Bio: The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes

Foton copyright (c) Nordisk Film

THE HUNGER GAMES? Va? Nu igen? Den här filmserien hade jag nästan glömt bort, så jag läste mina recensioner av de fyra tidigare filmerna - THE HUNGER GAMES kom 2012 och den sista filmen, THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 2, kom 2015.

Det här var filmerna som gjorde stjärna av Jennifer Lawrence, trots att hon spenderade filmerna med att gå omkring och se fullkomligt ointresserad och uttråkad ut. Hon visade sig vara en bra skådespelerska i andra filmer.

Det enda jag verkligen minns av de här filmerna, vilka bygger på böcker av Suzanne Collins, är att jag aldrig köpte konceptet - något jag påpekar i samtliga recensioner av de tidigare filmerna. I en dystopisk värld dödar barn varandra i ett direktsänt TV-program. I min recension av den första filmen skrev jag "Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning?", och i min fjärde recension skrev jag "(...)Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom?".

Denna nya film, THE HUNGER GAMES: THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES, återigen i regi av Francis Lawrence, är en prequel till den tidigare filmerna - handlingen utspelar sig 64 år före de andra. Ska vi äntligen få svar på alla frågor? Varför skapades Hungerspelen, hur gick idén igenom?

Om jag minns rätt slutade MOCKINGJAY - PART 2 med att Katniss, Jennifer Lawrences hjältinna, indirekt dödade den onde diktatorn, president Snow (Donald Sutherland). Hon sköt en annan person, varpå folket gjorde uppror och kastade sig över Snow, som dödades.

THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES inleds med att vi presenteras för filmens hjälte: Coriolanus Snow. Vänta nu här ... Är det president Snow som ung? 

Ja, det är det. Han är alltså mer eller mindre Anakin Skywalker. En kille som kommer att växa upp och bli ond.

Coriolanus spelas av engelsmannen Tom Blyth, han ser lite grann ut som Bob Geldof med blond golfproffsfrisyr. Hans namn uttalas med betoning på Anus, vilket förstås är roligt. Han har en kompis som heter Sejanus (Josh Andrés Rivera). Sej är en fisk som tillhör torskfamiljen. Alltså heter han Torskröv. Jag skrattade varje gång torskröven dök upp.  

Coriolanus bor i ett fattigt hem med sin syster och sin farmor, farmodern spelas av Fionnula Flanagan - just det, Molly Macahan från FAMILJEN MACAHAN. Tydligen var Snow en fin familj en gång i tiden, Coriolanus läser på universitetet och siktar på att bli president. Han bor i staden Panem och inte ute i distrikten, i skogen, som stackarna som plockas för att tävla i Hungerspelen.

Peter Dinklage spelar dekan Casca Highbottom, mannen som uppfann Hungerspelen. Highbottom låter meddela att hans studenter ska bli mentorer för varsin deltagare i Hungerspelen. De ska på något sätt coacha de tävlande. Coriolanus har tur, han tilldelas den sötaste och charmigaste tävlande, Lucy Gray Baird.

Lucy Gray Baird spelas av Rachel Zegler och hon är sångerska. Hon brister ut i sång med jämna mellanrum. Hon sjunger så ofta att den här filmen i det närmaste är THE HUNGER GAMES: THE MUSICAL. Det dröjer inte länge innan Coriolanus och Lucy blir förälskade i varandra. Coriolanus hjälper Lucy att överleva fajterna i tävlingarna och de träffas i smyg i skogen. Där äter de en växt som kallas katniss.

Den här gången sker inte Hungerspelen i en skog, utan i en betongarena inomhus, samt i tunnlar under denna arena. Detta innebär att THE BALLAD OF SONGS & SNAKES ser ut som en väldigt dyr version av Joe D'Amatos gamla B-film ENDGAME, i vilken folk slogs för livet i tunnlar. Soldaterna som håller folk i schack ser ut som Starship Troopers. Viola Davis gör en ond doktor som verkar vara den som styr och ställer.

