Visar inlägg med etikett Peter Stormare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Stormare. Visa alla inlägg

torsdag 23 februari 2017

Bio: John Wick: Chapter 2

Foton copyright (c) Nordisk Film

Så sent som häromveckan; kanske två veckor sedan, skrevs det en del i svensk press om att JOHN WICK: CHAPTER 2 inte skulle gå upp på bio i Sverige. Distributören Nordisk Film tyckte att den första filmen; JOHN WICK från 2014, spelade in för lite pengar här. Istället skulle uppföljaren släppas direkt på DVD i sommar.

Ett lite märkligt resonemang. JOHN WICK blev kanske ingen enorm kassako i Sverige, men filmen sågs av fler än många andra filmer som av någon anledning biovisas. Jag menar, herregud, Scanbox satte ju upp UNDER PYRAMIDEN - en film som sammanlagt sågs av 377 betalande biobesökare över hela landet. Men om man de senaste veckorna kollat på till exempel SF:s Facebooksida, har man kunnat se att många besökare frågat om JOHN WICK: CHAPTER 2 kommer att visas i deras hemstäder. Massor med actionfans har upptäckt filmen på DVD - och uppföljaren går bra på bio i USA. Så - plötsligt trillade det in en inbjudan till en pressvisning av filmen. Nordisk Film hade av allt att döma ändrat sig.

2014 års film var fullkomligt fantastisk. En del klagade och tyckte att storyn var åt helvete för dum. Jag tyckte den var genialisk: slemma skurkar stjäl lönnmördaren John Wicks älskade bil. Sedan dödar de John Wicks älskade hund. Då blir John Wick arg, och dödar alla skurkar han får tag på.

Det behövs inte mer än så för att göra bra action. Alldeles för många actionfilmer, superhjältefilmer inkluderade, de senaste två decennierna har alldeles för komplicerad handling - något är fel när man sitter och undrar vad allt går ut på; varför alla slåss och skjuter på varandra. Jämför med en genreklassiker som DIE HARD - väldigt enkel handling, men tung action, bra gestalter, och tät regi.
Stuntmannen Chad Stahelski har åter regisserat nu när John Wick kommer tillbaka, Derek Kolstad har åter skrivit manus. Handlingen är något mer komplicerad den här gången - mest beroende på den lika märkliga som mystiska organisation John Wick tillhör. Wick är alltså en lönnmördare, en hitman, i en värld full av lönnmördare. Dessa lönnmördare följer vissa regler, och ledningen är benhårda när det gäller dessa regler. Hur allt fungerar är för komplicerat att gå in på - och jag vet inte om jag blev klok på allt. Men det spelar ingen roll.
Keanu Reeves är förstås tillbaka i titelrollen. Han har (åter) lagt pickan på hyllan (fast inte bokstavligt talat - bokstavligt talat har han grävt ner sin vapenarsenal) och vill leva ett lugnt liv med sin nya hund. Går det bra, tror ni? Nej, det gör det inte. Annars hade det inte blivit någon film. Ingen hade gått och sett JOHN WICK: FLOWER ARRANGER eller JOHN WICK: HOME INTERIOR DESIGNER. Okej, en person hade gjort det: min flickvän.

Riccardo Scamarcio spelar Santino D'Antonio, en italiensk maffiaboss som plötsligt dyker upp hemma hos Wick. John Wick kan inte lämna organisationen bara sådär. Han måste först åta sig ett uppdrag: D'Antonio vill att Wick ska mörda D'Antonios syster; hon är nämligen en konkurrerande maffiaboss. Wick vägrar, men då spränger italienaren Wicks hus, så Wick ser ingen annan lösning än att åka till Italien.

Efter väl utfört taga av dagverke skiter det sig för Wick. Han kan ju inte döda D'Antonios syster så där utan påföljd. Således får Wick sju miljoner dollar på sitt huvud. Hemkommen till New York försöker stadens alla lönnmördare döda honom. Och de är många. Det finns fler lönnmördare i New York än det finns duvor på Järntorget i Göteborg.

