Visar inlägg med etikett Phil Lord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Phil Lord. Visa alla inlägg

tisdag 17 juni 2014

Bio: 22 Jump Street

Foton copyright (c) UIP Sweden

När 21 JUMP STREET kom 2012 fick den överraskande bra kritik i USA och England. Jag kikar på min egen recension och konstaterar att jag gav den en trea - jag tyckte att den var rätt rolig, men ärligt talat minns jag absolut ingenting av filmen. Inte helt oväntat drog filmen in en massa pengar (och jag gissar att majoriteten av publiken var för ung för att ha sett TV-serien filmen parodierar), så här har vi en uppföljare, återigen regisserad av Phil Lord och Christopher Miller.

Handlingen är i princip densamma som förra gången - vilket rollfigurerna hela tiden påpekar. En ny typ av knark; Whyphy, har börjat florera bland ungdomar och en tjej har dött, och de två snutarna Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) tvingas arbeta under cover - förra gången var de high school-elever, den här gången hamnar de på college. Det dröjer inte länge innan Jenko blir bästis med deras huvudmisstänkte, footballspelaren och festprissen Zook (Wyatt Russell), medan Schmidt träffar- och kärar ner sig i den stiliga tösen Maya (Amber Stevens), vilket förstås ställer till med problem.

22 JUMP STREET - 22 eftersom de hamnat tvärsöver gatan från förra filmens adress - är en lång film, men man vräker på med skämt hela tiden och det blir aldrig speciellt tråkigt. Tvärtom - även om det här verkligen är en hit or miss-komedi, tycker jag att den är överraskande rolig; den här uppföljaren är nog roligare än originalet. Det handlar en hel del om metaskämt; det pratas om budget och resurser, om poliskaptenen Dicksons (Ice Cube) skor som kostar 800 dollar, men som inte syns i bild. Under en biljakt kör folk uppspeedat fram och tillbaka medan musiken låter som Benny Hill-låten. Det fläskas på med vulgoskämt mest hela tiden, om inget annat funkar kan man ju alltid dra till med sexskämt och påfallande många kukskämt, verkar man ha resonerat. Det är väl sådär roligt.

Då är det betydligt roligare att Schmidts och Jenkos relation till varandra utvecklas till en bromance som allteftersom snarare blir homoerotisk. Det skämtas väldigt mycket om hur gamla de här två under cover-snutarna är; de övriga collegeeleverna påpekar att de ser ut att vara trettio snarare än nitton, vilket de utger sig att vara - men dessa skämt faller lite på att Hill och Tatum är strax över trettio, medan till exempel Russell och Stevens båda är 28, så de är överåriga även de.

Filmens eftertexter är fullkomligt geniala och hysteriskt roliga, filmen är värd att ses - och ses om - enbart för dessa, men det absolut roligaste i hela filmen är att storyn slemme skurk, som spelas av Peter Stormare (tredje namnet i rollistan!) försetts med det synnerligen besynnerliga namnet Jöste Nillsen! Hur tänkte de där? Antagligen "That sounds so Swedish, dude!".

Rob Riggle återkommer från den första filmen i en rätt konstig scen, Seth Rogen gör ett minimalt inhopp i en cameo, vilket även Richard Grieco från TV-serien gör. De olika trailrarna för 22 JUMP STREET innehåller massor av skämt och scener som inte är med i den färdiga filmen.

Man kan ha betydligt värre saker för sig än att se 22 JUMP STREET - jag skrattade en hel del. Och Channing Tatum borde göra fler komedier. Han ser ju trots allt rätt korkad ut.





