BUFF: Fimpen

Som jag nämnde i min text om KÖRKARLEN, visade man en rad filmklassiker på årets upplaga av BUFF. Jag passade på att se Bo Widerbergs FIMPEN från 1974, en film jag nog inte sett sedan jag själv var barn på 1970-talet. Det enda jag kom ihåg när jag bänkade mig på lördagsförmiddagen tillsammans med en lite och tapper skara, var att landslaget i fotboll läste en godnattsaga för sexårige Fimpen; Johan Bergman (som heter så på riktigt). När jag väl såg filmen, visade det sig att jag kom ihåg betydligt mer.

Årets teman på BUFF var HBTQ och fotboll. Det närmaste jag kom HBTQ var kortfilmen FLAMINGO PRIDE och KÖRKARLEN - den sistnämnda med tanke på att gamla Selma tydligen var lesbisk. Av fotbollsfilmerna såg jag bara FIMPEN. Fotboll må vara världens populäraste sport, men fotbollsfilmer finns det inte sådär jättemånga - åtminstone inte jämfört med filmer om amerikanska sporter ingen utanför USA begriper sig på. Och den bästa fotbollsfilmen är förstås DEN SISTA MATCHEN/ESCAPE TO VICTORY med Stallone och Pelé. En härligt flängd film.

Men när jag nu sett om Widerbergs barnfilm konstaterar jag att den troligen är den bästa fotbollsfilm som gjorts. Framförallt är det en föredömlig barnfilm. Widerberg struntar nämligen i att förklara filmens totala brist på logik; det hela är fantastiskt orealistiskt, men alla scener som skulle kunna berätta hur det hela gick till saknas - och jag som åskådare saknar dem inte. De behövs inte.

Magnus Härenstam är fotbollsstjärnan Mackan, som på väg till sin fästmö (Liselott Waerum) råkar få se den lille, väldigt lille, Johan spela boll på gården. Mackan blir så chockad av Johans talang att han inte längre kan spela fotboll. Ernst-Hugo Järegård spelar en skön snubbe som tydligen är tränare för Hammarby; han letar upp den lille Johan och anlitar honom till laget. Utan omsvep spelar Johan, som nu kallas Fimpen, i Allsvenskan. Åby Ericson ringer upp och vill ha med Fimpen i landslaget, och snart åker grabben runt i världen och spelar fotboll - men samtidigt som han blir en superidol, halkar han efter i skolan. Han kan varken läsa eller skriva.

Jag är ju inte speciellt intresserad av sport och fotboll, det har jag aldrig varit. Men när jag var barn hade jag en affisch på Ronnie Hellström på väggen. "Snabba reaktioner" stod det på den, och i hörnet fanns Spola kröken-loggan. Jag hade även en besynnerlig T-shirt med Ralf Edström på - ett svartvitt porträtt tryckt på tjock plast. I relief. Både Hellström och Edström är med i FIMPEN. Liksom en farlig massa andra. Jag hade glömt att till exempel även Claes Cronqvist är med - och har en replik eller två. Det slog mig att jag lärde känna hans dotter i något sammanhang. Jag minns inte hur. Det måste ha varit i slutet av 80-talet. Kanske var det bara så att vi ofta träffades när vi var ute på lokal. Fast jag minns kanske helt fel. Jag kände henne kanske inte alls. Senare öppnade Claes en spel- och tobaksbutik på Artillerigatan i Landskrona, alldeles i närheten av lokalen där Vlado Video låg.

Vidare ser vi Bosse Larsson, Ove Kindberg, Roland Sandberg, Arne Hegerfors, Bengt Grive, Bo Holmström och många andra. Bland de "riktiga" skådespelarna syns Stig Ossian Ericson som saktfärdig taxichaffis, Carl Billquist, som är fantastisk som skolans rektor, och Monica Zetterlund som Johans fröken. Johans familj spelas av hans riktiga familj. Den sär Liselott Waerum är fantastiskt usel i sin enda filmroll. Hon pratar skånska och har en lång utläggning om att Mackan inte längre vill ha en vinare.

