Bio: I nöd eller lust

Foton copyright (c) BrightPictures, fotograf: Alexandra Aristarhova
En av de texter som fått absolut mest klick här på TOPPRAFFEL! är min recension av Kjell Sundvalls BRÖDERNA KARLSSON från 2010. Folk klickar fortfarande på den. Jag vet inte riktigt varför - filmen är ju långtifrån bra!
Jag kikade nu på den där recensionen och såg att jag inledde med några åsikter om Kjell Sundvalls karriär. Jag tänker därför inte upprepa här vad jag skrev, men i kort gick det ut på att jag tycker att han gjort väldigt få bra filmer, de flesta är tvärtom inget vidare och ett par är direkt usla.
Här har vi så hans nya film; I NÖD ELLER LUST, och den känns som ett försök att upprepa receptet för TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - en relationskomedi som till största delen utspelar sig i en och samma miljö. Manus är skrivet av Monika Rolfner, som skrev just TOMTEN.

Peter Magnusson och Magdalena in de Betou spelar Micke och Isabella, ett gift par som tänker skiljas efter att Micke eventuellt har varit otrogen. De två bråkar konstant och nu ska de, tillsammans med sina två barn, åka iväg till ett flott slott som Isabellas överklassubba till syster Maria (Katarina Ewerlöf) och dennas hunsade make (Johan Ulveson) har hyrt, eftersom deras märkligt religiösa dotter ska gifta sig. På plats i slottet återfinns en kavalkad av märkliga personer, och i rollerna återfinns en hel hög av Sveriges mest namnkunniga skådisar. Dan Ekborg är en terapeut som ständigt smuttar på drinkar, Ia Langhammer är hans gråa fru, Per Myrberg gör Ulvesons förvirrade far, Sten Ljunggren och Anita Wall är Isabellas och Marias föräldrar - för att bara nämna några stycken. Suzanne Reuter dyker upp i en kort scen och är vresig, medan Michael Nyqvist spelar sig själv i ett kort TV-inslag; han har inte en enda riktig replik. Inga vet om att Mickes och Isabellas äktenskap knakar i fogarna, de försöker dölja detta, och en del förvecklingar uppstår.

Filmer om knakande äktenskap känns som en väldigt svensk genre; jag tänker nog mest på seriösa dramer på temat. Det finns väl en hel del - eller det är kanske bara jag som inbillar mig detta. I NÖD ELLER LUST skulle kunna vara ett allvarligt drama med samma handling. Nu är det inte det; det här är en komedi - men jag tycker inte att den är särskilt rolig. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det skriks och bråkas för mycket; Micke och Isabella käftar mest hela tiden. Jag har svårt att känna för någon av dem.
Dan Ekborg är lite rolig i sin roll, vilket väl även gäller för Johan Ulveson. Ett par scener känns mest konstiga och som om de vore hämtade ur en helt annan film - bland annat reser sig den unge brudgummen upp vid middagsbordet och sjunger i falsett för sin blivande fru. Och att den blivande frun gått och blivit djupt religiös känns lite för långsökt. Hon tror stenhårt på att man inte ska ha sex före äktenskapet och har hållit på sig - och hon tror att hennes kille också är oskuld, han har ljugit för henne. Det roligaste i hela filmen är de illa uppsatta tapeterna på slottet.
Visst går det att sitta igenom den här filmen, men Kjell Sundvall lyckades betydligt bättre med TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN. Nåja - om inget annat de är rätt trevligt att se alla de här skådespelarna i en och samma film.

(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Micke & Veronica

Foton: Jonath Mathew ©2014 StellaNova Film AB

MICKE & VERONICA. Är det en genialiskt enkel titel - eller en hopplös titel? Kommer vi att komma ihåg den på samma sätt som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY ... och HAROLD Å MAUDE, eller kommer vi att minnas filmen som "Den där filmen om de där vad de nu hette"?

I vilket fall: det här är en ny romantisk komedi av Staffan Lindberg, som gjorde Peter Magnusson-filmerna SOMMAREN MED GÖRAN och EN GÅNG I PHUKET. Den här gången har han gjort ännu en typisk Peter Magnusson-komedi - fast med David Hellenius i huvudrollen. Magnusson dyker dock också upp, han har en liten biroll.

