Blu-ray/VOD: Southern Comfort

SOUTHERN COMFORT (Studio S Entertainment)

Walter Hills SOUTHERN COMFORT hette INKRÄKTARNA på bio och video i Sverige. Jag har sett den några gånger sedan den kom 1981, men  nu är det nog ett par decennier sedan jag senast såg om den. Alldeles nyligen släpptes den på Blu-ray, och jag har tagit en ny titt på den. Jag kom förstås ihåg vad filmer handlar om, vilka som är med, och jag mindes några specifika scener - men, det var en viktig detalj jag fullkomligt glömt bort.

Laguppställningen i SOUTHERN COMFORT är smått fantastisk. Filmen är som något slags uppslagsverk över de hårdaste och/eller mest karismatiska manliga skådisarna på 1980-talet. Dessutom var många av de medverkande förhållandevis nya i branschen. Keith Carradine står först i rollistan, och han hade medverkat i en hel drös filmer innan SOUTHERN COMFORT. Powers Boothe, däremot, hade inte gjort så mycket, han var mest känd som Jim Jones i miniserien från 1980 om densamme. Fred Ward hade medverkat på film och TV sedan tidigt 70-tal, men det var först i den här filmen många fick upp ögonen för honom. Peter Coyote hade filmdebuterat ett år tidigare. I filmen medverkar även TK Carter, Lewis Smith, Brion James och Sonny Landham. Kvinnor är förpassade till statistroller under slutscenerna.

SOUTHERN COMFORT brukar påstås vara en allegori över Vietnamkriget, något Walter Hill säger inte stämmer - enligt honom är det bara en spännande film, inget mer. Vad filmen definitivt är, är en variant på DEN SISTA FÄRDEN.

Filmen utspelar sig 1973 i Louisianas träskmarker. Ett gäng hemvärnsgubbar är ute på en övning, när de plötsligt måste ta sig över en å. De får den mindre bra idén att de kan sno några kanoter av den lokala cajunbefolkningen. När kanoternas ägare, några jägare, dyker upp får en av soldaterna en ännu sämre idé: för att skoja skjuter han på jägarna med lösa skott. Jägarna vet förstås inte att det är lösa skott, så de skjuter tillbaka och dödar befälhavaren. Kanoterna kantrar.

Därefter jagas hemvärnsmännen genom träsket. Soldaterna vill hämnas, så de lever jävel ett tag, men de går vilse och dödas en i taget av förföljarna.

Jag mindes SOUTHERN COMFORT som jättebra - men efter att jag sett om den är jag lite mer tveksam. Den detalj jag fullkomligt glömt bort är nämligen det faktum att samtliga huvudpersoner, "hjältarna", är extremt osympatiska. De beter sig som svin, några av dem är idioter. Inget av det som sker i filmen hade hänt om de inte betett sig som idiotiska svin. Bland annat hittar de en jägare i träsket, de vet inte om han var med när befälet sköts ihjäl eller ej, men de bryr sig inte, utan misshandlar honom ändå, och spränger hans bostad i luften. Hemvärnsgubbarna förtjänar att råka illa ut.

... Och därför tycker jag inte att filmen blir särskilt spännande. Det är svårt att känna något för soldaterna.

Dock det detta förstås en slagkraftigt gjord film, det är väldigt tydligt en Walter Hill-film. Filmen är brutal, den är snyggt gjord, Ry Cooder står för musiken, och det går inte att klaga på skådespelaruppbådet. Det är svårt att göra sådana här filmer nuförtiden, eftersom det är svårt att samla ihop ett liknande gäng skådisar. 

Innan jag såg om SOUTHERN COMFORT tänkte jag att jag nog kommer att sätta en fyra på den här - men efter lite tvekan får det bli en trea.

För övrigt hoppas jag att fler Walter Hill-filmer släpps på Blu-ray - till exempel den stenhårda I RÄTTVISANS NAMN (dvs EXTREME PREJUDICE), som är svindyr på utländsk Blu-ray.

