Visar inlägg med etikett Philip Seymour Hoffman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Philip Seymour Hoffman. Visa alla inlägg

måndag 16 november 2015

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så har då THE HUNGER GAMES gått i mål, efter att ha gjort en Harry Potter - det vill säga, delat upp den sista boken i två filmer. Något som i varje fall i THE HUNGER GAMES' fall var fullkomligt onödigt och bara gjordes för att krama mer pengar ur serien.

Den första THE HUNGER GAMES-filmen kom 2012 och var en blekare kopia på filmer som THE MOST DANGEROUS GAME, THE RUNNING MAN, BATTLE ROYALE och liknande. En framtidsdystopi och actionfilm anpassad för tonårstjejer, och som gjorde Jennifer Lawrence till storstjärna. THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, den andra delen, var samma film en gång till - fast sämre och tråkigare.

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 minns jag absolut ingenting alls av; inte mer än att Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss gick omkring och såg svårmodig ut, besökte olika platser, och tittade - svårmodigt - ut över vyer. Jag läste om min recension och konstaterar att det faktiskt inte hände någonting alls i den förra filmen. Alltså var den totalt meningslös - regissör Francis Lawrence hade lika gärna kunnat summera PART 1 på en kvart och lagt till i början på PART 2, vilken för övrigt varar två timmar och sjutton minuter, och är i 3D.

Vad jag fullkomligt glömt bort, var att Katniss' älskade Peeta (Josh Hutcherson) i förra filmen plockades upp av fienden; alltså diktatorn president Snow (Donald Sutherland) och hans folk, och hjärntvättades - och försökte döda Katnisss. När PART 2 börjar har Katniss överlevt mordförsöket och Peeta hålls fången av rebellerna.
För att stoppa Snow en gång för alla, utser rebellerna ett team som ska ta sig in i huvudstaden och filma propagandafilmer. Katniss har dock bestämt sig för att döda Snow. Det visar sig att fienden har gillrat fällor runt om i staden - de har lyckats iscensätta ett enda stort, sista hungerspel.

MOCKINGJAY PART 2 innehåller mer action än den förra filmen, fattas bara - det ska ju handla om en slutstrid. Jag måste även tillstå att de TV-spelsliknande scenerna där rebellernas team smyger fram i den tysta, övergivna staden och hela tiden väntar på att en brutal fälla ska utlösas, är riktigt spännande. De är helt klart betydligt bättre än något vi sett i de övriga delarna. Vid ett tillfälle attackeras de av något slags monster som kallas "muttar", bleka varelser som väller fram i mörka tunnlar. Rätt effektiva scener - men jag tyckte hela tiden att det stod "muttor" i den svenska texten.

Men. Ett stort men. Så fort det inte är action, det vill säga under större  delen av filmen, är det här lika tråkigt som tidigare. Jennifer Lawrence behåller ett och samma svårmodiga ansiktsuttryck genom hela filmen - det är nästan så att hon ser uttråkad ut. En massa konstiga namn nämns med jämna mellanrum. Det är rebeller, fiender, eller vänner som dött. Namn jag totalt glömt bort. Det figurerar väldigt många rollfigurer, alla har konstiga namn, och de flesta medverkar för lite för att jag ska uppfatta- och komma ihåg vem som är vem.
Josh Hutcherson är blek som Peeta, Liam Hemsworth är lika blek som rebellen Gale, som är kär i Katniss. Övriga rebeller finns det inte så mycket att säga om, deras roller är för små. De som tillför lite blod och närvaro, är de återkommande Woody Harrelson, Julianne Moore och Donald Sutherland, och de medverkar alldeles för lite. Även Philip Seymour Hoffman återkommer i ett par korta scener - han dog ju i februari förra året.  Det känns lite vemodigt att se honom.

Slutet på den här sagan känns lite som ett antiklimax. Jag förväntade mig en final med dunder och brak, men det känns mest som att handlingen dör ut. De sista scenerna är lite vissna.

Min största invändning mot THE HUNGER GAMES-serien, vid sidan av att det är för snällt och tråkigt för min smak, är att jag aldrig köpte premissen. Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom? Och varför väntade folket i flera decennier med att göra uppror? Och vilka mer än presidenten och hans stab bodde i huvudstaden; hur såg det dagliga livet ut där? Nej, den här världen är lite för luddig.

