DVD/VOD/Blu-ray: Total Recall

TOTAL RECALL (Studio S Entertainment)

Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio - TOTAL RECALL hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av TOTAL RECALL, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig? 

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning - hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans ROBOCOP beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När STARSHIP TROOPERS kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. ROBOCOP blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När TOTAL RECALL kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade "Men varför måste den vara så våldsam?". Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

TOTALL RECALL bygger på en novell av Philip K Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden. 

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall - ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten - medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om THE BOURNE IDENTITY.

... Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Redan när jag såg TOTAL RECALL på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger - det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. TOTAL RECALL är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som "Consider that a divorce!", Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till TOTAL RECALL. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris' musik till CONAN - BARBAREN. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till CAPRICORN ONE, och jo, den musiken är också märkligt lik TOTAL RECALL.

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle - bolagets första mastodont-hit var RAMBO: FIRST BLOOD PART II, som kom 1985.

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen CUTTHROAT ISLAND från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN och TOTAL RECALL blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I RÄTTVISANS NAMN (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda EXTREME PREJUDICE), var många.

2012 kom en ny version av TOTAL RECALL. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den - inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men - vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Säger man TOTAL RECALL tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.

Bio: Total Recall

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Alldeles i början av 1980-talet började jag att som nybakad tonåring engagera mig i science fiction-fandom. Bland annat gick jag med i SFF (Sveriges Fanzine-Förening - eller Stocksunds Fanzine-Förening!), som skickade ut buntar med fanzines varje månad. Jag tror att det var i det första utskicket från jag fick dem som ett osannolikt tjockt nummer av Göteborgs Faanvheckliga ingick. Det hade en teckning föreställande Philip K Dick på omslaget och innehöll även en artikel om Dick, som gått och dött. Och jag hade förstås ingen aning om vem Dick var. Jag läste att han skrivit storyn som blev BLADE RUNNER, en film jag då inte hade sett. Jag gick säkert till biblioteket och lånade några böcker av Dick. Vad säkert är, är att jag köpte - och läste - "Glimmungs värld", som släpptes som Nova Science Fiction-pocket 1983.

Men novellen "We Can Remember It For You Wholesale" har jag aldrig läst. Därför kunde jag inte jämföra Paul Verhoevens filmatisering TOTAL RECALL, när den kom 1990.

1990. Herregud, är TOTAL RECALL så gammal? 22 år? Jag minns ju när jag såg den. På sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Och jag minns hur förbannad jag var på alla fula censurklipp i filmen. Det här fick vi inte se:

Slagsmål med kroppsbenknäckningar.Slagsmål kvinna-man;skrev o ryggsparkar.Massaker i rulltrappa.Missh;kvinna sparkar man i skrev o huvudSlagsmål mellan två kvinnor.

Trots detta minns jag hur en filmkritiker på P3; någon tant, klagade på hur otroligt våldsamt det var och att filmen egentligen var bra och intressant, men att actionscenerna förstörde filmen. Själv köppte jag för  dyra pengar en oklippt VHS-kopia via Gula Tidningen. Den var väldigt suddig, inspelad på en biograf, och när förtexterna rullade, skanderade publiken "Arnold! Arnold!".

Nu är det några år sedan jag såg Verhoevens TOTAL RECALL, men jag gillar den. Filmen har rätt kackiga make upp-effekter av Rob Bottin, det tyckte jag redan 1990, men som bombastisk fetaction med 80-talsstuk är filmen utmärkt. Och som bekant är alla filmer med Arnold Schwarzenegger bra - utom JUNIOR. TOTAL RECALL är dessutom fylld av andra bra människor; här finns Ronny Cox och Michael Ironside, och Sharon Stone är Arnolds slemma fru, som Arnold skjuter i huvudet efter att hon påpekat att de ju faktiskt är gifta. "Consider that a divorce!" säger Arnold. Jerry Goldsmith bidrog med pampig filmmusik.

