Visar inlägg med etikett PlayStation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett PlayStation. Visa alla inlägg

tisdag 15 februari 2022

Bio: Uncharted

Foton copyright (c) Sony Pictures

En grej jag funderat på de senaste 40+ åren, efter att ha sett filmer som Indiana Jones-sviten, NATIONAL TREASURE- , Dan Brown-, och TOMB RAIDER-filmerna, är om det någonsin funnits skatter som man hittar genom att följa utspridda ledtrådar. Om till exempel en pirat gömmer en skatt någonstans, och han vill kunna hitta den igen, då ritar han förslagsvis en karta där platsen där skatten finns är utmärkt; en karta ämnad för honom och kanske hans mannar, och han förvarar kartan på ett ställe där han enkelt kan hitta den.

Vad piraten högst sannolikt inte gör, är att resa jorden runt för att gömma ledtrådar som leder till andra ledtrådar, vilka slutligen leder till platsen där skattkartan finns. Varför skulle han göra det? Det behöver inte handla om pirater - varför skulle en mystisk orden, ett lands regering, eller en upptäcktsresande gömma ledtrådar? Enbart för att någon flera hundra år senare ska lägga all sin fritid på att pussla ihop ledtrådarna och hitta skatten?

UNCHARTED, i regi av Ruben Fleischer, är ännu en skattletarfilm i vilken huvudpersonerna jagar ledtrådar. Filmen bygger på ett PlayStation-spel jag aldrig hört talas om - att jag inte känner till det beror på att jag inte spelat PlayStation sedan 90-talet, då jag jobbade som översättare på Svenska PlayStation-magasinet. Jag brydde mig aldrig om att köpa PlayStation 2 när det släpptes, och lade därmed ned spelandet. Den här filmen är producerad av PlayStation Productions, som har en vinjett i samma still som Marvel och DC. Marvelproducenten Avi Arad är förresten en av den här filmens producenter.

Låt mig med en gång säga detta: UNCHARTED är en av decenniets dummaste äventyrsfilmer. Kanske den allra dummaste. Den här filmen är osannolikt dum.

UNCHARTED inleds med att filmens hjälte Nathan Drake (Tom Holland) hänger från ett transportflygplan. Planets baklucka är öppen, den sammanlänkade lasten har trillat ut och dinglar som en kedja efter planet, och Nathan har fastnat i kollit som är längst bort. Skurkar dyker upp och börjar skjuta på Nathan, som lyckas klättra undan. Han försöker ta sig tillbaka in i planet, och hoppar från kolli till kolli - medan skurkar försöker döda honom, vilket de misslyckas med, istället faller de mot en säker död. Nathan lyckas ta sig in i planet - men därinne kommer en sportbil farande och kör på honom.

Jag tänkte att det här måste vara en drömscen - är det verkligen meningen att vi ska köpa att Nathan Drake kan hoppa framåt och uppåt i kraftig motvind på utsidan av ett flygplan i flykt? I samma ögonblick som Nathan rammas av bilen, hoppar 15 år tillbaka i tiden.

Nathan och hans äldre bor Sam är ättlingar till Francis Drake. De bor på ett barnhem, och de har brutit sig in på ett museum för att stjäla en gammal karta över Magellans jorden runt-resa på 1500-talet. Kartan kan eventuellt leda till en enorm skatt. De två blir dock påkomna och haffade. Tillbaka på barnhemmet rymmer Sam för att inte synas till mer, men han skickar vykort med hemliga budskap.

15 år senare jobbar Nathan som bartender i New York. Han är även verksam som ficktjuv. Till på köpet är han expert på historia. En kväll uppsöks han av den märklige Victor Sullivan (Mark Wahlberg). Victor är också expert på historia - och tjuv. Han vill komma åt Magellans skatt, och han kände visst Sam. Nathan vill inte veta av Victor, men blir övertalad att hänga på ändå, annars hade det inte blivit någon film.

