. En del av deras större hits ligger någonstans mellan fotbollshejaklack och after ski på puben, andra är bara usla ("Radio Gaga"), några är mest pretentiösa. Jag minns ett radioprogram på P3 i början av 1980-talet, antagligen var det "Rockdepartementet", eftersom jag lyssnade på det varje vecka (det var det enda program som spelade hårdrock på den tiden). De hade ett längre inslag om Queen, och den kvinnliga programledaren sa att hon tyckte att det var intressant med ett band där ingen av medlemmarna kan kallas snygg. Detta tänker jag på varje gång jag hör Queen spelas.

BOHEMIAN RHAPSODY är en väldigt konventionell filmbiografi. Singers film berättar historien om Queen från A till Ö, och detta på ett sätt som känns igen från åtskilliga liknande filmer. Alla klassiska greppp finns med, inklusive en töntig scen som känns igen från Oliver Stones THE DOORS. Ni minns säkert scenen där Kyle Maclachlan försöker få rätt på introt till "Light My Fire", en makalöst fånig scen. Det finns en liknande scen, eller kanske till och två scener, i BOHEMIAN RHAPSODY. Här finns även pålitliga ingredienser som sångtexter som skrivs på lappar, och namn på städer som flyger över filmduken under turnéerna.
Det går verkligen undan i den här filmen. Freddie Mercury hinner knappt bli ny sångare i det lilla  lokala bandet Smile, innan de bytt namn till Queen och plötsligt turnerar jorden runt. Det är förvisso bra att det går undan, filmen hinner inte bli tråkig, men jag hade nog gärna sett att de första framgångarna skildrats lite mer detaljerat - denna tid var ju den roligaste i bandets historia. Tycker jag.

Freddie Mercury dog i aids 1991 - samma dag som Eric Carr (Mercury fick helsidor, uppslag och bilagor, stackars Carr fick notiser). Tack och lov slipper vi en ingående skilding av sjukdomstiden - filmen väljer att sluta med Live Aid-galan sommaren 1985. Mer eller mindre hela framträdandet med Queen återges.

Jag tyckte att verklighetens Freddie Mercury såg rätt skojig ut. Rami Malek ser snarare lite obehaglig ut. Jag kan inte bestämma mig för om han ser ut som Prince med löständer, eller som om Borat klätt ut sig till Freddie Mercury. Jag inbillar mig att Gwilym Lee, som spelar Brian May, är ganska lik - men de övriga i bandet ser mest ut som Bad News on Tour. Förutom en, som ser ut som Nigel i THE YOUNG ONES.
Bäst i filmen är Mike Myers som EMI-chefen Ray Foster. Myers gör alla sina scener sittande bakom ett skrivbord, och ser ut och låter som en figur i en Austin Powers-film. Foster var, enligt filmen, den som bekostade inspelningen av låten "Bohemian Rhapsody", men som sedan inte ville släppa den. I Myers tolkning säger Foster att inga tonåringar kommer att sitta i sina bilar och headbanga till den här låten!

Trots att jag alltså inte tillhör Queens fans, tycker jag att filmen, och de många konsertinslagen, är medryckande. Det blir lätt så när det är bra iscensatt och man ser det på stor duk i en biograf. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag förstås ingen aning om, eftersom jag aldrig intresserat mig för bandet, men jag har förstått att väldigt mycket är förenklat, och en del är direkt felaktigt - till exempel hade Mercury inte diagnostiserats med aids när han uppträdde på Live Aid-galan. I USA fick filmen en snäll PG-13-gräns, men den innehåller trots detta en del dekadenta fester, droger, och homosexuell kärlek, vilket antagligen gör den kontroversiell i Amerika, där det är okej med våld men inte med svordomar.

Den som väntar på att ledmotivet från Blixt Gordon-filmen ska spelas, vilket jag gjorde, väntar förgäves.








(Biopremiär 31/10)