Visar inlägg med etikett Peter Sarsgaard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Sarsgaard. Visa alla inlägg

onsdag 21 september 2016

Bio: The Magnificent Seven

Foton: Sam Emerson & Scott Garfield © 2016 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc. and CTMG. All rights reserved. ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT

Först kom Akira Kurosawas DE SJU SAMURAJERNA (1954). Sedan kom John Sturges' westernversion avden; 7 VÅGADE LIVET (1960). Eftersom denna blev en succé följdes den 1966 upp med Burt Kennedys SJU KOMMER TILLBAKA (fast det var inte alla sju från första filmen), Herman Hoffmans DE 7 SLÅR TILL IGEN kom 1969, och Lee Van Cleef red i George McCowans DE 7 RIDER IGEN 1972. 1980 flyttades de sju till rymden i Jimmy T Murakamis KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, och 1998 var de tillbaka i vilda västern i en TV-serie som varade två säsonger.

När de sju sitter upp till häst igen 2016 kan filmen självklart inte heta 7 VÅGADE LIVET på bio i Sverige. Hur skulle det se ut? En svensk titel på en amerikansk film? Nej, för att få pang-pang-sugna grabbar av alla kön att se filmen, måste den förstås heta THE MAGNIFICENT SEVEN även här.

Westerngenren är ju inte alltför vital nuförtiden, men jag har trots allt recenserat en del sådana de senaste åren. BONE TOMAHAWK, THE HATEFUL EIGHT, THE HOMESMAN, för att nämna några stycken. Dock är nog THE MAGNIFICENT SEVEN den första traditionella westernfilmen jag recenserat sedan dunderfloppen THE LONE RANGER. Fast när jag tänker efter var inte den heller alltför traditionell, så bröderna Coens TRUE GRIT ska kanske räknas som den senaste.

När sambon och jag satt i sommarstugan i somras och zappade mellan kanalerna på TV:n, dök plötsligt 1960 års 7 VÅGADE LIVET upp. Fast vi tittade inte på den. Dels för att den redan börjat, dels för att sambon aldrig vill se på cowboyfilmer. Det är åtminstone 25 år sedan jag såg filmen, kanske 30. Jag har den så att säga inte i färskt minne.
TRAINING DAY och THE EQUALIZER-regissören Antoine Fuqua har regisserat denna nya version, och han har med sig Denzel Washington från dessa filmer. Washington spelar Sam Chisolm (i originalet hette han Chris Larabee Adams), stenhård delgivningsman. Han klär sig som spaghettiwesternhjälten Sartana och intruduceras likadant som Clint Eastwoods namnlösa spöke i MANNEN MED OXPISKAN; han materialiseras när han kommer ridande i den dallrande hettan.
Det är 1879 och den mexikanska byn från originalet är utbytt mot staden Rose Creek, som terroriseras av den fullkomligt samvetslöse Bartholomew Bogue. Peter Sarsgaard är lysande som Bogue - han svettas konstant, han ser sjuk och fullkomligt galen ut. Emma Cullen (Haley Bennett) får nog när hennes make dödas av Bogues män, så hon letar upp Chisolm och ber om hjälp. Chisolm i sin tur samlar ihop sex män som ska hjälpa honom att besegra Bogues armé: spexaren Josh Faraday (Chris Pratt), prickskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), den knivsvingande kinesen Billy Rocks (koreanen Byung-hun Lee), den tomahawkkastande bjässen Jack Horne (Vincent D'Onofrio), mexikanen Vasquez (Manuel Garcia-Rulfo), och den pilbågsförsedde comancheindianen Red Harvest (Martin Sensmeier). Jodå, de sju har olika egenskaper, som det ska vara i den här typen av film. Fast de har inte lika bra egenskaper som i den italienska krigsfilmen 5 MÄN FÖR HELVETET från 1969, i den är en av dem akrobat och de släpar runt på en studsmatta under uppdragen.
Nå. Nu ska de sju träna upp befolkningen i Rose Creek så att de kan slå tillbaka när Bogues armé anfaller. Det kommer att gå åt mycket kulor och dynamit, och hjältarna kommer att få tillfällen att dö heroiskt när de räddar staden.