JOHN WICK: CHAPTER 2 är en två timmar lång uppvisning i stil och estetik. Filmerna om Wick utspelar sig i en surrealistisk värld; en neonblänkande, stiliserad värld. Chad Stahelski utnyttjar miljöerna maximalt, i synnerhet under scenerna i Rom, vilka ser ut som - tja, som om Dario Argento fått för sig att göra en actionfilm på den tiden Argento fortfarande var bra. Varken i Rom eller i New York finns det några vanliga bostäder eller kontor, alla rör sig i antika palats eller superdesignade byggnader - en lång eldstrid utspelar sig till exempel i ett stort konstgalleri.

Om LA LA LAND är en musikal som lider stor brist på ordentliga dansnummer, är JOHN WICK: CHAPTER 2 en musikal som lider brist på sångnummer. Filmens många actionscener - och de är många - är koreograferade som blodiga dansnummer, där Wick rör sig enligt vissa mönster; han kännetecken är att skjuta sina motståndare i pannan på nära håll. Den här filmen är enastående våldsam - de välklädda mördarna skjuter, slår och sparkar hejvilt, och till skillnad från i till exempel RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, går det att se vad som sker. Stahelski vet att kulsprutesnabb klippning sällan är av godo.
Allt ultravåld till trots, går det inte att ta John Wicks äventyr på allvar - det är alltför stiliserat och orealistiskt. Dessutom bjuds det på en hel del medveten humor - till exempel när Wick och en mördare som spelas av Common promenerar genom en tunnelbanestation och samtidigt försöker ha ihjäl varandra, utan att någon upptäcker vad de sysslar med.

Peter Stormare figurerar i en prolog, han spelar bror till Micke Nyqvists rollfigur, som strök med i förra filmen. Ruby Rose, från ovannämnda RESIDENT EVIL-film, spelar en cool mördare som är stum och talar med teckenspråk, Laurence Fishburne gestaltar en besynnerlig figur i organisationen, Ian McShane och John Leguizamo återkommer från första filmen, och som en trevlig överraskning dyker självaste Franco Nero upp i en liten roll! Franco Nero, gott folk - tacka och ta emot!

JOHN WICK: CHAPTER 2 är kanske inte riktigt lika bra som den första filmen, men det beror nog mest på att nyhetens behag har lagt sig. Jag gillar den här nya filmen - jag gillar den mycket. Det här är en film som levererar precis det man förväntar sig.

Tänker du bara se actionfilm i år, är det förstås JOHN WICK: CHAPTER 2 du ska se. Men om du bara tänker se en actionfilm i år - varför i hela världen då? Du måste verkligen gå på bio oftare! Du måste köpa fler filmer på DVD och Blu-ray! Om alla skulle tänka som du; "Jag ska bara se en actionfilm", då kommer ju landets alla biografer att tvingas slå igen. Och det är det förhoppningsvis ingen som vill!







(Biopremiär 24/2)




måndag 24 augusti 2015

DVD/Blu-ray: Clown

CLOWN (Noble Entertainment)

Vid en första anblick på DVD-omslaget associerar jag snarare till The Crow på dekis än till en clown, men eftersom titeln är CLOWN ska det förstås föreställa en sådan. En ond clown.

Clowner är flitigt förekommande i skräckfilmer, främst beroende på att många är rädda för clowner. Tacka fan för det. Clowner är otäcka. De mest kända mördarclownerna på film och TV torde vara Pennywise i Stephen Kings DET och titelfigurerna i KILLER KLOWNS  FROM OUTER SPACE. Det är mycket möjligt att busemannen i CLOWN kommer att bli ihågkommen som en av de bättre filmclownerna.

Eli Roth och bröderna Weinstein ligger bakom den här filmen, vilken regisserats av Jon Watts, som utsetts till regissör till den kommande Spindelmannenfilmen. Andy Powers spelar den ordentlige familjefadern Kent, vars son fyller år. Det sket sig med clownen Kent hyrt till kalaset, så Kent får själv rycka in. Han hittar en gammal clowndräkt som han tar på sig, och kalaset blir en succé. Sonen är nöjd - men värre är det med Kent.

