Visar inlägg med etikett Pia Johansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pia Johansson. Visa alla inlägg

onsdag 29 februari 2012

Bio: Nobels testamente

Foton copyright © Erik Aavatsmark
Jaha. Då var det dags igen. Ännu en svensk deckare från Yellow Bird (och med lite tyska pengar i potten). Den här gången är det Liza Marklund och hennes hjältinna Annika Bengtzon som bearbetats för film och TV. Tillåt mig att korrigera mig själv: för TV - men trots detta uppblåst på en bioduk.
I princip skulle det här lika gärna kunna handla om Beck, Wallander eller Hamilton - eller valfri annan framgångsrik deckarserie. Det är ingen större skillnad. Och det är inte utan att man undrar varför folk är så vansinnigt fängslade av de här filmerna.
Marklunds roman "Nobels testamente" kan jag inte uttala mig om, men om den här filmens handling är trogen boken, är det inget jag vill läsa. Och ärligt talat är det svårt att tänka sig att vuxna människor läser det här - om nu boken är precis som filmen. För det här är inget annat än "Kitty som journalist". En glorifierad barndeckare.
Jag har bara sett en av de tidigare Marklundfilmatiseringarna, jag minns inte vilken det var, men trista Helena Bergström spelade Annika Bengtzon och filmen var vissen. Den här gången är det Malin Crépin som gör Bengtzon - och det är ett klart bättre val till huvudrollen. Jag tycker att Crépin är väldigt söt, och det är ju en fördel. Filmmakarna verkar ha tyckt detsamma, med tanke på det stora antalet närbilder på hjältinnans ansikte. Däremot övertygar hon inte alls som framgångsrik skjutjärnsjournalist. Tvärtom.
När filmen börjar befinner sig Bengtzon, iförd balklänning, på Nobelfesten, som hon ska bevaka för sin arbetsgivare Kvällspressen (som har samma logga som Expressen). Vänta nu här ... Annika Bengtzon är kriminalreporter. Vad gör hon på Nobelfesten? Ingen aning. Men det är ju en faslig tur att hon är där, för in stegar plötsligt en femme fatale iförd guldklänning. Denna dam stöter som hastigast till Bengtzon, som dansar med en man som liknar Knut Agnred. Därefter stegar hon fram och skjuter ner en israelisk stamcellsforskare som tilldelats Nobelpriset i medicin, och kvinnan han dansar med - Nobelkommitténs ordförande.
Damen i guld rusar ut och lyckas skjuta ihjäl ett par vakter under flykten. Massor av poliser kutar efter, men de är tafatta och mördaren försvinner i en racerbåt. Eftersom Bengtzon såg henne, förhörs hon av polisen och beläggs med yppandeförbud - hon får inte skriva om vad hon sett i sin tidning. Men trots att Bengtzon bara såg mördaren under två sekunder, högst, minns hon henne väldigt detaljerat. Bland annat det faktum att hon hade gula ögon!
Den här gulögda bruden kallas Kitten (Hi hi hi!) och är yrkesmördare. Hon drar till Lettland, där hon träffar två kumpaner, varav den ene är en galen doktor med rufsigt hår. Av någon anledning skjuter hon ihjäl de här två typerna.
Samtidigt luskar Bengtzon i fallet och hennes chefer Leif Andrée och Björn Kjellman svär över att hon inte får skriva något. Och Bengtzons nya grannar har bjudit in till glöggfest och grannarnas åttaårige son mobbar och slår Bengtzons grabb, så Bengtzon mordhotar grannpågen. Men hon kommer även på att det kanske inte var Nobelpristagaren som var det tilltänkta offret, utan kvinnan han dansade med! Oj, oj, oj. Plotten tjocknar.
NOBELS TESTAMENTE är en osedvanligt platt film. Det här känns plattare än normalt. På alla sätt. Filmfotot är otroligt platt och oinspirerat. Filmen må vara i Scope, men det ser fortfarande inte ut som något annat än en TV-film. Och liksom fallet var med HAMILTON, är alla flygbilder över Stockholm (och de är rätt många) av sämre bildkvalitet; upplösningen är taskigare. Vad beror det på? Skickar de bara upp en helikopter med en annan, billigare kamera?
Men även intrig och rollfigurer är platta. Det här är så enkelt det kan bli. Här finns ingen som helst spänningsuppbyggnad, saker bara händer i tur och ordning, och här och var slänger man in "false scares". Folk pratar i tur och ordning och säger (ofta välartikulerat) bara det viktigaste, det som har med intrigen att göra, vilket ger ett teatralt inryck.
Vid flera tillfällen blir det skrattretande löjligt. Främst när Kitten (Hi hi hi!) figurerar. Men här finns fler dumheter. Vi får inte heller glömma bort en ung, misstänkt kille iförd studentmössa. Och han som liknar Knut Agnred återkommer för att spela en viktigare roll.
Filmmusiken ligger som en konstant, tjock, oinspirerad smet i bakgrunden. Samma musik skulle kunna användas till vilken typ av film som helst. Inga teman, inga ledmotiv, bara det vanliga klinkandet och brummandet.
Trots alla dessa anmärkningar kan jag inte såga Peter Flinths film helt. Jag vill inte gå så långt att jag sätter en etta. Kjellman och Andrée gör vad de kan och är rätt bra, och det är kul att se Björn Granath i en liten roll. Och även om Malin Crépin inte övertygar det minsta, är hon inte hopplös. Och hon är väldigt söt. Däremot verkar Pia Johansons parodiska nöjesredaktör vara hämtad från en helt annan film.
Detta är den första av en hel rad filmer om Annika Bengtzon. Resten kommer att släppas direkt på DVD- eller TV. Med andra ord, NOBELS TESTAMENTE är pilotavsnittet. Som biovisas.