Eftersom jag älskar westerns hoppades jag att THE MAGNIFICENT SEVEN skulle vara jättebra. Tyvärr är den inte det. Den är helt okej, den är bra - men inte mer. Filmer faller lite mellan två stolar. Den är inte tillräckligt lättsam som klassiska 50-talswesterns, och den är inte lika stenhård som till exempel Clint Eastwoods filmer. När det inte är action; när rollfigurerna bara sitter och pratar, blir det lite småtrist, dialogen är inte tillräckligt bra, rollfigurerna är inte tillräckligt intressanta. Peter Sarsgaards skurk är inte med tillräckligt mycket.

Å andra sidan bjuds det på mycket action, och det är bra, fläskig action. Och ibland räcker det med att ett gäng karlar kommer ridande över prärien till mäktig musik för att jag ska känna nackhåren resa sig.
James Horner och Simon Franglen står för filmmusiken. Eftersom Horner, som även skrev musiken till KRIGET BORTOM STJÄRNORNA, omkom under arbetets gång, är filmen tillägnad hans minne. Elmer Bernsteins klassiska ledmotiv spelas under eftertexterna.

Jag skulle gärna vilja att THE MAGNIFICENT SEVEN blir en publikframgång; det är ju en western och sådana vill jag se många fler av, men jag tror inte att det här kommer att bli någon större kioskvältare.








(Biopremiär 23/9)

lördag 3 oktober 2015

Bio: Pawn Sacrifice

Foton: Tony Rivetti Jr. © 2014 Pawn Sacrifice, LLC. All Rights Reserved.
I oktober 2011 recenserade jag dokumentären BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD, som handlade om den psyksjuke schackmästaren vars namn återfinns i titeln. Nu skriver vi oktober 2015, och här har vi en spelfilm om Bobby Fischer. Edward Zwick (HÄROM NATTEN, DEN SISTE SAMURAJEN och senast LOVE AND OTHER DRUGS) har regisserat, Tobey Maguire har producerat - och den sistnämnde spelar även huvudrollen.
PAWN SACRIFICE känns som en typisk Oscarsfilm och Maguire gör en typisk Oscarroll. Egensinnig och bindgalen känd person. Det är en berättelse som till större delen inte borde fungera som film. Jag menar, kom igen - schack? Hur filmiskt är det? Hur kul är det? En av världens tråkigaste sporter. Men tack vare gediget hantverk och lika gedigna skådespelarprestationer blir detta mot alla odds en underhållande och intressant film, även om man redan känner till storyn om Bobby Fischer - vilket man gör om man såg ovannämnda dokumentär.
Filmen börjar när Bobby är en jobbig liten unge i Brooklyn. Alltid allvarlig, sur, och besatt av schack. Redan som tonåring är han en känd schackmästare, och när han på 1960-talet vuxit upp till Tobey Maguire reser han runt i världen och tävlar. Samtidigt blir han allt konstigare, alltmer paranoid.
Ryskättade Liev Schreiber spelar den ryske mästaren Boris Spasskij, som för det mesta bär solglasögon. I stort sett samtliga av Schreibers repliker är på ryska, ofta är det långa dialoger på ryska - och jag får intrycket av att karln talar flytande ryska. Fast jag kan ju inte ta gift på det. Jag kan inte ryska. Han talar kanske usel ryska. I vilket fall - 1972 ska Fischer möta Spasskij i en tävling på Island. Mediabevakningen är enorm, hemma i USA betraktas Fischer som en stor hjälte, folk sitter klistrade vid TV-apparaterna för att se på schack.
Fast det håller på att gå åt skogen på Island. Fischer dyker inte upp när han ska, och väl på plats störs han av publik och rullande filmkameror. Han kräver att de ska spela i ett litet hobbyrum utan publik. Saker och ting blir förstås konstiga.
I min recension av dokumentärfilmen klagar jag på att man inte får veta vad Bobby Fischer hade för sig under åtskilliga år efter mästerskapen på Island. Det får man inte den här gången heller. Det beror förstås på att ingen vet vart Fischer tog vägen. Han greps för lösdriveri 1980, men sedan försvann han igen. Zwick avslutar sin film efter Island, men fyller på med några autentiska nyhetsklipp från Fischers sista år i livet, då han var så knäpp man kan vara. Han dog 2008.
Tobey Maguire är en bra skådespelare och jag tycker att han är riktigt bra i huvudrollen. Han är intensiv och övertygande konstig. Ibland blandar jag ihop Maguire med Jake Gyllenhaal - och när jag tänker efter skulle Gyllenhaal kunnat göra en ännu mer intensiv och konstig Bobby Fischer. Peter Sarsgaard spelar en schackkunnig präst som följer med Fischer på resan. 1960- och 70-talsmiljöerna övertygar, tempot är rappt. PAWN SACRIFICE blir oväntat rätt medryckande.
Det skulle inte förvåna mig om den här filmen blir Oscarsnominerad och till och med kammar hem några statyetter. Som sagt: det är en sådan film.
 







