Serier: Munch

MUNCH
av Steffen Kverneland
Placebo Press

"Munch" är norrmannen Steffen Kvernelands andra album på svenska och det första jag har läst. Denna inbundna lunta på närmare 280 sidor i färg tog sju år att göra - och det ser ut som ett album som tagit sju år. Ni vet ju hur det brukar vara: varje år kommer det drivor av tjocka, svenska serieromaner; böcker på flera hundra sidor, som man inte verkar ha lagt ner ens en månad eller två på att färdigställa. Då känns det extra trevligt med ambitiösa serieskapare som Steffen Kverneland - även om sju år förstås är att ta i.
Innan jag läste den här boken, visste jag i princip ingenting om Edvard Munch. Rent allmänt vet jag inte speciellt mycket om konsthistoriens mest kända konstnärer - med undantag för Picasso och ytterligare ett par, har jag nöjt mig med att titta på verken. När det gäller Munch är jag heller inte särdeles bekant med majoriteten av hans verk. "Skriet", "Madonna" och några till. Jag har aldrig gått vidare, jag har nog aldrig varit på en Munchutställning.
"Munch" inleds med att Steffen Kverneland själv och hans kompis Lars Fiske besöker Munchmuseet i Oslo. Där får Kverneland idén till denna bok och säger att alla text, all dialog, ska vara autentiska citat från Munch själv och människor som kände Munch. Boken avslutas med två tättskrivna sidor med källor - så jag antar att Kverneland faktiskt lyckades med detta mål.
"Munch" är egentligen en bok som inte borde fungera. En skildring av en konstnärs liv. Ren fakta. Autentiska citat. Jag har läst - eller försökt läsa - en del seriebiografer under årens lopp, och majoriteten av dessa är torra, trista, och fungerar inte alls i serieform. Mot alla odds fungerar Kvernelands bok - ja, mer än så. "Munch" är inte bara ett bra seriealbum - det här är ett utomordentligt seriealbum. Det här är en bok som placerar Steffen Kverneland bland de främsta serieskaparna just nu.

Den besynnerliga dialogen mellan Kverneland och Fiske.

Det hela inleds en bit in i Edvard Munchs liv och karriär; med åren i Berlin på 1890-talet. Kanske för att detta är den mest händelserika och roliga perioden, Kverneland ägnar närmare halva boken åt denna tid. Munch umgås med andra mer eller mindre kända konstnärer, författare, poeter, och färgstarka personligheter. Det målas, det dricks sprit, det dricks ännu mer sprit, personerna intrigerar, några blir galna, de flyttar in i- och ut ur små rum, det målas ännu mer - och det dricks ytterligare mängder sprit. August Strindberg spelar en stor roll i Munchs liv under den här tiden och Kverneland ger Strindberg stort utrymme. Kverneland verkar älska att rita Strindberg, så pass att vår svenske nationalskald tenderar att överskugga huvudpersonen, det vill säga Munch.

Strindberg gör vad Strindberg gör bäst.

Därefter hoppar Kverneland tillbaka i tiden och skildrar Munchs familj, uppväxt, och tiden i konstskola. Mot slutet får vi se hur "Skriet", den mest berömda målningen, kommer till. De sista decennierna i Munchs liv - han dog 1944 - avhandlas på ganska få sidor.
Vad som gör att "Munch" inte upplevs som torr och tråkig, är det faktum att Steffen Kverneland berättar virtuost och avancerat. Han fläskar på. De olika epokerna i Munchs liv går i olika färgskalor. Kverneland skildrar drömmar, verklighet och fantasi flyter ihop och leder till de tavlor Munch målar. Det är rasande skickligt gjort. Om en mindre van serieläsare kan ta till sig det här vet jag inte, men nu lär det förstås främst vara folk som gillar konst och serier som köper eller lånar och läser den här boken.

