Visar inlägg med etikett Psycho. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Psycho. Visa alla inlägg

söndag 31 oktober 2010

Idag för exakt 50 år sedan

Halloween är ju en rätt fånig företeelse - här i Sverige. Jag vet inte. Jag borde ju gilla grejen. Men att importera en amerikansk tradition på 90-talet och sedan inte riktigt veta hur man ska fira det hela, eller ens när eller varför, är bara dumt. (Och herregud, det räcker ju med att slänga in någon av ALLA HELGONS BLODIGA NATT-filmerna i DVD-spelaren för att se textskyltar som tydligt deklarerar "OCTOBER 31")
Jag läste för en stund sedan i Sydsvenskan att PSYCHO hade Sverigepremiär detta datum för exakt 50 år sedan.
Intressant sammanträffande. Jag gissar att det var en ren slump, 1960 hade nog väldigt få svenskar hört talas om Halloween.
PSYCHO figurerar dessutom på förstaplatsen på Rotten Tomatoes lista över de 50 bästa skräckfilmer som gjorts. Och det stämmer. PSYCHO är och förblir den bästa skräckfilm som gjorts.
Bland det mest intressanta är att filmen, trots att den är så pass gammal som den är, svartvit och, tja, omodern i skådespeleriet, fortfarande upplevs som otäck av de (flesta) som ser den för första gången. Jag minns när jag själv såg PSYCHO för första gången i början eller mitten av 1980-talet; jag var väl 15, 17 år eller så, och det enda jag visste var att Janet Leigh skulle mördas i duschen. Jag visste inte när, varför och av vem.
Min yngre syster såg filmen först på 90-talet och skrämdes även hon, eftersom hon inte heller kände till något om handlingen (hon är dessutom noll intresserad av skräck). Jag har hört liknande stories av flera andra.
Och vi som är trogna fans fortsätter att se om filmen, om och om igen. För att få återuppleva alla detaljer vi älskar - fallet nerför trappan, uttalet av Arbogast, trippelexponeringen på slutet - och för att upptäcka nya.
...Och varje gång retar vi oss på den fullkomligt onödiga förklaringen på slutet.

måndag 20 juli 2009

Retro-DVD: Duellen

RETRO-DVD: DUELLEN (Universal)

Avdelningen för Jävligt Spännande Filmer: Det finns en rad spänningsfilmer jag kommer ihåg när jag såg dem första gången, oftast under 1980-talet och alltid utan att veta något om handlingen, något om eventuella överraskningar, även om jag oftast kände till filmerna. PSYCHO, till exempel. Det enda jag visste om den, var att Janet Leigh skulle bli mördad i duschen. Jag hade INGEN aning om filmens Stora Överraskning och om att Leigh skulle stryka med innan halvlek. Jag höll på att skita knäck när jag såg filmen, sittande ensam ni TV-rummet hos släkten i Sävedalen. Och då var jag ändå i sjuttonårsåldern eller så (jag tror inte filmen TV-visades innan mitten av 80-talet, fast jag kan ju ha fel). Vidare har vi Dan Curtis' TV-film om Dracula med Jack Palance i huvudrollen (fast den är inte lika spännande idag), vi har Robert Wises DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (jag tror jag skrek till på ett ställe) och så har vi Argentos DEEP RED och dess slutscen där mördaren avslöjas på ett raffinerat sätt.
 Och så har vi Steven Spielbergs bästa film - DUELLEN.
 Jag skulle gissa att de flesta vill ha HAJEN till att vara Spielbergs bästa film, men HAJEN tillhör mitt livs största besvikelser - herregud, det var ju en vanlig sketen haj, och ingen Godzillastor firre som slukade kryssningsfartyg hela, vilket jag som liten gosse fått för mig.
 DUELLEN, däremot. Än en gång satt jag ensam i TV-rummet på vinden, antagligen sent en fredag- eller lördagkväll, och det torde ha varit mitten av 80-talet. Det enda jag visste om filmen, var att Dennis Weaver - min barndoms hjälte i TV-serien McCloud - tydligen skulle jagas av en psykopatisk lastbilschaufför, och att Steven Spielberg regisserat. I mitten av 80-talet hade jag dock hunnit se en hel rad Spielbergfilmer, så den snubben var ingen nyhet för mig.
 Spielberg hade regisserat ett par avsnitt av några TV-serier, när han 1971 tog sig an DUELLEN; en långfilmslång TV-film baserad på en novell av legendariske Richard Matheson (som intervjuas på bonusmaterialet) ur ett nummer av Playboy. I Europa gick filmen upp på bio i en version som förlängts med ett par scener för att inte kännas alltför kort, och det är denna version som finns på den här DVD:n.
 Dennis Weaver, denne alltid så sympatiske man, spelar en handelsresande som plötsligt och helt utan anledning jagas av en gigantisk lastbil som försöker köra ihjäl honom. Det är allt. Större delen av de 86 minuterna består av att Weaver jagas. Man får aldrig se den mystiske lastbilschaffisen, man får aldrig veta vad han är ute efter. Och det är jävligt spännande. I synnerhet om man aldrig har sett filmen tidigare. Som den gången när jag satt ensam på vinden en sen kväll. Jag hade hjärtat i halsgropen. Jag svettades lika mycket som Dennis Weavers rollfigur. Och hade vi fått se den mordiske förföljaren, hade säkert denna skräckstämning försvunnit helt och hållet.
 Steven Spielberg får göra hur många SCHINDLERS LIST, JURRASIC PARK, ET och HAJEN han vill, men han kommer aldrig att bli bättre än han var när han debuterade med denna minimalistiska thriller.

 Dessutom hade ju Dennis Weaver mustasch.