Johan Bergman blir 49 i år, och han gjorde aldrig några fler filmroller. Däremot ställde han sig bakom kameran och gjorde reklam och musikvideor, och han var filmfotograf på Danne Fridells BLODSBRÖDER från 2005. FIMPEN kom alltså 1974, men den är inspelad 1972 (vilket avslöjas av reklamskyltarna för samlaralbumet Fotboll72 och det faktum att Johans syster läser Fantomen nummer 9/1972 (Johan läser Silverpilen)). Således var Johan åtta år och inte sex. Men han ser onekligen liten ut - och han verkar nästan autistisk.

Det här är en fruktansvärt rolig film. Jag skrattade jättemycket. I synnerhet när Åby köpt sagoboken "14 små björnar" och landslagsspelarna tvingas läsa den för Fimpen. Men det är ju också jättekul när Ralf Edström måste knyta Fimpens skor under pågående match och motståndarna då gör mål. Ingen tycker att det är märkligt att en sexåring spelar i landslaget.

Vi får se många fina 70-talsmiljöer. Många detaljer jag hade glömt bort - som ICA:s dekor med stiliserade flaskor och burkar på röd bakgrund. I en scen gömmer Mackan sig i en port, och alldeles bredvid honom hänger en affisch för REKTORN PÅ SÄNGKANTEN. Och jävlar vad sköna de gamla fotbollshjältarna ser ut. Vi pratar föredömliga polisonger och mustascher här. Riktigt bra grejor.

Bio: Svensson, Svensson - I nöd och lust

Foton copyright (c) Johan Paulin, Knut Koivisto, Nordisk Film

SVENSSON, SVENSSON - är inte detta en typisk film som borde visas av Folkets Bio? Med tanke på att den här TV- och filmserien ska vara så kallat "folklig"?

Jag såg den första säsongen av SVENSSON, SVENSSON när den gick på TV i mitten av 1990-talet och tyckte nog att den var lite småkul, den var i alla fall mer lyckad än andra svenska sitcomförsök. Den andra säsongen såg jag bara några avsnitt av och upplevde dessa som tjatiga, krystade och illa skrivna - dialogen blev lite märklig när Allan Svenssons Gustav liksom hela tiden förklarade vad han hade gjort som blev så tokigt. Senare återupplivningar har jag inte sett alls, jag kom inte ens ihåg att det redan gjorts en långfilm, som jag såg men inte minns något alls av.

Den nya filmen SVENSSON, SVENSON - I NÖD OCH LUST bygger på en pjäs om familjen Svensson, regissör är Leif Lindblom - och filmen förväntas väl bli höstens stora, svenska familjekomedi innan Lasse Åberg tar över till jul. Men herregud. Det här har inte på bio att göra.

Den nya filmen ser ut som ett väldigt utdraget avsnitt av TV-serien, på alla sätt, inklusive ganska platt foto. Gustavs och Lenas (Suzanne Reuter) äktenskap krisar, Gustav har skaffat sig parabol och lämnar nu aldrig TV-soffan, där han konsumerar all sport som sänds. Lena vill skiljas - och det är ju märkligt att de inte skildes redan för tjugo år sedan.

För att rädda äktenskapet åker paret iväg till ett idylliskt hotell, där de ska fira sin bröllopsdag - och Gustav har förbundit sig att inte prata om- eller ens tänka på fotboll. Det är bara det att en legendarisk fotbollsspelare; Tommy Franzén (Peter Dalle) bor på hotellet och självklart ställer till det för Gustav, som avgudar den gamle stjärnan. Än värre blir det när Gustav blir tillfrågad om han vill hänga med och se en oldboysmatch med VM-laget från '74.

Låt mig försöka vara lite positiv. Peter Dalle är rolig som den stackars fotbollsspelaren som tvingas göra en del märkliga saker för att Lena inte ska förstå vad som är i görningen - hon vem inte vem Franzén är. Och Torkel Petersson är lustig som en konstnär som heter Lars Runke (!). Och jo, det är trevligt att se Ralf Edström, Ronnie Hellström och de andra. Arne Hegerfors har en cameo.

... Men i övrigt är det här inte roligt. Alls. Det är utdraget och krystat. Slutscenen är ett fett antiklimax - den består av ett långt samtal. I en bil.

Jag funderade på att sätta en tvåa, Dalle och Petersson förtjänar det, men det vore att vara för snäll.

   





 

(Biopemiär 14/10)