Visar inlägg med etikett Pio Marmaï. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pio Marmaï. Visa alla inlägg

lördag 10 juli 2021

Netflix: Hur jag blev en superhjälte

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! Fransk-belgiskt, till och med.

Direkt efter att jag sett MAJOR GROM: PLAGUE DOCTOR, såg jag HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE, som var gårdagens premiär på en Netflixproduktion. En fransk-belgisk film i regi av Douglas Attal.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmen. Titeln fick mig att gissa på en superhjältekomedi. Det visade sig att så inte var fallet - inte riktigt.

På IMDb har någon skrivit att filmen verkar bygga på serietidningen Powers av Brian Michael Bendis. Så är dock inte fallet. Attals film bygger på en roman från 2007, "Comment je suis devenu super héros", av Gérald Bronner, som är författare och professor i sociologi. Visst är det möjligt att Bronner läst Bendis, men det är knappast troligt.

Jag:et i filmens titel, är polisen Gary Moreau (Pio Marmaï), som ofta sitter i sin Parislägenhet och är deppig. Han lever i en värld där superkrafter existerar - det finns superhjältar i hans Paris, men många använder sin krafter sina krafter till annat än att bekämpa brott, exempelvis är en kille TV-kock och kokar upp vatten med händerna.

Nya droger florerar på stan. Rör med olikfärgade substanser; man knäcker röret, och drar in substansen i näsan. Den ena sorten gör att man kan skjuta eldflammor från händerna, medan en annan ser till att man kan skjuta strålar från ögonen - om man inte dör knall och fall.

Moreau får en ny partner, Cécile Schaltzmann (Vimala Pons), som konstant röker och dricker rödvin ur saftglas. Cécile förvandlas nästan till den här filmens huvudperson; Moreau är lite blek och tråkig, Cécile är desto tuffare. Men det är Moreau som är den som blir superhjälte. Han har haft superkrafter hela tiden, får vi veta en bra bit in, men han vill inte använda dem; han vill inte vara superhjälte. Verkar det som. Men han har ingenting emot godis.

Moreau och Cécile sätts på att sätta dit de som säljer drogen. Till sin hjälp har de Callista (Leïla Bekhti) och Monte Carlo (Benoît Poelvoorde), som tidigare ingått i ett populärt superhjälteteam. Monte Carlo har en härligt illasittande dräkt, och han är rätt lustig - det är han ju ofta, Poelvoorde.

Det här är väl inte riktigt en komedi. Samtidigt är det heller ingen rak superhjältefilm. HUR JAG BLEV EN SUPERHJÄLTE är en ganska trivsam film, för att vara en film om superkrafter är den förhållandevis lågmäld. Den är inte bombastisk.

Den här filmen gör inget större avtryck i filmhistorien, men den är helt okej, och jag tyckte att den var bättre och mindre tråkig än de senaste årens Marvelfilmer.

Jag har ingen som helst aning om hur pass nära romanen den här filmatiseringen ligger.



 

 

 

(Netflixpremiär 9/7)


onsdag 26 november 2014

Bio: En tripp till Paris

Foton copyright (c) Studio S Entertainment


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore.


Marc Fitoussis feel good-drama LA RITOURNELLE visades som EN HELG I PARIS på Malmö filmdagar i somras. När den nu går upp på bio har den döpts om till det käckare EN TRIPP TILL PARIS (men i den svenska texten under förtexterna står en fortfarande "En helg"). Detta är alltså ännu en sådan där fransk film som försetts med en svensk till med en fransk ort eller region i titeln för att locka publik: EN LANTHANDEL I PROVENCE, EN BOHEM I PARIS och så vidare.


Isabelle Huppert och Michael Nyqvist dominerar den svenska filmaffischen. Det går inte att undvika att Micke Nyqvist medverkar. Filmen startar och Nyqvist står som tredje namn i förtexterna. Men det första vi ser är kor. Och Normandie. Huppert spelar Brigitte, som tillsammans med sin make Xavier (Jean-Pierre Darroussin från SNÖN PÅ KILIMANJARO) föder upp kor. Brigitte är dock trött på livet på bondgården, verkar det som. Det är inte så konstigt. Allting är grått och det hela är lika rafflande som en 70-talsepisod av HEM TILL GÅRDEN.


När ska det åkas till Paris?


Var är Micke Nyqvist?


Brigitte har fått något slags utslag på bröstet, troligen beror det på stress. Eller tristess. Hon steker tofubiffar. Xavier blir vred.

En ung grannflicka ställer till med stor fest för traktens ungdomar. En något äldre kille; Stan (Pio Marmaï), släpar dit Brigitte, de dricker och dansar. Brigitte blir full.


Men när ska hon åka till Paris?


Var är Micke Nyqvist?


Nu har ungefär halva filmen gått. Brigitte säger till Xavier att hon ska åka till Paris över helgen för att träffa en hudläkare som nog kan göra något åt hennes utslag. Men detta är bara en lögn. Brigitte vill träffa Stan, som jobbar i en American Apparel-butik i huvudstaden.


På plats i Paris letar Brigitte alltså upp Stan. Men var är han? Var är Micke Nyqvist? Jo, när det återstår ungefär en tredjedel - eller en fjärdedel? - av filmen dyker han upp. Och han spelar en dansk! Jag måste säga att jag blev förvånad när han visar sig prata franska. Han pratar även lite danska. Han flirtar med Brigitte och spelar "Trubbel" med Monica Zetterlund. Är det månne Lena Endre som dyker upp på ett litet foto föreställande hans fru?

