Visar inlägg med etikett Rönnquist och Rönnquist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rönnquist och Rönnquist. Visa alla inlägg

tisdag 10 april 2012

Konst: The Illustration Project

Jeanette Winterson, "Lighthousekeeping" 
För mig är Niklas Asker främst serietecknare. Något som antagligen beror på min bakgrund i seriebranschen. För andra är Asker mest känd som illustratör.
Oavsett vilket, är Asker ganska unik i dagens Konstsverige. Han ägnar sig åt en typ av måleri man sällan ser idag. Jag besöker samtliga av Malmös gallerier med jämna mellanrum, och alldeles för ofta lämnar jag dem rätt likgiltig. Ibland är det bara tråkigt. Ibland är det snarare konstigt och obegripligt än bra, dåligt eller tråkigt. Ibland är det bra, men likförbannat tråkigt. Och jag gillar inte när konstnärer förklarar vad det är de gjort - än mindre när de gör det efter att jag själv betraktat verken och skaffat mig egna intryck. Ni skulle bara veta hur ofta det händer att konstnärer dödar sina egna utställningar.
Men så kommer Niklas Asker som en frisk fläkt. En kille som både är skrämmande skicklig rent tekniskt och vars målningar faktiskt kommunicerar med mig på ett sätt jag sällan upplever.
Fram till den 29:e april ställer Asker ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö (Isak Slaktaregatan 3) och under rubriken "The Illustration Project" leker han med definitionen av illustration och konst. Illustration kan inte vara konst, anser en del. Skitsnack, säger jag. Visst fan kan det vara konst. Jag har större delen av livet ägnat mig åt olika kulturyttringar som vissa inte klassificerar som konst. Jag har aldrig förstått varför.
Virginia Wolf, "A room of one's own"
Asker har läst nio romaner inför sitt projekt. En av dem är Haruki Murakamis "1Q84" (vilket tydligen var en pers). Till var och en av dessa har han sedan gjort en oljemålning som beskriver hans intryck av boken. På ett podium framför varje tavla ligger romanen - köper man en tavla får man minsann boken på köpet! På sätt och vis är det här illustrationer. Framför allt är det konst.
Den första jag tänker på när jag ser Niklas Askers måleri, är Dave McKean, åtminstone när det gäller ett par av bilderna (bland annat den jag tycker bäst om). McKean är en av de där som slog igenom stort under 1980- och 90-talen, när det plötsligt blev populärt med målade serier. Och ja, McKean är en av de som inspirerat Asker. Jag vill dock inte hävda att Asker sitter hemma i ateljén och försöker imitera en gammal idol. Han bjuder istället på något helt eget.
Jag har själv inte läst böckerna Asker illustrerat. För min del är illustrationsmomentet nästan överflödigt, bilderna fungerar alldeles utmärkt på egen hand. De skapar historier, jag skapar historier. Jag hör ljud när jag tittar på bilderna, jag känner dofter och klimat. Som jag skrev ovan: målningarna kommunicerar med mig, jag interagerar med dem. Jag dröjde mig kvar ovanligt länge på galleriet.
Inte blir det sämre av att bilderna är både snygga och vackra. Med få undantag är det här målningar jag skulle kunna tänka mig ha hängande på väggen. Det är det sällan jag tycker.
Titta inom Rönnquist & Rönnquist när ni ända är i de krokarna.

söndag 11 december 2011

Konst: När gav du din fru en äkta Lill-Babs senast?

Petter - som Lill-Babs ser honom
Härommånaden berättade Henrik Rönnquist, som har Galleri Rönnquist & Rönnquist på Isak Slaktaregatan i Malmö, att han i december skulle ställa ut konst skapad av kändisar. Och inte vilka kändisar som helst - det handlar om de medverkande i förra säsongen av TV-programmet SÅ MYCKET BÄTTRE. Lill-Babs, Petter, Lasse Berghagen, Christer Sandelin, September, Plura och Thomas Di Leva. Detta lät ju onekligen mycket märkligt - och märkligt lockande. Lill-Babs? Tavlor?
Visst har jag stött på verk av målande kändisar förr. Tony Curtis var onekligen en skicklig konstnär. Paul Stanley säljer nog mest på sitt namn. De tavlor av Ulf Lundell som Rönnquist & Rönnquist ställde ut för en tid sedan var inget vidare, men karln kan bättre.
Men Lill-Babs? Petter?
Igår, den 10:e december, var det vernissage.
Jag har aldrig sett det här TV-programmet, men tydligen hade de meverkande i ett avsnitt fått i uppdrag att måla av varandra - och det är dessa porträtt som nu ställs ut; en rad grafiska blad. Och allvarligt talat är det inte så pissnödigt. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men det framgår med all önskvärd tydlighet att även om de flesta av de medverkande inte är målande konstnärer, så är de bildmässigt begåvade. För att uttrycka sig lite klyschigt - det har väl med den där kreativa ådran att göra.
Christer Sandelin - som Petra "September" Marklund ser honom
Thomas Di Levas porträtt av Lasse Berghagen liknar kanske mest Ingvar Carlsson - innebär detta att Ingvar Carlsson liknar Lasse Berghagen?
Förutom dessa porträtt, visas ytterligare en rad verk av Plura och främst av Sandelin, vilka ägnar sig åt måleri och bildkonst även när de inte blir tvingade i ett TV-program. Plura arbetar i en rätt slagkraftig naivistisk stil, medan Sandelin bland annat gjort en rad pastischer på David Bowies skivomslag, på vilka Sandelin bytt ut Bowies ansikte mot sitt eget - något det faktiskt tar ett tag att upptäcka. Det är onekligen skickligt gjort.
Tycker jag att den här utställningen är bra eller dålig? Nej, den är inte dålig. Däremot är det förstås inget jag personligen skulle vilja ha på väggen. Bilderna ger mig absolut ingenting, det hela är mest en kul grej - och det mest bestående intrycket är att, jösses, nu har man varit på galleri och kollat in en äkta Lill-Babs.
Utställningen "De blev vänner" pågår 10 december 2011 – 8 januari 2012.

