Serier: Linda och Valentin - Ett hyllningsalbum

LINDA OCH VALENTIN:
ETT HYLLNINGSALBUM
Cobolt

År 2017 är det 50 år sedan den franska science fiction-serien serien om Linda och Valentin för första gången dök upp i den legendariska - och sedan länge nedlagda - tidningen Pilote. I Frankrike återuppstod Pilote tidigare i år för ett specialnummer med en lång rad hyllningsserier till Linda och Valentin, skrivna och tecknade av diverse franska serieskapare.
Det är detta specialnummer av Pilote som nu kommit på svenska - inbundet och utökat med serier av svenska och danska serieskapare. Som fallet ofta är med denna typ av antologier, är innehållet spretigt och av minst sagt skiftande kvalitet - framför allt manusmässigt.
Bäst i albumet är Johan Wanloos bidrag. Det skriver jag inte eftersom Johan är en av mina kompisar, utan för att serien är rolig - på riktigt.
De franska bidragen dominerar. En del av dessa fransmän känner jag till - Guillaume Bouzard, Mathieu Bonhomme, F'Murr och ett par till. De flesta andra har jag aldrig hört talas om - men några av dem ritar så fantastiskt snyggt, att jag blev rejält nyfiken på de serier de gör i vanliga fall. Ett märkligt sammmanträffande: Annie Goetzinger; som gjort en rad serier tillsammans med Linda och Valentins författare Pierre Christin, medverkar med en teckning. Jag tänkte att det var längesedan jag såg något av henne - jag tror inte det kommit något på svenska på 30-35 år. Dagen därpå nåddes jag av nyheten om att Goetzinger avlidit, 66 år gammal.
Bland danskarna som medverkar hittar vi kända namn som Peter Madsen och Peter Snejberg. Karoline Stjernfelt står för ett tjusigt uppslag. Jag har aldrig hört talas om henne, men häromdagen kom min sambo hem med ett danskt album av Stjernfelt; "I morgen bliver bedre".

Ur Johan Wanloos bidrag.

Några av de svenskar som bidragit är Kim W Andersson, Peter Bergting, Jonas Darnell, och Micke Grahn; den sistnämnde har  gjort en Lilla Fridolf-version av Linda och Valentin.
De flesta av serierna är antingen parodier- eller pastischer på Linda och Valentin, och tyvärr är manusen ofta rätt svaga - upphovsmännen har  inte fått till det riktigt på de en till fyra sidor de haft på sig. Bäst funkar det när serierna handlar om upphovsmännens förhållande till själva serien Linda och Valentin, eller till dess skapare Pierre Christin och Jean-Claude Mézières. Nicolas Barral berättar om när han träffade Mézières på 80-talet, Éric Corbeyran och Olivier Balez beskriver de matresor Corbeyron gjort världen över tillsammans med Pierre Christin. Per Demervall har gjort en serie om när han för första gången såg ett Linda och Valetin-album i en bokhandel i Stockholm på 70-talet. Dessa bidrag är riktigt trevliga.

Éric Corbeyran och Olivier Balez.

Detta hyllningsalbum inleds med en intervju med Christin och Mézières, och det avslutas med några sidor ur ett kommande Linda och Valentin-album. Jag har inte läst samtliga album med Linda och Valentin, och inga av de senaste (sista?) - så jag reagerade på att Mézières teckningar nu blivit en aning skissartade.
Okej - är "Linda och Valentin - Ett hyllningsalbum" en bok jag kan rekommendera? Tja, jag vet inte riktigt. Den riktar sig till de mest inbitna fansen, och till de som gillar- och vill ha allt av de medverkande tecknarna. Övriga läsare upplever nog det här som rätt tunt och intetsägande. Om än bitvis riktigt tjusigt!  
-->

Bio: Valerian and the City of a Thousand Planets

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Först och främst:

Valerian och Laureline.

Nej, det kan de ju inte heta. När denna klassiska tecknade serie av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières började komma ut på svenska 1975, hette de två rumtidsagenterna Valentin och Linda - fast tvärtom; Linda och Valentin. Det har de hetat sedan dess, och det heter de fortfarande i nyutgåvorna från Cobolt Förlag. För min del känns det bara befängt att omnämna figurerna med deras franska namn - med engelskt uttal, till och med. Således kommer jag att i denna recension kalla dessa två hjältar Linda och Valentin. Det har jag sagt i 40 år, det tänker jag inte sluta med nu.

