Netflix: Blood & Gold

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en tysk sådan.

Förra månaden hade den finska krigsfilmen SISU biopremiär. Det var en kraftigt spaghettiwestern-influerad film om en ensam hjälte som hittat guld, onda nazister på jakt efter detta guld, och filmen var fylld med ultravåld och splatter.

BLOOD & GOLD, i regi av Peter Thorwarth, är en kraftigt spaghettiwestern-influerad krigsfilm om en (till en början) ensam hjälte, onda nazister på jakt efter guld, och filmen är fylld av ultravåld och splatter.

Denna film inleds med att den tyske soldaten Heinrich (Robert Maaser) fått nog av allt meningslöst krig och dödande, han vill hem till sin lilla dotter. Det är 1945 och Hitler håller på att förlora kriget. Heinrich är på flykt undan ett gäng riktigt, riktigt onda SS-män och han tillfångatas. SS-männen hänger Heinrich i ett träd och kör därifrån, men liksom Clint Eastwood i HÄNG DOM HÖGT överlever han. Han räddas av en ung kvinna som heter Elsa (Marie Hacke), som bor med sin förståndshandikappade bror på en liten gård.

De tyska soldaterna anländer till gården, där Heinrich nu gömmer sig. Det blir fajting. Heinrich och Elsa flyr. SS-männen anländer till en liten by. Där lär en judisk familj ha gömt sitt guld någonstans, och SS-männens vanställde ledare von Starnfeld (Alexander Scheer) är på jakt efter detta guld. Heinrich och Elsa kommer även de till byn. Strider följer. Problem uppstår med onda bybor som även de är ute efter guldet. Det är alla mot alla, och det hela leder fram till slutscener som skulle kunna vara hämtade ur Sergio Leone-filmer.

Jag var kanske lite snäll med betyget när jag recenserade SISU, men jag tyckte att det var en kul och underhållande film. Det största problemet med den filmen var att jag upplevde den engelska dialogen som rätt styltig. Nu talar inte jag tyska, men jag tycker att både skådespeleri och dialog är betydligt bättre i BLOOD & GOLD. Det blir väl gärna så när filmskapare gör film på sitt eget språk.

Skurkarna i den här filmen är härligt klyschiga och rejält onda, vilket förstås är bra när det gäller den här typen av actionfilm. De är vanställda och perversa. Hjälten är kanske lite tam, som hjältar ibland kan bli. Filmen innehåller mycket våld och blod, men även en del humor. Många actionscener är uppfinningsrika. Filmmusiken känns hämtad från spaghettiwesterns, gamla tyska schlagers utnyttjas på ett effektivt sätt, men det spelas även surfmusik, vilket innebär att det doftar lite Tarantino. Det hela leder fram till ett ironiskt slut, som sig bör.

BLOOD & GOLD är inspelad i Tjeckien. Jämfört med SISU är miljöerna fler och framför allt finns här betydligt fler rollfigurer. Fast om det här är en bättre film än SISU vågar jag inte säga. De är ungefär lika bra, tycker jag. Det här är en väldigt underhållande och rappt berättad film. SISU var kanske lite mer unik med sin finske hjälte och strama kärvhet. Jag sätter samma betyg. Det är kanske att ta i, men det skiter jag i. Solen skiner!

 

(Netflixpremiär 26/5)

Netflix: Blood Red Sky

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, denna gång en tysk film - som samproducerats med USA och Tjeckien. De är lite märkliga på Netflix när det gäller premiärer. Jag fick ett pushmeddelande från Netflix igår om att filmen nu finns att se - men premiärdatum verkar ha varit den 23:e juli. Varför fick jag inget meddelande då? Detta sker för jämnan.

Nå. Det finns ett par grejor filmskapare måste lära sig, ett par grejor som sällan uppskattas: En grej är förstås att låta en film hålla på åt helvete för länge. BLOOD RED SKY är en typisk 85-minutersfilm. Den innehåller bara material för 85 minuter. Men varar den 85 minuter? Nej, den varar två timmar och tre minuter. Jag tröttnade efter 85 minuter, så resten av speltiden satt jag bara och väntade på att filmen skulle sluta.

En annan oönskad grej, är att börja med slutet, för att sedan berätta storyn i en lång flashback. Det tillför sällan någonting - tvärtom, publiken sitter i de flesta fall bara och väntar på slutet vi redan sett. Visst, ibland kommer det någon twist, en slutknorr, men det finns i stort sett aldrig någon orsak till att inte börja från början.  

BLOOD RED SKY, som regisserats av Peter Thorwarth, börjar med slutet. Liksom i Umberto Lenzis NIGHTMARE CITY inleds Thorwarths film med att ett mystiskt flygplan landar på en flygplats. En insatsstyrka sitter beredd. Vad har skett ombord? Vem är mannen i cockpiten? En liten pojke, Elias (Carl Anton Koch), klättrar ut ur planet.

... Därefter följer Elias' berättelse om vad som hände. Pojkens mor, Nadja (Peri Baumeister), är svårt sjuk. Vi får intryck av att hon har cancer - men så är inte fallet. Nej, Nadja är något slags vampyr - hon förvandlas till ett blodsugande monster. I en flashback i flashbacken för vi se hur det gick till när hon blev biten.

Nadja kan hejda vampyrismen med hjälp av en medicin, och nu ska hon tillsammans med Elias flyga till en klinik i USA. Tyvärr hamnar mor och son på samma plan som ett gäng brutala kapare, eller om de nu är terrorister, vars ledare spelas av Dominic Purcell. En av kaparna är en bindgalen psykopat, som med stor inlevelse spelas av Alexander Scheer.

Tumult uppstår, och den ende som kan stoppa kaparna är Nadja, som förvandlas till vampyr. Blodbad följer. Tyvärr förvandlas de som blir bitna till vampyrer de med, så det blir ännu mer blodbad.

BLOOD RED SKY får väl sägas vara en okej film. Den är hyfsad. Det största problemet med filmen är alltså att den håller på ungefär fyrtio minuter för länge. Logiken i storyn är kanske lite märklig emellanåt, men det kan jag ta. Det handlar trots allt om monster ombord på ett flygplan. Jag sätter ett snällt betyg.

Filmen innehåller repliker som "Finns det någon ombord som kan flyga ett plan?" och "Finns det en doktor ombord?". Jag saknade repliken "And don't call me Shirley!" och en nunna med gitarr.

 

 

(Netflixpremiär 23/7)