Den här filmen är mycket mörkare än de fyra tidigare delarna. Staden ser ut som något slags förfallen jättestad i forna Sovjet. Ett gruvsamhälle ute i ett av distrikten är värsta Gulag. Alla propaganda-affischer ser ut som något från Stalintiden. Liksom de tidigare filmerna har denna prequel den låga åldersgränsen PG-13, men filmen känns våldsammare och råare än tidigare. Den är mer sinister.

Efter en och en halv timme slutar filmen - men fortsätter ändå ytterligare en timme, som om vi får uppföljaren på en gång. I slutminuterna berättar Casca Highbottom hur det gick till när han skapade Hungerspelen. Det är ingen tillfredsställande förklaring - men jag tyckte den var lite rolig. Tyvärr kan jag inte avslöja vad han säger här. 

Kanske tycker jag att THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES är lite bättre än de tidigare filmerna, men jag är inte riktigt säker. Att jag tycker så beror mest på att filmen är mörkare och dystrare, och på att Rachel Zegler inte är lika tråkig som Jennifer Lawrence.

... Men jag skulle kunna vara utan det här. Och, jag köper fortfarande inte idén bakom allt. Den här världen är bara krystad och konstig. Det mesta är ologiskt. Denna nya film är möjligen ännu mer ologisk än de tidigare.

Sångerna Lucy sjunger är väldigt likartade - kanske är det bara två sånger hon sjunger om och om igen.

2018 gjorde förresten Francis Lawrence spionthrillern RED SPARROW med Jennifer Lawrence. Den såg jag nyligen på någon streamingkanal. Jag tyckte den var överraskande bra, betydligt bättre än alla dessa Hungerspelsfilmer.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/11)

Bio: Shazam! Fury of the Gods

Foton copyright (c) Warner Bros.

Jag kastar ett öga på min recension av SHAZAM! från 2019, en superhjältefilm i regi av svensken David F Sandberg. Till min förvåning ser jag att jag satte en fyra i betyg. Jag minns att jag tyckte den var lite bättre - och framför allt roligare - än andra superhjältefilmer, men att sätta en fyra var nog att ta i.

Nu är Sandberg tillbaka med uppföljaren SHAZAM! THUNDER OF THE GODS, och den här gången är det inte lika roligt. Tvärtom är det en film som efter ett tag blir ganska påfrestande - framför allt är det huvudpersonen som blir jobbig. Ni vet, han som inte heter Kapten Marvel.

Ja, ni minns förstås allihop att denne rödklädde superhjälte hette Kapten Marvel från början. Figuren skapades 1939 som en konkurrent till Stålmannen. På 1950-talet lades serien ner, och när den senare återupplivades, hade Marvel Comics registrerat en helt annan superhjälte som också hette Kapten Marvel. Så, den ursprunglige Kapten Marvel fick byta namn till ... Shazam. Det vill säga det magiska ord den unge pojken Billy Batson skriker för att förvandlas till vuxen superhjälte.

Denna namnförvirring ställer till det för de övriga superhjältarna i vad som förr hette familjen Marvel. Billy Batsons syskon/vänner i fosterfamiljen han växer upp i har fått samma krafter som Billy. Nu heter Kapten Marvel Junior plötsligt Captain Everypower. Mary Marvel heter ... ingenting, verkar det som, vilket även gäller för de övriga hjältarna. Vi har alltså sex superhjältar, varav fyra inte har några superhjältenamn.

