Visar inlägg med etikett Peter Laird. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Laird. Visa alla inlägg

torsdag 23 juni 2022

Serier: Teenage Mutant Ninja Turtles: Jakten på Splinter

TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES
"JAKTEN PÅ SPLINTER"
av Kevin Eastman och Peter Laird
Ades Media


Första gången jag läste om Teenage Mutant Ninja Turtles var i ett danskt seriefanzine. Åtminstone är det så jag minns det. Det kan ha varit i Fat Comic. Det stod något om att ninjasköldpaddorna blivit en sensation i USA, serien var det hetaste av det heta. Eftersom jag tyckte att det lät lika bisarrt som intressant, beställde jag ett nummer. Nummer ett gick inte att få tag på, så jag fick hem nummer två (1984).

Jag blev allt lite konfunderad när jag tog ut tidningen ur kuvertet. Den såg nämligen ut som en amatörserietidning. Förvisso magasinsformat, men omslag i tvåfärg - svart, vitt och blått. Svartvit inuti, förstås, och rätt klumpigt tecknat. Jag tyckte inte att tidningen var speciellt bra, så jag köpte inte fler nummer.

Fenomenet Ninja Turtles rullade förstås vidare ute i världen. Sköldpaddorna blev alltmer populära. Det allra första avsnittet läste jag inte förrän Horst Schröder publicerade det, i färg, i ett nummer av MAXX som kom ut 1987. I numret därpå, som blev det sista, publicerades ett kort Turtles-avsnitt. 1993 försökte Horst ge ut TMNT på nytt i en svartvit albumserie. Denna lades ner efter fyra nummer. Jag fick ett recensionex av det första albumet - som alltså innehöll ett avsnitt jag redan läst. De enda avsnitt av originalturtles jag läst är de två första, samt kortisen i sista numret av MAXX.   

"Originalturtles", ja. TMNT skapades av Kevin Eastman och Peter Laird, och när deras originalversion blev omåttligt populär, skapades en alternativ version för barn, den som utanför USA döptes om till Teenage Mutant Hero Turtles. Det kom en animerad TV-serie, en serietidning, och framför allt kom det ohyggligt populära leksaker. Jag såg det första avsnittet av den animerade TV-serien på dansk TV2, där hette den fortfarande Ninja Turtles. Jag har inte sett fler avsnitt. Jag tror jag köpte det första numret av den svenska utgåvan av barnserietidningen. Leksaker köpte jag förstås inga. Det gjordes en rad långfilmer - jag har sett alla, utom den datoranimerade från 2007.

Jag tycker att det är lite fascinerande att folk som är tio-tjugo år yngre än jag ibland har en extremt stark relation till TMNT - inte bara barnversionen, utan till Eastman och Lairds originalversion. Folk som inte ens var födda när de första numren kom ut. Detta har lett till att Retroboklubben i samarbete med Ades Media har gett ut en inbunden lunta på drygt 370 sidor med de första sju numren av Eastman och Lairds version, plus några extraserier ur andra tidningar från samma epok. Som bonus får vi ett gäng artiklar och intervjuer. Det är en tung bok det här - inget man läser i sängen. Och det finns efterfrågan på boken. Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att de flesta köparna är ett par decennier yngre än jag.

1984 var superhjältegruppen Teen Titans (Tonårsgänget i Sverige) populära, liksom mutanterna i X-men - för att inte tala om ninjas, som plötsligt fanns överallt i populärkulturen. Eastman och Laird kombinerade allt detta, och kryddade med Frank Millers Daredevil, när de skapade sin sköldpaddsserie. Jo, idén är ju kul - men att det skulle bli mer än ett par nummer, och att det blev ett världsfenomen är otroligt.

Det tog sin lilla tid för mig att läsa den här nya boken. För att vara en så pass lättläst serie, är den förvånansvärt tungläst. Det går inte att komma ifrån att teckningarna till större delen är rätt amatörmässiga. De får mig ibland att tänka på Mike Estepp i första numret av Svenska Serier. Eastman och Laird, som bägge skrev och tecknade, döljer de värsta skavankerna med effektivt bruk av rasterton; jag utgår från att det är sådant där raster man penslar fram med kemikalier, jag minns inte vad det heter.

