Visar inlägg med etikett Pierre Niney. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pierre Niney. Visa alla inlägg

söndag 15 maj 2016

DVD/Blu-ray/VOD: En dödlig lögn

EN DÖDLIG LÖGN (Studio S Entertainment)
I Woody Allens DU KOMMER ATT MÖTA EN LÅNG MÖRK FRÄMLING från 2010 spelar Josh Brolin en misslyckad författare, som hittar ett manus skrivet av en döende man. Brolin skickar iväg manuset i sitt eget namn och får det antaget. Det skulle han förstås inte ha gjort.
Den franska EN DÖDLIG LÖGN är thrillerversionen av ovannämnda handling. Yann Gozlan (CAGED) har regisserat och även skrivit manus, det sistnämnda tillsammans med Guillaume Lemans (ALLT FÖR HENNE), och det vilar en air av Hitchcock över anrättningen.
Pierre Niney spelar den unge Matthieu Vasseur; en aspirerande författare som får refuseringsbrev efter refuseringsbrev hemskickade. Han är nämligen inget vidare bra på att skriva. För att försörja sig jobbar han som flyttgubbe. En dag hittar han ett handskrivet manus undangömt i ett dödsbo. Matthieu lägger beslag på manuset, renskriver det, och skickar in det i sitt eget namn.
Inte nog med att manuset antas och publiceras - det blir en enorm succé, boken kallas mästerverk, och Matthieu vinner priser. Tre år senare är han rik, berömd och har en vacker flickvän med rika föräldrar. Men pengarna börjar tryta. Han har fått ett förskott på nästa bok, som aldrig kommer, och förlaget börjar tröttna. Då hör plötsligt en man av sig. Han vet något Matthieu inte vill att världen ska känna till - och Mathieus liv förvandlas till ett helvete.
EN DÖDLIG LÖGN är en elegant thriller, som till större delen utspelar sig i ett soligt Provence. Intrigen är intressant och filmen är spännande, och jag undrar varför den här filmen inte fick en chans på svenska biografer. Det här är lika bra, eller bättre, än många andra thrillers som biovisas - och vem kan väl få nog av provencalska miljöer?
Anledningen till att jag bara sätter en trea är att jag tycker att Matthieu är lite för klantig. Han är fumlig, gör dumdristiga saker, och ställer till det så att allt blir än värre. Jag irriterade mig en aning på detta. Å andra sidan - hans klantighet förklarar nog varför han är en så usel författare.
Det här är en film det är trevligt att tillbringa en kväll tillsammans med.
Min DVD hade förresten problem med den svenska texten - varje replik ligger kvar i bild hela tiden tills nästa replik fälls, något som blir irriterande under långa, dialoglösa scener. Jag vet inte om det är så på samtliga exemplar.
  






-->

söndag 16 mars 2014

Bio: Yves Saint Laurent

Foton: Tibo & Anouchka © 2013 WY productions – SND – Cinéfrance 1888 – Herodiade – Umedia. All Rights Reserved.
Jag letar upp min recension från 2010 av dokumentären YVES SAINT LAURENT: L-AMOUR FOU och konstaterar att jag inte var speciellt förtjust i den; den var stökig och om man som jag inte kände till så mycket om den legendariske modeskaparens liv och karriär, blev man inte mycket klokare. Här har vi nu en spelfilmsversion i regi av Jalil Lespert, vanligtvis främst verksam som skådespelare.
Titelrollen innehas av Pierre Niney, som i rollistan listas som Pierre Niney de la Comédie-Française, vilket är Frankrikes nationalteater. Flera av de medverkande skådespelarna har detta tillägg till sina namn; jag antar att det ska imponera. Niney är väl inte sådär oerhört porträttlik till utseendet, hans beteende kan jag inte uttala mig om, och jag kan inte påstå att jag blir så mycket klokare på YSL den här gången heller. Detta är en bitvis väldigt flott film, men berättandet är lite för distanserat för att kunna gå på djupet.
Vi får följa Yves från det att han är i 20-årsålern och i början av sin karriär i slutet av 1950-talet, då han arbetade för Christan Dior, fram till slutet av 1970-talet, och Pierre Niney ser mer eller mindre likadan och lika gammal ut hela tiden, hans hår blir längre och han skaffar ett fjunigt skägg, men det är allt. Yves är blyg och tillbakadragen, och i början av filmen träffar han Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), de två blir ett par och de håller ihop resten av livet, trots Yves' ständiga snedsteg med andra älskare och ett med tiden omfattande alkohol- och drogmissbruk.
Världen de här människorna rör sig i känns som ett enda enormt lyxparty, men inte blir Yves lyckligare för det. Riktigt varför han är som han är framgår inte, och hans start som modeskapare hoppar Lespert över, liksom det omfattande konstsamlandet han och Bergé ägnade sig åt och som ovan nämnda dokumentär avhandlar.
Filmen är full av galanta damer, det figurerar flera riktiga kalaskex, som Charlotte Le Bon, Laura Smet och Marie de Villepin - men de otaliga kärleks- och sexscenerna involverar mest män. Nikolai KInski, son till Klaus, spelar en väldigt fjollig Karl Lagerfeldt. Det bjuds på en del märkliga anakronismer; under en flashig fest 1971 som inte kan bli mer 1971, spelas suggestiv modern musik - vilket förstås är medvetet, men lite konstigt.
YVES SAINT LAURENT är ett gott hantverk och fullt sebar, men den är lite för uddlös.







(Biopremiär 14/3)

-->