Visar inlägg med etikett Pilou Asbæk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pilou Asbæk. Visa alla inlägg

lördag 16 januari 2021

Netflix: Outside the Wire

Foton copyright (c) Netflix

Nytt år, ny månad, ännu en premiär på en Netflixproduktion.

Jag såg aldrig Mikael Håfströms förra film; QUICK, som var en svensk produktion, men det är svårt att påstå att Håfströms karriär i utlandet går lysande. Snarare tvärtom. Majoriteten av de Hollywoodfilmer han regisserat har antingen floppat, underpresterat, eller fått dålig kritik. Eller så har de både floppat och fått dålig kritik. När 1408 hade premiär 2007 blev den lite oväntat den mest framgångsrika Stephen King-filmen på länge, så den får utgöra ett undantag. ESCAPE PLAN med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger är hyfsad, men verkligen inget speciellt, och den tillhör de filmer som underpresterade. RITUALEN med Anthony Hopkins minns jag faktiskt inte att jag har sett - men det har jag, eftersom jag recenserat den. 

Jag brukar sällan vara positiv till Netflix' egna produktioner. Snarare tvärtom. De utmärker sig ofta genom att göra vad som känns som osedvanligt billiga, slätstrukna direkt-på DVD-filmer - med alldeles för hög budget. Filmerna ser ut att ha kostat en hel del att göra, men de är i de flesta fall märkligt plastiga och tomma, som om de producerats av en maskin. En maskin som förser filmerna med en blockbuster-look, men som glömmer viktiga ingredienser som engagerande handling och bra rollfigurer.

OUTSIDE THE WIRE utspelar sig i en nära framtid. Filmen inleds med fullt krig i någon krigszon i öst, vad den nu hette. Folk pangar hejvilt i mörker. Damson Idris spelar den unge löjtnanten Harp, som sitter i trygghet och sköter en drönare. Han tvingas att snabbt fatta ett beslut, vilket leder till att 38 amerikaner räddas, medan två dör. Harps överordnade blir fly förbannade för att Harp lät två mannar dö, så Harp bestraffas genom att skickas till krigszonen, där han ska inställa sig inför en viss kapten Leo, som spelas av Anthony Mackie.

Efter ungefär en halvtimme pausade jag för att rengöra ugnen. Jag har tidigare använt ett medel från Mr Muscle, men det funkade inget vidare. Nu hade jag istället köpt en liknande medel av ett annat, billigare märke. Jag spejade ugnens insida och det igengrodda fönstret i ugnsluckan, och fascinerades av det vita skummet, som inte luktade lika fränt som medlet från Mr Muscle.

Harp och Leo ska bege sig ut på ett uppdrag bakom fiendens linjer. De ska ta kål på en slem typ som spelas av dansken Pilou Asbæk. Nu visar det sig att kapten Leo är en android! En superavancerad robot. Han är så avancerad att han kan tänka helt fritt och han har känslor. Till skillnad från övriga robotsoldater i filmen, de liknar mest ED-209 från ROBOCOP. Vad som är skitroligt är att dessa enklare robotar kallas "gumps", vilket i den svenska texten översätts till "gumpar". Komik uppstår när tuffa soldater pratar om att skicka gumpar på fienden.

På vägen träffar de en tuff engelsk tjej som spelas av Emily Beecham, och hon ... Ja, jag har glömt vad hon hade för funktion, hon var nog något slags ledare för rebellerna, men nu hade jag låtit rengöringsmedlet verka en halvtimme, så jag gick bort och torkade ugnen med en blöt trasa, och minsann - det funkade ju riktigt bra! Och med en hällskrapa fick jag bort det inbrända, bruna stänket från glaset.

Harp och Leo pangar fiender, både människor och robotar, och efter ett tag visar det sig att allt inte är som det ser ut, och det hela leder fram till en twist som kanske inte är jätteöverraskande.

OUTSIDE THE WIRE känns som en av alla de här billiga actionfilmerna som spelas in i Rumänien, ibland med Steven Seagal, ibland utan Steven Seagal. Håfströms film är dock inspelad i Ungern, men den skulle kunna vara inspelad var som helst, eftersom den till stor del utspelar sig i gråa, ibland sönderbombade miljöer. Den här filmen är förstås betydligt dyrare än Rumänienfilmerna och den har bättre skådisar.

Men att filmen är dyrare hjälper inte mycket om manuset är skit. Och det känns som om OUTSIDE THE WIRE är skriven av en drönare. Det här är utomordentligt ointressant. En tråkig handling som aldrig någonsin grabbar tag. Tråkiga rollfigurer det är omöjligt att bry sig om. Actionscenerna är inget att skriva hem om. Allting är slentrianmässigt, och Mikael Håfström är en regissör helt i avsaknad av utmärkande stilistiska drag. 

OUTSIDE THE WIRE är ingen film, det är en produkt. En plastig historia där ingen, vare sig framför eller bakom kameran, verkar ha varit intresserad. 

