Visar inlägg med etikett Peyo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peyo. Visa alla inlägg

fredag 2 september 2011

Bio: Smurfarna

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Någon gång på 1950-talet åt den belgiske serietecknaren Peyo middag med Franquin (åtminstone vill jag minnas att det var Franquin). Peyo var lite disträ när han skulle be om saltet, och sa istället "Kan du räcka mig smurfen?". Okej, riktigt så sa han inte. Han sa "schtroumpf", eftersom det är så smurferna heter i original.

Därefter döpte Peyo sina nya små figurer till smurfer när de 1958 dök upp i Johan & Pellevin-albumet "Den förtrollade flöjten".

I Sverige publicerades detta äventyr först 1974, men redan 1972 hade smurferna introducerats här, då Semic gav ut fyra smurfalbum i vad de kallade Smurf-serien. Senare på 70-talet tog först Coeckelbergs och senare Carlsen Comics över utgivningen, och hela tiden kallades figurerna "smurferna" på svenska. Till och med Klasse Möllberg sjöng om "smurfer" på sin ohemult populära LP "Klasse Möllberg i smurfland", som av allt att döma fanns i varje svenskt hem på den tiden.


Dock dök det under 70-talet upp små plastfigurer av smurferna som alla ungar började samla på, och dessa kallades "smurfar" av de små glinen. Jag vet inte riktigt varför. De hade väl inte läst serierna. I slutet av 90-talet började figurerna även att kallas "smurfar" i de översatta serierna, som fortfarande kom - och kommer? - ut på svenska.

Officiellt har ordet "smurfar" använts en gång tidigare - 1976 kom det en filmatisering av "Den förtrollade flöjten" och den svenska titeln blev "Smurfarna och den den förtrollade flöjten". 1977 såg jag denna animerade film som söndagsmatiné på en bio i Göteborg. Det enda jag minns är att min morsa somnade.

1981 gick smurferna och blev tecknad TV-serie i Amerika; Hanna-Barberas version blev en enorm succé och rullade i många år - och då hör det till saken att de amerikanska ungarna inte läst serien TV-programmet byggde på. Jag kan inte påminna mig om att jag sett ett enda avsnitt av THE SMURFS - däremot kan jag glatt sjunga smurfsången, eftersom den fanns på en CD med TV-signaturer som brukade spelas på hög volym på fester. Tänk er ett gäng hyfsat vuxna, aspackade män som hoppar omkring och tjoar "La la la la la la, sing a happy song!" ...

Här har vi så den lika populära som kritikersågade amerikanska spelfilmen om smurferna, som inte oväntat heter SMURFARNA och inte SMURFERNA. Fan, jag har alltid sagt "smurfer", det är jobbigt att behöva både säga och skriva "smurfar"!

I vilket fall: smurf-
arna är dator-
anime-
rade och pratar inte med upp-
speed-
ade smurfröster, och i sedvanlig modern stil är de naturtroget instoppade i autentiska miljöer befolkade av levande skådespelare (till skillnad från döda skådespelare?).

Hank Azaria, som bör få Oscars för både bästa biroll (tja, dött lopp mellan honom och Adrien Brody i MIDNATT I PARIS) och bästa överspel, är den onde trollkarlen Gargamel, som hatar smurfarna. Filmen är dubbad till svenska och Gargamel uttalas genomgående fel - självklart ska det uttalas med betoning på "mel" och inte "Gar". Nu har Gargamel lyckats hitta smurfbyn - och detta samma dag som smurfarna ska hålla en stor fest får att fira den blå månen.

Då öppnar sig en portal och några smurfar, plus Gargamel och hans räliga katt, såg in i denna EVIL DEAD-tunnel, och hamnar på Manhattan. Knas och kalabalik följer, när smurfarna hamnar hemma hon reklamaren Patrick (Neil Patrick Harris) och hans gravida fru Grace (Jayma Mays). Han ska skapa en annonskampanj åt ett kosmetikaföretag, men det går inte så bra när de spralliga och ständigt sjungande smurfarna tokar sig och bär sig åt. Och hela tiden jagas de av Gargamel.

Allvarligt talat är SMURF-
ARNA inte riktigt lika hemsk som jag hade förväntat mig. Det är inte lika illa som den där Yogi Bear-filmen eller CHIHUAHUAN I BEVERLY HILLS (den sistnämnda är förresten regisserad av Raja Gosnell, som också gjort SMURFARNA). Filmen går säkert hem hos små barn, som förstås är målgruppen. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt och ibland gapigt. Handlingen är lövtunn och man jagar mest varandra. Det är inte speciellt roligt. Fast jag skrattade varje gång Gargamel envisas med att se ondskefull ut och gå genom rökmoln på New Yorks trottoarer. Och jag uppskattade lite oväntade metainslag, där man pratar om Peyo och att smurfarna är belgiska fantasifigurer.
Nu har jag inte läst några smurfalbum på 30 år, men SMURFARNA känns inte riktigt så som jag minns serien. Framför allt inte ett stort slag på slutet, där smurfarna bildar en armé, beväpnar sig och attackerar Gargamel som vore filmen en smurfversion av BRAVEHEART.