Vad jag uppskattade i MOCKINGJAY PART 2 är att den plötsligt blivit väldigt aktuell. Flyktingar i mängder vandrar mot huvudstaden och det sker terrorattacker. Filmen blev mer aktuell än vad filmskaparna tänkt sig. Fast den är fortfarande för lång och tråkig.

Jaha. När nu den här serien är överstökad - vad kommer man att ge sig på härnäst? För det finns väl ytterligare mängder av populära böcker för den här målgruppen att filmatisera.
    







(Biopremiär 18/11)

onsdag 19 november 2014

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 1

Foton copyright (c) Murray Close/Nordisk Film

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en smygpremiär klockan 23.59 dagen innan den egentliga premiären (Fast på grund av reklam och trailers, drog filmen inte igång förrän kvart över tolv). Royals stora salong var nästan fullsatt, alla i publiken var tonåringar, och majoriteten var inte helt oväntat tjejer. Jag hamnade bredvid några rara töser, som undrade varför jag var där ensam. Jag berättade förstås varför jag var där; att jag skulle recensera filmen. En tjej undrade om jag inte tyckte att det var konstigt när det bara var en massa barn i salongen. Jag svarade att jag är härdad.

Efter filmen undrade töserna vad jag tyckte. Jag svarade ärligt: "Den var skittråkig". Tjejerna tittade på mig som om jag inte var klok. Jag redogjorde för alla mina invändningar. Tjejerna höll inte med. Inte alls.

... Men om man nu inte är tonårstjej och/eller hardcorefan, är MOCKINGJAY verkligen en oerhört tråkig film. Jag var inte speciellt förtjust i den första filmen, som kom 2012 och gjorde Jennifer Lawrence till superstjärna. Den andra filmen; THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, som kom förra året, var sämre och upprepade i princip bara den första filmens händelser, och jag minns nästan ingenting av den.
Den sista boken i Suzanne Collins trilogi har styckats upp i två delar, antagligen i ett försök att dra ut på franchisen och tjäna så mycket pengar som möjligt. Francis Lawrence står återigen för regin och han har fått ur sig en långdragen, händelselös, utsträckt film. Den här gången förekommer inga hungerspel; den där märkliga framtidsdokusåpan där utvalda barn slåss med varandra tills alla utom en är döda - ett led i att stävja befolkningen i ett dystopiskt fascistsamhälle. Denna tredje film fokuserar på motståndsrörelsen, till vilken hjältinnan Katniss nu tillhör.

Katniss' älskade; Peeta (Josh Hutcherson), befinner sig hos de onda styrande, och han har av allt att döma hjärntvättats. Han förekommer i regeringens propagandaprogram som TV-sänds. Rebellerna gör sina egna propagandafilmer, vilka sänds ut i smyg. I dessa besöker Katniss raserade städer för att visa vad det är president Snow (Donald Sutherland) egentligen sysslar med, och hon håller brandtal och uppmanar folket till revolt.
Ja, och detta är ungefär allt som händer under de två timmar filmen varar. Det händer nästan ingenting alls och det som faktiskt händer är extremt utdraget. Vi får se likartade och alldeles för långa scener flera gånger när rebellernas program spelas in. Actionscenerna är få och väldigt korta. Större delen av filmen utspelar sig antingen inomhus i mörka lokaler, eller i ruinstäder. Mitt i filmen utbrister Katniss plötsligt i en kampsång och rebellerna stämmer in, som vore detta LES MISÉRABLES.

Jennifer Lawrence tolkning av Katniss brukar anses vara strålande och jag känner en hel del kvinnor som älskar henne. Lawrence verkar vara en kul typ privat, men jag förstår verkligen inte varför figuren Katniss är så populär. Nu är jag förvisso en medelålders karlslok, men hon är ju fruktansvärt trist. Lawrence tar sig genom filmen med två ansiktsuttryck: lidande eller ledsen. Hon ska vara "vanlig", vilket innebär att hon aldrig gör coola saker. Fast mest gör hon ingenting. När någonting väl händer, är det alldeles för tamt och snällt, eftersom detta är en film anpassad för en mycket ung publik.
MOCKINGJAY är tillägnad Philip Seymour Hoffman, som hade spelat in nästan alla sina scener när han tidigare i år dog av en överdos heroin. Det känns konstigt att fortfarande se honom dyka upp på vita duken, men han gör förstås bra ifrån sig. Woody Harrelson återkommer som den försupne Haymitch Abernathy, Julianne Moore är rebelernas ledare, Liam Hemsworth är hunken som är olyckligt kär i Katniss, och även Elizabeth Banks och Stanley Tucci återkommer; den senares bisarra rollfigur är med alldeles för lite.

