Bio: Men in Black: International

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

En kollega och jag hade diametralt olika åsikter om en detalj i MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, när vi diskuterade filmen efter pressvisningen.

- Filmen hade varit mycket bättre utan Chris Hemsworth, sa min kollega. Han verkar tro att han är James Bond!

- Jasså? sa jag. Jag tycker precis tvärtom - filmen hade varit mycket bättre om den bara handlade om att Chris Hemsworth flängde omkring som James Bond!

Det har gått 22 år sedan den första MEN IN BLACK, som hade premiär 1997. De ungdomar - filmens största målgrupp - som tar studenten denna vecka var alltså inte födda när filmen kom, vilket tydligt markerar att denna franchise börjar bli lite till åren. Den första uppföljaren kom fem år senare - och sedan fick vi vänta hela tio år, till 2012, på MEN IN BLACK 3. Nu har det gått ytterligare sju år, och här är den fjärde filmen i serien.

Den ursprunglige regissören Barry Sonnenfield är nu ersatt med FAST & FURIOUS 8-regissören F Gary Gray - och även huvudrollsinnehavarna är nya. Det är nog bara Emma Thompson som återkommer från förra filmen, hon spelar organisationens chef.

Nya huvudpersoner är agent H (Chris Hemsworth) och agent M (Tessa Thompson, ej släkt med Emma). MEN IN BLACK:INTERNATIONAL börjar onekligen rätt bra, med att agent H och hans chef High T (Liam Neeson) år 2016 anländer till Eiffeltornet, där de slåss mot mäktiga utomjordingar som går under beteckningen Svärmen. Därefter hoppar vi tjugo år tillbaka i tiden och introduceras för lilla Molly, som råkar bevittna när hennes föräldrar frågas ut av två agenter från MIB, vilka i vanlig ordning genast rederar föräldrarnas minnen av detta. Agenterna, som inte upptäcker Molly, letar efter en liten rymdvarelse som gömmer sig på Mollys rum.

Detta får Molly att vilja bli MIB-agent, och hon tillbringar tjugo år med att lokalisera den extremt hemliga organisationen. Hon hittar dem, blir antagen, förses med kodnamnet M, och paras ihop med den arrogante och av allt att döma lätt korkade brudmagneten agent H, när hon skickats till London på sitt första uppdrag.

Handlingen efter denna inledning är lite diffus. Det känns nämligen som om filmskaparna hittar på efter hand; som om de inte har något ordentligt manus, utan bara fläskar på med så mycket som möjligt av allting.

High T sätter H och M på ett uppdrag som för dem runt om i världen, till Afrika och Italien, en döende rymdvarelse ger M ett supermärktigt vapen i fickformat, alla vill åt detta vapen, man misstänker att det finns en mullvad på MIB (det är den vi tror det är), alla jagar alla, och mot slutet dyker Rebecca Ferguson upp i en roll som är betydligt mindre än väntat, med tanke på att hon är tredje namnet i rollistan.

En liten, liten varelse som M döper till Pawny (Kumail Nanjiani gör rösten) har en del roliga repliker, framför allt en om det romantiska dramat DAGBOKEN, men övrigt tycker jag inte att MEN IN BLACK: INTERNATIONAL är speciellt rolig. De två första filmerna var kul, eftersom Will Smith skämtade friskt, medan Tommy Lee Jones lyckades vara rolig genom att vara gravallvarlig.Tessa Thompson har inte försetts med några roliga repliker, hon är bra en ung person som visar sig vara osedvanligt duglig när alla andra klantar sig. Chris Hemsworth, däremot, är ju en kille med stor utstrålning och han är lite småskojig med sina lagom misslyckade playboymanér. Men det enda filmen har att bjuda på i övrigt är en massa specialeffekter. Att slänga in en massa konstiga varelser var roligt i den första filmen, men nu kan vi det. Det jagas, det skjuts med strålpistoler, det dånar, konstiga vareler figurerar, och ibland visar sig även Rafe Spall, och jag kommer på mig med att tänka att jag glömt bort vad filmen går ut på.

I artiklar om den här filmen har det stått att Chris Hemsworth och Tessa Thompson från Thor- och Avengers-filmerna samarbetar igen - och jag försökte komma på vilken roll Thompson spelar dessa filmer. Jag var tvungen att kolla upp det. Aha. Valkyrie. Henne minns jag inte. Det säger väl en del om det grunda intryck Marvelfilmerna gör på mig. Fast jag minns inte heller att det är Thompson som spelar den sjungande flickvännen i Creed-filmerna.

En sak som slog mig när jag såg MEN IN BLACK: INTERNATIONAL, är att Chris Hemsworth borde göra Roger Moore-filmer. Kanske inte James Bond, han är för pojkaktig, men jag tror att han hade blivit jättebra som Helgonet!