Här på TOPPRAFFEL! har jag bara recenserat två av Cobolts böcker med Linda och Valentin - den första samlingsvolymen, vilken innehåller de tre första albumen, och boken "Rymdstigar", som består av kortare historier. Dessa är de enda av Cobolts utgåvor jag läst - resten av Linda och Valentin-albumen har jag inte läst sedan jag var barn och tonåring. Ja, det har förstås tillkommit album sedan jag var ung - men dessa har jag inte läst alls.

Så här såg albumen ut när jag läste dem på 1970-talet.

Luc Bessons film VALERIAN AND THE CITY OF A THOUSAND PLANETS är just nu flitigt omskriven i branschpressen - av skäl Besson inte hade hoppats på. Denna franska film, som dock är på engelska, är den dyraste independentfilm som någonsin gjorts - den kostade någonstans melllan 200 och 210 miljoner dollar. Och - när den häromveckan gick upp på bio i USA, totalkraschade den. Hittills har den bara lyckats spela in 17 miljoner. I Tyskland floppade den också, vi får väl se hur det går i Frankrike och resten av Europa.

De amerikanska recensionerna av VALERIAN har också varit blandade - minst sagt. De flesta har varit extremt negativa - medan andra har hyllat filmen och dess estetik. Några kritiker har legat någonstans mittemellan ytterligheterna. Till saken hör förstås det faktum att publik och kritiker inte läst- eller ens hört talas om Linda och Valentin.

Nå. Hur är då den här filmen?

Jaaaa, gott folk - jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva VALERIAN. Detta är en film som är all over the place, som man säger på engelska. Den attackerar åskadaren från alla håll samtidigt, hela tiden, och upplevs förstås som rätt omtumlande - och ganska förvirrande. Luc Besson har själv skrivit manus, och har byggt ihop albumet "De tusen planeternas rike" (1969-70, på svenska 1977) och "Ambassadören som försvann" (1975, på svenska 1976). Det förstnämnda albumet finns med i samlingsvolymen jag nämner ovan, det senare har jag inte läst sedan jag var barn, då jag älskade det.

Att Linda och Valentin nu är amerikaner känns lite konstigt - jag har alltid sett dem som fransmän som talar franska. Dane DeHaan, som är äldre än han ser ut, spelar Valentin, som flera gånger påpekar att han är soldat - jag tror inte att han någon gång i filmen omnämns som rumtidsagent, eller bara agent. Valentin är hopplöst förälskad i sin kollega Linda (Cara Delevingne) och vill gifta sig med henne. Den kärlekskranke Valentin tjatar om detta genom hela filmen, han är gåpåig, Linda tröttnar på honom, det blir en massa käbblande - och detta är en stor skillnad gentemot den tecknade serien.

Är det AVATAR? Är det omslaget till en gammal symfonirockskiva?

Handlingen är minst sagt rörig, men Linda och Valentin skickas iväg till den gigantiska staden Alpha, för att se till att stoppa "en mörk kraft", som det står i pressmaterialet. Clive Owen spelar en kommendör, som försvinner och som Linda och Valentin försöker hitta. Han verkar inte helt snäll, kommendören. Det händer en fruktansvärd massa hela tiden, mycket av det som händer, kanske det mesta, är inte relaterat till handlingen, vad nu den går ut på - vilket innebär att man sitter där och tittar på ett maffigt science fiction-speltakel och har totalt glömt bort vad det egentligen handlar om. Det här är stökigt och rörigt.

Specialeffekterna är av varierande klass. Det mesta är tjusigt och imponerande, och skapar ibland en skön sense of wonder. Men - i stort sett inga av de otaliga rymdvarelserna imponerar och ger intryck av att vara autentiska. De ser inte ut som något annat än de datoranimationer de är. Värst är inledningsscenerna med ett långt, tanigt, fredligt folk på en paradisplanet. Dessa scener ser verkligen ut som tecknad film. De påminner dessutom om AVATAR, vilket inte ska tolkas som något positivt. Faktum är att Luc Bessons DET FEMTE ELEMENTET, som kom 1997, känns mer som ett Linda och Valentin-äventyr än VALERIAN - vilket kanske beror på att den äldre filmen främst kör med praktiska effekter, make up och modeller, och inte plastiga datoranimationer.

