Bakomfilm

Här är en väldigt kort behind the scenes-film från kommande svenska skräckfilmen MARA. Det händer absolut ingenting. Men ändå. Här är den:

Konst: Little Theatre of Gestures (Kummel med Hemmel)

I fredags invigdes en ny utställning på Malmö Konsthall; Little Theatre of Gestures, och jag bevistade pressvisningen dagen innan och fick en guidad rundtur. "Utställningen Little Theatre of Gestures handlar om förändringar. Små förändringar. De förändringar vi gör med oss själva eller i vår omgivning. Utställningen försöker utforska och studera det sätt på vilket vi visar upp dessa förändringar, det teatrala i objekt och kroppar, på scen och i vardagslivet." Så står det i programförklaringen, vilket inte sa mig någonting alls när jag läste pressutskicket. Efter att ha sett utställningen kan jag inte säga att jag blivit så mycket klokare. I samarbete med Basels konstmuseum ställs verk av nio konstnärer ut - och det hela är väldigt splittrat. Så pass splittrat att jag oftast mest stod och tänkte "Jaha?". Vad som är lite roligt, är en man som när han som ung såg en John Wayne-film blev så besatt av vilda västern, att han åkte dit för att leva som cowboy, vilket han misslyckades med. Han tröttnade efter en månad, och gjorde en rad bilder som på en och samma gång visar upp drömmen och misslyckandet. Videokonst är något jag inte begriper mig på. Vad är det för skillnad på en vanlig, pretentiös kortfilm och videokonst? Tja, om filmen visas i en monitor på en konsthall är det tydligen videokonst. Här fanns flera exempel på detta. En irländsk konstnär hade tagit en artikel ur Playboy från 1960-talet, då tidningen var förbjuden på Irland. Texten är en diskussion mellan några människor; de pratar om sexuella böjelser. Konstnären har placerat några skådespelare i en kåk på Irland och låtit dem spela upp dialogen från Playboy. En rätt kul idé, dock förpackad och presenterad på ett irriterande prettosätt. En tysk kvinna gör konst av vardagsföremål. Två strykjärn som fungerar som brödröst. En kläpp från en kyrkklocka stående mot en vägg. En gummibåt som pumpas upp med hjälp av ett pianodragspel är riktigt kul, medan ett verk som enbart består av en pocketdeckare med en ihjälslagen mygga på (!) förtjänar utvisning. En japan hade slängt ut något slags mattor (eller var det isolering?) i en hög på golvet. Japanen själv pratade om sitt verk, men jag hörde absolut ingenting. En tysk kvinna hade satt ihop en avdelning om Selma Lagerlöf och dennas korrespondens med en av sina kvinnliga brevvänner. Tyskan pratade om det här på ett sätt som gjorde det hela tråkigt och ointressant. En mexikan tillverkade på 1940- och 50-talen visitkort med olika yrkestitlar och lät sedan fotografera sig själv i dessa yrkesroller, vilket är rätt kul. En vägg består av tavlor som aldrig blir färdiga, konstnären avslutar aldrig sina verk, utan bara fortsätter att måla. Flera saker på utställningen är säkert roligare än de framstod som, då hela inramningen andas konstlat allvar. Det hade varit roligare om konstnärerna var mer tjoflöjt och inte pratade om sina grejor som gällde det liv och död. På presslunchen som följde på visningen serverades kummel och jag hade den trevlige Jan Hemmel (regissör till HURVAMORDEN!) till bordet.

Retro-DVD: Duellen

RETRO-DVD: DUELLEN (Universal)

Avdelningen för Jävligt Spännande Filmer: Det finns en rad spänningsfilmer jag kommer ihåg när jag såg dem första gången, oftast under 1980-talet och alltid utan att veta något om handlingen, något om eventuella överraskningar, även om jag oftast kände till filmerna. PSYCHO, till exempel. Det enda jag visste om den, var att Janet Leigh skulle bli mördad i duschen. Jag hade INGEN aning om filmens Stora Överraskning och om att Leigh skulle stryka med innan halvlek. Jag höll på att skita knäck när jag såg filmen, sittande ensam ni TV-rummet hos släkten i Sävedalen. Och då var jag ändå i sjuttonårsåldern eller så (jag tror inte filmen TV-visades innan mitten av 80-talet, fast jag kan ju ha fel). Vidare har vi Dan Curtis' TV-film om Dracula med Jack Palance i huvudrollen (fast den är inte lika spännande idag), vi har Robert Wises DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (jag tror jag skrek till på ett ställe) och så har vi Argentos DEEP RED och dess slutscen där mördaren avslöjas på ett raffinerat sätt.
 Och så har vi Steven Spielbergs bästa film - DUELLEN.
 Jag skulle gissa att de flesta vill ha HAJEN till att vara Spielbergs bästa film, men HAJEN tillhör mitt livs största besvikelser - herregud, det var ju en vanlig sketen haj, och ingen Godzillastor firre som slukade kryssningsfartyg hela, vilket jag som liten gosse fått för mig.
 DUELLEN, däremot. Än en gång satt jag ensam i TV-rummet på vinden, antagligen sent en fredag- eller lördagkväll, och det torde ha varit mitten av 80-talet. Det enda jag visste om filmen, var att Dennis Weaver - min barndoms hjälte i TV-serien McCloud - tydligen skulle jagas av en psykopatisk lastbilschaufför, och att Steven Spielberg regisserat. I mitten av 80-talet hade jag dock hunnit se en hel rad Spielbergfilmer, så den snubben var ingen nyhet för mig.
 Spielberg hade regisserat ett par avsnitt av några TV-serier, när han 1971 tog sig an DUELLEN; en långfilmslång TV-film baserad på en novell av legendariske Richard Matheson (som intervjuas på bonusmaterialet) ur ett nummer av Playboy. I Europa gick filmen upp på bio i en version som förlängts med ett par scener för att inte kännas alltför kort, och det är denna version som finns på den här DVD:n.
 Dennis Weaver, denne alltid så sympatiske man, spelar en handelsresande som plötsligt och helt utan anledning jagas av en gigantisk lastbil som försöker köra ihjäl honom. Det är allt. Större delen av de 86 minuterna består av att Weaver jagas. Man får aldrig se den mystiske lastbilschaffisen, man får aldrig veta vad han är ute efter. Och det är jävligt spännande. I synnerhet om man aldrig har sett filmen tidigare. Som den gången när jag satt ensam på vinden en sen kväll. Jag hade hjärtat i halsgropen. Jag svettades lika mycket som Dennis Weavers rollfigur. Och hade vi fått se den mordiske förföljaren, hade säkert denna skräckstämning försvunnit helt och hållet.
 Steven Spielberg får göra hur många SCHINDLERS LIST, JURRASIC PARK, ET och HAJEN han vill, men han kommer aldrig att bli bättre än han var när han debuterade med denna minimalistiska thriller.

 Dessutom hade ju Dennis Weaver mustasch.