Har jag inga invändningar? Jodå, några stycken. Det blir lite väl mycket namedropping. Jag hade svårt att hålla isär alla medverkande och berättare. Vem berättar nu? Vem var det nu igen? Men det var nog svårt att undvika. Vad jag har svårare för, är de sekvenser där Kverneland och Fiske dyker upp och kommenterar och diskuterar. Jag vet inte hur den norska dialogen ser ut här; om den är skriven på dialekt, men översättaren Jonas Rasmussen har försett de två kumpanerna med en jargong som får dem att framstå som två alkisar som hänger utanför Nordstan. Det känns väldigt konstigt och irriterar. Minns hur man i den nya översättningen av Modesty Blaise i Agent X9 försökte tolka Willie Garvins cockney till svenska - med resultatet att han pratade som Åsa-Nisse. Det går helt enkelt inte att översätta utländska dialekter till svenska! Nåja - det handlar inte om alltför många sidor, så jag ska inte hänga upp mig på det.

Sist i boken får vi se hur en av seriesidorna kom till. Det gläder mig att Steffen Kverneland av allt att döma arbetar enligt gammal, fin serietradition. Oldschool. Blyertsskiss, tusch, färg. Det hade varit roligt om vi även fått en rad av Munchs verk återgivna som extramaterial, så att man kan jämföra med Kvernelands tolkningar, men man kan inte få allt.
Som helhet är "Munch" ett mästerligt seriealbum. Visst har jag nu fått veta mer om Edvard Munch - men framför allt har jag fått en stor serieupplevelse!

-->

Serier: Cowboy Henk

COWBOY HENK
Av Kamagurka och Herr Seele
Placebo Press

På 1980-talet dök det upp en märklig serie i Epix som hette Cowboyen Sven-Bertil. Ett fantastiskt bra namn på en serie! Den handlade om korta, surrealistiska episoder som utspelade sig i något slags westernmiljö. Serien dök också upp i tidningen Elixir (och tydligen även i Galago), och jag tyckte att den var oerhört rolig. Då, på 80- och en bit in på 90-talet, var det inne med något som kallades antihumor. De svenska seriefanzines jag tyckte var roligast, var de som innehöll antihumor - serier där poängen var att en egentlig poäng saknades, eller att det bara var allmänt konstigt. Cowboyen Sven-Bertil hade oftast något slags poäng på slutet, men serien var väldigt flängd.
Serien produceras fortfarande av belgarna Kamagurka (Luk Zeebroek) och Herr Seele (Peter van Heirseele), och sedan en tid tillbaka finns det ett tjockt, flott, inbundet svenskt album med serien; tyvärr under originaltiteln Cowboy Henk, som förstås inte låter lika roligt som Sven-Bertil. Självklart kallar jag fortfarande figuren för Sven-Bertil.
Det är förstås oerhört häftigt att det här albumet har kommit ut; att ett förlag har vågat satsa på det och betala för att trycka upp det. Jag har svårt att tänka mig att folk springer benen av sig för att köpa boken; det är liksom inget sådant där Liv Strömquist-album som säljer så pass mycket att det kan finansiera ett förlags övriga utgivning. Dock är detta självklart extremt mycket bättre än Strömquist.

I pressreleasen citeras Umberto Eco, som har sagt att "Cowboy Henk är inte alltid bra, men när det är bra, är det riktigt bra." Och det stämmer. Albumet innehåller med få undantag ensidesepisoder och långtifrån allt är roligt. Ett par är bara obegripliga eller helt enkelt inte kul. Jag har personligen svårt för en handfull skämt om cancer. Men för det mesta är det här väldigt roligt. Westernmiljön har skippats och boken är indelad i något slags kapitel som samlar episoder på samma tema: Henk är doktor, konstnär, journalist med mera. Väldigt mycket kretsar kring sex och huvudpersonens erektion. Det bajsas mycket i serien och påfallande ofta förekommer blinda figurer. Sex, bajs, pueril humor och surrealism, allt tecknat i en naiv klara linjen-stil - som något slags bisarr kombination av Hergé och Basil Wolverton. Ibland är det genialiskt.

Jag vet inte vilka mer än de mest inbitna fansen och gamla Epixläsare som kommer att köpa albumet, men om inget annat kommer det att göra sig fint på ditt postmodernistiska soffbord - där du lägger det bredvid "Linda tycker om konst".