En bättre titel på filmen vore LAURELINE. Cara Delevingne ser förvisso inte ut så som jag föreställt mig Linda - men hon är bra i rollen. Hon är cool och ibland lite rolig. Dane DeHaan, däremot, är mest irriterande och jobbig - han varken ser ut eller beter sig så som jag föreställt mig Valentin. DeHaan ser ut som en pojke, men saknar den pojkaktiga glimt i ögat som krävs - hans halvslutna ögon gör att han mest ser drogad och uttråkad ut.

Rutger Hauers namn står med stora bokstäver i förtexterna, men han medverkar bara några sekunder i början. Rihannas och Ethan Hawkes roller är relativt små och känns påklistrade. Herbie Hancock skymtar i några scener, och minsann om inte Ola Rapace har en roll.

Är VALERIAN en bra elller dålig film? Eller är den mittemellan? Tja, jag kan inte påstå att den är bra. Men den är inte tillräckligt dålig för att vara dålig. Filmen är kul att titta på och en del scener är faktiskt bra eller roliga. Filmen är åt helsike för lång, men man får mycker space opera, rymdäventyr och märkliga varelser för pengarna. Det här är bättre än det mesta Luc Besson regisserat de senaste tjugo åren, och framför allt är VALERIAN bättre än den vedervärdiga LUCY, som av någon oförklarlig anledning blev en gigantisk succé världen över.

Vad ska jag sätta för betyg på det här? Jag sätter ett snällt betyg. Det här känns som en sådan där film jag kanske kommer att tycka är lite bättre när jag ser om den på Blu-ray om några år, än jag gjorde när jag såg den i 3D på bio i förmiddags. Även om en tvåa ligger nära till hands, garderar jag mig och sätter en trea.

    

  

 

(Biopremiär 2/8)

Serier: Linda och Valentin: Rymdstigar

LINDA OCH VALENTIN: RYMDSTIGAR

av Pierre Christin och Jean-Claude Mèzières

Cobolt

Liksom fallet var med Franquins "Svarta idéer", vann jag i början av 1980-talet den danska utgåvan av "Rymdstigar" - "Ad rummets veje" - i en tävling i det danska fanzinet Fat Comic. Jag har inte läst albumet sedan dess.

Pilote hette en legendarisk, fransk serietidning i vilken flera av de mest kända och populära fransk-belgiska serierna gick som följetong. 1969 kom man på att man även skulle ge ut pocketböcker med korta, specialproducerade serieavsnitt - pocketserien döptes still Super Pocket Pilote. När jag var barn hittade- och köpte jag begagnade exemplar av de kortlivade, svenska pocketserierna Champion-pocket och Jetserien; dessa innehöll antagligen serier från Super Pocket Pilote - eller möjligen från någon fransk konkurrent.

Linda och Valentin var en av de serier som gjordes för Super Pocket Pilote. Pierre Christin och Jean-Claude Mézières spikade ihop sju avsnitt mellan 1969 och 1970 - men när förlaget Dargaud senare släppte dem samlade i ett album, saknades två episoder - dessa saknades även i den första, danska upplagan; den jag vann. Ingen verkar veta varför dessa två episoder ströks - men i denna nya, flotta, inbundna utgåva finns de med. Det handlar om den första episoden; "Den store samlaren", och den sista; "Lustiga prover". En annan märklig detalj är att episoderna inte återges i kronologisk ordning, utan huller om buller. Så ser det ut i den franska utgåvan och även i den svenska. Det är möjligt att det är Christin och Mézières som tycker att denna ordning fungerar bättre - men det vet jag inte säkert.

Det här ser bekant ut, men jag vet inte vad det är jag associerar till (mer än ALIEN).

Dessa sju korta (sexton sidor per episod) berättelser utspelar sig mellan albumen "Det stigande vattnets stad" och "Stjärnlös värld" i den ordinarie albumserien. Linda figurerar bara som bifigur och endast i två av episoderna; här är det Valentin som är huvudperson. "Rymdstigar" är ett lättläst och underhållande album. Historierna är ganska bagatellartade, men i flera fall riktigt roliga och ibland fascinerande. Som vanligt när det gäller Linda och Valentin finns här inslag som får mig att tänka på andra science fiction-berättelser, främst filmer - och som vanligt var Christin och Mézières först.