Francis Lawrences film är bara en enda lång transportsträcka till nästa film, som antagligen kommer att bestå av en stor slutstrid. Sveriges samlade tonårstjejer kommer väl att hata mig för vad jag tycker om den här filmen, men de får ursäkta. MOCKINGJAY är ett sömnpiller. Det är en ospännande film, den är klumpfotad, tråkig, humorbefriad, och med alla evinnerliga upprepningar är den tjatig. Jag hoppas att de tar sig i kragen i den fjärde och sista delen och bjussar på ordentligt röj så att jag vaknar till i biosalongen.








(Biopremiär 19/11)

söndag 14 september 2014

Bio: A Most Wanted Man

Foton: Kerry Brown Copyright: © A Most Wanted Man Limited / Amusement Park Film GmbH. All Rights Reserved.

Jag hörde att Anton Corbijns film THE AMERICAN ställde till det en del på Filmstaden i Malmö. Den filmen hade George Clooney i huvudrollen, en tuff titel - THE AMERICAN - och en affisch på vilken Clooney poserar tuff med pistol. Detta lockade mängder av tonåringar som förväntade sig fetaction. Det fick de inte. Istället serverades de ett långsamt, långsamt, ohyggligt långsamt och arty drama. De besvikna tonåringarna såg ibland till att visningarna blev kaotiska. Själv gillade jag verkligen filmen, många andra tyckte att den var något av det tristaste de någonsin sett.

Nu är Corbijn tillbaka med en film som förvisso inte är lika långsam och händelselös som THE AMERICAN, men för att vara en spionthriller är den anmärkningsvärt fri från raffel - och spänning. A MOST WANTED MAN har blivit omskriven främst för att vi i filmen för se Philip Seymour Hoffman göra sin sista huvudroll; han dog ju tidigare i år.

Hoffman är Günther Bachmann, agent i Hamburg - och jag måste erkänna att jag först inte kopplade att rollfigurerna faktiskt ska föreställa tyskar. Jag trodde att de var amerikanska agenter stationerade i Tyskland. Men de flesta av skådespelarna pratar med lätt tysk brytning - vilket är rätt onödigt, ja, det är ju faktiskt lite fånigt.

En tjetjensk muslim på flykt undan tortyr och terror anländer till Hamburg. Han påstår sig vara son till en rysk general som satt in ett mångmiljonbelopp på en tysk bank. Rachel McAdams är flyktingadvokaten Annabel Richter, som kontaktar bankdirektören (Willem Dafoe). Det hela övervakas av underrättelsetjänsten, det vill säga den trötte Bachmann, men även amerikanska ambassaden lägger sig i; Robin Wright spelar en ambassadkvinna.

A MOST WANTED MAN bygger på John le Carrés roman "En eftersökt man" från 2008, och det är lika kallt och sjaskigt som det brukar vara hos le Carré. Det är omöjligt att låta bli att jämföra med Tomas Alfredsons le Carré-filmatisering TINKER, TAILOR, SOLDIER, SPY från 2011. Liksom Alfredsons film, är Corbijns nya en snårig historia. Det är säkert väldigt realistiskt, men lite ogreppbart. Jag tyckte dock bättre om Alfredsons film. Som jag nämnde ovan, är A MOST WANTED MAN besynnerligt ospännande.

Skådespelarinsatserna och dock till större delen lysande, i synnerhet Philip Seymour Hoffman, och det är för dessa man ska se filmen. Jag är väldigt förtjust i Rachel McAdams, men jag vet inte om hon övertygar riktigt som tysk flyktingadvokat.