-->

Serier: Från andra sidan

FRÅN ANDRA SIDAN - FEM FANTASTISKA BERÄTTELSER
Av Erik Kriek
Placebo Press

Ibland händer det att jag slänger ur mig att jag är Lovecraft-fan. Jag vet inte riktigt varför jag gör det - för det stämmer inte. Nej, det är inte så att jag tycker illa om HP Lovecraft och hans berättelser, men de har inte betytt något för mig. Jag läste väldigt mycket skräck när jag växte upp, jag läste mängder av novellsamlingar, i dessa fanns de flesta av Lovecrafts mest kända noveller - och jag har även köpt flera samlingsvolymer med enbart Lovecraft. Men det är mest för att man ska ha läst dessa stories, mest för att Lovecraft var en betydande författare. När jag tänker efter är det nog främst Stuart Gordons filmer; väldigt, väldigt fria tolkningar, som jag gillar mest - RE-ANIMATOR, FROM BEYOND, DAGON och kanske någon till.
Jag har läst Lovecraft på engelska och i flera olika svenska översättningar, och jag har läst många serieversioner av novellerna. Det nya, svenska serieförlaget har nu kommit med en samling serietolkningar av en tecknare jag aldrig hört talas om; holländaren Erik Kriek. En flott, inbunden volym med serier baserade på fem av Lovecrafts mest kända berättelser - och det känns allt lite ojämnt.
Det är alltid problematiskt att ge sig på Lovecraft. Många av hans noveller bygger helt och hållet på stämningar - och hans monstrum och världar är svåra att skildra i bild. "Dagon" är en av novellerna i detta album och i serieform blir berättelsen ganska poänglös. Det gäller även för den inledande "Främlingen", som mest känns tunn. Dessa två serier är dessutom mer illustrerade noveller än serier; de innehåller alldeles för mycket berättande text, text som bara återger vad som visas i bilderna. Dialog saknas och jag hade hellre sett att Kriek verkligen försökt skildra händelserna enbart med bilder och dialog, i synnerhet "Dagon".

De övriga berättelserna fungerar bättre - "Färg bortom tid och rum", "Från andra sidan" och framför allt "Skuggan över Innsmouth"; albumets längsta och bästa serie. Här låter Kriek figurerna interagera med varandra, även om han ramar in det hela med att huvudpersonen berättar i jag-form i textplattorna - vilket ju är vanligt hos Lovecraft.
Teckningsmässigt är detta ett elegant album. Erik Kriek tecknar i en stil som med sitt flitiga bruk av rastertoner för tankarna till Rand Holmes (och ibland även till Wally Wood). Tuschlinjerna är levande, skuggorna är tunga, och resultatet dryper av Lovecraftianska stämningar.

För min egen del hade det förstås varit kul om Kriek valt att göra serier på några av Lovecrafts mindre kända noveller, sådana som aldrig tidigare bearbetats - och det finns ju en hel del. Fast å andra sidan, det finns väl massor med människor där ute som aldrig har läst de här fem klassiska novellerna.
Jag noterar att den del kritiker varit lyriska över detta album. Jag är lite mer återhållsam, men tycker att "Från andra sidan" är ett klart rekommendabelt album, dess utgivning på svenska känns motiverad, och Placebo Press befäster sin position som ett förlag att hålla ögonen på.
Albumet inleds och avrundas med förord och en presentation av HP Lovecraft.