(Biopremiär 2/3)

lördag 6 november 2010

Bio: Äpplet och masken

Foton copyright (c) Folkets Bio
Just nu pågår seriefestivalen AltCom i Malmö, och den här helgen är det filmhelg på Panora - det visas en rad animerade filmer. I morgon söndag visar de dansken Anders Morgenthalers långfilm PRINCESS, som jag faktiskt inte har sett, jag lyckades missa alla festival- och pressvisningar. Filmen vann Guldmélièsen för bästa europeiska fantasyfilm för några år sedan, men alla jag pratat med som sett den tycker att den är skitdålig. Nå, jag tänkte försöka se den i morgon.
Av en ren händelse gick Morgenthalers senaste film upp på bio i Malmö idag. Den dansk-svenska ÄPPLET OCH MASKEN har tidigare visats i Lund och den pressvisades inte här i Malmö, så jag har precis varit och sett den på en matinéföreställning.
Anders Morgenthaler och hans medförfattare har antagligen knarkat ordentligt innan de skrev den här filmen. Eller åtminstone supit till det rejält.
Den här animerade familjefilmen handlar om ett äpple som heter Torben (Fares Fares). Torben hänger i ett träd och tycker att han är skitsnygg, men så visar det sig att det gått mask i honom - ur ett hål tittar Silvia (Pia Johansson) ut. Katastrof. Torben trillar ner på marken. Där träffar han Newton (Claes Malmberg), ett äpple som ser ut som ett päron, och snart dyker även Bo (Svante Thuresson) upp. Bo är ett körsbär som gillar att sjunga.
De beger sig iväg för att hítta maskdoktorn som kan operera bort Silvia, någonting Silvia förstås inte är vidare positivt inställd till. På vägen råkar de ut för allehanda äventyr och faror. Till exempel blir de attackerade av arga potatisar, anförda av Magnus Härenstam.
ÄPPLET OCH MASKEN är en osannolikt konstig film. Den är simpelt animerad med simpelt designade figurer. Frukter och grönsaker - jamen, kom igen... Det lät säkert coolt på papperet, men i realiteten är det vansinnigt att göra fruktfilm. Filmens humor består i att alla skriker åt varandra precis hela tiden. Skrik, skrik, skrik. För att få gaphalsarna att tystna, skriker andra "Håll tyst!", "Håll klaffen!" och "Håll käft!". Ett vanligt förekommande ord är "skit", men även "arsle" används några gånger - och till och med ett "jävlar" tyckte jag mig höra. Absolut ingenting är roligt, det här är bara bisarrt dåligt och makalöst tråkigt. Jag gillar förstås Svante Thuresson, men hans sånger är inget vidare och kan inte rädda den här filmen. Lustigt sammanträffande: PSALM 21-regissören Fredrik Hiller gör en av rösterna. Josef Fares står för regin av de svenska rösterna.
Vi var inte speciellt många i salongen. Sex-sju små barn och deras föräldrar. På min rad satt en kille med en dotter i femårsåldern. Under filmens första halva sprang hon mest omkring i bänkraden och testade sittplatser, eller tjatade om att få mer godis, hon gjorde allt utom att titta på filmen, som inte intresserade henne. Under filmens andra halva låg hon och sov i farsans knä.
Det gjorde hon rätt i.
Nu ska jag snart bort till Filmstaden igen för att se FAIR GAME, ännu en film som inte pressvisades.






(Malmöpremiär 6/11)