Det är en klinisk film, det är iskallt, och hela tiden estetiskt genomtänkt. Flera scener där Bachmann sitter i barer - och han sitter ofta i barer - verkar inspirerade av Edward Hoppers "Nighthawks", vilket de säkerligen också är.

Philip Seymour Hoffman kommer vi att få ser mer av, eftersom hann ju medverkar i de två sista HUNGER GAMES-filmerna; den filmserien avslutas inte förrän i november 2015. Han lär även dyka upp i en TV-serie som ännu inte börjat sändas.





(Biopremiär 12/9)

måndag 3 februari 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Philip Seymour Hoffman

Det senaste decenniet har många hävdat att de två skådespelare flest filmjournalister vill intervjua, är Paul Giamatti och Philip Seymour Hoffman. Båda amerikaner, båda karaktärsskådespelare, båda födda 1967, båda lite korpulenta och båda ser lite udda inte; de har inget filmstjärneutseende. Dock är de båda ytterst begåvade skådespelare.
Men nu har denna favoritduo reducerats till hälften - efter att Hoffman dött av en överdos. För vissa var det tydligen inte helt oväntat, men själv hade jag ingen aning om att han varit heroinist i 23 år.
Jag tittar på Hoffmans filmografi och konstaterar att han medverkat i betydligt fler filmer än jag trodde; filmer jag sett, men som han gjorde innan han gjorde sig ett namn. Han dök upp första gången 1991 i ett avsnitt av TV-serien I LAGENS NAMN, som han följde upp med mindre roller i ett par rätt okända filmer och en av alla de där bortglömda Steve Martin-filmerna; MIRAKEL TILL SALU. därefter kom titlar som EN KVINNAS DOFT, MY BOYFRIEND'S BACK, den onödiga nyinspelningen av GETAWAY - RYMMARNA och NOBODY'S FOOL.
1996 samarbetade Philip Seymour Hoffman för första gången med Paul Thomas Anderson, som då långfilmsdebuterade med HARD EIGHT. Ytterligare Paul Thomas Anderson-filmer med Hoffman är den utmärkta BOOGIE NIGHTS, MAGNOLIA, den djupt obehagliga PUNCH DRUNK LOVE, och nu senaste THE MASTER, som jag, med undantag för Hoffmans lysande insats, inte tyckte var något vidare.
Vi kunde se honom i trista orkanrafflet TWISTER, THE BIG LEBOWSKI, HAPPINESS och THE TALENTED MR. RIPLEY - och det var väl här någonstans allt fler började notera och favorisera Hoffman och hans insatser. STATE AND MAIN, ALMOST FAMOUS, RÖD DRAKE och ÅTER TILL COLD MOUNTAIN följde, och 2005 tilldelades han en Oscar för titelrollen i CAPOTE.
Philip Seymour Hoffman kunde ofta ha något obehagligt över sig. Det kunde ligga i hans röst, i hans fysiska uppenbarelse, eller i kroppsspråket - eller allt detta på en och samma gång. Riktigt obehaglig var han som den iskalla skurken i MISSION: IMPOSSIBLE III. Scenen där han berättar vad han ska göra med Tom Cruises fästmö går inte av för hackor.
En kille jag har väldigt svårt för, är den pretentiöse och krystade Charlie Kaufman, och jag tyckte verkligen illa om hans SYNECDOCHE, NEW YORK, som jag såg i Cannes och i vilken Hoffman innehar huvudrollen. Den australiska leranimationen MARY & MAX tyckte jag dock väldigt bra om. THE BOAT THAT ROCKED var mest irriterande, medan jag blev så pass imponerad av George Clooneys MAKTENS MÄN att jag gav den högsta betyg.
Förra året dök Philip Seymour Hoffman, kanske lite oväntat, upp THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE. När han dog upprepade han sin roll de två sista delarna i serien; THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY del 1 och 2, vilka spelas in samtidigt. Filmbolaget meddelar att det återstod sju dagar för Hoffmans del, majoriteten av hans scener är inspelade, och hans frånfälle kommer inte att påverka premiären eller innehållet.
Det var en god vän till Hoffman som hittade honom död i badrummet hemma i lägenheten i New York, enligt uppgift med en kanyl i armen. Philip Seymour Hoffman blev bara 46 år gammal. En begåvad karl som gick bort alldeles för tidigt.
PHILIP SEYMOUR HOFFMAN
1967 - 2014
R.I.P.