Temat är det beprövade "fish out of water", en vanlig kille som hamnar i en ny, främmande miljö där han inte passar in. Hellenius spelar den ensamstående snickaren Micke; hans ex och tillika modern till hans dotter har fått ihop det med Mickes arbetsskygge kollega (Magnusson). Izabella Scorupco gör överklasstjejen och sjuksköterskan Veronica, vars ex och tillika fadern till hennes son lämnat henne för sonens dagisfröken.

Micke träffar Veronica när han kommer hem till henne för att ta en titt på köket som ska byggas om. Senare följer Veronica med en arbetskamrat, som ska på dejt med en kille hon hittat på nätet. Killen visar sig förstås vara Micke, kollegans dejt går inte som planerat, och Micke och Veronica får ihop det.

Snart bär det av till en lyxig liten ort i Bohuslän, där Veronicas icke så ömma föräldrar bor i en vräkig kåk. Veronica tycker att det kanske inte vore så bra om Micke avslöjar att han är snickare, så han låtsas vara läkare; hjärtspecialist till på köpet - en lögn som kommer att komplicera saker. Micke konfronteras med udda typer, förvecklingar uppstår, hans förhållande med Veronica får sig en törn ...

Den romantiska komedins byggstenar betas av. MICKE & VERONICA är inte en speciellt originell film. Det drivs mycket med överklassen - Suzanne Reuter som Veronicas morsa gör ännu en av sina patenterade satkärringar, en riktigt självisk, nedlåtande och obehaglig typ. Många rollfigurer är lite för överdrivna trots komediramen; här finns en sur kvinna som driver en seglarskola för barn och som inte känns alltför trovärdig. Cecilia Ljung och Dag Malmberg spelar det märkliga grannparet Anki och Lars-Åke som har ett öppet förhållande; Lars-Åke gör närmanden på Micke.

Plötsligt dyker Philip Zandén upp som Mickes farsa Tommy. Micke har inte sett honom sedan har var tre år och har sagt till alla att Tommy är död. Tommy är en före detta schlagersångare, en slarver, men street smart och lyckas bli populär i alla läger - utom hos Micke.

... Nå. Vad ska jag då tycka om det här? Tja ... Det blir ju inga superlativer. I början av filmen är skådespeleri och repliker lite märkligt svajiga, något som tar sig efter en stund. Men jag kan inte påstå att jag hade tråkigt. Det är en rätt slätstruken film, men den är trevlig. Jag vet, det låter trist, men det här är trevligt. Ibland är det dessutom roligt. David Hellenius gör en sympatisk figur och kontrasterar mot majoriteten av övriga personer, vilka är rätt vidriga. De övriga på pressvisningen skrattade mer än jag, det ska bli spännande att se vad de skriver i sina recensioner; många filmkritiker har ju en tendens att sätta ettor och tvåor trots att de skrattar och verkar trivas; som om de inte vågar stå för sina egentliga åsikter.

Det är kul att åter få se Izabella Scorupco. Senast såg vi henne i det enastående usla dramat ÄNGLAVAKT och jag tycker att det är synd att hon av någon anledning sumpade sin karriär efter GOLDENEYE. Hon är ju faktiskt en begåvad aktris och en synnerligen vacker tös. Hon och Hellenius gör dessutom den här filmens enda förhållandevis realistiska figurer.

Betyget härunder är svagt, men jag tycker att det nog är lite taskigt att sätta en tvåa. Då kommer ju filmen att klumpas ihop med en massa andra, betydligt sämre filmer jag gett en tvåa.

(Biopremiär 25/12)

Bio: 10 000 timmar

Foton © 2014 Way Creative Films

Det är inte längesedan den förra komedin med Peter Magnusson i huvudrollen gick upp på bio - den 17:e februari hade TILLBAKA TILL BROMMA premiär; en helt okej film som inte verkar ha blivit någon större framgång. Redan nu, drygt en och en halv månad senare, har nästa komedi - 10 000 TIMMAR - biopremiär. Vad hände där? Var det planerat?