Det här var jävligt tradigt.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/1)


onsdag 7 november 2018

Bio: Overlord

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
De senaste åren har det kommit en hel del krigszombiefilmer - alltså, zombiefilmer som utspelar sig under ett krig, oftast andra världskriget. Nazizombiefilmer. Sådana filmer gjordes redan på 1970-talet, klassikern är SHOCK WAVES från 1977, och under 80-talet kom till exempel Jess Francos OASIS OF THE ZOMBIES och Jean Rollins ZOMBIE LAKE, men på sistone har genren exploderat.
De allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer - antagligen 100% av dem - är, kort sagt, jävligt dåliga. De är självklart inspelade digitalt och budgeten är så låg den kan bli. Och det är bara att konstatera att det inte går att göra krigsfilmer om budgeten är extremt låg. Det ser inte ut som något annat än några killar som är ute och leker krig i skogen. Datoranimerade mynningsflammor och explosioner gör inte att det ser mer övertygande ut. Det spelar ingen roll om zombiesminkningen är bra, när resten av filmen ser ut som amatörafton.
Jag har köpt alldeles för många tiokronorsfilmer från Ginza - därför har jag sett alldeles för många krigs- och nazizombiefilmer. Ibland är tio kronor alldeles för mycket för en film.
För fem år sedan kom en holländsk-tjeckisk film som heter FRANKENSTEIN'S ARMY. En film som bygger på en bra idé - nazisterna försöker skapa en superarmé med hjälp av Frankensteins gamla anteckningar - men som faller på dåligt manus, dåliga skådisar, och det faktum att filmen är gjord som en found footage-film. Filmens monster är jättebra, men i övrigt är det riktigt illa.
Den australiske regissören Julius Averys nya film OVERLORD, producerad av JJ Abrams, har anklagats för att ha knyckt hela storyn från FRANKENSTEIN'S ARMY. Jodå, visst finns här likheter, ett par scener är identiska, men skillnaderna är fler. Framför allt är OVERLORD en film som går att titta på. Man får inte lust att gå ut med hunden, även om man inte har en hund, mitt i filmen.
De flesta av oss vill ha valuta för pengarna när vi ser en film, oavsett om vi köper en film på DVD för en tia, eller pungar ut med 150 spänn för att se något på bio. Om man är ute efter en krigsskräckfilm som verkligen levererar vad som utlovas, lär man inte bli besviken om man köper en dyr biljett till OVERLORD. Vad vi får är nämligen krig, ultravåld, blod, hjärnsubstans, explosioner, monster, slakt, avslitna kroppsdelar, eldkastaraction, och en dansk, en tysk och en fransk.
Redan förtexterna sätter tonen. Under filmtiteln står copyrighten angiven - det vill säga, så som det såg ut i förtexterna till 70-talets B-filmer. På detta sätt markeras att OVERLORD är en högbudgeterad hyllning till skräpiga B-filmer.
Originalversionen av THE INGLORIOUS BASTARDS möter RE-ANIMATOR. Med inslag av Resident Evil - de tidiga TV-spelen, inte filmerna. Så kan OVERLORD sammanfattas.
Det är D-Dagen och några amerikanska fallskärmsjägare sitter ombord på ett flygplan på väg mot Frankrike, där deras uppdrag är att spränga ett kyrktorn. Planet skjuts ner och de överlevande soldaterna irrar omkring i den mörka, franska skogen. Soldaten som utkristalliseras som filmens hjälte, är en fredlig svart kille; Boyce (Jovan Adepo), som inte vill döda. Bland de övriga huvudpersonerna hittas ett ärrat råskinn och en New York-kille som tuggar tuggummi medan han pangar tyskar.
Snart träffar de på en fransk tjej; Chloe (Mathilde Ollivier), som bor i byn där kyrkan ligger. Varje gång Chloe öppnade munnen förväntade jag mig att hon skulle säga "Listen very carefully, I shall say this only once!". Chloe blir den som får hjälpa amerikanerna under uppdraget.
I byn regerar den tyske officeren Wafner, spelar av dansken Pilou Asbæk. Han är minsann en grym typ, fattas bara annat! Det ena leder till det andra, och Boyce hamnar i kyrkans källare. Och vad hittar han där? Jo, han hittar illasinnade tyskar, som utför bisarra experiment på lik.
... Och det är väl allt man behöver veta om handlingen i den här filmen. Mer komplicerat än så är det inte. OVERLORD har en enkel, rak handling. Vad den också har, till skillnad från de filmer jag nämner i inledningen, är en budget. Detta innebär att filmen förstås ser bra ut - ja, den ser väldigt bra ut. I stort sett hela filmen utspelas i mörker, men ändå. Dessutom är effekterna utmärkta, och tempot är högt - filmen är förhållandevis lång, men hinner aldrig bli tråkig.
Och som sagt: filmen levererar blod och splatter så att det räcker och blir över. Det här är en film endast för härdade. De som vill ha psykologiskt finlir, mångbottnade rollfigurer, samhällskritik och angelägna budskap, rekommenderas se en annan film.
OVERLORD är 119 minuter blodigt tjoflöjt, och inget annat. Jag gillade det här. Jag tyckte det var fantastiskt. Men det säger kansker mer om mig än om filmen.
... Hmm, om jag skulle ta och se om SHOCKWAVES?
      