De två går på en auktion i New York för att komma över en gammal nyckel de behöver. Då träffar de på filmens skurk Santiago Moncada (Antonio Banderas) och en mordisk skattletare han anlitat, Jo Braddock (Tati Gabrielle). Tumult uppstår, Nathan och Vincent kommer över nyckeln, och åker till Barcelona.

I Barcelona möter de upp Chloe Frazer (Sophia Ali), som är något slags Lara Croft. Hon är även opålitlig. Men Vincent är också opålitlig. Alla är opålitliga. Jakten på skatten fortgår, huvudpersonerna hamnar i den ena faran efter den andra, och de har hela tiden Braddock och hennes hantlangare efter sig. En av hantlangarna är en Skotte med så bred dialekt att ingen förstås honom.

Nathan Drake är alltså en "vanlig" kille utan superkrafter. Men - han har ändå samma förmågor som Spindelmannen. Mer eller mindre. Tom Holland spelar i princip en Indiana Jones-variant av Spindelmannen. Inledningsscenen är ingen dröm. Nathan och de andra upplever inte gravitation och fysiska lagar som något hinder. De kan göra i princip vad som helst. Alla jakter, slagsmål och actionscener är något slags extrema parkour-uppvisningar. De skadar sig aldrig. Det är så otroligt fånigt att det blir lite roligt. Hjältar och skurkar slåss i gamla tremastare som hänger under helikoptrar. Det refereras till både Indiana Jones och Jack Sparrow i dialogen.

Det finns ingen logik överhuvudtaget i UNCHARTED. Det känns lite grann som om det är en tioåring som skrivit manuset. Det här känns även som en Netflixproduktion. Men jag kan inte påstå att filmen är tråkig. Den hinner liksom inte bli tråkig. Det här är för häpnadsväckande dumt för att bli tråkigt. Dessutom är det förstås kul att återse Antonio Banderas.

Liksom senare års superhjältefilmer, avbryts eftertexterna för en epilog som ger en vink om att det ska komma en uppföljare.



 

 

 

 

(Biopremiär 16/2)


onsdag 15 september 2010

Bio: Resident Evil: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures
Har jag recenserat någon av de tidigare RESIDENT EVIL-filmerna här i TOPPRAFFEL!? Jag tror inte det, va? Det här är ju en filmserie med väldigt dåligt rykte. Ändå verkar väldigt många gilla filmerna - även sådana som borde veta bättre. Som jag.
I slutet av 1990-talet jobbade jag åt Svenska PlayStation Magasinet; jag översatte åtminstone 50% av materialet varje månad. Jag spelade även en hel del PlayStation; jag fick nämligen majoriteten av alla nya spel som släpptes. Och Resident Evil-spelen var favoriter.
Jag vill minnas att det hann komma tre spel i serien, plus åtminstone en spin-off, innan PlayStation 2 släpptes. Jag skaffade aldrig någon PS2 och har inte spelat spel sedan dess. De senaste tio årens Resident Evil-spel har jag ingen koll på.
Vad jag uppskattade med Resident Evil - och även Silent Hill - var att spelen kunde bli spännande och otäcka på riktigt. I synnerhet om man som jag alltid satt ensam mitt i natten och spelade. Jag minns att det kunde hända att jag tvekade när jag skulle öppna dörrar i spelet - vad dolde sig där bakom? Det hände även att jag hoppade till åt överraskade attacker och ljudeffekter.
När Paul WS Andersons (Den riktige Paul Anderson, alltså, och inte han den andre Paul Thomas Anderson) första RESIDENT EVIL kom, minns jag att jag blev lite besviken därför att den inte  följde spelens handling till punkt och pricka. Zombierna var kvar, liksom det mäktiga och mystiska företaget Umbrella Corporation, samt några medlemmar ur en elitstyrka. Men filmen var mer av en actionfilm i science fiction-artade miljöer. Det var mer MATRIX än skräck.

