Foton copyright (c) Nordisk Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Eftersom en ny film om de tre musketörerna har premiär denna vecka, tillbringade jag gångna helg med att se om några musketörfilmer. Jag såg DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly som D'Artagnan, samt Richard Lesters tre filmer; DE TRE MUSKETÖRERNA (1973), DE FYRA MUSKETÖRERNA (1974) och THE RETURN OF THE MUSKETEERS (1989). Den sistnämnda gick inte upp på bio i Sverige och har därför ingen svensk titel.
Versionen från 1948 är tveklöst bäst - den är smått fantastisk. Gene Kelly är entusiastisk i huvudrollen, Vincent Price är slem som Richelieu, filmen är inte tråkig en sekund, fäktningsscenerna är utmärkta, och det lysande filmfotot Oscarnominerades. Lesters filmer är kul och underhållande, om än inte så bra som jag mindes dem - den tredje filmen hade jag inte sett tidigare och den är ingen större höjdare.
Det finns väldigt många fler filmer om dessa tre musketörer, som ju faktiskt blir fyra ganska omgående. För tolv år sedan nämnde jag ytterligare några i min recension av THE THREE MUSKETEERS, en film bara jag gillade.
Nu har Martin Bourboulon gjort en ny filmversion av Alexande Dumas' böcker - rättare sagt, han har gjort två filmer. Detta är del ett, avslutningen följer i vinter. Denna första del heter "D'Artagnan" och inte "Drottningens juvelsmycke". Bourboulons förra film var det tjusiga kärleksdramat EIFFEL. I sin nya film fläskar han på med smuts och mörker.
Det är dåligt väder genom hela DE TRE MUSKETÖRERNA. Det är mulet, eller så regnar det. Jag antar att Bourboulons skildring av Frankrike, och i synnerhet Paris, är mer realistisk än brukligt i den här typen av filmer. Byggnaderna må vara vackra och pampiga, men det är en skitig stad med skitiga människor.
Skitigast av alla är den unge D'Artagnan (François Civil), som i filmens inledning blir levande begravd. Han är på väg till Paris för att bli musketör, men han trillar omedelbart in i intrigernas centrum. Maskerade män överfaller en diligens, kvinnan D'Artagnan försöker rädda skjuter honom, han tros vara död, och begravs med några andra lik. Dock hade D'Artagnans bibel, som han hade i bröstfickan, stoppat kulan.
Väl på plats i Paris hyr D'Artagnan ett rum av den förtjusande Constance (Lyna Khoudri), som han omdelbart blir förälskad i. Han springer på de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis (Vincent Cassel, Pio Marmaï och Romain Duris), en i taget, och utmanas på tre dueller direkt efter varandra. Just som de ska sätta igång och fäktas, dyker kungens soldater upp och vill gripa dem. Det blir fajting, D'Artagnan blir genast vän med de tre musketörerna, och de kommer undan.
Sedan händer något oväntat vi inte känner igen från tidigare versioner. Berusad vaknar Athos upp i sin säng. Bredvid honom ligger en kvinna - naken, död och blodig. Athos arresteras och döms till halshuggning för mordet på kvinnan. Han vet inte om han är skyldig eller ej, eftersom han var full. D'Artagnan känner ingen den döda som kvinnan som sköt honom. Saker och ting står inte rätt till.
Snåriga intriger spinns och den som verkar skyldig till det mesta är den lika onda som förföriska Milady (Eva Green). Hon passar även på att knycka ett juvelstycke. Efter en cliffhanger står det "À suivre", det vill säga "Fortsättning följer", och denna fortsättning får vi alltså i vinter.
DE TRE MUSKETÖRERNA - D'ARTAGNAN ser dyr och påkostad ut, vilket den också är. Men jag tycker nog att det här är en film som bara är rätt bra, snarare än bra. Det här är ingen rolig film - det här är inga muntra musketörer, D'Artagnan är ingen akrobat som svingar sig i takkronor och ler glatt när han sticker ner folk. Tonen är allvarlig. Filmen är bokstavligt talat mörk, inomhusscenerna är upplysta med vaxljus, stora delar av filmen utspelar sig nattetid, ibland är det lite svårt att se vad som händer.
En detalj som drar ner helhetsintrycket är att alla actionsekvenser är filmade med handhållen kamera - vilket i vanlig ordning innebär att det inte går att följa med i fajterna, det är svårt att se vem som gör vad mot vem. I de gamla klassiska matinéfilmerna var det alltid ett nöje att se de eleganta fäktningsduellerna, vilka var välkoreograferade och innehöll roliga detaljer. Framför allt gick det att se exakt vad hjälten och boven gjorde. Det är ibland helt omöjligt att se vad som sker i denna nya film.
Skådespelarna är bra i Martin Bourboulons film, framför allt Vincent Cassel, som nästan gör Athos till filmens huvudperson, snarare än D'Artagnan. Romain Duris är aldrig dålig. Eva Green framstår som en gothares våta dröm. Hon glider ondskefullt fram i diverse avancerade kreationer, hon ser mystisk och lockande ut, och hon röker pipa.
Filmens två timmar är inte svåra att sitta igenom, men jag hade hoppats att det här skulle vara lite bättre än det faktiskt är.
(Biopremiär 28/4)
Inlägg