En detalj jag tänker på; en detalj jag ofta tänker på när det gäller science fiction, och som jag reagerade på även som barn, är att varje planet är som ett rum. Jorden har skiftande natur, klimat, olika folkslag, olika varelser - men i de flesta science fiction-berättelser verkar varje ny planet bara ha en miljö, ett folkslag och en härskare. Så även i "Rymdstigar". Här verkar dessutom planeterna vara väldigt små; snarare små månar. Påfallande ofta funkar det att traska runt utan rymddräkt på dem, och alla verkar ha gemensamt språk.

Mézières är fantastisk på att skapa rymdvarelser och "Rymdstigar" innehåller flera kreativa varianter. Mest bisarr är en figur som heter Tsirillitis.

Om man granskar sidorna i albumet lite närmare, ser man att Mézières har breddat dem - man ser skarvarna där han har ritat till grejor. Sidorna var ursprungligen smalare. Serien om Blueberrys ungdom gick också i Super Pocket Pilote och även i den serien breddade Jean Giraud sidorna innan episoderna samlades i album. Jag minns att en del besserwissrar klagade på detta. I den danska Jonah Hex-tidningen publicerades Blueberrys ungdom i originalskick - och i svartvitt. Det ska ha sett mycket bättre ut, eftersom sidlayouten påstods halta när sidorna breddades. Jag vet inte om så är fallet, jag har inte haft möjlighet att jämföra. Vad gäller sidlayouten i "Rymdstigar" har jag inga anmärkningar. Jag tycker inte att det ser konstigt ut. Fast det är klart - varför inte bara publicera samlingen i ett smalare format?

En sida före och efter justering av formatet.

Färgläggningen är förstås anpassad efter detta breddade format. Björn Wahlberg står för den svenska översättningen. Wahlberg har i innehållsförteckningen angett den ursprungliga publiceringen, så att man kan läsa episoderna i "rätt" ordning (fel ordning enligt upphovsmännen?), om man så vill.

Serier: Linda och Valentin: Samlade äventyr 1

LINDA OCH VALENTIN: SAMLADE ÄVENTYR 1

av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières

Cobolt

Som barn älskade jag science fiction-äventyr. Förstås. Konstigt vore det annars. Problemet var bara att när jag var barn, var det 1970-tal - och jag bodde i Sverige. Det var väldigt svårt att tillfredställa mitt behov av rymdaction. TV visade på sin höjd Blixt Gordon med Buster Crabbe (och det var kanske dansk TV som körde den), 1975 gick MÅNBAS ALPHA på TV, 1977 kom förstås STJÄRNORNAS KRIG, och 1978 visade SVT en handfull avsnitt av STAR TREK. I Fantomen gick Blixt Gordon av Dan Barry, i Serie-nytt hittade man Tom Trick, det fanns kanske några serier till, men det var rätt tunt. Jag fick allt rita mina egna science fiction-serier.

Men så en dag hittade jag seriealbumet "Ambassadören som försvann" på Landskrona Stadsbibliotek. Albumet kom ut 1976, men jag antar att det här var efter att jag sett STJÄRNORNAS KRIG. Detta var det fjärde albumet om Linda och Valentin - trodde jag då. Som så ofta var fallet publicerade Carlsen/if inte albumen i korrekt ordning. "Ambassadören som försvann", som kom ut i Frankrike 1975, är det sjunde äventyret med de två rymdagenterna - dock publicerades det första äventyret inte som album.

Det här albumet gjorde oerhört stort intryck på mig. Jag tyckte att det var fantastiskt bra och roligt, och Jean-Claudes Mézières teckningar skapade verkligen en sense of wonder, som det heter på engelska. Jag lånade genast övriga, då utkomna album - och på Thörnqvists bokhandel hittade jag "Den falska världen" till reapris. "Den falska världen", som kom på svenska 1977, var mitt favoritalbum i sviten - kanske beroende på att jag aldrig riktigt förstod det som barn. Och jo, Linda och Valentin var en serie som blev alltmer vuxeninriktad med tiden.

