Visar inlägg med etikett Philippe Le Guay. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Philippe Le Guay. Visa alla inlägg

torsdag 12 november 2015

Bio: Resan till Florida

Foton copyright (c) Atlantic Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Philippe Le Guays RESAN TILL FLORIDA, som bygger på en pjäs, lanseras som en komedi. Överallt där den nämns, klassificeras den som komedi. Då förväntar man sig onekligen en komedi när man slår sig ner i biofåtöljen för att se den. Det är inte utan att man förvånas när man istället får ett vemodigt drama.
Jean Rochefort spelar Claude, som är över 80 år gammal och som blir allt skröpligare, och mer glömsk och förvirrad för varje dag som går. Han bor ensam i ett stort hus som tillhört familjen sedan 1800-talet. Hans hårt prövade dotter Carol (Sandrine Kiberlain) vet inte vad hon ska ta sig till med gubben. Hon anlitar hemhjälp, men Claude gör alltid sitt bästa för att få dem att säga upp sig. Helst vill Carol sätta Claude på ett hem, men det är lättare sagt än gjort.
Nio år tidigare omkom Carols syster Alice i en biloycka i Florida, ett faktum Claude förtränger. Han går alltid och väntar på att Alice ska komma på besök, och han blir förbannad när Alice aldrig svarar när han försöker ringa till henne. Han drömmer om att sätta sig på flyget till Florida och hälsa på henne.
Claude får även reda på att hans en gång i tiden bäste vän, och senare värste ovän, har dött. Han glädjer sig åt detta - tills han får reda på att mannen ska begravas på den kyrkogård där Claudes fru ligger, och där Claude själv ska komma att ligga. Detta går inte för sig, han måste få vännens/ovännens släkt att byta kyrkogård.
Sidospåret om begravningen är lite småroligt, liksom en del andra episoder. Han är rätt charmig, denne Claude. Det är fina skådespelare som medverkar i RESAN TILL FLORIDA. Men det här är inte min kopp te. Detta är ett drama om åldrande, sjukdomar, döden, och minnen. Det är långt, det är ibland tydligt att filmen bygger på en pjäs, och det är till större delen ganska deprimerande. Jag tyckte att det var lite småtråkigt.
Emellanåt klipps det in korta minnesbilder från Claudes barndom, ibland får vi se honom resa till Florida, men jag blev inte klok på om det sistnämnda var drömscener eller ej tack vare en surrealistisk vändning.
Philippe Le Guay har tidigare gjort KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och CYKLA MED MOLIÈRE, två filmer jag tyckte var rätt bra. RESAN TILL FLORIDA är förstås välgjord och välspelad, och det finns säkert en publik för den, men jag tillhör inte denna publik.
  







(Biopremiär 13/11)

-->


fredag 12 augusti 2011

Bio: Kvinnorna på sjätte våningen

Foton copyright (c) Atlantic Film

För några veckor sedan hade den franska komedin POTICHE biopremiär. I den spelade Fabrice Luchini en direktör med hunsad fru. Här har vi ännu en fransk komedi, i vilken Luchini har den manliga huvudrollen som Jean-Louis Joubert; en rik aktiemäklare som bor med sin hustru, hemmafrun Suzanne (Sandrine Kiberlain) i en stor, flott Parisvåning, komplett med hembiträde. Tiden är tidigt sextiotal.

På våningen ovanför herrskapet Jouberts; den sjätte, har det flyttat in ett koppel spanska kvinnor. Det är en riktigt risig våning, där de boende bor i små kyffen och de har en gemensam, vidrig toalett, igenkorkad med bajs (varning för närbild på bajset! (Eller är det en bit av rymdmonstret från GREEN LANTERN?)). Dessa spanjorskor är dock glada varelser, som sjunger och spelar och lagar paella; sällan har väl misär varit så idyllisky.

Jouberts hembi-

träde säger upp sig efter tjugo år, och då anställs den söta Maria (Natalia Verbeke) som ersättare. Och snart är sig ingenting likt. Den stele och strikte Jean-Louis fascineras av Maria, som han fattar mer och mer tycke för, och av de övriga spanjorskorna. Han börjar inse att hans liv är inrutat och trist och börjar hjälpa och engagera sig i kvinnorna på sjätte våningen. Suzanne tycker mest att han blivit egendomlig.

Och så bär det sig inte bättre än att Jean-Louis och Maria blir kära i varandra.

...Och det är väl här som Philippe Le Guays film faller en aning. Precis som i såp många andra franska filmer med kärlekstema, handlar det om en grånad gubbe som får ihop det med en tjej som skulle kunna vara hans dotter. Han är liksom ingen stilig, cool, äldre man; han är ingen Kris Kristofferson eller Roger Moore - han är en tradig, fransk aktiemäklare. Men de är ju duktiga på fruntimmer, de där fransmännen.

KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN är dock en rätt charmig och underhållande komedi, om än lättviktig och bagatellartad. Det uppstår en del komik med språkförbistring och kulturkrockar. Ett eller ett par ansikten känns igen från Pedro Almódovars filmer. Natalia Verbeke är till förvilling lik Jennifer Lopez.

Jag missade årtalet som visst dyker upp i bild alldeles i filmens början. Därför satt jag länge och undrade när filmen utspelar sig. Jag hade aldrig gissat på tidigt 60-tal. Frisyrerna är mer 70- eller tidigt 80-tal. De få scener som utspelar sig ute på Paris gator är filmade i lätt grodperspektiv på ytterst begränsade områden, så att man inte behövt ändra eller bygga kulisser. Man ser bara de delar av byggnaderna som settt likadana ut i sekler.

Filmen innehåller förresten Årets Bästa Duschscen. Hubba-hubba!

 

 

 

 

(Biopremiär 12/8)