Anderson regisserade även tvåan, som var ungefär likadan, men när det var dags för del tre nöjde Anderson sig med att skriva och producera, medan den betydligt skickligare Russell Mulcahy stod för regin. Del tre är också den bästa filmen i serien, något slags korsning mellan MAD MAX och Western. Med zombies.
Nu är Anderson tillbaka i registolen och för första gången är en RESIDENT EVIL-film i 3D.

Den enda som varit med i samtliga filmer, är Milla Jovovich som den exceptionellt tuffa hjältinnan Alice. Här är hon tillbaka, iförd en ny, tuff outfit. Undrar var hon ekiperar sig i denna ödelagda värld som tagits över av zombies.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om handlingen. Alice och alla hennes kloner försöker fortfarande stoppa Umbrellas framfart. Den här filmen börjar med att ett helt gäng Alicar attackerar Umbrellas japanska högkvarter. Alla Alicar stryker med, men den riktiga finns ombord på det flygplan filmens stora skurk Wesker flyr i. Han ger henne en spruta som får hennes mystiska superkrafter att försvinna, men sedan kraschlandar de.

Alice hittar ett annat flygplan och flyger runt och efter ett tag hittar hon Clair (Ali Larter) som överlevde förra filmen. De gör ett försök att flyga till Los Angeles, men staden visar sig vara demolerad. Alice landar på taket till en skyskrapa, där träffar hon några andra överlevande. Kim Coates spelar ond filmproducent. På taket finns även Clairs bror Chris.
Med jämna mellanrum hör de radiosändningar från Arcadia, en mytomspunnen plats som ska vara fri från zombiesmittan. De tappra hjältarna ska försöka ta sig dit - alltmedan miljoner zombies väller fram på marken under dem, och ett stort antal har tagit sig in i kåken.
Allvarligt talat: jag har ingen aning om vad Umbrella sysslar med. Företaget blir bara alltmer gigantiskt och verkar syssla med precis allting. De har enorma, högteknologiska anläggningar över hela världen - och tydligen jobbar tusentals människor i dem, de bara sitter där och, öh, gör onda grejor.
RESIDENT EVIL: AFTERLIFE bygger helt och hållet på att den är i 3D. Hela filmen och dess handling är anpassad efter 3D-effekterna. I princip skulle den kunna handla om precis vad som helst, så länge den levererar det den utlovar. Och var utlovar RESIDENT EVIL: AFTERLIFE?
Jo: Milla Jovovich och Ali Larter, som iförda coola (gärna våta) kläder rusar omkring, slår volter, och svingar svärd och avfyrar skjutvapen när de slakar fiender i hundratal. Gärna i slow-motion.
Får vi vad som utlovas?
Det kan ni hoppa upp och sätta er på!
Nu är det förstås så här, att så fort det inte är action, gör filmen tvärstopp. Paul WS Anderson är inget vidare på lugna scener med dialog, så dessa blir ibland nästan sövande tradiga.
Men det fläskas på med action så ofta som möjligt. 3D-effekterna tillhör de bästa jag sätt, och kombinationen ruggigt sexiga brudar som i slow-motion flyger fram, till synes inne i biosalongen,vildsint skjutande åt alla håll, och 3D är hur läckert som helst. Det spelar ingen roll att handlingen bara är konstig och att skurken är riktigt dålig. Jag stånkar mest Hubba-hubba. Se upp när tremetersbiffen med fetyxan anfaller!
Fotot är snyggt, förtexterna väldigt snygga, filmmusiken består främst av industrimangel. Bästa repliken: "You can't do this to me - I'm a producer!" Under några fantastiska sekunder skövlar ett lågtflygande flygplan zombies längs en gata.
Ibland räcker det bara med Milla Jovovich som Alice för att jag ska bli nöjd. Men jag måste nöja mig med en trea i betyg. De saggiga inslagen irriterar.
Filmen bygger upp till en del fem.





(Biopremiär 17/9)