Den är inte vilken clownutstyrsel som helst han hittat. Kläderna, peruken, sminket och lösnäsan har fastnat på Kents kropp. De går inte att ta av hur mycket han än sliter. De har blivit en del av hans kropp - han håller på att förvandlas till en demonisk clown!

Kent försöker få klarhet i vad som har hänt och spåren leder till Peter Stormare, som spelar en mystisk svensk som heter - wait for it - Bert Karlsson! Karlsson berättar vad en clown egentligen är; han berättar om onda, nordiska legender. Kents tillstånd blir allt värre; han blir fulare, mer grotesk, han börjar tappar kontrollen över sig själv, för att slutligen förvandlas till en brutal mördare som gärna äter sina offer - och helst ska det vara barn.
CLOWN börjar som en komedi och håller en svart humoristisk ton genom filmen, även om den halvvägs in ändrar riktning blir en rakare skräckfilm - och en rejält blodig sådan. Här finns en kreativ scen med två cirkelsågar. En del har kanske invändningar mot att det förekommer barn som råkar väldigt illa ut, men vore jag barn hade jag också velat bli mördad i en skräckfilm.

Watts' film är lite i längsta laget, ibland känns den lite utdragen och tempot haltar. Men som helhet är det här en rätt bra liten skräckfilm, den ligger klart över snittet.
Eli Roth har en minimal roll som clown.

fredag 19 december 2014

Bio: Pingvinerna från Madagaskar

Bilder copyright (c) DreamWorks Animation

De tre filmerna i MADAGASKAR-serien är inga större höjdare - i synnerhet inte den senaste filmen. Men vad de här filmerna har gemensamt är de fyra pingvinerna. En kvartett som är betydligt bättre än filmerna de figurerar i som bifigurer - ungefär som ekorren i ICE AGE-filmerna.

Tydligen tyckte även folket på DreamWorks det, och här har vi således pingvinerna Skepparn, Rico, Kowalski och Basse i en egen film, regisserad av Eric Darnell och Simon J Smith - och det hela börjar mycket bra. I en prolog får vi se hur tre pingviner tröttnar på att traska runt på sydpolen och bara vara oemotståndligt söta. De springer efter ett ägg som rullar iväg, ägget kläcks, och tillsammans med pingvinungen; Basse, beger de sig ut på äventyr. Det här är jätteroligt och känns lovande.

Hopp till nutid och de nu vuxna pingvinerna är ute på en av sina operationer; de är något slags märkligt ninja/hemlig agent/Navy Seals-team. plötsligt och oväntat kidnappas de av den mystiske dr Octavius Bläck, en man som när han demaskerar sig visar sig vara en hämndlysten bläckfisk som heter Dave. Dave var en gång i tiden den populäraste attraktionen på ett zoo, men när de bedårande pingvinerna kom brydde sig ingen längre om Dave. Därför häckar Dave nu i en ubåt där han utvecklat ett supervapen som ska göra pingviner fula och allt annat än gulliga.

Efter att pingvinerna lyckats fly träffar de på tre djur från Nordanvinden, en topphemlig underrättelseorganisation på jakt efter dr Bläck. Tillsammans bildar de ett team och beger sig ut på ett James Bond-inspirerat äventyr.

... Och jag tröttnar allt mer på det här. Plötsligt känns det inte längre lika roligt. Som så ofta är fallet, blir det för mycket action och för hysteriskt, och den humor jag uppskattar försvinner i kalabaliken. Det påminner om alldeles för många andra liknande filmer jag sett - exakt vilka den påminner om kan jag inte säga, eftersom alla de här filmerna flyter ihop för mig.

Fast det är klart: jag gissar att PINGVINERNA FRÅN MADAGASKAR förlorar en hel del på att den dubbats till svenska. I originalversionen hörs folk som Chris Rock, John Malkovich och Benedict Cumberbatch, medan vi får en svensk standarddubbning med anonyma röster. En av medlemmarna i Nordanvinden är isbjörn. I den amerikanska versionen görs hans röst av Peter Stormare, som har en stor credit i eftertexterna. Men nej, han gör inte den svenska rösten! Det har alltså suttit någon och dubbat Peter Stormare till svenska ...