-->



tisdag 19 november 2013

Bio: The Hunger Games: Catching Fire

Foton copyright (c) Nordisk Film

Då är väntan äntligen över för världens alla tonårstjejer. Två och ett halvt år har de fått vänta på den andra delen i filmsviten baserad på Suzanne Colllins' böcker. Jag har läst artiklar om svenska tjejer som bokstavligt talat har räknat ner dagarna. Jisses.

2012 års THE HUNGER GAMES tog över när TWILIGHT-serien nådde sitt slut. Filmen gjorde storstjärna av unga Jennifer Lawrence och ungarna - flickorna - älskade det här. Själv ställde jag mig lika kall till filmen som jag var till TWILIGHT. Eller åtminstone nästan. THE HUNGER GAMES var inte bra, men den var inte lika urbota fånig och kass som vampyrserien. THE HUNGER GAMES' främsta problem var en väldigt märklig logik; en premiss jag inte köpte, samt det faktum att filmen en actionfilm anpassad för fjortonåriga tjejer, vilket innebar total brist på ös och raffel - fast den blev trots detta aningen censurklippt i England för att få en lägre åldersgräns. Det här var långt ifrån THE RUNNING MAN och andra, liknande futuristiska actiondystopier.

Den här gången har Francis Lawrence (I AM LEGEND, WATER FOR ELEPHANTS) tagit över regin, och de tidiga recensionerna i Variety och The Hollywood Reporter var väldigt positiva - de hävdade att denna uppföljare är betydligt bättre än den första delen. Bättre handling, bättre regi, bättre filmfoto, bättre action. Stämmer verkligen detta?
Nej.
När CATCHING FIRE börjar är segraren från de 74:e Hungerspelen; Katniss (Lawrence) hemma i den sketna byn hon bor i. Där trånar hon efter byhunken Gale (Liam Hemsworth), som är den hon egentligen är kär i - romansen med Peeta (Josh Hutcherson), killen hon delade segern med, var mest ett sätt att klara livhanken, verkar det som. Eller snarare ett sätt att få in ett triangeldrama med två hunkar i storyn. Katniss och Peeta är ute på något slags segerturné där de besöker de fattiga distrikten för att hålla inspirerande tal som hyllar diktaturen de lever i - något de två gör högst motvilligt. Fast nu börjar en revolt att gro därute i distrikten. Det tog hela 75 år innan folket tog sig i kragen och protesterade.

De årliga Hungerspelen är ju ett sätt att hålla befolkningen i schack. Två ungdomar från landets alla distrikt plockas ut för att tävla på liv och död ett gigantiskt, TV-sänt spektakel. Barn som dödar varandra i direktsändning. Nej, jag köper inte denna premiss. Borde inte folket ha revolterat på en gång?

Nå. President Snow (Donald Sutherland) märker att revolutionen närmar sig, så han måste hitta på ett nytt sätt att stävja folket. I de 75:e Hungerspelen ska därför tidigare segrare teamas ihop och slåss mot varandra. Återigen måste Katniss och Peeta tränas i dödlig stridskonst innan de skickas iväg till en het djungel där de under en kraftfältskupol ska slakta sina motståndare - eller stryka med i några av de många fällor som finns utplacerade i djungeln. Den dynamiska duon lär känna några nya krigare, bland dem hunken Finnick (Sam Claflin) och tuffa Johanna (Jena Melone), samt en gammal kärring.