(Biopremiär 9/11)
-->

torsdag 30 mars 2017

Bio: Ghost in the Shell

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

GHOST IN THE SHELL var från början en japansk tecknad serie. Den har jag inte läst, eftersom jag inte läser manga. 1995 blev serien animerad film.  Ohemult populär sådan - bland animéfansen. Med få undantag (mecha animé från 70- och 80-talen) gillar jag inte animé. Jag såg några av de mest populära science fiction-filmerna när de kom, som till exempel AKIRA, och även om de var snyggt tecknade, var de mördande trista och svårbegripliga. Svårbegripligheten berodde förstås på tråkigheten; jag orkade inte koncentrera mig på handlingen.

Nu har jag i alla fall sett den nya spelfilmsversionen av GHOST IN THE SHELL. Det gör jag inte om i första taget. Det här är en amerikansk film, till stor del gjord med kinesiska pengar. Fast regissören är engelsman; Rupert Sanders. Det här är hans andra film efter debuten SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. Hans Snövitfilm var rätt bra - därför överraskas jag när GHOST IN THE SHELL ser ut att vara gjord av någon som inte kan regissera sig ut ur en papperskorg.

Berättelsen är av ett slag vi sett åskilliga gånger förut. Detta behöver ju absolut inte innebära  att filmen är dålig - om det är bra gjort. Men i det här fallet är alla andra filmer jag associerar till, och som säkert fått stå förebild, ohyggligt mycket bättre.
I en högteknologisk storstad i framtiden tillverkar ett företag avancerade robotar - den senaste är så avancerad att den innehåller en mänsklig hjärna. Major, kallas roboten, som ser ut som Scarlett Johansson.

Major jobbar som något slags RoboCop i denna Blade Runner-värld. Takeshi Kitano gör hennes chef. Han pratar bara japanska. Major och hennes kollega Batou (danske Pilou Asbæk) jagar en mystisk skurk, som slaktat en massa människor och robotar. Men det är något som inte stämmer med fallet. Och det är något som inte stämmer med Major - kan hon verkligen lita på företaget som byggt henne? Är hon den doktor Ouelet (Juliette Binoche) sagt att hon är? Är hennes minnen äkta eller inplanterade?

GHOST IN THE SHELL må vara spelfilm, men datoranimeringarna är så många och dominerande, att resultatet ligger nära animerad film - med inklippta, levande människor. Den glittrande, myllrande storstaden (full av produktplaceringar!) är extremt överarbetad och dominerar de scener där den utgör bakgrund, vilka är rätt många. Det övriga i filmen är underarbetat.
Alla medverkande skådisar, så när som på en, är dåliga, eller ser ointresserade och uttråkade ut - inklusive Juliette Binoche. Det är bara Michael Wincott som är bra, men han är bara med i en scen, innan han mördas. Skådespelarna skulle lika gärna kunna ha varit datoranimerade de med, de hade inte blivit mindre levande. Filmen innehåller en handfull actionscener, men dessa är förvånansvärt illa iscensatta. Det blir inte bättre av den vissna filmmusiken, som istället för att förstärka scenerna, försvagar dem - det handlar om sömnig syntmusik som låter "mmmmoooooaaaaaaooooo".
Den här filmen är något alldeles makalöst tråkig. Det känns som om den går i slowmotion. Jag tittade på klockan hela tiden - tills jag kände att jag fick sluta med det, eftersom det bara hann gå tre minuter mellan klocktittarna. GHOST IN THE SHELL har ett pretentiöst anslag, som förstås irriterar. Filmen är gravallvarlig, här finns inte en tillstymmelse till humor. Japaner finns det dock gott om.
Västerlänningarna är i minoritet. Jag undrar var det är tänkt att det här ska utspela sig. "Det spelar ingen roll!" utbrister de som eventuelllt gillar det här. Men det faktum att Scarlett Johansson är amerikanska gör upplösningen besynnerlig och ologisk.

Det är möjligt att mangan det här bygger på är bra och originell, men filmatiseringen känns bara som en hög lånegods. GHOST IN THE SHELL saknar precis allt som gjorde BLADE RUNNER så bra. Lite TOTAL RECALL hittar man också här.

Framför allt hittar man en riktigt dålig film.

ULTRAVIOLET, kom tillbaka - allt är förlåtet!

Fy fan, vad GHOST IN THE SHELL är rövtråkig!
 








(Biopremiär 31/3)