Nåja. Trots mina invändningar lär filmen säkerligen gå hem hos en ung publik. Filmen är i 3D, men det märks knappt.

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

torsdag 28 februari 2013

Bio: Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D

Foton: David Appleby © 2013 Paramount Pictures Corporation and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved. 

Jag verkar tillhöra en minoritet, men jag blev inte sådär jätteimponerad av Tommy Wirkolas norska nazizombierulle DÖD SNÖ - den var roligare på papperet än i realiteten, som så ofta är fallet när det handlar om tosiga skräckfilmsidéer. Dock blev filmen så pass framgångsrik att unge Wirkola fick göra en fläskig amerikansk blockbuster. HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D pressvisades inte i USA, men den öppnade starkt och spelade in en massa pengar första helgen. Inte nog med det; branschen hade så pass stora förväntningar på filmen (vars premiär för övrigt sköts upp ganska rejält), att det gjorts en handfull B-filmsplagiat, självklart har till exempel The Asylum gjort sin version. Om förra året var Snövits år, är detta Hans och Gretas år. Och apropå det - varför har man inte översatt figurernas namn i den här filmen? Nog är det fånigt att gamla, goda Hans och Greta går under sina engelska namn.


Filmen pressvisades inte i Malmö, så det blev till att bevista premiären på Filmstaden Entré. Det var förhållandevis glest med folk i salongen. Ett par dussin tappra hade tagit sig dit. Och visningen började inte så bra. Man startade filmen tre gånger utan att lyckas få igång bilden, enbart ljudet. En i personalen kom in och sa att de hade problem med filmen, och om vi inte ville vänta, kunde vi gå hem och ladda ner den! Men då fick de igång rullen.

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS 3D är en stökig film och rätt ofokuserad film. I en prolog får vi se barnen Hans och Greta, öh, förlåt, Hansel och Gretel, som hamnar i en le häxas klor, men lyckas elda upp kärringen. Därefter hoppar vi fram ett par decennier och de två har vuxit upp till Jeremy  Renner och kalaskexet Gemma Arterton. Uppenbarligen växte Hansel snabbare än Gretel, eftersom Renner är 42 - Arterton är bara 27!

Åkej. Nu är de två professionella häxjägare, iförda tuffa kläder och beväpnade till tänderna med avancerade vapen, drar de runt och slaktar häxor. En liten by har drabbats hårt; barnen kidnappas av häxor och den rälige polischefen (Peter Stormare) låter avrätta en massa oskyldiga kvinnor han tror är häxor. Därför anlitar den trevlige borgmästaren Hans och Greta för att rensa upp i skogen. Syskonen får hjälp av en ung kille (Thomas Mann) och snart även av ett snällt (datoranimerat) troll, och de kommer den slemma häxan Muriel (Famke Janssen) på spåren.

Wirkolas film är full av en massa kul idéer staplade på varandra, och jodå, det är rätt kul och underhållande, men det är alldeles för stökigt och det funkar inte riktigt. Filmen lider även av den vanliga tabben att redigera actionscenerna för snabbt, vilket inte funkar i 3D; det blir jobbigt att titta på, och alldeles för många datoranimerade splattereffekter ser inte ut som något annat än datoranimationer.

Wirkola har även skrivit manus och hans approach är aningen besynnerlig. Som helhet känns ser det här ut som en sagofilm för hela familjen; det är mysigt, mystiskt, stämningsfullt med djupa skogar och pepparkakshus och grejor. Samtidigt vräker man på med (inte speciellt övertygande) splatter och här och var lite svordomar ("Don't eat of the fucking candy!").