10 000 timmar är inspelad i Malmö - staden där denne recensent lever och verkar - och för manus och regi står Joachim Hedén, som tidigare gjort NEW YORK WAITING, som jag inte har sett, och FRAMILY. Den här gången har han ändrat inriktning. Från drama till komedi. Fast vid närmare eftertanke ... Nej, det har han inte.

Peter Magnusson spelar Eric, en 36-åring, med ett vanligt, halvtrist jobb - och med en fru (Karin Lithman) som gör karriär som socialdemokratisk politiker. Eric och hans kollega Bentsson (Özz Nûjen) brukar köpa skraplotter - och vet ni vad, när den här filmen börjar råkar Eric skrapa fram fetaste priset. Han säger upp sig från jobbet och beslutar sig för att istället bli fotbollsproffs. Han har nämligen läst i en bok som heter "10 000 timmar" att om man bara lägger ner just 10 000 timmar på något blir man jättebra på vad det nu är - i det här fallet fotboll, som Eric egentligen inte spelar.

Bengtson blir Erics entusiastiske tränare, som siktar på Champions League, medan Eric själv är inne på att spela i en gärdsgårdsserie. Fast han är inte ens med i ett lag. Under historiens gång träffar de även på den unga Tora (Mathilda Von Essen), som jobbar i sportaffär och av någon anledning hjälper Eric och Bengtsson. Anders Johansson (Anders & Måns-Anders) spelar sig själv och har en talk show på TV, och när Eric blir känd i TV uppstår en del strul med det ena och det andra.

10 000 TIMMAR är egentligen ett relationsdrama. Ett drama man försökt stöpa om till komedi. Tyvärr har det inte gått speciellt bra. Rättare sagt: det har inte gått alls. För så här är det: det enda som är roligt i filmen är att Özz Nûjens glade, bullrige invandrare heter Bengtsson. Var kom det namnet ifrån? Det är ju jättekul! Annars är det här inte roligt. Alls. Och Nûjen visar sig vara värdelös som skådis.

Jag gillar Peter Magnusson, jag gillar hans tidigare filmer, och jag brukar gilla hans sympatiska rollfigurer. Här spelar han samma sorts kille igen - men den här gången funkar det inte alls. Dels brister tajmingen konstant, men framför allt är manus och dialog inte roligt. Det är inte tillräckligt utflippat och knasigt, det här blir mest dumt och osannolikt. Det hela är märkligt taffligt gjort. Ett tag trodde jag att filmen är finansierad av Socialdemokraterna, men så är inte fallet - trots den flitiga exponeringen.

Att filmen utspelar sig i Malmö märks knappt av alls. Jag som bor här känner igen vissa miljöer, men filmens inramning är anonym. Det här skulle kunna vara var som helst - och man får sällan se några miljöer. Skådisarna är hela tiden i centrum. Filmfotot är också anonymt. Det är grått, platt och TV-mässigt; allting är filmat rakt på utan några som helst eleganta knep. Det känns som om man bara ställt upp en kamera och bett folk att agera framför den. Med andra ord - det är lika trist som i de flesta svenska filmer.

TILLBAKA TILL BROMMA gick alltså inte bra - och den här lär tyvärr gå ännu sämre. Det är trist att behöva såga den här filmen, men 10 000 timmar är verkligen inte bra. Den är riktigt, riktigt dålig. Vem kommer att tycka att det här är kul? Joachim Hedén är en trevlig kille - men han bör nog hålla sig borta från komedigenren.

Och nej - nästan ingen i filmen pratar skånska. Det är precis som i Wallanders Ystad, alltså.

(Biopremiär 4/4)

Bio: Tillbaka till Bromma

Foton copyright (c) Nordisk Film

Det är rätt illa ställt med svenska komedier. Jag kollar på de filmer jag försett med etiketten "komedi" här på TOPPRAFFEL!, och jag hittar inte så mycket. Den senaste svenska komedin var HALLÅHALLÅ - en film som inte är det minsta rolig. Dessförinnan var det nog HUNDRAÅRINGEN, som envisas med att dra storpublik trots att den inte är något vidare. Rent allmänt brukar ju svenska komedier sällan vara speciellt roliga - ibland märker jag inte ens att de ska vara komedier.