... Okej. Om det inte vore för Micke Nyqvists medverkan hade den här filmen troligen aldrig gått upp på bio i Sverige - eller ens släppts på DVD. EN TRIPP TILL PARIS är en oerhört menlös film. Den är inte romantisk. Den är inte speciellt rolig. Jag kan inte hävda att den är underhållande. Efter tio minuter var jag rätt less på filmen.


Det hela berättas i ett makligt lunkande. Det är grått och visset mest hela tiden. Majoriteten av filmen utspelar sig i Normandie och där ser det ut att fortfarande vara 1970-tal.


I ett lite mystiskt stickspår får vi se Brigitte hjälpa en ung indier som säljer grönsaker illegalt på gatan. Vid ett tillfälle får vi se Barbapapa på en TV. De av er som är intresserade av att se en liten kalv komma till världen lär bli nöjda. I en lång - och egentligen fullkomligt omotiverad - scen visas hur en ko kalvar.
... Men om man inte är intresserad av detta kan jag inte komma på något skäl till att se den här filmen.


I eftertexterna stavas Nyqvists förnamn som "Michaël".





(Biopremiär 28/11)

onsdag 4 juli 2012

Bio: Nathalie

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Igen. Och lite svenskt. Och aningen unikt. För första gången har jag hört filmmusiken till en fransk film innan jag sett själva filmen. Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på Emilie Simon (funkar utmärkt att lyssna på när man skriver filmrecensioner - eller dricker vin), och det är hon som står för filmens score och de flesta av låtarna. Musique et chansons, som det heter.
För regin står långfilmsdebuterande David Foenkinos och Stéphane Foenkinos (jag gissar på att de är släkt), den förstnämnde står för manuset som bygger på en roman han skrivit, och i huvudrollen ser vi Audrey Tautou. Det är antagligen Tautou som är orsaken till att filmen i Sverige döpts om från LA DÉLICATESSE till NATHALIE. Ett namn som ju påminner om Amélie. Dessutom finns det ju redan en känd fransk film som heter DELICATESSEN.

Den näpna fröken Tautou, som börjar bli märkligt lik Marika Lagercrantz, spelar, just det, Nathalie, som när filmen börjar får ihop det med den charmige Francois (Pio Marmaï). De gifter sig, reser världen över, planerar att skaffa barn och är superlyckliga. Nathalie får dessutom ett bra jobb på ett svenskägt företag i Paris. Men säg den lycka som varar - Francois omkommer i en olycka.
Nathalie gräver ner sig i sitt arbete, umgås knappt med någon, och är olycklig. Men så en dag kliver den blyge, snälle och fumlige svensken Markus Lundell (spelad av belgaren Francois Damiens) in på Nathalies kontor. Han är en riktig töffe; tradiga kläder, ena skjortsnibben instoppad innanför kragen, lite kraftig, skäggig och tunnhårig. Allt annat än en damernas man. Av någon anledning för Nathalie hjärnsläpp och går fram och kysser Markus - för att omedelbart glömma bort att hon gjort det. Kyssen räddar förstås Markus' dag och liv, och han fylls av självförtroende.
Först försöker de två undvika varandra på sin arbetsplats, Nathalie hävdar att kyssen var ett misstag, men efter att svensken tagit mod till sig och bjudit ut Nathalie; på kontoret överordnad, på en usel asiatisk restaurang, fördjupa deras relation. Något som sticker i ögonen på företagets chef; playboyen Charles (Bruno Todeschini), som åtrår Nathalie (och alltid bjuder på skorpor).
NATHALIE må vara en romantisk bagatell, men det är en oerhört charmig bagatell, som efter att ha inletts som drama snart övergår till romantisk komedi med ett flertal roliga scener och situationer. Extra roligt blir det för oss svenskar. När Nathalie berömmer Markus för hans utmärkta franska, säger han att han bott femton år i Frankrike - fast han korrigerar inte Nathalie när hon lyfter sitt vinglas och säger "sköll". Senare följer en kort scen som visar hur det ser ut när Markus föräldrar besöker honom i Paris. Inte nog med att det är väldigt tydligt att Francois Damiens inte kan svenska, eftersom han inte kan uttala sin enda, korta svenska replik - de riktiga svenskar som hyrts in för att spela hans föräldrar är riktigt härligt usla. I synnerhet morsan, som utbrister "Du har ju inte ätit av sillen jag skickat till dig!" och visar upp ett köksskåp fyllt med sillburkar.
I en annan scen sitter Nathalie och Markus på hans kontor och han spelar svensk musik. Ett band han påstår var samtida med ABBA, men inte sålde några skivor. Vi får höra en fantastiskt konstig låt. Är det någon som vet om detta är ett autentiskt band? Det verkar osannolikt, men man vet ju aldrig. Låten är direkt bisarr.
NATHALIE är kul, charmig, gullig och underhållande - och väldigt fransk. Det är en sådan där film som får en att vilja sitta på en fransk uteservering och diskutera livet och konsten. Även söta Mélanie Bernier från MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE medverkar som Nathalies sekreterare.
Betyget nedan är kanske lite snällt, men vaffan, det är sommar och sol, låtom oss vara snälla!








(Biopremiär 6/7)