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 14/6)

Bio: What If

Foton copyright (c) Scanbox

I oktober har en svensk barnfilm som heter TÄNK OM... biopremiär. Detta är inte den filmen. Ganska självklart egentligen - varför skulle en svensk barnfilm ha en titel på engelska?

WHAT IF är en irländsk-kanadensisk romantisk komedi - en genre jag ofta klagar på. Jag gillar ju egentligen romantiska komedier; jag är lite blödig på den fronten - men det är ytterst sällan de är bra. De är sällan varken romantiska eller roliga, ofta har de en tendens att vara lite påfrestande, alltför sentimentala, eller så gillar jag inte rollfigurerna - och att identifiera sig med rollfigurerna är A och O när det gäller romcoms.

Den kanske främsta romantiska komedin; NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY, innehåller många sanningar - främst sanningar om män. Som den om att en man aldrig kan bara vara kompis med en attraktiv kvinna. Såtillvida hon inte är ihop- eller gift med en polare. Konstpaus - och så kommer tillägget "... But you still wanna fuck her". I WHAT IF spelar Daniel Radcliffe den avhoppade läkarstudenten Wallace, som bor hos sin syster i Toronto och som sörjt sin före detta flickvän i ett drygt år. På en fest hon sin flängde polare Allan (Adam Driver) träffar Wallace Allans kusin Chantry (Zoe Kazan) och de två har väldigt kul tillsammans. Wallace följer Chantry hem - och först när de nått dörren avslöjar hon att hon redan har en pojkvän; Ben (Rafe Spall). Lång näsa för Wallace.

Wallace och Chantry fortsätter förstås att träffas - som vänner. De umgås väldigt mycket, i synnerhet när Ben fått jobb i Dublin och flyttat dit på sex månader. Men det är förstås hela tiden uppenbart vad de unga tu egentligen känner för varandra - åtminstone vad Wallace känner för Chantry. Han har rätt svårt att "bara vara kompis". Men han säger inget.

Om jag inte visste bättre hade jag trott att WHAT IF, som regisserats av kanadensaren Michael Dowse, är en brittisk film. Rollfigurerna och dialogen känns inte direkt hämtade ur en Hollywoodfilm - och även om handlingen i princip är de gamla vanliga klichéerna plockade from den romantiska komedins A till Ö-bok, känns filmen lite överraskande, detta tack vare en del rätt udda scener och bäng dialog. Av någon anledning pratas det rätt mycket om avföring, på ett kul sätt, och här och var blir det nästan slapstick av det hela - här finns en fin scen där Ben trillar ut genom ett fönster. Rollfigurerna är sympatiska, det slår aldrig över och blir vulgärt, och gullighet infinner sig. Den obligatoriska sentimentaliteten dröjer till slutet.

Daniel Radcliffe har hunnit bli 25 år och funkar bra i rollen. Jag satt liksom inte och tänkte på Harry Potter hela tiden; det gjorde jag inte när jag såg THE WOMAN IN BLACK heller, fast det beror kanske på att jag aldrig var någon Harry Potter-fan. Men det är värst vad han har blivit hårig, pågen. Hairy Potter? Zoe Kazan har ett synnerligen alldagligt utseende (och en rätt hopplös frisyr), hon ser rätt svensk ut. Hon ser ut att vara 18, men det visar sig att hon är hela sex år äldre än Radcliffe! Mackenzie Davis är kul som Allans fästmö.

Filmen innehåller en fin scen i ett provrum samt Elvisskämt, och Daniel Radcliffe visar rumpan i månsken.

Rafe Spall är son till Timothy Spall - som var med i Harry Potter-filmerna.

(Biopremiär 22/8)

Bio: I Give It a Year

Foton copyright © 2012 I Give It a Year / STUDIOCANAL. All Rights Reserved.
På filmaffischen till I GIVE IT A YEAR står det att det är en ny komedi av skaparna till LOVE ACTUALLY, BRIDGET JONES' DAGBOK och NOTTING HILL, och nämnda affisch får filmen att se ut som en mysig, brittisk romantisk komedi. Jo, filmen är producerad av samma människor som låg bakom nämnda filmer - men I GIVE IT A YEAR är skriven och regisserad av Dan Mazer. Dan Mazer har tidigare skrivit manus till ALI G IN DA HOUSE, BORAT och BRÜNO. Och som den manlige huvudpersonens bäste vän Danny ser vi Stephen Merchant; i vanliga fall manusförfattare till TV-serier som THE OFFICE och THE RICKY GERVAIS SHOW. Detta innebär att I GIVE IT A YEAR egentligen är en helt annan typ av film än till exempel NOTTING HILL.