Serien är även rätt klumpigt berättad, som jag nämnde ovan är det rätt mycket seriefanzine över det här. Det kan ju vara bra trots det - men TMNT består till stora delar av slagsmål och actionscener. Fajter som pågår flera sidor, ibland mer än ett halvt nummer. Det här blir rätt jobbigt och tröttande, och ofta är det lite svårt att se vad som sker. Att serien är i svartvitt innebär även att det är omöjligt att se skillnad på sköldpaddorna, och de har inga större personligheter - åtminstone uppfattade jag inte några personligheter. De sista avsnitten i den här boken är rymdäventyr med robotar och utomjordingar och grejor, och här övergår serien från att bestå av långa, mestadels textlösa slagsmål, till att bli pladdrig. Detta må vara en serie om talande sköldpaddor - men serien är inte speciellt rolig.

Medan jag läste undrade om sköldpaddornas yngre fans verkligen gillar de här serierna, eller om de läser dem för att de älskade Turtles som barn, de har ett starkt nostalgiskt förhållande till dem, och de vill ha allt med figurerna. 

Jag tycker att TMNT är ett otroligt fascinerande fenomen - jag har sett åtminstone två dokumentärfilmer om TMNT. Men - jag tror att framgångarna verkligen handlade om att Eastman och Laird hade en jävla tur, de kom ut med tidningen vid rätt tid, de var på rätt plats vid rätt tillfälle. 

För övrigt vill jag minnas att jag tyckte att den första spelfilmen om TMNT, den från 1990. Den var så pass bra, att Alf Robertsson försvarade den i ett TV-program, i vilket även Statens Biografbyrås direktör Gunnel Arrbäck medverkade och förklarade varför filmen var barnförbjuden i Sverige (därför att ninjaslagsmålen var lika våldsamma som i filmer för en äldre publik). Alf Robertsson sa "Vill ungarna se sån här skit, ska de väl få göra det?".

Kevin Eastman, född 1962, styrde Turtlesimperiet, och 1992 köpte han tidningen Heavy Metal - hela förlaget, alltså. Han sålde tidningen 2014, och stod som utgivare för den fram till 2020. Peter Laird, född 1954, har visst inte gjort några serier alls efter TMNT. 1993 gick Eastman och Laird skilda vägar.



tisdag 31 maj 2016

Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles: Out of the Shadows

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Jag måste säga att det är en prestation att man lyckats hålla liv i ninjasköldpaddorna 32 år efter att de första gången dök upp. För detta var ju trots allt en plojgrej i början. Idag har det säkert glömts bort att Kevin Eastmans och Peter Lairds serietidning Teenage Mutant Ninja Turtles var en parodi på några av det tidiga 1980-talets största fenomen: X-Men, The Teen Titans, Daredevil och vågen av ninjafilmer. Jag skrev om sköldpaddorna och mitt förhållande till dem i min recension av den förra filmen TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES, som kom 2014 - och som jag nästan förträngt.

Till min förvåning har jag noterat att en del yngre killar jag är bekant med, de är drygt tjugo år yngre än jag, väntat med spänning på den här uppföljaren; TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES: OUT OF THE SHADOWS. Men dessa killar var barn när "barnversionen" var som populärast - de lekte med leksakerna, de såg den tecknade TV-serien, de läste säkert barntidningen. Det fanns ju två versioner på den tiden: den ursprungliga, som var för "vuxna", och en glad, snäll version. Själv gick jag på gymnasiet när originalversionen dök upp.

Nej, jag har förstås inte längtat efter OUT OF THE SHADOWS. Jag har inte sett fram emot att få se skurkarna Bebop, Rocksteady och Kraang. Jag har inget förhållande till dem. Dessutom tyckte jag att den förra filmen var väldigt påfrestande.

OUT OF THE SHADOWS tycker jag är ännu mer påfrestande. Det börjar lite roligt, när ett par kinesiska filmbolags logotyper dyker upp, men redan under den allra första scenen, i vilken sköldpaddorna stökar runt på toppen av the Chrysler Building i New York, blev jag trött. Och därefter blir det värre.
Skurken Shredder (Brian Tee) lyckas fly - och hamnar genast hos Kraang; en ful varelse från en annan dimension. Kraang behöver delar till en mojäng han ska erövra Jorden med. Dessa delar finns utspridda i olika länder. En galen forskare som jobbar för Shredder har uppfunnit ett serum som förvandlar de två korkade småbusarna Bebop (Gary Anthony Williams) och Rocksteady (Stephen Farrelly) till ett vårtsvin och en noshörning; dessa två far runt på jakt efter delarna till prylen.