... Men actionscenerna är ofta kreativa, liksom sätten häxorna köttas på; Hans och Greta intar ofta (medvetet) parodiska hjälteposer och spottar ur sig oneliners, Hans lider av diabetes efter att ha förätit sig på häxans hus, vissa scenerier imponerar, till exempel när ett stort gäng häxor håller sabbat på ett berg, Peter Stormare är kul, och Renner och Arterton är coola som häxjägare. Och vem vill väl inte hamna i klorna på Famke Janssen? Jag bara frågar!




(Biopremiär 27/3)

onsdag 27 juni 2012

Bio: Isolerad


Foton copyright (c) TriArt Film
Vår stolta svenska filmtradition går vidare. Häromveckan hade MÖRKT VATTEN premiär. Nu kommer ännu en thriller. Återigen är det dags att skaka av spänning i biofåtöljen.
Enligt IMDb är ISOLERAD från 2010, då den började att visas på festivaler, men filmen får alltså officiell biopremiär först nu. Den är skriven och regisserad av Johan Lundborg och Johan Storm, och den ingår i det där rookiefilmprojektet - det vill säga, långfilmer av debutanter. Filminstitutet, Film i väst och Film i Gävleborg har hostat upp pengar (det kan inte ha varit så mycket), och stora delar är inspelade på Göteborgs universitet.
Förtexterna rullar mot en fast tagning av husfasader, hustak och en hotfull himmel. Dålig upplösning, det ser ut att vara filmat med mobilkamera. Storyn går i gång, och bilden fortsätter att vara ganska undermålig. Normannen Emil Johnsen innehar huvudrollen som Frank, en introvert läkarstudent som bara vill vara i fred och studera. Det går inte så bra, eftersom en ny granne, Lotte (Ylva Gallon (3,78541178 liter)), flyttar in och genast börjar att springa ner till Frank i olika ärenden. Hon har slut på tvättmedel (Via, för att vara exakt, men Frank verkar föredra Spar). Hon vill bjuda på pepparkakor. Hon stör Frank. 
... Men än värre är det på nätterna. Då kommer nämligen Lottes äldre och burduse pojkvän Micke (Peter Stormare) på besök. De har högljudd sex nätterna igenom, och Frank kan inte sova. Han halkar efter på lektionerna och misslyckas på tentor. 
Den här Micke har uppenbarligen även misshandlat Lotte, men en annan vän till Lotte tror att det är Frank som är hennes pojkvän och som har spöat henne. Så Frank får spö. 
En dag är Lotte försvunnen. Frank ser Micke slänga mystiska, svarta soppåsar. Har han mördat sin flickvän? Uppenbarligen. Och nu börjar Micke bli extra hotfull mot Frank.
Intrigen i ISOLERAD är bättre än den i MÖRKT VATTEN. På sätt och vis är detta en rätt bra story. Hitchcocks FÖNSTRET ÅT GÅRDEN uppblandat med Polanskis HYRESGÄSTEN, ungefär. Det här skulle kunna fungera som ett avsnitt av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS. Synd att det inte är ett halvtimmeslångt TV-avsnitt. ISOLERAD varar bara 75 minuter, men den känns väldigt, väldigt utdragen. 
Men att filmen är seg och trist beror även på andra faktorer. ISOLERAD ser ut- och känns som ett filmskoleprojekt och har inte på bio att göra. Det är möjligt att filmen fungerar bättre på en mindre TV-skärm. Vid sidan av andra filmskolefilmer är den imponerande, men det här ser fortfarande inte ut som en "riktig" film. ISOLERAD saknar i princip stil. Okej, det är väl så att bristen på stil är medveten, det är just detta som är stilen, men det hela är så extremt rudimentärt att det bara ser visset och ogenomtänkt ut. Trist färgskala, trista hem, trista människor.
Frank är en väldigt osympatisk och irriterande huvudperson. Av någon anledning är ju svenska (och nordiska) filmare besatta av huvudpersoner med psykiska åkommor. Det är inte länge sedan Noomi Rapace var halvknäpp och jobbig i norska thrillern BABYCALL. Detta innebär att jag omöjligt kan engagera mig i personerna, i deras liv och det de råkar ut för. En sjuk eller märklig huvudperson är inte det samma som en intressant huvudperson. Frank är bara en jobbig typ - och ofta beter han sig konstigt. Eftersom jag inte gillar honom, bryr jag mig inte. Jag struntar i om han riskerar att råka illa ut, kanske till och med mördas. Lotte är rätt knepig även hon. Micke går mest runt och är hotfull och låter som en skitförbannad Ulf Lundell. Övriga medverkande har inte så mycket att göra. En av de övriga läkarstudenterna liknar en ung Fredrik Gertten. Det förekommer två obduktioner på skolan. Ett running gag är att Frank hela tiden snubblar över den lilla grannflickans sparkhjuling. Den oinspirerade filmmusiken ligger som en smet i bakgrunden.
Nej, jag är ledsen, men jag måste underkänna det här. ISOLERAD är ful, tråkig och amatörmässig. Det finns viss antydan till spänning emellanåt, men det räcker inte. Som sagt: storyn är inte dum, men det är illa utfört. Det finns ingen orsak att gå och titta på det här - och dessutom betala pengar för det - om man nu inte är extremt intresserad av färska regissörer.
För övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det här med Rookiefilm. Att verkligen poängtera att det här är låg-lågbudgetfilmer av helt gröna människor. Som om vi ska ha överseende med detta. 