(Biopremiär 2/10)

-->

onsdag 23 september 2015

Bio: Black Mass

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag läste att James "Whitey" Bulger inte är nöjd med sättet han porträtteras på i Scott Coopers BLACK MASS. Hur han nu har sett den. Bulger sitter inne på dubbelt livstidsstraff - med ytterligare fem år påslängda för en handfull mord. Karln har kanske lärt känna några filmpirater i hålan där han sitter.

BLACK MASS bygger alltså på sanna händelser. Även om jag aldrig hört talas om honom, var Bulger Bostons mest ökända gangster. Johnny Depp spelar honom i den här filmen, som inleds 1975. Jimmy Bulger - som hatar att kallas Whitey - är en smågangster som sysslar med vad FBI anser vara småsaker. Han har suttit på Alcatraz, han är en våldsbenägen psykopat - och hans familjeliv är minst sagt besynnerligt. Hans bror Billy (Benedict Cumberbatch) är nämligen senator. En respekterad man. Jimmy har även fru och en liten son. Jimmy lär sonen att om man ska ge någon stryk - och det ska man - så ska man göra det när det inte finns några vittnen. Om ingen har sett det, har det inte hänt.

Joel Edgerton (iförd Dirty Harry-frisyr) spelar John Connolly, barndomsvän till Jimmy. När Jimmy återkommer till södra Boston, gör han det som FBI-agent. Han är osympatisk, bufflig, och har siktet inställt på att göra karriär på byrån. Connolly söker upp Jimmy och lyckas få gangstern att gå med på ett avtal. FBI vill sätta dit den italienska maffian - Jimmy Bulger anses vara obetydlig. Jimmy ska hjälpa FBI - mot att byrån låter honom vara ifred.
John Connolly lyckas sätta ditt maffian och blir något av en stjärna. Samtidigt ökar Jimmys makt. Jimmy utnyttjar nämligen Connolly och FBI. Utan att någon märkt det, har Jimmy på 80-talet blivit Bostons farligaste man, och Connolly har blivit alltför insyltad.

Det var längesedan Johnny Depp gjorde något vettigt, tycker jag. Därför är det trevligt att konstatera att BLACK MASS är en riktigt bra gangsterfilm. Den bildsköne Depp har förändrat sitt utseende totalt: han är blond, tunnhårig, har spetsig näsa, skeva tänder, och iskalla, blå ögon som ser ut att tillhöra ett lik. Han är väldigt obehaglig som Jimmy Bulger; en kallt beräknande galning som inte drar sig för att skjuta sina vänner i nacken. Tonåringar och kriminella har upphöjt Al Pacinos Tony Montana i SCARFACE till något slags bisarr hjälte. Det skulle nog aldrig kunna ske med Depps Jimmy Bulger, som bara är ett kräk.

