Visar inlägg med etikett Peter Mullan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Mullan. Visa alla inlägg

tisdag 28 februari 2012

Bio: War Horse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

WAR HORSE - som i mitt umgänge genast döptes om till WAR WHORES (vad trodde ni?) - pressvisades inte i Malmö. Dock lyckades jag se filmen i söndags, på kvällen innan Oscarsgalan. Det var ju nominerat till ett par Oscars, det här spektaklet av Steven Spielberg. Bland annat för Bästa Film.

Tack och lov tilldelades statyetterna andra filmer.

Baserat på en ungdomsbok, och tydligen även en pjäs (det hade varit intressant att se hur de iscensatte krigsscenerna på en scen), är detta drama LASSIE PÅ ÄVENTYR. Men om en häst. Hästen Joey dyker upp redan från början, filmen öppnar med att vi ser honom födas. Den fattige bonden Ted (Peter Mullan från TYRANNOSAUR) är försupen, halt och har ett stort skägg, och mot bättre vetande köper han hästen - trots att han egentligen borde skaffa en arbetshäst som kan dra plogen. Hans hustru (Emily Watson) blir vred, men grabben Albert (Jeremy Irvine) blir överförtjust, döper pållen och tränar upp den. Den kloka hästen blir trogen som en hund. Ted äger även en bitsk gås. När gåsen figurerar spelas gåsmusik på soundtracket.

Familjen behöver dock pengar, och första världskriget är på ingång, så Ted säljer Joey till brittiska kavalleriet. Albert blir sorgsen. Och därefter får vi följa Joeys liv och leverne hos olika ägare, både i brittiska- som tyska armén, och han hinner mellanspela hos en liten fransk flicka som bor hos sin snälle morfar, som kokar sylt. Och stackars Albert, han ger aldrig upp hoppet om att få återse sin ögonsten.

Visst är WAR HORSE en pampig film. Mäktiga scenerier. Gigantiska fältslag med bomber och granater (och självklart inget blod). Smäktande stråkar. Starka känslor.

... Och det är fullkomligt ointressant. Det här är bara slätstruket och sirapsindränkt i nära på två och en halv timme. Och ofta blir det direkt löjligt. Jag skrattade till flera gånger. Mest skrattade jag när Albert, som gått ut i kriget han med, sårats och med en bindel för ögonen går runt och visslar på Joey, som inte glömt bort honom. Men det blir även skojigt när de tyska soldaterna pratar engelska med tysk brytning, medan fransmännen har fransk brytning (fast Niels Arestrup som gör morfadern är fransman). Det förekommer även en arkebusering jag fnissade en aning åt, även om det var snyggt att bladet på en väderkvarn dolde ögonblicket när skotten trycktes av.

Det dyker upp ett flertal bra skådisar; till exempel spelar Eddie Marsan (även han från TYRANNOSAUR) upp som soldat, medan dansken Nicolas bro är en snäll tysk. Filmfotot är naturligtvis strålande, John Williams' musik lite för mycket - liksom hela filmen. Vi ska gråta och glädjas, och som den förtappade, hjärtlöse karlslok jag är, gjorde jag varken eller. Joey springer runt som en Kristus på fyra ben, och alla som träffar på honom, engelsmän som tyskar som fransmän, onda som goda, faller för honom.

Jag hade hellre sett en film om den där gåsen.





(Biopremiär 24/2)


fredag 13 januari 2012

Bio: Tyrannosaur

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

När den väldigt uppmärksammade och kritikerhyllade TYRANNOSAUR började, kände jag på en gång at jag redan sett den här filmen. Nej, inte just den här filmen, men precis allting - från rollfigurer till miljöer till dialekt och språk - kändes alldeles för bekant. Jag kände även att jag inte hade någon större lust att se det här en gång till.

Skådespelaren Paddy Considine står för manus och regi till denna berättelse om änklingen Joseph (Peter Mullan), som tillsamans med sin hund bor i en negången kåk i en nedgången stadsel i en typisk, grå Engelsk stad (filmen är inspelad i Leeds, så jag antar att det är där den ska utspela sig). Den evigt vresige Joseph, klädd i säckiga träningsbyxor, super, slåss och svär. Under ett vredesutbrott alldeles i början av filmen, sparkar han ihjäl sin hund - vilket han genast ångrar att han gjorde. Efter att ha bråkat med en pakistanier på ett bookmakingkontor, kastar han en sten genom skyltfönstret.

Jaha, så detta är huvudpersonen. Nej, fan, det här vill jag inte se på, tänkte jag. Been there, done that.

Men jag satt kvar - och fick uppleva en riktigt bra film som utvecklas på aningen oväntat sätt. Joseph råkar nämligen träffa en viss Hannah (Olivia Colman), som står i en liten lumpaffär. Hannah verkar till en början vara Josephs direkta motsats; hon är positiv, hjälpsam - och religiös. Joseph envisas med att förolämpa stackars Hannah, men trots detta återvänder han till butiken flera gånger.

Hannahs liv visar sig dock vara betydligt mörkare under ytan. Hennes perfekte make James (Eddie Marsan) är långtifrån perfekt, han är en smått galen hustrumisshandlare. När han inte slår sin fru, förnedrar han henne på andra sätt. Han introduceras i filmen i en scen där Hannah somnat på soffan när James kommer hem - och han går fram och kissar på henne!

Joseph bråkar ständigt med sin rottweilerförsedde buse till granne, han bråkar med andra, men relationen med Hannah blir starkare och de oförskämdheter han vräker ur sig är ett försök att dölja hans egentliga känslor.

På ett par ställen i filmen kan man förresten verkligen konstatera att kläderna gör mannen. Joseph måste gå på en begravning och skaffar sig en kostym i Hannahs butik. Iförd denna kostym får han pondus och ser respektingivande ut.

Förvisso är jag väldigt trött på brittiska dramer där stora delar av dialogen låter "Fucking cunt" och "Fucking wanker" och så vidare, men Peter Mullans strålande insats gör det här till en väldigt stark film. Även Olivia Colman gör en bra insats, liksom Eddie Marsan. Det känns lite ovanligt med de religiösa aspekterna och det är trevligt att filmen faktiskt inte slutar i totalt mörker eller tillbaka på ruta ett. Josephs hämnd på den jävlige grannen är ... inte så barntillåten.





(Biopremiär 13/6)