Två timmar och 26 minuter varar det här - och det känns låååångt. Det dröjer en evighet innan huvudpersonerna äntligen skickas iväg för att tävla. Först får vi en timme eller en och en halv, som enbart består av segt prat och politiska- och romantiska intriger. Och när det väl blir action är det förstås lika lamt som i första filmen. Det blir nästan ingen action alls, och när det väl sker något är det hela snabbt överstökat.
Filmens hjältar är inget kul. Här finns många bra karaktärsskådespelare i de vuxna rollerna; förutom de ovannämnda, återkommer Stanley Tucci, Elizabeth Banks, Woody Harrelson och Lennie Kravitz från första filmen, medan Philip Seymour Hoffman är ny i enemblen. Men ungdomarna är med undantag för Jennifer Lawrence plastiga och trista. Fast Katniss är egentligen inte heller speciellt kul. Meningen är väl att hon ska kännas "vanlig", men detta innebär att hon aldrig gör något coolt. Inga one-liners, inga skämt, inga avancerade stridstekniker i häpnadsväckande actionscener. Hon bara går omkring med sin pilbåge och ser sorgsen ut.
THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE är gravallvarlig och totalt humorbefriad. Det här är fortfarandfe inte lika dåligt som TWILIGHT, det är inte ofrivilligt komiskt som den filmserien, men det här är tammefan lika tråkigt. Med undantag för några attackerande apor är det här fruktansvärt tråkigt. Herregud, vad tråkigt det är.

Filmen slutar med en cliffhanger - och den tredje och avslutande boken ska, liksom fallet var med TWILIGHT och HARRY POTTER, bli två filmer, så att Lionsgate kan suga på den här pengastinna karamellen ytterligare ett år.

Efter pressvisningen av CATCHING FIRE såg jag ett franskt drama som varade tre timmar - men det kändes faktiskt betydligt kortare än Francis Lawrences bleka och actionfattiga verk.
Fjortonåriga flickor kan bortse från denna recension. Jag är en medelålders gubbjävel som inte vet bättre. Töserna kommer att älska det här.







(Biopremiär 20/11)

fredag 1 februari 2013

Bio: The Master

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Förr fanns det bara en Paul Anderson. Han gjorde science fiction och action. Sedan kom det ytterligare en Paul Anderson; den unge (tja, han är yngre än jag) Paul Thomas Anderson. Han gjorde arthousefilmer. Detta ledde till att den förste Paul Anderson, den riktige Paul Anderson, började att kalla sig för Paul WS Anderson. Paul Thomas Anderson vinner priser för sina filmer, Paul WS Anderson hånas för sina filmer - men han fick ihop det med Milla Jovovich, så i slutändan är det ju han som är vinnaren.

Paul Thomas Anderson gjorde BOOGIE NIGHTS, en film jag verkligen gillade; åtminstone när han kom. Men i övrigt har jag inte mycket till övers för hans filmer. Som jag nämnt flera gånger tidigare, tycker jag att PUNCH DRUNK LOVE är direkt obehaglig, och THERE WILL BE BLOOD är riktigt irriterande tack vare Daniel Day-Lewis' groteska överspel, den är närmast osebar, faktiskt. Tycker jag. Och det står jag för.

Andersons nya epos THE MASTER är ännu en Oscarsnominerad film - den har chans att kamma hem tre statyetter; Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll och Bästa kvinnliga biroll. Det här är också ännu en av de där evighetslånga filmerna som regnat över oss de senaste veckorna. Två timmar och 24 jävla minuter. Fullkomligt onödigt.

Filmen påstås bygga löst på scientologin och L Ron Hubbard, men hur pass nära sekten och Hubbard det här ligger har jag ingen aning om. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp hur Hubbard faktiskt var som människa. Det enda jag vet om honom är att han var en duglig science fiction- och westernförfattare innan han uppenbarligen blev galen (eller kom på ett bra sätt att tjäna grova pengar) och startade scientologikyrkan.

Joaquin Phoenix, so är den som är nominerad till huvudrollsoscarn, spelar Freddie Quell, en soldat som efter att ha kommit hem från sin tjänst i Stilla havet under andra världskriget driver runt, super och plågas. Hans psyke ärrades under kriget.

På en båt träffar han den karismatiske Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), som går under smeknamnet The Master. Han är ledare för en grupp som kallas The Cause, en alltmer knäpp sammanslutning som utvecklas till ett mäktigt trossamfund. Det de sysslar med är dock bara konstigheter; Dodd slänger ur sig riktiga dumheter (anser jag, som inte är troende, andlig eller intresserad av New Age-flum) ingen vettig människa kan tro på. Vilket väl även gäller för Hubbards rymdtjoflöjt. En journalist som säger emot Dodd får det hett om öronen.

Den labile, våldsbenägne, försupne sökaren Quell hamnar plötsligt i The Causes innersta krets. Han börjar att nästan slaviskt följa sin mästare.