söndag 12 december 2010

Konst: Ulf Lundell fläskar på

Lördagar är ju som kanske är bekant vernissagedagar här på TOPPRAFFEL!. Ja, inte bara här, utan i hela Malmö. Gallerierna öppnar ju inte på lördagar bara för att TOPPRAFFEL!s eleganta redaktion kommer på besök.

Således var det dags för ännu en vernissagerunda igår - om än en väldigt kort sådan. Det hölls nämligen bara en vernissage igår. Henrik på Rönnquist & Rönnquist slog upp dörrarna för att förevisa galleriets nya attraktion - vilken säkert lär locka en hel del nyfikna. Övre våningen upptas nämligen av verk av Ulf Lundell.

Nej, han var där inte själv, Lundell. Det är han visst aldrig. Henrik Rönnquist berättade att han jobbat med Lundell sedan 1992, men aldrig träffat honom.

Vaddå, gillar du Ulf Lundell? Det trodde jag inte! utbrister kanske du medan du trycker i dig en macka med stekt falukorv och grovkornig senap.

Och utbrister du detta, tror du rätt. Jag har aldrig gillat Ulf Lundell. Om man nu ska lyssna på Springsteen-rock, varför då inte lyssna på Bruce Springsteen? Istället för en svensk imitatör. Och Springsteen sjunger ju betydligt bättre. Jag har alltid irriterat mig på Lundells röst och intonation.

Hans böcker, då? Jag har bara läst "Jack", som råkar vara hans debut från 1975. Jag läste den mest för beskrivningarna av Stockholms porrklubbar. Han skriver väl bättre än han sjunger, men hans produktion intresserar mig inte alls. Eller kanske är det så att min inställning till människan kraftigt påverkar mitt intresse för verken. Ungefär som Oliver Stone.

Nå.

Men hur är Ulf Lundell som konstnär, då?

I galleriets främre rum hänger målningar. Eller är collage ett bättre ord? I vilket fall är de flesta av de här under all kritik.

Oftast handlar det om collage Lundell har kletat färg på. Och jag får inte riktigt ihop det. Han har klippt och klistrat ur olika tidningar, och det verkar inte finnas något större sammanhang mellan urklippen. Det känns som om han har klippt lite på måfå, saker han kanske tyckt varit kul. Jag vet inte. Det känns allt annat än genomtänkt. Jag får intrycket att han producerat alla dessa tavlor väldigt snabbt. Ett par av dem; de med flest och tjockast lager oljefärg, kanske aningen effektiva (åtminstone betraktade på håll), men som helhet känns det som att det egentligen knappt finns något att titta på i rummet.

I det bakre rummet; köket, blir det bättre. Där hänger nämligen Lundells grafiska blad. Till skillnad från oljemålningarna/collagen, är dessa återhållsamma och ibland direkt minimalistiska. Här fanns ett par jag tyckte riktigt bra om, till exempel en liten, väldigt stiliserad gitarr mot en stor, vit yta - och försedd med en enorm autograf. Bilden är bättre än min usla beskrivning av den.

Tar man sedan trappan ner till källaren väntar ytterligare en utställning. Där nere, där det är så lågt i tak att jag måste böja mig för att komma genom dörröppningarna, begår 23-åriga Paulina Sjölin sin debut. Rätt kaxigt: första gången hon ställer ut, gör hon det tillsammans med Ulf Lundell. Och spontant tycker jag att hon är bättre än den gamle rockern.

Det Sjölin sysslar med är varken nytt eller unikt. Tvärtom känns det ganska vanligt, till och med banalt. Det är grafiskt tilltalande bilder med väldigt tydliga budskap, om än med en rätt kluven helhetsbild. Budskapen - ofta utskrivna med ord - ska väl vara lite rebelliska och ifrågasätta det gamla vanliga; klasstillhörigheter, könsroller och så vidare, you know the drill. Och för att skapa en kontrast, sätts texterna intill mer eller mindre halvnakna brudar.  Glam och punk samtidigt. Eller porr och feminism.


I det här fallet innebär det att (de ganska klyschiga) budskapen blir osynliga. Åtminstone för mig. I synnerhet som jag har en känsla av att Sjölin gillar de småporriga brudarna på bilderna. Jag tror nog att hon skulle vinna på att enbart ägna sig åt att måla brudar och skita i budskapen, som väl ändå ingen bryr sig om.