Vad som också ändrats i de här två filmerna, är superhjältarnas personlighet. I det ursprungliga serierna förvandlades Billy Batson till en helt annan person - Kapten Marvel var en vuxen superhjälte som inte var Billy Batson. Detsamma gällde för de övriga medlemmarna i familjen Marvel. Under 1980-talet ändrade DC Comics, som på 70-talet köpt figurerna av förlaget Fawcett, detta - så att de fortfarande var samma barn och tonåringar, fast i vuxna kroppar. Det märkliga här är att Shazam (Zachary Levi) är betydligt barnsligare än Billy Batson, som spelas av Asher Angel. Asher Angel börjar dessutom bli för gammal för rollen. Grace Caroline Currey, som spelar Mary, är så pass gammal att hon även spelar superhjälte-Mary. Hon fyller 27 i sommar.

Detta superhjälteteam kallas i media för Philadelphias Fiasko, eftersom de oftast ställer till det. Självklart ställer de till det, eftersom de alltså fortfarande är barn och tonåringar. Men de måste rycka ut igen, eftersom en ny superskurkduo gjort entré. Helen Mirren och Lucy Liu spelar de grekiska gudarna Hespera och Kalypso. De är ute efter den mystiska staven som gav Billy Batson hans superkrafter, och efter att fått tag på den lever de jävel och har sig.

Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), han som blir Captain Everypower, träffar en ny tjej på skolan; Anne (Rachel Zegler), som är söt och snäll, och Freddy blir genast kär i henne. Hon visar sig ganska snart vara Anthea, en tredje gud. Fast hon är inte alls lika ond som Hespera och Kalypso. Saker och ting går inte som planerat, och delar av familjen Marvel, som inte heter familjen Marvel, förlorar sina superkrafter. Hur ska det gå?

SHAZAM! THUNDER OF THE GODS utvecklar sig inte på ett tillfredställande sätt. Som jag skrev ovan är den påfrestande. De onda gudarna trollar fram monstrum och drakar, och det känns som om halva filmen - som varar över två timmar - består av fajter med dessa monstrum och drakar. Zachary Levi är inte längre rolig - han är bara fånig och jobbig, som en omogen nioåring. Till saken hör att Billy Batson ska fylla 18 i filmen. Dessutom pratas det alldeles för mycket om hur viktigt det är med en familj - de pratar så mycket om detta att det faktiskt refereras till THE FAST & THE FURIOUS! Det bjussas på moralkakor och det sägs fina saker om vad en hjälte egentligen är. Jag tappade intresset efter ett tag och började gäspa.

... Fast en del inslag är bra och roliga. Helen Mirren hade säkert kul. Dock är filmen emellanåt märkligt våldsam för att vara en familjefilm.

David F Sandberg själv dyker upp under några sekunder, han plockas upp av en flygödla som flyger iväg med honom, och han skriker "Släpp mig!" på svenska. På slutet anländer en annan välkänd superhjälte, vilket lär glädja Göran Semb på seriepodden. En kille som dyker upp i bakgrunden under slutstriderna och vinkar, är Michael Gray. Han spelade Billy Batson i TV-serien från 1970-talet. Den intresserade kan se avsnitt på YouTube.

 

(Biopremiär 15/3)

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: West Side Story

WEST SIDE STORY (Disney)

Vet ni vad?

Jag har aldrig sett WEST SIDE STORY från 1961! Det finns en massa musikaler jag aldrig har sett. Jag kom aldrig längre än förtexterna på THE SOUND OF MUSIC, eftersom jag började skratta när Julie Andrews kom kutande i bergen. Så är det för jämnan - jag tycker att det blir så otroligt fånigt när folk plötsligt dansar och sjunger och hoppar och bär sig åt. Oftast tillhör låtarna en musikkategori jag aldrig skulle lyssna på i vanliga fall - en personlig vision av helvetet är att tvingas åka till London och se en musikal om dagen. 

Som alltid finns det undantag. SINGIN' IN THE RAIN. GULDRUSCHENS GLADA DAGAR. CANNIBAL THE MUSICAL. ATTACK OF THE KILLER TOMATOES. Och GREASE är ju trots allt lite kul. Det finns säkert fler filmer som jag inte kommer på nu, men i allmänhet tycker jag att sjungfilmer är plågsamt.

