Visar inlägg med etikett Rachel Mohlin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rachel Mohlin. Visa alla inlägg

onsdag 22 december 2021

Bio: Tills solen går upp

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag, innan jag såg den, läste innehållsreferatet till Peter Dalles nya film på IMDb, undrade jag vad i hela friden det här var. Det lät hur flängt och konstigt som helst. Det här kan den väl ändå inte handla om? tänkte jag.

Men jo, det gör den.

Mikael Persbrandt spelar Peder, som jobbar på ett företag där han sitter och placerar pengar dagarna i ända. Han brukar då och då gå till ett antikvariat, där han tittar på en flera hundra år gammal bok som handlar om drömmar, och som är skriven på ett påhittat språk. Boken är dyr som poker.

Peder är lyckligt gift, men en dag träffar han på sin tidigare kärlek Hanna (Vanna Rosenberg). De fikar och de gamla känslorna dem emellan verkar återuppstå. Det kan de omöjligt gå med på, även Hanna är lyckligt gift. De två träffas ett par gånger till, men så kan de inte hålla på, de vill inte förstöra sina respektive äktenskap.

Hannas make (Peter Dalle) är en snäll herre som uppenbarligen är rik som ett troll. Hanna driver ett litet förlag, men det verkar gå hur bra som helst, för hon har råd att köpa ett dyrt golfset till sin man (han i sin tur låter bygga ett sommarhus utomlands till henne). Peder verkar också tjäna bra med stålar, men hans väna hustru (Helen Sjöholm) vinner på en lott och säger "Nu är vi rika". Hon köper den där boken om drömmar till Peder i julklapp.

Eftersom boken är skriven på ett påhittat språk, kan Peder inte läsa den. Men han tipsas om en person som kanske kan tyda boken - en jävligt dålig skådespelerska som bor i en lägenhet utan elektricitet. Hon verkar förstå vad det står i boken, och på någon vänster börjar även Peder begripa.

Nu uppstår märkligheter: tack vare boken, som ligger på Peders sängbord, kan Peder och Hanna träffas i sina drömmar. De bestämmer när de ska somna och på vilken plats (i drömmen) de ska träffas, och så - POFF! De möts på olika exotiska platser. Och på något sätt verkar det som om det som sker i drömmarna också sker på riktigt - efter en ridtur i en dröm, vaknar Hanna upp med blåmärken. Peder beter sig alltmer konstigt, och familjen undrar hur det står till med honom.

TILLS SOLEN GÅR UPP är ännu en film i genren "svenska skådespelare på semester". Filmens drömscener är inspelade i bland annat Dominikanska republiken och i Sydtyrolen. Filmen verkar mest ha gjorts för att filmmakarna ville åka utomlands.

Filmen börjar rätt hyfsat, det är jul och julstämning, det är trevligt, och det första mötet mellan Peder och Hanna är lite småkul. Men, så fort de börjar drömma, spårar filmen ur totalt. Det blir bara dumt, konstigt, och det känns ogenomtänkt - hur den där boken fungerar förklaras aldrig. Bitvis känns det här som de sämsta TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, främst FREDDY'S DEAD: THE FINAL NIGHTMARE, där folk kan somna precis när de känner för det och mötas upp i sina drömmar.   

Vidare verkar Peter Dalle inte riktigt veta vilken typ av film han vill göra. Är det en romantisk komedi, eller en romantisk fantasyfilm? För att råda bot på filmens brist på humor, är företaget Peder jobbar på något slags bisarr parodi på Wall Street. Chefen är knäpp, och två av de anställda (Björn Gustafsson och Filip Berg) ägnar sig konstant år excentriska aktiviteter på kontoret, som till exempel bågskytte. Den överdrivna crazyvärlden på företaget passar inte ihop med resten av filmen. Tematiskt finns här vissa likheter med Woody Allens MIDNATT I PARIS, men Allens film är betydligt bättre.

Det dyker upp en lång rad kända ansikten i små cameoframträdanden. Per Andersson jobbar i en kamerabutik, Rachel Mohlin jobbar på ett sjukhus, för att nämna två. Konstigaste cameon dyker upp när de firar något på Peders företag. I ett hörn står en man övertäckt med ett lakan. De drar av lakanet, och där står Tommy Körberg. Han säger ingenting. Slut på scenen.

TILLS SOLEN GÅR UPP är nog tänkt att vara julens stora dramakomedi för hela familjen. Jag vet inte. Jag vet inte vad folk kommer att tycka när de ser den här. Jag satt mest och stirrade häpet på duken och undrade vad det var jag tittade på, och hur det här projektet kunde godkännas. Peter Dalle är väl egentligen ingen dålig regissör, ibland kan han få till det, men den här nya filmen är inte bra - alls. Däremot är den skitkonstig.



 

 

 

(Biopremiär 25/12)

tisdag 13 mars 2012

Bio: Kvarteret Skatan reser till Laholm

Foton copyright (c) Jacob Jørgensen/ SF Film

Svenska folket verkar älska komedier om semesterresor. SÄLLSKAPSRESAN, VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET, EN GÅNG I PHUKET - och nu den här.