    

Bio: Frank Miller's Sin City: A Dame to Kill For

Foton: Rico Torres © 2014 Maddartico Limited. All Rights Reserved

Det är onekligen svårt att gilla Frank Miller nuförtiden. Den forne mästaren har gjort bort sig lite för mycket den senaste tiden. Men det går inte att komma ifrån att han är den serieskapare som betytt mest för mig - åtminstone när det gäller serieberättande. När Miller slog igenom med Daredevil i början av 1980-talet gjorde han superhjälteserier som inte liknade något vi sett tidigare, och han producerade mästerverk och klassiker som "The Dark Knight Returns" och "Batman: Year One". 1993 började han att teckna Sin City-sviten; en hyllning till pulplitteratur och hårdkokta deckare i allmänhet och till Micket Spillane i synnerhet.

Men han har alltid haft kontroversiella politiska åsikter och på senare år har saker och ting spårat ur - för att kulminera med 2011 års "Holy Terror", ett hatiskt, nyanslöst angrepp på islam. Frank Miller själv verkar dessutom ha förvandlats till en skugga av sitt forna jag; jag vet inte om han drabbats av någon sjukdom, eller om han bara blivit gammal och bitter, men det är svårt att känna igen honom.
Jag läste förstås Sin City då för tjugo år sedan; jag tyckte att det var en extremt cool serie, och albumet "A Dame to Kill For" recenserade jag i NST när det kom 1994, men jag har inte läst samtliga serier i sviten - och jag har inte läst om dem. Och jag har inte heller sett om Robert Rodriguez filmatisering sedan pressvisningen i Cannes 2005.

Sida ur originalserien. I filmen gör Ray Liotta den här gubben.

Det tog alltså nio år för uppföljaren att se biografsalongernas mörker - betydligt längre tid än planerat, beroende på allehanda strul. Och när nu filmen slutligen fick premiär floppade den första helgen i USA och fick ganska risiga recensioner. Således hade mina förväntningar sänkts när jag bänkade mig på pressvisningen. Till saken hör att jag verkligen älskade den första filmen.

FRANK MILLER'S SIN CITY: A DAME TO KILL FOR, som den fullständiga titeln lyder, består av fyra episoder, varav två är nya och har skrivits av Miller direkt för filmen - och för regin står både Rodriguez och Miller. Den längsta episoden bygger på albumet filmen döpts efter. Eva Green spelar Ava Lord, damen man kan döda för, en femme fatale utan like. Josh Brolin är Dwight (som spelades av Clive Owen förra gången), hårdingen som förälskat sig i henne, något man helst bör låta bli. Folk dör som flugor i hennes närhet och deras relation utmynnar i ett blodbad - vilket gäller alla episoder.
Mickey Rourke är tillbaka från första filmen som Marv, en bjässe som är världens hårdaste karl, i delen som baserats på "Just Another Saturday Night", Joseph Gordon-Levitt är Johnny, en smooth korthaj som spelar skjortan av den onde senatorn Rourke (Powers Boothe), vilket man inte gör ostraffat. Denna episod är nyskriven, liksom den om strippan Nancy (Jessica Alba), som hämnas sin älskade Hartigans (Bruce Willis) död.

De amerikanska kritikerna får säga vad de vill - men jag kom på mig med att gilla den här filmen. Visst, det känns kanske inte så nytt och fräscht längre, men det är otroligt snyggt att det inte spelar någon roll. Liksom förra filmen, är detta en svartvit film som både försöker efterlikna Millers seriesidor och klassisk film noir. Skådisarna agerar mot green screens; miljöer har stoppats in digitalt. Och jo, jag tycker fortfarande att det ser läckert ut. Den här gången är det dessutom i 3D - men det fick inte jag uppleva, eftersom pressvisningen var i 2D tack vare ett misstag från distributörens sida.

A DAME TO KILL FOR är groteskt våldsam; den är ibland osannolikt våldsam, men precis som allt annat i filmen, är ultravåldet artificiellt. Folk skjuts, misshandlas och får kroppsdelar avhuggna, men det känns aldrig någonsin realistiskt - det är bara estetiskt tilltalande och coolt. Dialogen är lika artificiell den - jag gillade förstås skräpiga pocketdeckare när jag växte upp, det gör jag fortfarande, och all dialog och alla inre monologer (det är mycket "hårding läser högt ur sin dagbok" här) är stiliserade pastischer. Folk pratar korthugget och tufft, de spottar ur sig replikerna. Filmmusiken doftar cigarrettrök och bourbon.