Men så har vi då Peter Magnusson. Han fick en hel del skit för SOMMAREN MED GÖRAN, som kom 2009. Men den är ju faktiskt rätt kul! Jag och mina polare skrattade, och det är det som räknas. 2012 kom EN GÅNG I PHUKET som är ännu roligare och något så ovanligt som en svensk romantisk komedi som fungerar. Kanske är det den enda romantiska komedin som fungerar.

Nu kommer det plötsligt två komedier med Peter Magnusson nästan samtidigt. I april har 10 000 TIMMAR, inspelad i Malmö, premiär, men först har vi TILLBAKA TILL BROMMA - en film av en skåning som heter Martin Persson, som inte ska blandas ihop med skåningen Martin Persson på Anagram. Filmen bygger på en TV-serie från 2009; BLOMSTERTID, som jag inte sett eller ens hört talas om, så jag har ingen aning om hur filmen förhåller sig till serien.

TILLBAKA TILL BROMMA är en mockumentär där Martin Persson, som sig själv, filmar några månader i de tre 38-åringarna och Brommaborna Anders', Stevens och Kennets liv - och alla tre spelas av Peter Magnusson. De här tre gick en gång i tiden i samma klass och Persson tyckte att de redan då stack ut.

Anders är mäklare och bor med tjusig och gravid fru (Hanna Ahlström) och son i en flott villa försedd med lyxprylar och vinkällare. Anders är framgångsrik och ska ta över hela firman - tror han. Men istället får han sparken, något han inte vågar berätta för sin fru; han håller skenet uppe.

Steven har jobbat utomlands i flera år som extremskidåkare i alperna. Nu har han dock bestämt sig för att flytta hem till Sverige tillsammans med sin gravida, 21-åriga flickvän Carola (Julia Ragnarsson). Steven har en son i Bromma, men usel kontakt med Malin (Sandra Huldt); grabbens mor.

Malin är kompis med läraren Kennet. Kennet är en synnerligen bortkommen typ som aldrig vågat säga till Malin satt han egentligen älskar henne. Han försöker sig därför på nätdejting - med misslyckade resultat.

De här tre männen är verkligen ett gäng misslyckade losers, nästan direkt tragiska. De hamnar hela tiden i jobbiga situationer - ofta blir det direkt jobbigt även för oss i publiken att titta på. Jag led med killarna. Jag led med Kennet när han snygga dejt låtsas gå på toaletten och smiter från restaurangen.

Samtidigt är det här en rolig film. Till mångt och mycket står och faller filmen med Peter Magnusson, men han sätter de här tre rollfigurernas karaktärer perfekt. Anders är rätt slajmig, Steven är en irriterande typ, medan Kennet är en toffelhjälte med tradiga kläder, hållning och en gångstil som gör att det ser ut som om han skitit på sig. Ibland fläskas det på med ren slapstick och Anders sprutar champagne i sitt eget ansikte.

Men även flera av de andra medverkande är kul. Skånska Julia Ragnarsson är härligt korkad och omogen, Andreas Utterhall spelar Kennets inneboende Jocke, som hyr källarvåningen för 350 spänn i månaden ("Jag ville ta 4000, men han har så många bra idéer som kompenserar"). Plötsligt och oväntat dyker Annie Lööf upp som sig själv och fäller till och med ett par repliker.

TILLBAKA TILL BROMMA är en av vårvinterns trevligaste och roligaste svenska filmer. Fast det finns ju förstås egentligen ingen konkurrens.

(Biopremiär 19/2)

Bio: LasseMajas Detektivbyrå - Von Broms hemlighet

Foton: Fredrik Hjerling © 2013 AB Svensk Filmindustri

År 2006 kom det en TV-serie baserad på de (har jag förstått) populära böckerna om LasseMajas detektivbyrå. Jag såg aldrig serien - och inte heller långfilmen som följde 2008.