Stephen Amell spelar Casey Jones, en polis som vill leta upp och fånga Shredder och hans anhang. Casey sätter på sig en hockeymask, och använder hockeyklubba och puckar för att bekämpa brott. Megan Fox är förstås tillbaka som TV-reportern April O'Neil, och hon är ju kompis med ninjasköldpaddorna, som äter pizza, tjoar och far omkring.

Det bjuds på en farlig massa action; kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Det går vilt till, det är snabba klipp, och jobbigt att titta på - i synnerhet i 3D. Bilden är dessutom i mörkaste laget, jag vet inte varför. För att vara en film om ninjor, får vi inte speciellt martial arts. Och det som serveras är inget vidare. Och jag tycker inte att det här är roligt. Jag skrattade en gång: under en snutt på 3-4 sekunder lyssnar råttan Splinter på "Hello" med Lionel Ritchie.

Sköldpaddorna och övriga varelser är datoranimerade, men funkar bättre än orcherna i WARCRAFT: THE BEGINNING. Den trista och charmlösa Megan Fox är inte datoranimerad, men ger intryck av att vara det. Hennes utseende är lite för perfekt och ger därmed ett iskalllt intryck.
Jag kan inte komma på något positivt att säga om OUT OF THE SHADOWS. Jag tittade på klockan flera gånger, jag tyckte bara att det var jobbigt och påfrestande; det varar nästan två timmar, men känns ännu längre. Det är som Transformers, men med djur. Framför allt är filmen, som regisserats av nykomlingen Dave Green, fullkomligt själlös.

Alldeles i början får vi snabbt se ett pizzabud som kallas "Kevin". Det är Kevin Eastman, alltså en av snubbarna som skapade Ninja Turtles. Till eftertexterna spelas den fräna låten från TV-serien, utökad med ett stick snott från Vanilla Ice-klassikern "Ninja Rap".

Även om jag alltså tycker att det här är en skitdålig film, kan jag ge mig den på att de som växte upp med sköldpaddorna kommer att kissa på sig av lycka när de får se det här.








(Biopremiär 3/6)

torsdag 7 augusti 2014

Bio: Teenage Mutant Ninja Turtles

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

En gammal farbror försöker gå över en gata - och är på vippen att bli påkörd av en lastbil. En ung man kastar sig fram och knuffar undan farbrorn. Dock far en behållare med radioaktivt innehåll ut ur bilen och träffar den unge mannen i huvudet. Han blir blind - men utvecklar superkrafter. Men vad hände med behållaren? Den öppnades, hamnade i rännstenen och innehållet rann ner i en brunn. Där nere, i kloakerna, befann sig tre små bebissköldpaddor. När de utsattes för den radioaktiva geggan muterades de.

Det sägs inte rakt ut, men den unge man som åsyftas är förstås Matt Murdock, som blev Marvel Comics' blinde superhjälte Daredevil. Och det var så här ninjasköldpaddornas tillkomst förklarades för trettio år sedan. Det kan ha varit i Bild & Bubbla, men troligen var det i det danska fanzinet Fat Comic jag första gången läste om den lilla skitiga men otroligt hypade independenttidningen Teenage Mutant Ninja Turtles. De två serienördarna Kevin Eastman och Peter Laird hade skapat en parodi på de serietrender som rådde 1984: X-Men och de andra mutanterna, tonårshjältar som Teen Titans, och serier med japanska influenser, som Frank Millers Daredevil och Ronin. Eastman och Laird gav ut första numret av Teenage Mutant Ninja Turtles på egna förlaget Mirage. Tidningen trycktes i 3 250 exemplar och tack vare synnerligen smart marknadsföring blev den en enorm succé och ny upplagor trycktes upp.