Scott Cooper har tidigare gjort CRAZY HEART, en lysande film. BLACK MASS är en traditionell gangsterhistoria, vilket i det här fallet är något positivt. En gangsters uppgång och fall, rakt berättat. 70- och 80-talens Boston är brun- och gråmurrigt, Jimmy Bulgers värld är oglamorös. Här finns inga onödiga filmiska krusiduller. Cooper berättar som man gjorde på just 70- och 80-talen. Sansat tempo, inga hysteriska klipp. Det är dystert och effektivt. Bitvis väldigt blodigt.
Filmen är fylld med bra karaktärsskådespelare. Kevin Bacon är Connollys chef på FBI. Peter Sarsgaard är en bindgalen smågangster. Corey Stoll gör FBI-chefen som inser vad som pågår. Det är en männens värld, det här. Kvinnorna sitter mest hemma och vet inte till sig. Juno Temple spelar en prostituerad som gör misstaget att vända ryggen mot Jimmy Bulger. Den enda som verkar gilla Jimmy är hans gamla mor, som han spelar kort med.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av BLACK MASS, jag hade låtit bli att läsa recensioner och jag hade missat att det var Scott Cooper som regisserat. Dessutom är ju Johnny Depp ingen garanti för en bra film. Jag får nog säga att BLACK MASS är det bästa jag sett på länge. Den är lång, men aldrig tråkig. Jag satt fängslad från start till mål. Men så gillar jag tuffa gangsterfilmer.
När jag lämnade salongen satt Jimmy Bulger fortfarande fängslad.








(Biopremiär 25/9)