Jag tycker att Joaquin Phoenix är en genuint obehaglig människa. Han ger inte ett speciellt friskt intryck. Ungefär som Vincent Gallo. I THE MASTER får jag ofta intrycket att han bara spelar sig själv, att han är så på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om så är fallet. Philip Seymour Hoffman tillhör dock mina favoritskådisar och han är lysande i titelrollen - och borde få Oscarn, tycker jag. I synnerhet för scenen där han sjunger en klämmig sång, omgiven av män som röker rak pipa och helnakna kvinnor som klappar takten. Good stuff.

Även en massa andra synnerligen dugliga skådisar medverkar; Amy Adams, Laura Dern, Kevin J O'Connor, och plötsligt står Lena Endre, av alla människor, och för en dialog med Phoenix. Synd bara att filmen som helhet inte funkar. Den börjar bra och intressant, men sedan leder det liksom ingenvart. Jag blir inte klok på vad det är jag tittar på, vad Paul Thomas Anderson vill med det här.

Liksom i Andersons tidigare filmer har THE MASTER en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös. Lite för arty-farty. Du gillar kanske sådant, men det gör inte jag. Allra minst när det segar på i två och en halv timme.

Nästa film från Paul WS Anderson blir actiondramat POMPEII.





(Biopremiär 1/2)

fredag 7 maj 2010

Bio: Mary & Max



Foton copyright © Folkets Bio

Exempel på saker man ser för jämnan:

Karateslagsmål

Robotdrabbningar

Omotiverade nakenscener

Skådespelare som heter Skarsgård

Exempel på saker man inte ser för jämnan:

Australiska leranimationer för en vuxen publik.

Claymation är idag nästan synonymt med Wallace and Gromit, och kanske även med Pingu. MARY & MAX är något radikalt annorlunda.

Adam Elliots (både manus och regi) film bygger på en sann berättelse om en åttaårig flicka i en australisk förort som kände sig ensam och utanför. När hon en dag var på stan med sin alkoholiserade och snattande morsa, fick flickan - Mary - syn på en amerikansk telefonkatalog och plockade en adress ur den på måfå. Hon bestämde sig för att skriva till denne okände New York-bo, och lärde så känna den 44-årige Max brevledes. Brevväxlingen forgick i tjugo år.

MARY & MAX är en fullkomligt fantastisk film. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, och jag blev väldigt tagen av filmen. I princip består den bara av att dessa två individers brev läses upp av Philip Seymour Hoffman och Toni Collette, medan brevens innehåll förstås iscensätts. Om det handlar om de autentiska breven har jag dock ingen aning om. Mellan brevskrivandet agerar Barry Humphries (Dame Edna!) godmodig och exemplarisk berättare.

Det handlar om två rätt trasiga individer, i synnerhet vad gäller Max, som - visare det sig - lider av aspergers syndrom. Men denna tragikomiska historia är långtifrån sentimental och inställsam, eller vardagsrealistisk för den delen. Mina associationer går inte alltför långsökt till Harvey Pekar och dennes märkliga, underfundiga och underhållande grubblerier över vardagens mysterier. Elliot har även kryddat sin film med små bisarra humoristiska inslag - som de minst sagt udda sätten Max' guldfiskar med jämna mellanrum dör på (till exempel hamnar en av dem i brödrosten).

Animationsmässigt är MARY & MAX så imponerande att jag tappar andan. Jag vågar inte tänka på hur lång tid (ett år, enligt IMDb) och hur förbannat jobbigt det måste ha varit att bygga upp i synnerhet den storstadsdoftande, detaljerade kopian av New York, där det hela tiden händer något bakom gathörnen. Alla scener från Australien går i sepiatoner, medan New York-scenerierna är svartvita, och jag inbillar mig att modellerna hade dessa färger (eller avsaknad av färg), snarare än att Elliot sköt på svartvit film.

Under filmens gång kände jag att detta drama med raska steg var på väg emot en femma; högsta betyg, från mig. Tyvärr tycker jag dock att filmen blir aaaningen för lång. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska kännas lite för segt mot slutet. Men detta är trots detta en underbar och varm film. Du kommer att hata dig själv om du inte går och ser den.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/5)