Det kändes rätt märkligt när jag såg UNDERWORLD-regissören Len Wisemans nya version av TOTAL RECALL. Det är väl fel att kalla den för "remake", eftersom den liksom Verhoevens film är en tolkning av en novell. Trots ett stort antal skillnader, kändes det som om jag såg samma film en gång till - fast sämre. Specialeffekterna är bättre den här gången, betydligt bättre, men det är väl det enda. Och att resultatet blev som det blev torde bero på att det är just Wiseman som ligger bakom. Precis som UNDERWORLD-filmerna, är det här sterilt och könlöst. Snyggt förpackat, men oengagerande. Det påminner om en direkt-på-DVD-film från, tja, NU Image med alldeles för hög budget.

Den här gången är det Colin Farrell som spelar fabriksarbetaren Douglas Quaid, som går till det mystiska företaget Rekall för att få minnen inplanterade i hjärnan som något slags semester. Där går något snett och hans gamla, förträngda minnen väcks till liv och det visar sig inte bara att han egentligen är hemlig agent, utan även att hans väna hustru (Wisemans fru Kate Beckinsale) inte alls är hans fru, utan en skjutglad skurk anlitad för att hålla koll på honom.

Quaid flyr, den onda hustrun och en massa robotar jagar honom, Jessica Biel dyker upp som Quaids före detta kollega och flickvän och hjälper honom, och de letar upp rebelledaren Mathias (Bill Nighy gör ett phone in-performance) för att kunna sätta dit den illasinnade pampen Cohaagen (Bryan Cranston) och stoppa dennes onda planer.

Till skillnad från i Verhoevens film åker de aldrig till Mars. I stället håller de sig i storstaden på Jorden, och eftersom filmen bygger på en berättelse av Dick, har man försökt göra världen lite BLADE RUNNER-lik. Mycket asiater med paraplyer, mycket mörker. Staden är klaustrofobisk, det är mycket folk i bild samtidigt, alla trängs.

I och för sig gillar jag Colin Farrell, men han är ju ingen Arnold Schwarzenegger, och precis som Verhoevens film, är detta i första hand en actionfilm. Det är en väldig massa action. Koreograferade shoot-outs. Slow-motion. Men nu är det här en PG-13-film, så det är inget blod, i alla fall nästan ingenting. Och bara en svordom (Beckinsale säger filmens enda "Fuck"). Det skjuts och slåss, men man är långt ifrån den första filmens enastående excesser. Och medan jag tittade på den här nya filmen, såg jag scenerna ur den tidigare framför mig och jag hörde Goldsmiths musik.

TOTAL RECALL är märkligt tråkig. Någonting är fel när man ser en actionfilm - en som dessutom levererar på actionfronten  - och man tycker att det är tråkigt. Så här tråkigt under en actionfilm har jag inte haft sedan UNDERWORLD: AWAKENING. One-liners finns här inte heller så många. Kate Beckinsale och Jessica Biel är två kalaskex, men lite trista.

Vore jag Colin Farrell hade jag gått till Rekall och bett dem plantera in minnen av Schwarzenegger som Quaid.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/8)

Bio: The Adjustment Bureau

Foton copyright (c) UIP

I lördags var jag på en middag där vi inte bara åt potatis & purjolökssoppa, utan jag och en vän började även att diskutera gamla legendariska science fiction-författare, främst Ray Bradbury, men även andra nämndes. En av dem var inte oväntat Philip K Dick, mannen som dog i förtid 1982 och som främst är känd för att ha skrivit en roman innehållande ett kapitel som blev BLADE RUNNER. Dick har förstås skrivit oändligt mycket mer än den, och bland det som har filmatiserats, hittar vi SCREAMERS, TOTAL RECALL, MINORITY REPORT, PAYCHECK och A SCANNER DARKLY - och de flesta har bearbetats ganska rejält under resan mot vita duken.

Jag har alltid varit svag för korta twist-end-historier; skräck och science fiction. Bland mästarna hittar vi förstås Bradbury och Dick, men även Richard Matheson och Robert Bloch - och många andra. När jag växte upp sög jag i mig massor av sådana här kortisar, antingen som noveller eller som tecknade serier. När den här typen av berättelser filmatiseras är det lilla TV-formatet perfekt: 25-minutersavsnitt i serier som THE TWILIGHT ZONE, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, TALES OF THE UNEXPECTED och THE RAY BRADBURY THEATRE.