(Biopremiär 21/6)

torsdag 13 februari 2014

Bio: LEGO® filmen

Foton copyright (c) Warner Brothers/Twentieth Century Fox Sverige
Jag måste inleda med att säga att jag troligen kommer att revidera mitt omdöme om den här filmen inom de närmaste dagarna. Den version som pressvisades var den svenskdubbade - och de svenska rösterna är minst sagt slätstrukna. I originalversionen görs rösterna av en hel packe kändisar, vilket säkert tillför väldigt mycket. I den svenska versionen låter många repliker som ska vara roliga eller coola mest ... lama. Väldigt många scener faller på detta. Således måste jag se om filmen på engelska.
Vidare är detta en film som inte riktigt vet vad den heter i Sverige. Originaltiteln är THE LEGO MOVIE. På textremsan i själva filmen står det "LEGO FILMEN" - särskrivet. På IMDb-sidan står det att filmen heter "LEGO-FILMEN". På Fox' pressida kallas filmen "LEGO® FILMEN". Jag väljer det sistnämnda - trots särskrivning och registrerat varumärke-symbolen.
Nå. LEGO® FILMEN fick lite oväntat bra kritik i USA. Ja, väldigt bra kritik, faktisk. Och den går riktigt, riktigt bra på biograferna där. För regin står Phil Lord och Christopher Miller, som gjorde DET REGNAR KÖTTBULLAR, och storyn är ett enda stort ... Legokaos.
Visst byggde jag med Lego när jag var barn. Jag hade en sådan där rödrutig, officiell Legoväska ("Legolådan" kallade jag den) som jag tyckte var skitstor. Den finns kvar än idag - och den är rätt liten. Jag minns inte riktigt hur ofta jag lekte med mitt Lego, jag tyckte att det var coolare med Big Jim- och Läderlappen-dockorna jag hade. Och kapten Träben. 1976 och 1978 besökte jag med min familj Legoland, vilket var imponerande - men därifrån minns jag främst westernstaden Legoredo. I synnerhet en tjock indianhövding som pratade danska. Man kunde grilla pinnbröd och några stockholmare frågade "Har ni korv?" och hövdingen förstod inte vad de sa och svarade något på obegriplig danska. Indiandanska.
Emmet är en vanlig Legofigur. En byggjobbare i denna gigantiska Legovärld. Men universum hotas av den onde Lord Business - och Emmet misstas för att vara den utvalde som ska rädda världen. Han får hjälp av Batman, Wonder Woman, Gröna lyktan och flera andra. Ja, en massa kända figurer passerar revy, bland andra Gandalf, Abraham Lincoln, Han Solo och  C-3PO (i originalet gör Anthony Daniels rösten).
Det hela leder till totalt kaos och allt kan hända. Detta beror på att handlingen är en liten pojkes lek med farsans enorma Legosamling. I originalet gör Will Ferrell Lord Business röst - och det är även Ferrell som spelar farsan. När denne farsa plötsligt kommer in i Legorummet och det för en liten stund blir live action, är förstås filmen fortfarande dubbad till svenska. Det ser helt befängt ut när Will Ferrell pratar osynkad svenska.
LEGO® FILMEN håller på alldeles för länge. Som allt annat idag. Den kunde gott ha kortats med tjugo minuter. Filmen är bitvis fullkomligt sjövild, massor med grejor händer på en och samma gång, och det är plottrigt med alla figurer och prylar i bild samtidigt. Därför blir det lite tröttande att titta på i längden. I 3D är det också. Dock är det väldigt fantasifullt och ofta rätt skojigt - det känns verkligen som om det är en liten unge som sitter och hittar på den flängda handlingen efter hand och liksom bara kastar in Legoklotsar.
Och som sagt: det här förlorar mycket på den svenska dubbningen. I synnerhet de kvinnliga rösterna är trista. Så jag tänker göra ett försök att se om filmen på engelska, förhoppningsvis redan under helgen.







(Biopremiär 14/2)

UPPDATERING 17/2: Nu har jag sett om filmen med originalrösterna. Förvisso tycker jag att det är dumt att ändra mitt betyg, jag har ju trots allt satt den där trean, men - den amerikanska versionen är mycket, mycket roligare! Den här gången skrattade jag högt på ett par ställen. Publiken var fåtalig på visningen, bara ett tiotal, och alla var 25 eller äldre - och de skrattade högt och glatt.

-->



torsdag 19 april 2012

Bio: 21 Jump Street

Foton copyright (c) Sony Pictures

TV-serien 21 JUMP STREET spelades in mellan åren 1987 och 1991. Till Sverige kom den först 1991. Jag såg ett eller två avsnitt, det räckte, jag vill minnas att jag tyckte att den bara var dum - och verkligen inte riktade sig till mig. Serien är främst ihågkommen därför att Johnny Depp hade en fast roll i den innan han gick åstad och blev superstjärna. Det var väl därför jag såg ett par avsnitt.