Den första filmen fick utstå mycket kritik för sin skildring av kvinnor. De moralister som satte kaffet, eller snarare biopopcornen, i halsen förra gången, lär väl implodera den här gången. Jag kommer osökt att tänka på presskonferensen i Cannes 2005 (min rapport från den kan du läsa HÄR). Plötsligt - och inte helt oväntat - ville en kvinnlig, tysk journalist ställa en fråga: "Mister Miller! Vaj are there zo many naked vimmen in your movie?". Frank Miller suckade uppgivet och sa "Because I'm a guy!". När han skapade Sin City ville han att alla män skulle vara tuffa, kvinnorna sexiga och bilarna snygga. Alla genrens klyschor skulle utnyttjas och drivas till sin spets. I den nya filmen känns det som om Eva Green gör mer än hälften av alla sina scener helnaken. Jag sticker inte under stol med att jag gick loss på detta - även om det innebar att jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen. Påfallande många scener inleds med en närbild på någon bruds rumpa, vilket säkert retar en del. Av någon anledning klär Jessica Alba aldrig av sig under sina strippnummer. I handlingen finns även Gail (Rosario Dawson) och hennes stenhårda brudgäng, vilka samtliga struttar runt i värsta S/M-utstyrslarna medan de glatt dödar folk till höger och vänster.

I filmen ser vi även Ray Liotta i en liten svinig roll, Lady Gaga är en sympatisk servitris i en kort scen, Stacy Keach liknar närmast Jabba the Hut i den enda scen han medverkar, och Christopher Lloyd dyker upp som galen läkare. Det är lite synd att Bruce Willis, som spelar spöke, medverkar i så få scener, men å andra sidan visar sig Gordon-Levitt funka alldeles utmärkt, han ser ut att vara plockad direkt ur en noirfilm från 1940-talet.

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR är inte lika bra som den första filmen, men jag ska inte klaga. Det här är hårt. Filmen är så stenhård att man kan öppna kokosnötter med den. Det är otroligt flott, i det här fallet är ytan verkligen allt; och för en gångs skull funkar det. Och som bekant görs det alldeles för få stenhårda filmer nuförtiden, då allting helst ska vara PG-13, urvattnat, osexigt, och ha trista tvåltollar som, öh, Kellan Lutz och liknande i rollerna.

Frank Miller själv dyker upp på en TV-skärm i en scen.

En scen är knyckt, säkert medvetet, från Mickey Spillanes "Hämnden är min", den första Mike Hammer-boken. Jag väntade dock förgäves på replikskiftet "How could you?" - "It was easy."

(Biopremiär: 29/8)

DVD: MacGruber

DVD: MACGRUBER (Nordisk Film)

Något av det jobbigaste eller pinsammaste eller tristaste man kan titta på, är komedier som inte är roliga. I synnerhet filmer där de på duken hela tiden anstränger sig till bristnings-
gränsen för att det ska bli fruktansvärt kul, medan vi i publiken mest gapar och undrar vad i helvete det är vi tittar på. Typexempel är till exempel EPIC MOVIE och liknande, totalt misslyckade parodier.

Riktigt så illa är det inte ställt med MACGRUBER, en film som inte gick något vidare på bio i USA och mest blev omskriven som vulgär och osmaklig.

MACGRUBER bygger på en sketchfigur ur SATURDAY NIGHT LIVE spelad av Will Forte (som även står för manus till den här filmen), och jag har aldrig sett honom tidigare. Men ja, detta är alltså ännu en film baserad på figurer från SNL - de börjar bli en hel del nu. I vissa fall blir resultaten bra - som fallet var med WAYNE'S WORLD-filmerna - men i de flesta fall blir det ... inte bra.