Men som sagt - ibland får man för sig att göra långfilm av noveller som i original bara är ett par sidor långa. Ett skräckexempel är THE BOX som kom 2009. Mathesons korta novell har byggts ut till nästan två timmar med en lång, invecklad, långsökt story som inte fanns i originaltexten.

Jag har inte läst Philip K Dicks novell som THE ADJUSTMENT BUREAU bygger på och jag vet inte hur lång den är, men jag satt hela tiden och kände att detta hade varit perfekt som ett tjugominutersavsnitt på TV, försett med ett snärtigt slut.

Matt Damon, som verkar vara med i varannan film som görs numera, spelar den unge New York-politikern David Norris, som siktar på att bli senator. Under valnatten går dock inte saker som planerat, han kommer inte att gå segrande ur striden när rösterna har räknats.

För att lugna ner sig går Norris in på en herrtoalett, där han hittar unga, charmiga Elise (Emily Blunt), som kraschat ett bröllop och nu gömmer sig från några säkerhetsvakter. Norris och Elise börjar prata överraskande öppenhjärtigt med varandra, och innan de vet ordet av, kysser de varandra - men så måste Elise rusa, vakterna är på väg.

En tid senare råkar Norris stöta på Elise igen ombord på en buss. Vad Norris inte märker är att han förföljs av en mystisk man i hatt. Elise, som är en duktig dansös, visar sig vara den stora kärleken i Norris' liv, men ju mer han försöker ungås med henne, desto märkligare blir hans liv.

Norris förföljs nämligen konstant av mystiska män i hatt. Dessa kommer från filmtitelns hemliga byrå, och minsann om det inte är en mystisk och märklig sådan. The Adjustment Bureau kontrollerar nämligen människors öden. Allting är förbestämt, våra liv finns i böcker. Och nu har Norris och Elise råkat ställa till det eftersom de inte gjort vad som står skrivet. Detta misstag måste korrigeras så att världens gång kan fortsätta normalt. Men Norris flyr, han tänker inte ge upp.

THE ADJUSTMENT BUREAU är inte bara för lång. Långfilmsdebuterande George Nolfis film har dessutom hela tiden en tendens att bli direkt fånig. De här mystiska männen i hatt blir lite skrattretande. Hattarna bär de för att dessa gör att man med en sådan på huvudet kan öppna dörrar i tid och rum.

Javisst. Här finns många fascinerande idéer. Men det funkar aldrig riktigt. Filmen utger sig för att vara en thriller, men den blir aldrig någonsin spännande. Istället känns det här som ett kärleksdrama kryddat med en massa filosofiska tankegångar. Visst går associationerna även till MATRIX, men bara vad det gäller de filosofiska inslagen.

Vad som funkar riktigt bra är scenerna mellan Matt Damon och Emily Blunt. Under den där första scenen på herrtoaletten börjar det verkligen glöda till, och jag känner själv att jag säkert hade fallit pladask för Elise. Blunt är bra genom hela filmen. Damon gör väl sitt jobb, kanske är han aningen mer inspirerad än vanligt, men det är ju alltid lite köttbulle över honom. Eller kanske frikadell.

Terence Stamp medverkar som lömsk man i hatt. Stamp skänker alltid klass till de produktioner han dyker upp i, även om han oftast spelar samma typ.

Mycket av det jag anmärker på hade fungerat utmärkt i en skönlitterär text. Eller i en tecknad serie. Det hade även blivit ett rafflande avsnitt av THE TWILIGHT ZONE. Men utdraget till nästan två timmar på bio? Nej, det blir för dumt, jönsigt och oengagerande. Jag köper helt enkelt inte premisserna. Filmskaparna visar för mycket och de försöker förklara för mycket. Tyvärr.

(Biopremiär 11/3)

Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal) 

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart - det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.  

Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även "Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?". Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då - och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar "Arnold! Arnold!" med göteborgsaccent under förtexterna.  

TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) "We can remember it for you wholesale" av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller '82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart "Do androids dream of electric sheep?" som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.  Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.  

Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar "Screw you!". Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.  

Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN - BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.  

Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.

Den här nyreleasen av TOTAL RECALL innehåller inget som helst bonusmaterial. Men om man hälsar på hos Universal, kan de kanske plantera in lite extramaterial i hjärnan på en.