torsdag 28 november 2013

Bio: Lovelace

Foton copyright (c) Noble Entertainment
"Var höll hunden hus?" var det första en kompis sa efter pressvisningen av LOVELACE på Malmö Filmdagar. "Var var hunden?" sa en annan kompis. "Och var var den beryktade episoden med Sammy Davis Jr?" sa vi allihop. Med andra ord, de delar av Linda Lovelaces bok "Skärseld" vi främst kommer ihop.
Självbiografin "Skärseld" kom 1980 och har blivit något slags etablerad sanning - trots att oerhört mycket pekar på att stora delar av den, om inte större delen, är ren hittepå och efterkonstruktioner. Den naiva Linda Boreman fick i början av 1970-talet ihop det med den manipulative slusken Chuck Traynor och började att framträda i sunkiga 8mm-porrfilmer, bland annat urinsexfilmer och en där hon blir påsatt av en hund. 1972 förvandlades hon till Linda Lovelace och blev pornografisk superstjärna i Gerard Damianos långfilm LÅNGT NER I HALSEN, en film jag recenserar och, ähum, går på djupet med HÄR. En riktigt kass film.
"Skärseld" spökskrevs av Mike McGrady, en herre som med ett par kollegor tidigare skrivit "Naked Came the Stranger", en parodi på sexromaner (och som 1975 blev porrfilm av Radley Metzger). Det antas att han hade samma approach när han skrev "Skärseld". Förvisso var Chuck Traynor ett as och han misshandlade Lovelace, men i stort sett samtliga som arbetade i porrbranschen när det begav sig och som kände Lovelace hävdar att de inte känner igen skildringarna i boken. Dessutom motsade Lovelace sig själv åtskilliga gånger. "Varför frågade de aldrig mig?" brukade Harry Reems, motspelaren i LÅNGT NER I HALSEN, säga.
Linda Lovelace, som omkom i en bilolycka 2002, verkade vara oförmögen att ta egna beslut och lät därför andra styra över- och profitera på henne. Först Traynor, därefter feminister och antiporraktivister; hon blev ihop med David Winters (som tydligen är gay), som producerade den usla komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 1975 och som planerade en scenshow med Lovelace - vilken sket sig. Rent allmänt sket det sig med det mesta Lovelace företog sig efter porrkarriären, mest beroende på att hon var värdelös som aktris - och producenter klagade på att hon knarkade så mycket att det inte gick att arbeta med henne. Plötsligt vek hon åter ut sig i herrtidningar, detta efter "Skärseld" och tiden som antiporraktivist.
Synnerligen märklig scen ur LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 
Den nya långfilmen LOVELACE av Rob Epstein och Jeffrey Friedman håller sig till den version av Linda Lovelaces liv som skildras i "Skärseld" - fast väldigt löst. Amanda Seyfried är inte alltför porträttlik som den pryda Linda Boreman, som bor med sina djupt religiösa föräldrar, spelade av Robert Patrick och en nästan oigenkännlig Sharon Stone. Linda träffar blivande maken Chuck Traynor, spelad av Peter Sarsgaard iförd skönt sleazig ansiktsbehåring. Han charmar inte bara Linda, utan även hennes föräldrar. Han är ständigt på jakt efter stålar och när han upptäcker Lindas speciella talang när det gäller avsugningar, ser han genast till att hon får göra detta på film.
Hank Azaria gör Gerard Damiano, även han en skön snubbe med härlig frisyr. Damiano, som var frisör och swinger, håller på att rollbesätta sin nya film och när han får se en 8mm-film med Linda inser han vilken potential hon har i branschen. När Traynor under inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN inser han han inte längre har 100% kontroll över Linda blir han brutal, misshandlar henne och viftar med en revolver. Filmen blir en enorm succé, Linda lovelace blir ett fenomen, och hon lever ett liv som kombinerar glammigt superstjärneglassande och brutal, smutsig vardag med Traynor.
LOVELACE är inte helt oväntat en ganska pryd film. Den är så pass pryd att den skulle kunna visas på amerikansk TV om man klipper bort de få scener där Seyfried visar brösten. På det hela taget är det lite Movie of the Week, det vill säga klassisk TV-film, över det hela. Bitvis får vi lite cool 70-talskänsla, men det här är en ganska trist och snäll film. Inga av de mest bisarra scenerna i boken finns med, och naturligtvis ingenting som motsäger det som påstås i boken. Sammy Davis Jr dyker upp i en scen, men han gör ingenting.
James Franco gör filmhistoriens minst övertygande Hugh Hefner; han är inte det minsta lik Hef, Chloë Sevigny spelar en feministisk journalist, Eric Roberts dyker upp och Debi Mazar är Dolly Sharp, som spelade den andra kvinnliga huvudrollen i LÅNGT NER I HALSEN. Nicole Andrews spelar en sexig sjuksköterska utan namn i LÅNGT NER I HALSEN - i verkligheten gjordes den rollen av Carol Connors, mor till Thora Birch.
Det är - eller var - meningen att Malin Åkerman ska spela huvudrollen i INFERNO: A LINDA LOVELACE STORY, en film som fastnade i pre-production-helvetet. Om den en dag blir verklighet hoppas jag att det blir en betydligt bättre och mer mångsidig film än LOVELACE.
För övrigt skulle jag gärna se en film om tiden tillsammans med David Winters och den vansinniga inspelningen av LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT!







(Biopremiär 29/11)

-->



torsdag 22 augusti 2013

Bio: Blue Jasmine

Foton copyright (c) Scanbox

Woody Allens karriär fick ju en lika oväntad som ordentlig skjuts när MIDNATT I PARIS blev en hejdundrande succé för två år sedan. Förra filmen, FÖRÄLSKAD I ROM, var svagare, men nu har tydligen årets film återigen blivit en framgång i USA. Förhållandevis, alltså - sådant här går ju inte att jämföra med kioskvältare som DUMMA MEJ 2.

Cate Blanchett spelar Jasmine, en bortskämd föredetta rikemansfru och nu änka, som pank måste flytta från lyxkåken i New York till sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Francisco. Ginger är frånskild och bor i en billig Svenssonlägenhet med sina två barn. Andrew Dice Clay är Gingers exmake Augie, som inte har mycket till övers för Jasmine, då hennes man, en fifflande finansman (Alec Baldwin), skulle placera en hög spelvinst åt dem, och blåste dem på förmögenheten. Gingers nya pojkvän Chili (Bobby Cannavale) är en drängig och billig typ, för att inte tala om Chilis polare.
Jasmine är extremt neurotisk, självupptagen, nedbruten, pratar med sig själv, super, knaprar medicin, och passar inte in i systerns värld. Men hon är pank och har inget val; hon låtsas att hon fortfarande tillhör noblessen, hon tror nästan på sig själv, men hon tvingas ta vad hon anser vara skitjobb - som att sitta i receptionen hos en tandläkare (Michael Stuhlbarg) som är tänd på henne.