På en fest får Josh (Rafe Spall) syn på Nat (Rose Byrne) och blir blixtförälskad. Efter bara sju månader gifter de sig - men redan i kyrkan viskar en av Nats kompisar (Minnie Driver) "I give it a year." Och mycket riktigt - det dröjer inte länge innan Nat och Josh sitter hon en äktenskapsrådgivare (som själv har grava psykiska problem!) och redogör för varför de vill skilja sig. Deras äktenskap visas i flashbacks.
Josh var tidigare ihop med amerikanskan Chloe (Anna Faris), som inte försvunnit ur hans liv - och som han nog fortfarande är förälskad i. Nat, å sin sida, blir förälskad i en affärskontakt; charmören Guy (Simon Baker, killen som uppskattade mina Fantomenringar). Saker och ting blir struliga.

Jag skrattade fruktansvärt mycket när jag såg I GIVE IT A YEAR. Här finns scener som fick mig att skratta käken ur led. Ögonen tårades. Redan från start skrattade jag så att jag skakade; under bröllopet när prästen får en hostattack. Och när Danny håller filmhistoriens mest olämpliga tal till bröllopet. För att inte tala om när Guy ska förföra Nat på kontoret och släpper lös två duvor.
Rose Byrne är jätterolig. Hon är fantastiskt snygg - och skitkul. En synnerligen attraktiv kombo. Kolla bara när hon ska göra en presentation på ett blädderblock! Anna Faris har jag länge gillat, hon är nog filmbranschens roligaste kvinna. I den här filmen gör hon en synnerligen festlig sexscen; hon blir oväntat indragen i en trekant, vilket mest blir ... konstigt och fel. Och Stephen Merchant är obetalbar som Danny; en kille som konstant säger och gör de mest olämpliga saker. I övriga roller ser vi bland andra Nigel Planer från THE YOUNG ONES och Clare Higgins från HELLRAISER.

Det här är en bitvis extremt vulgär komedi med brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Men även om jag skrattade ovanligt mycket åt det här, blir betyget inte mer än en trea. Jag har funderat på filmen ett par dagar. Den är inte speciellt lång, bara 97 minuter, men luften börjar gå ur den så smått under den sista halvtimmen. Och det är ju inte riktigt bra.
Trots detta vill jag hävda att detta är det roligaste man kan se på bio i vår. Tjosan!

(Biopremiär 26/4)

Bio: En dag

Foton: Giles Keyte © 2011 Focus Features LLC and Random House, Inc. All rights reserved. 
Danskan Lone Scherfig regisserade AN EDUCATION, en film jag faktiskt tilldelade högsta betyg här på TOPPRAFFEL! - så här i efterhand känner jag att det kanske var att ta i en aning, men det är ju en mycket bra film.

Med tanke på denna förra film, var förvänt-
ningar-
na på EN DAG - baserad på en bäst-
säljare jag självklart inte läst - höga bland såväl publik som kritiker världen över, men redan innan jag såg filmen, hade jag snappat upp att många blivit aningen besvikna. Och jo, EN DAG är en svagare film.
Anne Hathaway är Emma Morley som på sin examensdag, den 15:e juli 1988, träffar Dexter Mayhew (Jim Sturgess i en roll Hugh Grant numera är för gammal för att spela). De tillbringar natten tillsammans utan att riktigt få till det, och därefter får vi återse Emma och Dexter den 15:e juli under de därpå följande tjugo åren. De utvecklar en nära vänskap, egentligen är det förstås uppenbart att de älskar varandra, men de får aldrig riktigt till det - rättare sagt; det dröjer väldigt länge. Istället inleder de andra förhållanden och de lever olikartade liv. Dexter blir programledare för en fjantig TV-show, han förvandlas till partysnubbe och ansvarslös brudjägare, medan Emma är intellektuell och kulturell, och vid ett tillfälle flyttar hon till (ett självklart romantiserat) Paris.

Anne Hathaway är en intressant skåde-
speler-
ska, jag hade aldrig förväntat mig att hon skulle gå från slätstrukna Disneyfilmer till att bli synnerligen duglig karaktärsskådespelerska. Dessutom är hon en duktig komedienne och det är främst hon som gör att EN DAG är charmig och underhållande. Jag har heller inga invändningar att hon, som är amerikanska, spelar britt. Jim Sturgess är mer slätstruken, även om han funkar i sin roll.

Den alltid utmärkta Patricia Clarkson, även hon ameri-
kanska försedd med brittisk accent, spelar Dexters mor, som drabbas av cancer i en handlingstråd som nästan sjabblas bort.
Enligt pressmaterialet är detta en film om "vänskap och konflikter, hopp och förtvivlan, skratt och tårar", men någonstans vill det sig inte riktigt, jag satt hela tiden och ville att det skulle bli något mer av det hela - det vill säga, ungefär samma problem som FRANSKA NERVER lider av.
Under en period är Emma ihop med en misslyckad komiker spelad av Rafe Spall, och som alltid är den typen av komiker alltid roligast.
Trots mina invändningar kan jag mycket väl tänka mig att EN DAG kommer att gå hem hos sin målgrupp. Åtminstone hos dem som inte läst boken.
Och Anne Hathaway är onekligen söt när hon antar Audrey Hepburn-look i Paris.

(Biopremiär 14/10)