I den här långfilmen, regisserad av Jorma Taccone (pluspoäng för finsk-italienskt namn!), spelar Val Kilmer (mer lik Steven Seagal för varje film) superskurken Dieter von Cunth. Cunth har stulit en kärnvapenmissil som han tänker avfyra mot Washington DC, och överste James Faith (Powers Boothe) inser att bara en man kan stoppa Cunth - 80-talshjälten MacGruber.

Problemet är bara att MacGruber drog sig tillbaka för tio år sedan efter att Cunth dödat hans blivande fru under bröllopsakten. Nu lever MacGruber som munk i Rio Bamba i Equador. Först vägrar MacGruber åta sig uppdraget, men självklart kommer han på bättre tankar och gräver upp sin gamla outfit från 80-talet och klipper hockeyfrilla.

MacGruber samlar ihop ett gäng superhårdingar från förr - alla utom en, som stryks från listan, eftersom han blivit bög. Dock råkar hela teamet av misstag spränga sig själva i luften på väg till planet som ska ta dem till Cunth. Därför förses MacGruber med två nya assistenter - Vicki St Elmo (Kristen Wiig) och löjtnant Dixon Piper (Ryan Phillippe), två personer som inte har så mycket till övers för MacGruber och dennes aldrig särskilt logiska planer och handlingar, som till exempel hela tiden berätta för skurkarna var han befinner sig.

På flera sätt påminner filmen MACGRUBER om Johan Wanloos webserie Rock Manlyfist. Det här skulle kunna ha varit en film om Manlyfist. Det är bara det att Wanloo lyckas med sin parodi på 80-talets actionhjältar, medan Forte och Taccone inte verkar veta vad som är roligt eller ej.

Den märkligaste detaljen är att MacGruber, som aldrig använder sig av vapen, ska vara något slags variant på McGyver, men istället blir en Ramboparodi. MacGruber beter sig ibland som Rambo och filmen innehåller enorma mängder blodigt, realistiskt våld. Vi pratar inte Monty Python-splatter, utan typiskt, "seriöst" actionsplatter. Och det är förstås inte roligt. Visst, det kan vara roligt när Seagal går för långt i någon av sina filmer; jag skrattar alltid åt MARKED FOR DEATH, men ultravåld hör inte hemma i en rak komedi.

Språket är genomgående väldigt grovt och det är samma sak där - jag tycker inte att det är roligt med folk som konstant är fula i mun. Jag får intrycket att filmens upphovsmän främst är ute efter att chocka pryda amerikaner.

Rent allmänt faller de flesta skämt i filmen platt till marken. Det är minsann inte mycket som funkar.
Men jag vågar dock ge filmen en gentil tvåa i betyg. För de grejor som trots allt funkar är kul. Det är kul när MacGruber står barbröstad och spelar saxofon i blått motljus i inledningen. Det är roligt när MacGruber samlar ihop sitt gäng superhårdingar. Och MacGrubers speciella avledningsmanöver är otroligt rolig - han klär av sig naken och sticker upp en sellerikvist i röven för att förvirra fienden.Ja, och så uppskattar jag att få återse Powers Boothe.

Ryan Phillippe ser nästan generad ut i alla sina scener. Jag förstår honom. MACGRUBER är ingen film att prioritera.

Det är lite synd om dagens unga killar

Jo, det är det. De växer ju upp och tror att en actionhjälte på bio ska se ut som Matt Damon. De låter sig intalas att Zac Efron är ett estetiskt ideal. De har helt missat tiden när Amerika var tufft. Och de kommer aldrig att förstå hur hårt det är att vara medelålders med mustasch.
När jag var ungdom på 1980-talet, var det ju sådana här grejor man tittade på:

Notera att denna teasertrailer ju blir ännu tuffare eftersom den återanvänder soundtracket från RAMBO. Just den här filmen är så jävla stenhård, att Statens Biografbyrå klippte bort alla actionscener. Här är den egentliga trailern:

Inte nog med att alla rollfigurerna har tuffa namn, till och med skådespelarna har tuffa namn.

...Och när man gick och hyrde videofilm, till exempel på Vlado Video, kom man hem med sådant här:

Det skulle aldrig dagens unga killar göra.