Livet med den slemme finanskillen visas då och då i korta flashbacks som kontrasterar mot den billiga Ginger och hennes billiga liv. De två systrarna är som natt och dag.
Samtliga rollfigurer i BLUE JASMINE är mer eller mindre avskyvärda. Den ende som verkar vara hyfsat sympatisk är Augie. Jag hade inte stått ut länge med de övriga typerna. Jasmine är en vidrig människa, liksom hennes väninnor. Ginger, Chili och deras gäng är bar högljudda och jobbiga.

Woody Allens senaste filmer har varit komedier. BLUE JASMINE får väl anses vara ett drama - om än med komiska inslag. Chili och hans dumma polare må vara påfrestande, men de blir lite roliga i sin dumhet. Gingers två söner är rätt kul, i synnerhet den tjocke av dem. Flera scener slår medvetet över och blir nästan obehagliga.
Cate Blanchetts insats är utmärkt, jag skulle inte bli förvånad om hon Oscarnomineras för detta, och ibland tenderar filmen att bli en One Woman Show. Men även övriga insatser är bra. Alec Baldwin är bra på att spela slemmiga typer och det är kul att återse Andrew Dice Clay, som inte medverkat i någon långfilm på över ett decennium. Under filmens andra halva dyker Peter Sarsgaard upp som en rik och trevlig man som uppvaktar Jasmine och ser ut att bli hennes väg ut ur det hon anser vara misär - det vill säga systerns vardagliga liv.

Jag skulle i och för sig kunna ge den här filmen en fyra i betyg, främst tack vare skådespelarinsatserna - men till skillnad från de senaste Allenfilmerna lär jag inte se om BLUE JASMINE i första taget. Därför nöjer jag mig med en trea.






(Biopremiär: 23/8)

torsdag 28 juli 2011

Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock - hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O'Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade -- förstås -- men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
...Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig - filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser - och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare - en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande - vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att ... halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk - och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
"Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år."
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.





(Biopremiär 29/7)