(Biopremiär 29/6)

onsdag 9 maj 2012

Bio: Get the Gringo

Foton: Eniac Martinez © 2011 Icon Films, Inc. All Rights Reserved.
Jag får väl erkänna att jag inte hyste några förväntningar alls på den här filmen, trots att jag läst ett par hyfsat positiva recensioner i brittisk press. GET THE GRINGO har nämligen mycket som talar emot sig. Under titeln HOW I SPENT MY SUMMER VACATION spelades filmen in redan 2010. Den har legat på hyllan sedan dess - och anledningen till att filmen var nära att aldrig släppas är förstås alla skandaler manusförfattaren, producenten och huvudrollsinnehavaren Mel Gibson såg till att ställa till med. Och jo, Gibsons namn har numera en tendens att solka ner saker och ting - vilket ju är synd. Jag har alltid gillat Mel Gibson, men även jag känner att det blir lite konstigt ibland. Karln är ju trots allt inte riktigt som man ska vara.
Att filmen nu går upp på bio i Sverige är lite förvånande. I USA dumpas den under namnet GET THE GRINGO direkt på Video On Demand om några veckor. Den nya, amerikanska titeln fick följa med till Sverige, men i eftertexterna - det här är en sådan film som saknar förtexter - står det nämligen HOW I SPENT MY SUMMER VACATION.

Det är kul att Adrian Grünbergs långfilmsdebut (han har tidigare varit second unit-regissör på en farlig massa filmer, bland annat på Gibsons APOCALYPTO) går upp på bio. Jag blev nämligen väldigt, väldigt överraskad. Det här är en egentligen inte särdeles originell film, men en film av ett slag man sällan ser idag: en riktigt hård jävla film.
Spelplatsen är Mexiko, tankarna går osökt till Sam Peckinpahs BRING ME THE HEAD OF ALFREDO GARCIA från 1974 - men jag måste säga att jag tycker att Grünbergs film är bättre. Mel Gibson är en namnlös skurk som med två miljoner dollar i baksätet jagas längs den mexikanska gränsen. Efter att han kraschat bilen south of the border, arresteras han av korrumperade mexikanska poliser, som tar honom till ett av de mest bisarra fängelser som figurerat på film: ett ställe som påminner mer om en extremt skitig liten stad, omgärdad av murar och försedd med beväpnade vakter. Internerna har olika jobb därinne, de hyr ut bostäder, de har små butiker, vissa har till och med sina familjer boende hos dem. Alla är korrumperade och de mäktigaste gangstrarna bor i lyxigare områden där det arrangeras casinokvällar.