Totalt publicerades sexton album på svenska - de sista fyra gavs ut av Alvglans. Och jag får erkänna att jag nog inte läst de där fyra-fem sista albumen. Jag vet inte riktigt varför. Jag tittar på listan över de svenska albumen och inser att jag inte ens kände till att de tre sista faktiskt kom ut här. Sedan dess har Linda och Valentin gått som följetong i Fantomen, men eftersom jag bara köper strönummer av den tidningen, har jag inte återupptagit bekantskapen med serien där. Dock fick jag på 80-talet ett danskt album som samlade ett knippe korta avsnitt - "Ad rummets veje".

Linda och Valentin är en väldigt omhuldad serie. Älskad av många i min generation. Okej, serien är inte älskad av alla - jag minns att jag såg en insändare i Fantomen som klagade på denna "konstiga" serie, och redaktören svarade att serien faktiskt är dåligt berättad, eller något sådant, och nu plockats bort. Ett väldigt konstigt svar - om redaktören tyckte så, varför köra den till att börja med?

Linda och Valentin dök upp första gången 1967 och de två figurerade i 23 album innan serien slutligen avslutades 2013 - och det var hela tiden samma team; Christin & Mézières, båda födda 1938, som låg bakom. Det här var en väldigt betydande serie på flera sätt. Mest uppenbart är att serien influerade George Lucas när han gjorde sin STJÄRNORNAS KRIG. Det är även en serie som blir alltmer politisk, och Pierre Christin har gjort en del direkt politiska album förutom Linda och Valentin. Någon har kallat Linda och Valentin för en socialdemokratisk science fiction-serie. Det uppfattade jag förstås aldrig när jag var barn.

Det nya förlaget Cobolt, en svensk avläggare till danska Cobolt, har nu börjat att återutge Linda och Valentin i kronologisk ordning. Sju tjocka, flotta, inbundna volymer ska det bli, och den första finns ute på hyllorna sedan en tid tillbaka.

Nackdelen med att ge ut en serie komplett, i kronologisk ordning, är att många serier började lite stapplande - ofta är de första äventyren inte representativa för serien. Så är fallet med Linda och Valentin. De två huvudpersonerna introducerades i ett kortare äventyr; "De onda drömmarna", som i Sverige tidigare publicerats i Tung Metall nr 11/1986 (som jag läste i en bastu). Detta första äventyr är ärligt talat inget vidare och det är svårt att tro att detta inte bara kunde få en fortsättning, utan även utvecklas till en berömd serie. Handlingen är lite krafsig och det är rätt ofokuserat berättat, vilket leder till viss förvirring. Det känns som om de två upphovsmännen har hittat på efterhand. Rumtidsagenten Valentin, som lever i den 27:e århundradet, reser tillbaka till medeltiden för att haffa en skurk från sin egen tid. Valentin får hjälp av bondflickan Linda - som utan att protestera sedan följer med Valentin till framtiden. Hennes framtid, hans nutid. Varför gör hon det?

När nästa äventyr; "Det stigande vattnets stad", börjar har även Linda gått och blivit agent och Valentins kollega, och trots att hon kommer från 1000-talet, är hon den smartare av de två. Valentin kan ibland ge intryck av att vara lite trög och Linda får ha överseende med honom - vilket hon efter några album har på ett kärleksfullt sätt.

Detta andra äventyr är betydligt bättre än det första, framför allt finns här flera maffiga bilder på ett översvämmat New York, men det är fortfarande aningen tunt och trevande. Det hela blir ytterligare lite bättre i den här bokens tredje äventyr; "De tusen planeternas rike". Dock får vi vänta till volym två, som kommer i september, innan serien tar fart på riktigt.

Cobolts utgåva av Linda och Valentin är nyöversatt av Björn Wahlberg, som tidigare gjort underverk med Tintin. Boken innehåller ett långt förord med intressanta fakta, och det har även stoppats in omslag och annat från Pilote; den fransk-belgiska serietidning Linda och Valentin ursprungligen publicerades i.

Även om äventyren i denna första volym alltså är lite svagare än det som komma skall, så är detta förstås en bok som bör införskaffas av alla som påstår att de är intresserade av serier. Linda och Valentin är en av science fiction-genrens hörnpelare.