fredag 16 juli 2010

Bio: Knight and Day

Foton copyright © Twentieth Century Fox
För några veckor sedan recenserade jag KILLERS, en inte alltför lyckad actionkomedi i vilken en vanlig tös råkar träffa på en hemlig agent. När jag såg trailern för actionkomedin KNIGHT AND DAY och läste vad filmen  skulle handla om, kändes det som storyn var nästan identisk med den i KILLERS.
    Cameron Diaz är June Havens, en tjej som jobbar i ett garage och som ska göra en flygtur till sin systers bröllop, och med sig i handbagaget har hon en massa bildelar (?!). På flygplatsen träffar hon på Roy Miller, spelad av en Tom Cruise som ser lika ung och pojkaktig ut som vanligt, trots att han nyligen fyllde 48.
    June märker det inte, men den vänlige Roy försöker se till att June inte kommer med på planet. Roy är nämligen hemlig agent och ombord finns en massa skurkar på jakt efter en ny uppfinning; ett superkraftigt batteri som aldrig behöver laddas. Fast nu hamnar June på planet ändå och problem uppstår när Roy tvingas döda alla passagerarna samt piloterna, eftersom alla är skurkar.
    Roy och June krasch-
landar och därefter måste de två tillbringa en del tid tillsammans. June blir förstås också jagad, misstagen för att vara fiendeagent. Och tror ni att June och Roy blir kära i varandra på kuppen, tror ni rätt.
    KNIGHT AND DAY börjar bra. Den första tredjedelen - eller åtminstone fjärdedelen - är riktigt bra, jag kände att det här är allt KILLERS inte var. Småroligt, snyggt, fläskig action - och action som går att registrera; man kan utan problem se vad folk gör, här saknas blixtsnabba klipp och ryckig handkamera.
    Men därefter blir filmen allt fånigare. Rollfigurerna har inte mycket karaktär, i synnerhet inte Roy Miller - han är bara en ständigt flinande superkille som reder ut alla situationer med en handvändning. Manuset innehåller en del spektakulära scener, bland annat en motorcykeljakt mitt i tjurrusningen i Pamplona (eller det var kanske en annan spansk stad), men det hjälper inte riktigt - jag fick nästan intrycket att man hittade på storyn efter hand medan man filmade.
    Vid flera tillfällen målar man in sig i ett hörn. För att komma ur dessa situationer, har filmmakarna kommit på en smart lösning: en av huvudpersonerna drogas, och medan han eller hon är utslagen, kommer hjältarna ur knipan. Detta var roligt första gången det skedde, men sedan upprepades det några gånger, och jag fick förstås intrycket att manusförfattaren inte hade en aning om hur han skulle lösa problemen han skapat och fuskade sig ut.
    Roy Millers föräldrar dyker uppn som hastigast och vi får veta att de heter Knight i efternamn. Men var är Day? Här finns ingen som heter Day. Jag trodde Diaz rollfigur skulle heta Day, men icke. Så filmtiteln makes no sense.
    Peter Sarsgaard spelar filmens skurk, men han är en ganska anonym sådan. Regissör James Mangold har tidigare gjort bra filmer som 3:1o TO YUMA, WALK THE LINE och COP LAND. Den här gången fick han inte riktigt till det. KNIGHT AND DAY är för tunn, fjöntig och lite artificiell. Jag drar till med en trea, men det är en väldigt svag sådan.





(Biopremiär 16/7)

tisdag 2 februari 2010

Bio: An Education

Foton copyright © 2009 Nordisk Film  

Strax innan filmen började rulla på pressvisningen, viskade en kollega "Vet du vad det är vi ska se nu?" och det slog mig att jag inte hade den blekaste aning. Jag hade glömt titeln! Jag hade glömt vad den skulle handla om, trots att jag läst pressinbjudan ett par gånger. Detta berodde nog på att jag av någon anledning inte hört talas om filmen tidigare. Märkligt, eftersom jag förstås borde ha gjort det. 

AN EDUCATION är en brittisk film - från BBC Films, till och med - av danskan Lone Scherfig, som tidigare bland annat gjort ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE. Filmen bygger på en bok av Lynn Barber, och filmmanuset är faktiskt skrivet av Nick Hornby. Filmen började - och jag slukades upp från första scenen. Det är 1961 och sexton- åriga Jenny (Carey Mulligan) går i en ganska sträng flickskola. Hon är klassens ljus, extremt intelligent, spelar cello och siktar på att komma in på Oxford, något hennes far Alfred Molina tycker är viktigast av allt här i världen. När Jenny en eftermiddag ska hem efter avslutade cellolektioner, spöregnar det. När hon väntar på bussen stannar en sportbil framför henne. I den sitter den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard), som erbjuder lift hem - om hon inte vågar åka med en okänd man, kan han åtminstone köra cellon så att inte den skadas. 

Jenny fascineras av playboyen David, som är intelligent, konstintresserad och tydligen har gott om pengar. Och David har förstås fattat tycke för den egentligen alldeles för unga Jenny (här kan jag skjuta in att Mulligan egentligen är betydligt äldre än 16, hon blir 25 i år, medan Sarsgaard blir 39). Jenny och David börjar umgås; han introducerar henne för det ljuva livet och för sina vänner Danny och Helen; den sistnämnda en härligt puckad blondin. De tittar på- och köper konst, de dinerar på nattklubbar, och snart är Jenny och David mer än kompisar, de har blivit kära i varandra. David är väloljad i käften och lyckas få Jennys föräldrar, i synnerhet den oerhört strikte farsan, att bli med på noterna - de fattar också tycke för den charmige David. Dock blir det problem på skol- fronten. Jenny hänger inte längre med på lektionerna och rektorn Emma Thompson höjer ett varningens finger för umgänget med denne äldre man. 