En av dessa mäktiga gangstrar behöver en ny lever och letar ständigt efter någon med rätt blodgrupp. Gibsons namnlöse karl lär känna en tioårig pojke som råkar ha denna blodgrupp - och det bär sig inte bättre än att Gibson blir den som med tiden tvingas försöka rädda pojkens och hans morsas liv, samtidigt som han vill ha tillbaka de två miljonerna som polisen lagt beslag på.
Det är varmt och svettigt och skitigt. Mexiko är det helveteshål landet ofta utmålas som på film. Här är det värre än vanligt. Alla medverkande är fula och onda. Gibson har dock behållit sin pojkaktiga glimt i ögat, samma glimt Martin Riggs besatte i DÖDLIGT VAPEN-filmerna, vilket gör att GET THE GRINGO får en del drag av actionkomedi. Men som sagt - som helhet är det hårt. Vilket känns befriande idag när allting ska vara PG-13 i USA. Det svärs konstant, folk kedjeröker - i synnerhet Gibson - och det råa våldet är blodsöligt och visas ofta i detaljerad slowmotion; jag gissar att Grünberg är inspirerad av Peckinpahs actionscener.

Peter Stormare dyker upp i en liten roll som en gangster i San Diego och han är jättekul - Peter Stormare som Tony Montana, ungefär. En del av de övriga rollfigurerna är också bra. Många fläskiga och håriga svin. Bob Gunton har en liten roll han med. Mel Gibson imiterar Clint Eastwood i en fantastisk scen.
Filmen öppnar nästan exakt likadant som THE ROAD WARRIOR (Gibsons bil kör rakt mot kameran), men jag gillar (de omedvetna) dragen av Jean Rollin-film i början: Gibson bär nämligen clownmask.
GET THE GRINGO är det bästa Mel Gibson medverkat i på bra länge. Antagligen har han - och någon av hans filmer - inte varit så här bra sedan 1999 och PAYBACK. Hans förra film, den konstiga THE BEAVER, släpptes knappt alls och gick direkt på DVD i Sverige, och EDGE OF DARKNESS blev inte den comebackfilm man förväntat. Det är synd att man håller på att fuska bort även GET THE GRINGO, åtminstone i USA.
Jag gissar att åsikterna kommer att gå isär om filmen, men jag gillar det här. Starkt. Det är bara tufft, våldsamt och ironiskt. Ibland parodiskt. THE HUNGER GAMES borde ha varit som den här! Släng in ungarna i ett mexikanskt fängelse och låt dem slakta varandra där så att blodet sprutar. I slowmotion.
Plus för att det förekommer mexikanska, maskerade brottare - en av dem är Blue Demon Jr!
Ser här att Mel Gibson ska medverka i kommande MACHETE KILLS. Klart lovande.






(Biopremiär 11/5)