Den här nya filmen, i regi av Walter Söderlund, är den första svenska film som gjorts SIN CITY-style - det vill säga, alla bakgrunder, alla miljöer är datoranimerade; det enda som är "på riktigt" förutom skådespelarna, är de föremål personerna interagerar fysiskt med.

Jag vet ingenting och barnen Lasse och Maja, som tydligen är kompisar och inte syskon, som jag först trodde. De har sin egen detektivbyrå med eget kontor, även om det förstås är deras hobby - som dock den lilla staden Vallebys polis (Tomas Norström) tar på stort allvar. Några föräldrar syns inte till.

Den här gången spelas Lasse och Maja av Lukas Holgersson och Amanda Pajus; den sistnämnda är dock den som dominerar. Maja är den modigare, unga fröken Pajus är den som har utstrålning, medan den betydligt mer slätstrukne Lasse mest känns som hennes sidekick.

Vi kastas rakt in i handlingen och filmskaparna utgår från att vi är bekanta med duon och deras värld. Det börjar som Indiana Jones - eller snarare som TOMB RAIDER - när LasseMaja tar sig genom de farliga katakomberna under stadens kyrka. Där hittar de en flera hundra år gammal kista som tillhört Alexander Von Broms. För att öppna kistan krävs flera nycklar i form av ringar och snart dyker Von Broms ättlingar upp för att göra anspråk på prylen. Mystiska människor smyger omkring, det görs inbrott, folk lurar varandra, och de små hjältarna lägger pussel för att reda ut mysteriet.

Vore jag i lågstadieåldern hade jag säkert älskat det här. Som vuxen får jag väl säga att det här är en av de få barnfilmer jag inte somnat på. Men det beror säkert även på att det hela bitvis är rätt bisarrt och konstigt. Inte nog med att det mesta är datoranimerad, filmen och dess handling känns som ett TV-spel, där hjältarna letar upp föremål som leder dem vidare i storyn. Skådespeleriet är hela tiden överdrivet, överspelet är ibland hejdundrande. Roligast är Peter Magnusson som misslyckad smörsångare, något en kollega absolut inte höll med om när vi diskuterade filmen efter pressvisningen. En präst hör ljud och springer omkring och tjoar "Är det du, Gud?". En ung man har en hemlig identitet som popstjärnan Rickie Bee och uppträder för en massa småbarn, vilket ser suspekt ut. Det spelas ABBA på kyrkorgel. Mycket känns inte alltför genomtänkt och blir bara skumt - vilket i och för sig tilltalar mig.

Filmen känns uppfriskande vid sidan av de flesta andra svenska barnfilmer; de har ju en tendens att handla om barn som mår dåligt, har skilda föräldrar, bor i gråa hålor och är allmänt deppiga. Valleby är en färgglad, idyllisk plats där alla är snälla även om de kan vara bryska till en början. Några kommer säkert att kritisera filmen för bristen på mångkultur - det enda vi får på den fronten, är Nassim Al Fakir som italienare (!) och en konstig norsk mattant på skolbespisningen. Men med tanke på hur grå och tradig vår omvärld ofta är, tycker jag att det är bra att ungarna kan kasta sig in i en färgsprakande och positiv värld där spänningen består i falluckor och andra fällor i mystiska katakomber, och inte i huruvida farsan kommer att vara full och spöa upp morsan till helgen.

Tekniskt funkar filmen helt okej. Skådespelarna har ibland lite suddiga konturer, vilket uppstått när de agerat mot alla green screens, men det är inget som stör. Det mesta av dialogen ser ut att vara eftersynkat, men det stör inte heller.

En andra film om LasseMajas detektivbyrå; STELLA NOSTRA, kommer att ha premiär i oktober 2014.

 

 

 

 

(Biopremiär 18/10)

Bio: En gång i Phuket

Foton copyright (c) Patrick Brown/Nordisk Film

Jag tyckte att Peter Magnussons förra biofilm, SOMMAREN MED GÖRAN, som han skrev manus till och spelade huvudrollen i, var skitrolig. Slarvig, javisst, lite klantigt filmfoto, jodå - men kul! Och hur ofta kan man påstå att en svensk komedi faktiskt är kul?