...Och självklart är allt inte riktigt som det ska när det gäller David... Jag blev alldeles tagen av AN EDUCATION. Från att inte ha vetat vad jag skulle få se, till att jag älskar den på hundra minuter. För det gör jag - jag föll pladask för Scherfigs film. Mer eller mindre förbehållslöst. När vi efter filmen stod några vänner och diskuterade vad vi just hade sett, kunde vi faktiskt inte koma på några brister alls. Tvärtom, vi bara räknade upp detaljer vi gillade. Jag tyckte ju mycket, mycket om UP IN THE AIR, men den saggade en aning under andra halvan. AN EDUCATION höll mig i sitt grepp från början till slut genom att vara gripande, komisk och romantisk och allt möjligt; det är ett fulländat drama. 

Allra bäst är Alfred Molina - han är fullkomligt strålande som den principfaste fadern; en stofil enligt Jenny. Hans repliker och gestaltning genomsyras av en mild, oemotståndlig humor. Emma Thompsons roll är mycket liten, men hennes rektor - som påminner om Margaret Thatcher - är också gjord med den där fingertoppskänslan som ger gravallvaret en lätt humoristisk touch. Bondbruden Rosamund Pyke är den korkade Helen, som fäller obetalbara repliker, och även Olivia Williams som lärarinnan miss Stubbs måste nämnas, ett lite rörande porträtt. Peter Sarsgaard går filmen igenom med ett vad jag tycker obehagligt, snett leende - han ser ut som Ewan McGregors illasinnade bror. Jag kan förstå att Jenny faller för killen, men samtidigt gör det där leendet att det är uppenbart att det finns något bakom fasaden. Men självklart är han bra och passar rollen perfekt. Och Carey Mulligan är perfekt som Jenny. Liksom alla andra i filmen är hon en exemplarisk skådis, men utseendemässigt lyckas hon pendla mellan oskyldig skolflicka och en något äldre och alltmer erfaren brud av AudreyHepburn-typ som rör sig bland det vackra folket. Hennes utbildning består av det bästa av två världar. 

Det förekommer ett flertal bra miljöer i AN EDUCATION; vi har ett typiskt engelskt medelklasshem, vi har det vackra folkets lyxvåningar, konstauktioner, landsbygd, och till och med några scener från ett Paris som visar sig från sin mest franska sida. De besöker en nattklubb som är precis så som jag vill att alla nattklubbar ska vara, komplett med ett litet band med glamorös sångerska. Många enskilda scener är enastående; redan i början blir jag på gott humor när Jenny bjudit hem en ung kille på te och Molina ska godkänna honom - och senare dyker det upp en kul scen involverande Mulligan, Sarsgaard och en banan. David röker cigarretter av märket Bachelor. 

När jag efter pressvisningen kollade mina mail, hade Oscarsnomineringarna trillat in - och jag är inte förvånad över att AN EDUCATION nominerats till både Bästa Film och Bästa Manus Efter Förlaga. Minsann om inte Carey Mulligan är nominerad till Bästa Skådespelerska. Däremot förvånas jag över att Alfred Molina inte nominerats för bästa biroll. Nu tycker jag förvisso att INGLOURIOUS BASTARDS ska tilldelas Oscarn, men om Tarantino inte får den - ge den till Lone och hennes film! 

Som ni vet är jag väldigt sparsam när jag delar ut höga betyg. Jag gödslar med ettor och tvåor, treor ger jag väl till hyfsat många, medan jag är återhållsam vad gäller fyror. Förra året utdelade jag bara högsta betyg två gånger; till GRAN TORINO och till INGLOURIOUS BASTARDS. ...Men i fallet AN EDUCATION tvekar jag inte. Det här är en fullkomligt underbar och fulländad film. Jag älskar den. Självklart ska den ha högsta betyg. Och hör sen!

 

 

 

(Biopremiär 5/2)