Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av EIFFEL, en film av Martin Bourboulon. Jag är intresserad av Gustave Eiffel, jag är intresserad av Paris' historia, framför allt åren kring det förra sekelskiftet. Jag fascineras av byggnader, skulpturer och konstruktioner som Eiffeltornet.
Men jag läste att EIFFEL skulle vara en kärlekshistoria, med byggandet av Eiffeltornet som fond. Det lät lite mindre intressant. Å andra sidan är Romain Duris en av Frankrikes främsta skådespelare.
Kärlekshistorien i den här filmen är onekligen ganska enkel. Inga sensationer alls. Utan den tillhörande storyn om Eiffeltornet hade det inte blivit mycket till film.
Romain Duris spelar Gustave Eiffel, som får i uppdrag att konstruera något till världsutställningen i Paris 1889. Efter en del dividerande kommer han fram till att han vill bygga ett torn. Han har lite svårt att övertyga uppdragsgivarna om att tornbygget är något att satsa på. Eiffels krav är att tornet ska stå mitt i staden, och vara tillgängligt för alla; alla samhällsklasser, fattiga och rika. Högt ska det vara, högt som bara den, högre än allt annat. Bygget påbörjas, och protesterna är stora.
På en tillställning presenteras Gustave för den förtjusande Adrienne Bourgès (Emma Mackey), som är gift med Gustaves gode vän Antoine de Restac (Pierre Deladonchamps). Vad Antoine inte vet, är att Gustave och Adrienne redan träffats. Ja, mer än så - Gustave och Adrienne var ett kärlekspar för flera år sedan. De träffades när Gustave var en ung spoling till ingenjör. Deras romans var passionerad, men Adriennes föräldrar accepterade aldrig Gustave. En dag var Adrienne försvunnen.
När de nu åter träffas blommar känslorna upp på nytt, och de träffas i smyg - men relationen är dömd att gå i kras. Romansen måste rasa ihop för att Eiffeltornet ska kunna byggas klart.
... Eller hur det nu var.
Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden, byggandet av Eiffeltornet är grundhistorien, medan den unge Gustaves romans med Adrienne berättas i en rad återblickar. Romansen är alltså ganska enkel, men:
EIFFEL är fullkomligt fantastisk att titta på! En kollega klagade på att filmen är tråkig, men jag satt hela tiden och titta hänförd på scenerierna på duken framför mig. Det är en myllrande film med massor av detaljer. Färgskalan är varm och välkomnande. Det är en vacker film. Byggandet av Eiffeltornet är fascinerande att titta på - och jag utgår från att detaljerna stämmer och att filmskaparna inte fuskat alltför mycket. Det ser ytterst autentiskt ut, även om det mesta förstås är datoranimerat.
Romain Duris ser i vissa scener ut att vara tecknad av den franske serietecknaren Ralph Meyer, vilket är lite kul. Emma Mackey är en otroligt tjusig tös. Jag ser att Duris är hela 22 år äldre än Mackey, så antagligen ska hon föreställa betydligt äldre än hon egentligen är när Adrienne och Gustave träffas på nytt.
Jag hade trevligt när jag såg EIFFEL, Jag tyckte inte alls att den var tråkig. Den är rätt charmig, den här filmen. Och jag tänker faktiskt vara generös med betyget! Jag tycker nämligen att estetiken och miljöerna tillför extremt mycket - det är de som är filmen. Därför höjer jag trean ett snäpp.
Jag läser att regissör Bourboulon nu håller på med två nya filmer om de tre musketörerna. Behöver vi verkligen ytterligare filmer om dem?
(Biopremiär 6/5)
Inlägg