Under Malmö Filmdagar förra sommaren visades ett par, ofärdiga scener ur Magnussons nya verk, EN GÅNG I PHUKET, återigen i regi av Staffan Lindberg. Och det såg för jävligt ut. Det har en tendens att göra det när man får se filmscener som inte är färdigklippta, färgjusterade och så vidare. Dessa scener sänkte mina förväntningar, så när jag för ett par månader sedan gick på en tidig pressvisning förväntade jag mig att bli besviken.
Oj! Där sket jag mig allt på tummen!

Låt mig säga det på en gång: EN GÅNG I PHUKET är tammefan den mest lyckade romantiska komedi som producerats i Sverige. Någonsin!

Lindbergs och Magnussons film är urtypen för en film man inte får gilla. Ja, herregud, hur skulle det se ut? Här får vi vackra människor i vackra miljöer. Färgsprakande och knivskarpt foto. En väldigt traditionell och gullig romans av sagokaraktär. Sympatiska rollfigurer. Lyckligt slut. Och framför allt - väldigt, väldigt många roliga scener och repliker.

Ja, ni ser själva. Den här filmen är ett hopplöst fall. Den siktar in sig på våra lägsta instinkter. Och det kan man ju inte tillåta.

Peter Magnusson spelar karriärcoachen Sven, som tillbringar dagarna med att lyssna på konstiga människor som inte klarar av ett yrkesliv. Ett jobb han är fruktansvärt trött på. Dessutom har en gammal bekant skrivit en bok som precis kommit ut, vilket får Sven att fundera på att skriva en egen bok - en bok om hur det är att vara man. På ett gym träffar han på snygga bokförläggaren Anja (Susanne Thorson), som inte är det minsta intresserad av Svens ooriginella bok.

Den där äventyraren omkommer plötsligt i svensk filmhistorias festligaste freak accident, och på begravningen träffar Sven den snygga, norska hippiebruden Gitte (Jenny Skavlan), som berättar att hon ska till Phuket i Thailand. Detta får Sven att göra slag i saken - han säger omedelbart upp sig från sitt jobb och åker till Phuket, där han hyr en bungalow av den märklige George (David Hellenius), som även driver en bar och håller i dyk- och bergsklättrarkurser. Nu jävlar ska Sven skriva sin bok. Men det dröjer inte länge innan han träffar på Gitte, som kliver upp ur havet som Ursula Andress, och de inleder något slags romans. Mer komplicerat blir det när även Anja dyker upp. Hon har tagit en paus från sin puckade pojkvän. Eftersom Gitte är en vild hippiebrud med flängda idéer, börjar Sven istället att intressera sig för Anja. Och så följer en rad missförstånd och knasiga situationer.

EN GÅNG I PHUKET känns som den självklara uppdateringen av SÄLLSKAPSRESAN. Då, 1980, skildrade Lasse Åberg dåtidens svenskar. Det fanns fortfarande något slags folkhemstankar, och vi ville ha en trygg tillvara; vi åkte på charterresor med andra svenskar, firade svensk jul under palmerna, ville ha svenskt kaffe, allting skulle vara precis som hemma - fast med varmare väder. Och att åka utanför Västeuropas gränser under semestern var ovanligt.

Dagens svensk är en modern, globetrottande varelse. Världen ser annorlunda ut. Världen har dessutom krympt tack vare modern teknik. Någonstans är vi fortfarande samma människor som vi var 1980, eller 1940, vi är ju trots allt svenskar, men mycket har förändrats. Och Thailand har blivit det nya Mallorca.

Förutom ovan nämnda skådespelare medverkar bland andra Grynet Molvig som Svens morsa; det var ju längesedan vi såg henne, och hon är rolig i sin lilla roll.