Jag fick aldrig tag på det första numret när det kom, men väl det andra. Jag minns att jag då, 1984, blev lite besviken på hur förhållandevis tafflig serien var. Och den var inte speciellt kul. Men som bekant exploderade fenomenet - och Eastman och Laird blev så stormrika att de aldrig behöver jobba mer i sina liv. Om de inte vill. Kevin Eastman gifte sig med Penthousebruden Julie Strain och tog över den legendariska tidningen Heavy Metal och dess förlag. Peter Laird har i princip inte gjort någonting alls sedan han pysslade med TMNT på 1980-talet. Alldeles nyligen lade Kevin Eastman ut den allra första teckningen på en Ninja Turtle till försäljning. Karlsloken vill ha två miljoner dollar för den!
Till vänster: Den allra första teckningen. Till höger: Nummer två av tidningen.
1987 blev TMNT en tecknad TV-serie, riktad till barn. Sköldpaddornas personligheter förändrades en aning, de började tjoa "Cowabunga", och i Europa döptes de om till Teenage Mutant Hero Turtles, eftersom ordet "ninja" ansågs associera till våld. TV-serien blev en serietidning som även kom ut i Sverige, förstås, och vi översköljdes av Turtlesleksaker. Horst Schröder gjorde ett misslyckat försök att ge ut originalturtles på svenska. Jag minns att barn pratade om "vuxenturtles" - de visste tydligen att det fanns en annan sorts serie också.

Mellan 1990 och 1993 gjordes tre stycken live action-filmer för bio. Jag minns dem som rätt trevliga. När den första filmen kom satt dåvarande chefen för Statens Biografbyrå; Gunnel Arrbäck, i Robert Aschbergs studio i TV3 och skulle försvara beslutet att barnförbjuda filmen. Hon sa att slagsmålen i filmen är lika avancerade och tuffa som i vanliga actionfilmer, det spelar ingen roll att det handlar om talande sköldpaddor. En påtagligt berusad Alf Robertsson satt också i soffan och sluddrade fram "Om ungarna vill se den här jävla skiten, så låt dem göra det!".

Ytterligare två animerade TV-serier har kommit, 2007 kom en animerad biofilm, som jag av någon anledning inte sett, och det görs fortfarande diverse serietidningar - och jag har inte läst en enda.
Nu har alltså en ny långfilm  biopremiär, producerad av Michael Bay - och redan när projektet först nämndes för några år sedan blev dem omdiskuterad. Det pratades om att Bay skulle ändra på det mesta i sköldpaddornas väletablerade mytologi. Fast i slutändan blev det inte så mycket av det. Vad vi fått är en typisk Michael Bay-film.
För regin står den ojämne Jonathan Liebesman. Han har tidigare gjort DARKNESS FALLS, THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som jag gillade, och den fullkomligt osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES, samt nu senast WRATH OF THE TITANS.

Det hela börjar ganska bra. Öppningsscenerna är tecknade i samma stil som Eastman & Lairds serie, teckningarna tonar över till riktiga New York, och vi introduceras för den ambitiösa TV-reportern April O'Neil (Megan Fox - inte världens mest övertygande reporter) och hennes kollega Vernon (Will Arnett). De illasinnade gangsterninjorna i The Foot Clan, ledda av Shredder (Tohoru Masamune) härjar i New York, men April är säker på att det anlänt en vigilante som slår tillbaka. Hennes chef på TV-stationen (Whoopi Goldberg) avfärdar det hela som trams.

April har förstås rätt - men det handlar inte om en vigilante, utan om fyra stycken: Raphael, Michelangelo, Leonardo och Donatello: Teenage Mutant Ninja Turtles, ledda av råttan Splinter. De är glada och käcka - och tuffa - och April blir genast kompis med dem. I handlingen figurerar även William Fichtner, som spelar den respekterade forskaren Eric Sacks. Om Fichtner är med i en film vet man genast att man inte kan lita på hans rollfigur - och självklart är fallet så även här.
... Och så blir det en väldig massa action, jakter och fajting. Detta är ju en Michael Bay-produktion, så kan något sprängas i luften, så sprängs det i luften. Eller demoleras. Inte helt oväntat blir det för mycket av allting. Det är inte lika illa som i TRANSFORMERS-filmerna, men det här är könlöst och mest en massa brölande. Filmen känns längre än den är beroende på alla evighetslånga och gigantiska actionscener. Självklart i 3D.

Den här gången är sköldpaddorna datoranimerade. Johnny Knoxville gör Leonardos röst. Och av någon anledning är filmen bättre innan titelfigurerna dyker upp. Märkligt.

Filmen är från elva år och jag kan mycket väl tänka mig att låg- och mellanstadiekillar tycker att det här är skithäftigt. Men nej, det här är inget vidare - tycker jag i egenskap av vuxen.

... Däremot fick jag en märklig lust att se om de gamla långfilmerna från 90-talet ...








(Biopremiär 8/8)