Serier: Skyttegravskriget

SKYTTEGRAVSKRIGET
av Jacques Tardi
Placebo Press

1979 hittade jag en liten gratisbok på disken inne på Thörnquists Bokhandel i Landskrona. "En bok om Carlsen Comics". På den tiden gav Carlsen ut mängder av fransk-belgiska albumserier, och i denna trevliga lilla bok presenterades de flesta av de främsta serierna och serieskaparna - och jag sög girigt i mig all fakta. På de sista sidorna skrevs det om albumen i Carlsens nya satsning "Serier för vuxna" - jag tyckte att det lät rätt spännande. Serier som inte var för barn? Corto Maltese av Hugo Pratt verkade hur bra som helst - för att inte tala om Adèles extraordinära äventyr av Jacques Tardi. Fascinerande och lite konstig. Ett eller ett par år senare hittade jag de första Adèlealbumen på biblioteket och jag gillade verkligen serien - och ytterligare något år senare lyckades jag köpa samtliga då utkomna Tardi-album (liksom alla Pratt-album).
När jag recenserade "Det var en gång i Frankrike" skrev jag att vi var rätt bortskämda med bra serier i Sverige på 1980-talet. Då gav ju Horst Schröder ut hur mycket som helst - och han publicerade en hel del av Tardi. Och jag älskade Tardi. Och jag konstaterar att det inte kommit ut något av Tardi på svenska sedan 1989 - bara tio år efter det att "En bok om Carlsen Comics" kom ut! Förrän nu.
Hastigt och lustigt har Sverige begåvats med två nya serieförlag som släpper bra, utländska serier. Dels är det Cobolt - och dels är det Placebo Press, vilket Agerings förlag och Sanatorium förlag kallar sig efter att ha gått samman för att ge ut serier för vuxna från de stora serieländerna, som det står i pressreleasen. Och det är Placebo som har gett ut Tardis "Skyttegravskriget" från 1993 i en stor, flott, inbunden utgåva.
I år är det hundra år sedan första världskriget utbröt - och det är ett krig som åtminstone jag tycker känns alltmer avlägset och obegripligt. Så pass att det hela börjar tendera något slags dystopisk science fiction. Andra världskriget hade kristallklara bad guys i form av nazisterna, få minns vad första världskriget egentligen gick ut på. Fyra års meningslös slakt, sadism, bisarr krigföring och allmänt obegripligt beteende.
Tardi har under sin drygt 45 år långa karriär flera gånger återvänt till första världskriget - inspirerad av sin farfars chockerande upplevelser som soldat; berättelser hans farmor berättade - farfadern satt enligt Tardi tyst. "Skyttegravskriget" är ett av Tardis absolut främsta album, kanske hans främsta - och jag vill påstå att det är ett av de bästa seriealbum som någonsin gjorts. Ska du bara köpa ett seriealbum i år, är det det här. (Fast varför bara köpa ett?)

Albumet består av korta episoder utan återkommande huvudpersoner, och Tardi har tagit fasta på det meningslösa och omänskliga i kriget. Och sällan har ett krig framställts som mer meningslöst och omänskligt som här. Tardi har gjort grundlig research, alla detaljer ska vara korrekta, och det hela har resulterat i en direkt omtumlande läsupplevelse - man kan nästan känna stanken av ruttnande lik och avföring. Albumet andas hopplöshet och ångest. Soldaterna vet att de troligen kommer att dö en vidrig död när som helst, det råder domedagsstämning. De rör sig i något slags dödsrike. En detalj som gör det hela ännu mer ångestframkallande är officerarnas tendens att arkebusera sina egna mannar om de misstänks för att försöka desertera - eller bara vara fega. Vid ett tillfälle vill man låta avrätta ett helt kompani.

Tardis teckningar är förstås lika bra och stämningsfulla som alltid. I detta album arbetar han främst med cinemascoperutor; tre lika stora rutor per sida, vilket inte alls känns så statiskt som det låter - tvärtom, resultatet är synnerligen effektivt. I slutet av albumet redovisar Tardi en massa siffror - uppgifter jag inte hade en aning om. Antalet döda, amputerade, lemlästade, hur mycket pengar allt kostade, och även de "bortglömda" soldater som hämtats från de franska och brittiska kolonierna, som Vietnam och Indien, figurerar. Översättningen av Viktor Agering är utmärkt och Allan Haverholm har bidragit med textningens typiska Tardifont.
"Skyttegravskriget" är ett mästerverk, varken mer eller mindre - och det är bara att hoppas att Placebo Press kommer att fortsätta att ge ut Tardi på svenska.
Tecknade serier blir knappast bättre än så här.