Den här nya långfilmen är snarare en parodi på TV-serien än en remake; filmen har behållit seriens tema och åtminstone två rollfigur återkommer, men det är nog allt. Dessutom är filmen Rated R, vilket innebär flera inslag som inte gick att visa på TV. I USA och England fick filmen överraskande bra kritik, själv blev jag efter pressvisningen nerröstad av mina kollegor när jag utan att ljuga hävdade att jag tyckte att filmen var rolig.

Phil Lords och Chris Millers film öppnar år 2005, vilket tydligen är längesedan. Sju år? Det är väl ingenting - 2005 var ju nyss. Jonah Hill och Channing Tatum är Schmidt och Jenko, två high school-elever. Schmidt är en tjock nörd med tandställning som aldrig får några brudar, Jenko är den coole killen som dock inte får gå på skolbalen, eftersom hans betyg är för usla. Sju år senare träffas de igen - på polisskolan (fråga mig inte hur Jenko kom in med sina betyg). De två blir vänner och senare partners som cykelburna poliser.


Efter att ha misslyckats med att arrestera några knarklangande bikers, kallas Schmidt och Jenko in till sin chef, som förflyttar duon till en närmast bortglömd avdelning på 21 Jump Street; enligt chefen handlar det om ett långsökt projekt från 80-talet. Det nya högkvarteret är inhyst i en koreansk kyrka och nye chefen, en alltid rasande Ice Cube, informerar Schmidt och Jenko om att eftersom de ser så unga ut, ska de gå under cover som high school-elever och leta upp de som är ansvariga för en ny designerdrog som snabbt sprider sig. De tvingas spela bröder och flytta hem till Schmidts föräldrar, och de får absolut inte inleda några relationer med vare sig elever eller lärare.

Schmidt och Jenko får genast allas uppmärksamhet, eftersom allt som ansågs coolt 2005 - och killarna vill verkligen framstå som coola - numera inte alls är coolt. Och nej, det dröjer inte länge förrän Schmidt blir förtjust i en söt flicka, medan en lärarinna tänder på Jenko.


Jag tycker att det är kul att allting som förr ansågs mesigt och töntigt nu ska vara coolt. Jag tycker dock inte att det räcker med 2005 - jag inbillar mig att det var likadant då som nu, det hade funkat bättre om det var 80-talskillar som konfronterades med dagens kids. Jenko skryter med sin bensinslukande bil och klagar på all "bögmusik", men inte nog med att en av de första de träffar på är en homosexuell plugghäst som hänger med skolans coola killar, de unga knarklangarna är förstås miljömuppar. De äter korrekt och tänker på naturen, och jag - som passerat 40 med marginal - tycker att de är ena jävla traderövar. Och usel musik lyssnar de på.

Schmidt tvingas gå med i en teatergrupp, där han iförd trikåer spelar Peter Pan, Jenko hamnar bland nördiga teknister, de två tvingas ta den omtalade drogen, vilket leder till tok och knas och hallucinationer på skolan. Någon actionfilm är det här inte, först mot slutet blir det jakter, skjutande och en del blodsprut.

Ska jag invända mot någonting, förutom att filmen är för lång, är det att humorn har en tendens att bli för pubertal. Bara för att filmen fått en R-rating behöver man inte tjata om "suck dick" stup i kvarten, och fläska på med bonniga sexskämt. Men i övrigt erkänner jag att jag gillade 21 JUMP STREET. Jag tyckte det var rätt roligt och trivsamt. Jag skrattade - åtminstone mer ofta än jag brukar göra när jag ser komedier. Jag gillade alla fordon som inte exploderar när hjältarna skjuter på dem. Cyklande poliser är alltid roligt. Den kåta lärarinnan är jätterolig. Roligast är att Schmidts morsa brukade festa med Robert Downey Jr innan han blev drogfri.

Och ja - Johnny Depp gör en cameoroll, vilket även gäller för Peter DeLuise från TV-serien.




(Biopremiär 20/4)