KVARTERET SKATAN var (är?) en TV-serie jag följde lite halvhjärtat. Den var väldigt ojämn. Vissa av de återkommande figurerna i de olika sketcherna och inslagen var kul, medan andra inte funkade speciellt bra. Men vad som gjorde serien lite extra märklig, var den gråskitiga svenska betongångest man försett serien med; miljöer och musik gjorde att det aldrig blev riktigt roligt. Fast det är kanske bara jag som reagerade så.

Jag sticker inte under stol med att jag tycker att Johan Glans är väldigt rolig. En framgångsrik svensk stå upp-komiker som inte är uppfylld av sin egen förträfflighet är ovanligt. Tvärtom ger Glans ett vanligt och sympatiskt intryck, och han är rolig. Självklart blir det inte sämre av att han är skåning. David Batra har jag lite svårare för, han kan bli lite för mycket, men visst, även han kan blänka till.
Inte helt oväntat är det Glans och Batra som får bära denna långfilm, vilken regisserats av Mikael Syrén, som även stod för TV-serien. Riktigt vem som efterfrågat denna oväntade bioversion vet jag inte, men här är den.

De starkaste figurerna i TV-serien var Magnus (Glans), hans fru Frida (Vanna Rosenberg), och vännen Ulf (Batra), som i den här filmen skaffat sig en ny fru - en kvinna som inte heter någonting (hon är "Ulfs fru"), men som spelas av Klara Zimmergren. Den mesige och tafatte Magnus och Frida har problem i sitt förhållande, och för att råda bot på detta tänker de resa utomlands. Även kompisen Jenny (Rachel Mohlin) tänker ge sig iväg, eftersom hon har träffat sitt livs kärlek - en norrman med eget flygplan (Mads Ousdal). Dessa planer ställer dock till problem. Varje år brukar detta gäng åka till en stuga i Laholm tillsammans med Ulf, som älskar Laholm över allt annat och som är beredd att gå över lik för att få åka dit.
Ulf chockas när ingen vill följa med till Laholm - stugan är ju redan bokad! Ulf blir desperat och drar till med att han har cancer och kommer att dö när som helst, och hans sista önskan är att få åka till Laholm. Så, de övriga ser ingen annan lösning än att åka till den där tradiga stugan en sista gång.

Väl där följer en del incidenter och komiska förvecklingar. Den otroligt blyge Magnus råkar flera gånger av misstag visa sig naken för okända människor och blir efterlyst som blottare. Frida vill skilja sig. Jenny, som inte vill ha barn, konstaterar att den perfekte norrmannen genast vill ha massor av barn. Ulfs fru, som alltid ler och verkar vara lite bakom flötet, planerar sitt nya, bättre liv efter Ulfs bortgång. Norrmannen visar sig vara läkare och ordnar fram cellgifter och mediciner Ulf tvingas ta. Jag undrar varför de här människorna är vänner och umgås till att börja med.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM innehåller en massa väldigt roliga repliker. Verkligen. I sitt testamente har Ulf skrivit att alla hans tillhörigheter ska gå till Sverigedemokraterna. Johans Glans är jätterolig. Fast frågan är om det är rollfiguren Magnus som är rolig, eller om vi skrattar därför att vi gillar Glans.

... För som helhet haltar den här filmen mer än betänkligt. Det finns ingenting som motiverar varför detta ska biovisas. Om man nu gör en biofilm, varför inte bemöda sig att få det att se ut som en biofilm också? Men icke, filmfotot håller samma gamla platta TV-klass. Om ens det. Men förutom fotot haltar även resten. Det finns ingen som helst tajming i skämten och agerandet - folk säger roliga saker, och så följer en liten paus som om vi ska skratta och hinna skratta färdigt.
Handlingen funkar inte heller, i synnerhet inte när man går till överdrifter som inte funkar i Skatans universum. Det är roligt att Jenny och Norrmannen går på ett lågprisvaruhus som heter Fritzl och som har samma logga som Lidl, men det blir bara dumt när man ska skoja om hur värdefull den norska valutan är och det går att betala varor för flera tusen svenska kronor med ett norskt mynt.

Slutscenerna med flygplan och fallskärmshoppning blir också i fånigaste laget. Cancerskämt är aldrig kul. Manuset har visst skrivits av de medverkande skådespelarna och Syrén.

Klipper man ihop allt som är roligt i filmen får man ungefär en halvtimme. Med andra ord får man ett normallångt TV-avsnitt. Klipper man bort ännu mer, blir det riktigt roligt. Filmens trailer (som totats ihop av min gode vän Johannes Pinter) fick mig att skratta.

David Batras roligaste figur, gubben som alltid står i hissen, medverkar bara i en scen. Den funktionshindrade komikern Jesper Odelberg medverkar i en scen, i vilken han hamnar i slagsmål med Magnus (som är så mesig att han druckit sig full på Baileys). Odelberg skriker och svär och visar sig vara ett råskinn som ger Magnus rejält med spö. Jag vet allvarligt talat inte om detta är roligt eller ej, däremot är det rätt coolt att se något slags actionscen vari den ene kombattanten är CP-skadad och sitter i rullstol. En unik scen.

KVARTERET SKATAN RESER TILL LAHOLM är för säkerhets skull inspelad på Gotland, och nej, jag tror inte att detta kommer att bli en kioskvältare.







(Biopremiär 16/3)