WEST SIDE STORY hade Broadwaypremiär 1957. Leonard Bernstein komponerade musiken, Stephen Sondheim skrev texterna, Arthur Laurents stod för storyn. Fyra år senare kom så filmen, i regi av Robert Wise. Även om jag alltså aldrig sett denna film, hade jag ett hum om vad den handlar om, och jag är välbekant med de flesta sångerna - de sånger jag inte är bekant med är rätt menlösa. Det första jag tänker på när jag hör titeln WEST SIDE STORY nämnas, är en sketch med Eva Rydberg. Det är mycket möjligt att det är 40 år sedan jag såg den, och jag minns inte vad den gick ut på, men Rydberg gjorde fula grimaser i en spegel och sjöng "Who's that pretty girl in that mirror there?".

När det blev känt att Steven Spielberg skulle göra en ny filmversion av denna musikal, var reaktionen förstås att det kändes fullkomligt onödigt. Det finns ju redan en berömd, Oscarbelönad WEST SIDE STORY-film. Efter filmens premiär tyckte en hel del att det här var ju faktiskt en onödig och sämre version - medan en hel del andra tyckte den var jättebra.

Jag kan av förklarliga skäl inte jämföra de två versionerna, men vad som främst slår mig, är hur tunn storyn är. När filmen slutade efter två timmar och 36 minuter, tänkte jag Var det här allt? Det här är Romeo och Julia i det tidiga 1960-talets New York. Två ungdomsgäng, the Jets och the Sharks, ligger i fejd med varandra. Det ena har vita medlemmar, det andra består av puertoricaner. De planerar en större sammandrabbning. Tony (Ansel Elgort) från the Jets blir kär i systern till ledaren för the Sharks, María heter hon (Rachel Zegler). Det går inte för sig. Det blir fajting och allt slutar i tårar.

Ämnen som rasism behandlas, men WEST SIDE STORY bygger, som så många andra musikaler, helt på musiken. Jag gillar Bernsteins jazziga, brassiga toner, framför allt när det inte sjungs. Sångerna skulle jag aldrig lyssna på i vanliga fall. Dansnumren är väl också bra, men de får mig att tänka på videon till "Lick It Up" med KISS: det är svårt att se tuff ut när man samtidigt ska gå, sjunga, och eventuellt dansa. Filmfotot är förstås snyggt.

Skådespelarna är i blekaste laget. Debutanten Rachel Zegler är jättebra, men Ansel Elgort är trist. Många av de andra är också trista och slätstrukna. 90-åriga Rita Moreno, som var med i versionen från 1961, är med igen, men i en annan roll - hon får till och med sjunga en stump.

När de två gängen efter 90 minuter drabbar samman, är det plötsligt slut på dansandet. Här blir det våldsamt, blodigt och barnförbjudet under några minuter. Storyn kräver detta för dramatikens skull, men det skär sig mot de trallvänliga låtarna som omgärdar fajten.

Jag tycker att Spielbergs WEST SIDE STORY är välgjord, men rätt seg, tråkig och ointressant. Det hade varit mer intressant om han uppdaterat den till nutid, eller gjort något annat, nytt av historien och sångerna. Nu undrar kanske någon varför jag såg den här, eftersom jag inte gillar musikaler. Jag såg den för att jag var nyfiken på den, för att jag ville veta vad WEST SIDE STORY handlar om, och för att jag faktiskt skulle kunna tycka om den. Jag såg SINGIN' IN THE RAIN en gång i tiden av samma skäl, och den gillade jag.

På Blu-ray-utgåvan, som jag såg, ligger en långfilmslång film om inspelningen. Jag tittade bara lite i början, jag hade inte tid att se mer - men Stephen Sondheim intervjuas i den. Det visar sig att han dog tre dagar innan filmens amerikanska premiär! Han var 91.