Vad som är intressant med EN GÅNG I PHUKET är att om Hollywood fick för sig att göra en remake på den här, skulle de bokstavligt talat kunna göra den rakt av utan att ändra på någonting. Byt ut Peter Magnusson och Susanne Thorson mot, tja, Hugh Grant och Julia Roberts, och saken är biff. Och det säger en hel del om hur underhållande och professionell den här filmen är. I synnerhet jämfört med andra svenska filmer, framför allt underhållningsfilmer. Det här är inte det minsta tråkigt. Alls. Ska jag anmärka på något, är det på de riktigt vissna låtarna på soundtracket (och som även hörs i trailern).

... Sedan hör det förstås till saken att jag attraherades av Susanne Thorson och Jenny Skavlan. De ser liksom inte ut att vara plockade från SVINALÄNGORNA.

Jag skulle bli väldigt förvånad om det kommer en roligare svensk komedi i år.

(Biopremiär 3/2)

-->

Bio: Sommaren med Göran

Peter Magnusson (även manus) är Göran, som länge varit ihop med den rätt bitchiga Alexandra Rapaport (i en liten roll som inte berättigar hennes namn med stora bokstäver i annonserna), ska äntligen till att fria på ett kreativt sätt - han släpper ner ringen i ett glas champagne. Det bär sig inte bättre än att Rapaport sätter ringen i halsen och genast dumpar Göran, vilket förstås bara är bra.

Göran jobbar på ett företag som arrangerar så kallade events och Peter Dalle är hans chef som sett bättre tider. Dagen efter midsommarafton ska de anordna ett oerhört viktigt event för den korkade knösen Dan Ekborg. Göran lyckas dock gå och kära ner sig i en oerhört pantad blondin (Moa Gammel) och hittar på olika sätt att komma nära henne - till exempel låtsas han vara hästkille. På en fest får han reda på att blondinen ska fira midsommar på västkusten, så han övertalar sin kompis David Hellenius, som är förlovad med en hemsk, bitchig brud, att hänga på dit, för att sedan genast lämna så att de hinner till Ekborgs event.

På den idylliska midsommarfesten råkar av en händelse flera av berättelsens figurer dyka upp, trots att alla bor i Stockholm; Dan Ekborg är där, samt en fotograf med kraftiga ticks (Mirja Turestedt) Göran tidigare bråkat med. Göran inser att blondinen är puckad (hon har dessutom sin pojkvän på festen) och blir istället förtjust i "Ticksmongot", medan Hellenius börjar vänstra han med.

SOMMAREN MED GÖRAN lanseras som romantisk komedi, men det är väl att ta i - i alla fall om man främst förknippar filmer som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL med den termen. Staffan Lindbergs film är snarare en traditionell, svensk sommarkomedi. Men jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg filmen för flera månader sedan. Jag kan inte påstå att jag är någon större anhängare av HEYBABERIBA på TV, eller av Magnusson och Hellenius, vilka jag mest upplever som lite fåniga och småfjolliga. Men jag satt faktiskt och småskrattade mest hela tiden, för att ibland skratta högt. Det handlar om väldigt rejäl humor här; det är folk som trillar och får saker i huvudet och drattar i plurret och säger fel, och Peter Magnusson till häst är hur kul som helst.

Tyvärr är SOMMAREN MED GÖRAN en väldigt slarvig film. Det ser ut att ha gått undan under inspelningen, för att använda ett ord jag ofta tar till, så är det mesta - framför allt filmfotot - rudimentärt. Kameralösningarna och berättartekniken är enklast möjliga, även om det sistnämnda inte behöver vara en nackdel; enkelhet är ofta en fördel. Det figurerar en del ansikten jag aldrig sett förut, kanske för att jag aldrig tittar på svenska TV-serier, och Moa Gammels skådespeleri håller porrfilms-

klass. Scenen där Göran och Ticksmongot finner varandra, en överdriven karaokescen, funkar inte och blir bara tramsig. Visst, det ska vara en parodi på liknande scener där alla börjar sjunga, men det känns mest dumt här.

Men i övrigt är väl SOMMAREN MED GÖRAN den roligaste svenska komedi jag sett på bra länge. Till skillnad från tragedier som GÖTA KANAL 2 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, så SKRATTADE jag och tyckte att det var trivsamt. Dessutom är det alltid tramsigt med event - bara en sådan sak som att det heter "event"...

(Biopremiär 31/7)