Dubbningen till svenska är förstås lika lam som vanligt, det ser inte klokt ut med dubbade skådespelare, men för en gångs skull är 3D:n riktigt knivskarp och inte irriterande. Produktplaceringen i filmen är imponerande.

Innan pressvisningen informerades vi om att filmen blivit så framgångsrik, att det nu klubbats att man ska göra en uppföljare.








(Biopremiär 2/9)

onsdag 22 juni 2011

Global Smurf Day

Denna pressrelease kom för en stund sedan:


På lördag, den 25 juni, kommer Peyos födelsedag, skaparen av smurfarna, att uppmärksammas stort runt om i världen. Global Smurf Day är ett internationellt evenemang i väntan på filmen Smurfarna som går upp på biografer över hela landet den 2 september.

På Global Smurf Day kommer man att kunna delta i smurfrelaterade aktiviteter över hela världen. Det kommer att uppmanas och uppmuntras att komma till olika smurfevenemang iklädd smurfkostym i ett försök att sätta ett nytt Guinness världsrekord för största samlingen av personer klädda som Smurfarna inom en 24-timmarsperiod på ett flertal arenor. Händelserna kommer att synkroniseras runt om i världen - man kommer alltså att kunna se flest smurfar som någonsin har samlats på en och samma gång! Kontrollanter från Guinness World Records ™ kommer att finnas på plats i 12 städer runt om i världen där det förväntas att hundratals deltagare kommer till eventen klädd som smurfarna (vit smurfhatt, vita byxor och skor, och blåmålad kropp).

Bland de städer som deltar i rekordförsöket som en del av Global Smurf Day finns Bryssel, Belgien (Peyos hemland), Aten, Grekland, Scheveningen (Haag), Holland, Dublin, Irland, Mexico City, Mexiko, Panama City, Panama, Warszawa, Polen, Moskva, Ryssland, Johannesburg, Sydafrika, New York, USA, och London, Storbritannien.

Global Smurf Day innefattar också en riktig smurfupplevelse i bland annat London där The O2 förvandlas till "O-Blue" och i New York där South Street Seaport blir Smurf Street Blueport. Andra exempel på firandet av Global Smurf Day är byn Júzcar i Andalusien där en av de berömda vita byarna, kända för sin karaktäristiska vitkalkade väggar, har målats helt blå! Smurf-figuriner i naturlig smurfstorlek, dvs tre äpplen höga, kommer att inta Trocadero-terrassen i Paris, det stora torget i Reykjavik, på Colombia's El Dorado International Airport i Bogotá och trafikerade områden i Genève och Zürich i Schweiz. I Taiwan kommer landmärket Red House omvandlas till ett "Blue House", som befolkas av smurf-figurer. I Köpenhamn intar smurfarna Tivoli där det kommer att vara ett evenemang med bland annat ansiktsmålning och dance-alongs.

Smurfarna gör sin första 3D-resa till biograferna i Columbia Pictures/Sony Pictures Animations hybrid live-action och animerade familjekomedi Smurfarna. När den onda trollkarlen Gargamel jagar smurfarna ut ur deras by, genom en magisk portal och in i vår värld, landar de mitt i New Yorks Central Park. Bara tre äpplen höga och strandsatta i The Big Apple måste smurfarna hitta ett sätt att komma tillbaka till sin by innan Gargamel får fatt i dem. Smurfarna är regisserad av Raja Gosnell och producent är Jordan Kerner. Manuset är skrivet av J. David Stem och David N. Weiss, Jay Scherick och David Ronn utifrån en berättelse av J. David Stem och David N. Weiss, baserad på karaktärerna och serien av Peyo. I den svenska versionen kommer bland andra Loreen Talhaouis att göra rösten till Smurfan.

För mer information om Global Smurf Day eller Smurfarna, besök www.GlobalSmurfsDay.com

Jag bör förstås tillägga att jag, som läste Peyos serie redan när albumen gavs ut av Semic i början av 1970-talet, innan Carlsen Comics tog över, självklart kallar figurerna för "Smurferna". Det var så de kallades i serierna och på albumomslagen. Smurfarna, med ändelsen "-arna", var de små blå plastfigurer Sveriges befolkning började att samla å det vansinnigaste på i slutet av 70-talet.