onsdag 7 september 2011

Bio: Jägarna 2

 Foton copyright (c) SF Film, Jami Granström, Victoria Engman 
Jag minns inte om jag såg Kjell Sundvalls JÄGARNA på bio. Jag tror inte det. Jag såg den nog inte förrän den släpptes på video, för jag minns att jag kommenterade att den var i letterbox och skjuten i Scope. Det var väl i princip det enda jag gillade med den filmen. Jag förstod inte alls dess storhet, varför så många hyllade filmen. "Den är gjord i amerikansk stil!" hävdade en del. Amerikanskt berättande. Vaddå, amerikanskt berättande? Vad var det för amerikanskt med JÄGARNA? Visst, den var inte lika tafatt berättad som vanliga svenska deckare, men vore det en amerikansk film, hade den visats mitt i natten på en kanal ingen tittar på.
Ärligt talat minns jag ingenting alls av JÄGARNA. Mer än att Helena Bergström var skitdålig och att man romantiserade hårdföra sluskar i skogshuggarmundering.
Nu har det gått femton år, både i JÄGAR-
NAS värld och i vår, och det är dags för en uppföljare i vilken polisen Erik (Rolf Lassgård) tvingas åka tillbaka upp till Norrland, efter att ha häckat i Stockholm, där han lyckats bli Rikskrims bäste förhörsledare.
En ung kvinna har försvunnit och misstänks ha blivit mördad. Snart visar det sig att javisst, så är fallet. Okej, snart och snart, det tar drygt halva filmen innan man hittar hennes uppskurna, maskätna lik, men vi kan låtsas att det är snart.
Erik tvingas samarbeta med den stenhårde snuten Torsten (Peter Stormare), styvfar till Eriks brorson, och vad som först verkar vara ett mord begått av den lokale busen, visar sig förstås vara lite mer komplicerat än så. Vill filmens upphovsmän att vi ska tro. Men så fort en viss rollfigur dyker upp alldeles i början av filmen, står det "BOVEN!" stämplat i hans panna. Och på den lokale busens panna kan man läsa "OSKYLDIG!". Men detta är hela tiden så uppenbart att det är svårt att tänka sig att manusförfattarna förväntar sig att vi ska bli överraskade.
Det är mycket poliser, jägare och brutala fyllon i den här filmen. De enda som verkar bo i trakten filmen utspelar sig, är poliser, jägare och brutala fyllon. Och jägarna kan mycket väl vara brutala fyllon. Och poliser kan också vara jägare. Poliser kan till och med vara jägare som är brutala fyllon. Sundvall verkar återigen göra något slags vilda västern av Norrland, men det går väl sådär. Det blir mer DEN SISTA FÄRDEN än SHERIFFEN I TOMBSTONE. För att dryga ut speltiden vräks det på med norrländsk naturromantik och pampiga vyer. Det är kanske kul om man gillar sådant. Men det gör inte jag. Jag har aldrig varit i Norrland men känner att jag skulle få lappsjuka ganska omgående. Och jakt är ju inte så tufft. Om man inte dödar djuren med bara händerna. Att iförd jönsiga kläder sitta på en sten i skogen och dricka termoskaffe känns som en vision av helvetet.
Första halvan av JÄGARNA 2 känns inte alls som en thriller. Det är mer ett halv-
sag-
gigt drama. Wallander i skogen. Lassgårds rollfigur skulle lika gärna kunna vara Wallander. En ovanligt vresig Wallander. Ibland får han den typ av vredesutbrott som är så vanliga i svensk film. Stormares Torsten är ännu värre. I sedvanlig ordning tenderar stormare att spela över och hans vredesutbrott är inte att leka med. De blir allt fler under filmens andra halva, då det artar sig till något som kanske kan liknas vid en thriller. Speciellt mycket action bjuds det inte på.
Fast spän-
nande är det inte. Inte alls. Jag blev ganska uttråkad av det här. Förutom ett par gånger då jag skrattade till. Fast jag vet inte om det var meningen att jag skulle skratta. Här finns en kort scen i vilken en hotellreceptionist röker bakom sin disk och hela rummet är rökfyllt. Och ett par vredesutbrott fick mig att fnissa.
Tekniskt sett är JÄGARNA 2 lite märklig. Som så många andra filmer idag är den skjuten digitalt, och det ser inte alltid så bra ut. Rinnande vatten ser konstigt ut. Vissa färger på kläderna som bärs förvrängs eller överstyrs. Ibland verkar det vara problem med skärpan. Ibland ser det ut att vara filmat på VHS. Det är nästan så att man misstänker att kameran var felinställd.
Men självklart kommer det att bli publikrusning till JÄGARNA 2. Den förtjänar inga framgångar, men svenska folket vill tydligen se sådant här.
 





(Biopremiär 9/9 (Norrland 2/9))

onsdag 16 februari 2011

Die Screaming Igen, Marianne?

Jag har tidigare som hastigast nämnt den kommande svenska skräckfilmen MARIANNE. Pilotfilmen som funnits till beskådan såg inget vidare ut.

Nu sprids en ny trailer på nätet och den uppmärksammas och har fått positiv respons runt om i världen. Jag tycker fortfarande inte att det ser något vidare bra ut; fult foto och både tamt och lamt, men jag kan ju ha helt fel om den färdiga filmen. Dessutom har de visst fått med Peter Stormare och Tintin Anderzon.

Och de har allt totat ihop en frän retroaffisch!