Visar inlägg med etikett Peter Haber. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Haber. Visa alla inlägg

tisdag 20 december 2016

Bio: Bamse och häxans dotter

Bilder copyright (c) Nordisk Film

Om man läser min recension av 2014 års BAMSE OCH TJUVSTADEN, vilket jag nyss gjorde, känns det som om jag borde sätta en tvåa; en svag sådan, i betyg. Men jag satte en trea. Något som förvånade mig när jag nu läste om texten. Jag borde nog satt ett lägre betyg.

Nu är den andra långfilmen här - även om "långfilm" är att ta i. Filmen varar en dryg timme. Återigen har Christian Ryltenius regisserat, återigen är filmen gjord i Malmö och - främst - i Taiwan. Eftersom Bamsetidningens redaktion ligger i Malmö, och flera av seriens kreatörer bor i samma stad, förväntar man sig att dessa ska vara inblandade i filmen, men så är inte fallet. BAMSE OCH HÄXANS DOTTER är skriven av folk som aldrig jobbat med Bamse. Vilket märks.

Animationstekniskt är det här riktigt bra - åtminstone bättre än förra gången, då figurerna skiftade i storlek och hade sig. Det här är traditionell 2D-animering, och det är välgjort och snyggt.

Men. Innehållsmässigt är BAMSE OCH HÄXANS DOTTER under all kritik. Framför allt är handlingen skitkonstig och ologisk.

Filmens märkliga öppningssekvens säger allt. Det är morgon. Bamse, som jobbar i skogen, är på väg till sitt arbete. Han kommer gående ut ur skogen, på väg till jobbet i skogen. På vägen träffar han sin fru Brummelisa och någon av deras ungar, de är på väg åt ett annat håll. Och sedan går Bamse förbi huset han bor i. Han vaknade alltså inte där för att börja promenaden till skogen därifrån. Förlåt? Hur tänkte de här? Märkte ingen att detta är helflängt? Har Bamse en älskarinna i skogen han sovit hos?

Den slemme Krösus Sork har hittat guld i dammen intill Bamses by. För att komma åt guldet, tänker Krösus riva väggen som håller vattnet på plats - att byn översvämmas på kuppen struntar han i.

Men den där häxans dotter, vem är det? Jo, det är en liten lokatt, som är adoptivdotter till just en häxa. Eftersom folk, ähum, djur är rädda för häxor, jagas häxorna ständigt ut ur de byar där de slår sig ner, och ingen vågar prata med dem och inse att de faktiskt är vanliga, snälla personer (OBS! Allegori!). Detta har gjort häxan till en bitter och hatisk kvinna (jag vet inte vilket djur hon ska föreställa). Dottern vill dock gå i skola och leka med andra barn. Något som inte går så bra.

Krösus lurar den sura häxan och får henne att hjälpa honom - hon förtrollar alla vuxna i Bamses by, så att då går i sömnen, och promenerar iväg på ett led under en och en halv dag. Medan de är borta ska dammen rivas. Men ... Barnen, då? De är ju kvar i byn! Varför skulle inte de förtrollas och följa med föräldrarna? Vill Krösus ha ihjäl dem? Det framgår inte. Uppenbarligen är han en hjärtlös jävel, den där sorken. Krösus Barndränkaren.

Det blir ungarna som klarar biffen. Trots att Bamse är en utpräglad anti-våldsserie, leder Bamses dotter Nalle-Maja en attack mot Krösus och fixaresorkarna; en attack ungarna genomför med militär precision.

De vuxna sömngångarna är på väg att omkomma när de promenerar mot ett stup. Tack och lov ringer Skalmans mat- och sovklocka och väcker dem. Men den borde väl ha ringt betydligt tidigare! Den ringer ju med jämna mellanrum!

Bamse är knappt med i filmen. Lite i början, och lite i slutet. Vid två tillfällen äter han dunderhonung. Då materialiserar sig en burk i hans hand. Någon burk har tidigare inte synts till. Och i en scen klättrar Bamse, Lille Skutt och Skalman upp på väggen i dammen - från den sida där vattnet finns. De har inte blivit blöta, och borde väl snarare ha simmat upp på väggen.

Detta är bara några av filmens konstigheter. Tajmingen är inget vidare när det ska vara roligt och slapstick. Jag skrattade bara en gång - och det var när Mini-Hopp gjort en sandkaka och säger "Nam-nam!". Vilket egentligen inte är speciellt roligt. Sångnumren är dåliga, men tack och lov få. Filmmusiken är symfonisk, men själlös och ligger mest som en intetsägande ljudmatta. Bamses klassiska ledmotiv används knappt alls.

Röstskådespelarnas insatser ska jag inte klaga på. Tomas Bolme agerar berättare. Liksom i förra filmen, görs Bamses och Lille Skutts röster av Peter Haber och Morgan Alling - det vill säga Sunes pappa och, ähum, Sunes pappa.

Men som sagt: animationstekniskt är det snyggt och bra. Därför kan jag sätta en tvåa. Om än en svag sådan. Den förra filmen var bättre.

Nästa gång hoppas jag att de gör en ordentlig äventyrsfilm, där Bamse, Skalman och Lille Skutt ger sig ut med båten Viktoria. Så som det var i seriens barndom.

 

 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

söndag 28 juni 2015

Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.

Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.

En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.

En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.

Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.

En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.

Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.

Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.

Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.

Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.

Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 

 

 

 

(Biopremiär 3/7)


onsdag 15 januari 2014

Bio: Bamse och tjuvstaden

Bilder copyright (c) Tre Vänner

Det kanske svåraste jobb jag haft var att skriva manus till Bamse; till serietidningen. Detta var för ungefär 25 år sedan, Rune Andréasson skulle gå i pension, och Hemmets Journal - som då gav ut tidningen - letade efter folk som kunde ta över. Jag hade nyligen blivit proffs, då jag skrev manus till Åsa-Nisse, och jag tänkte att det kunde väl inte vara alltför svårt att skriva Bamse.

Jag hade egentligen ingen större relation till Bamse. Min lillasyster köpte (rättare sagt: fick) tidningen, och jag läste den ibland, men redan som barn föredrog jag äventyr och action - och Svenska MAD. Dock mindes jag Bamse från det tidiga 70-talet som en ganska äventyrlig serie med tidsresor till medeltiden och vilda västern. Åren runt 1990 hade serien förvandlats en hel del. Bamse hade familj: fru, trillingar, plus den utvecklingsstörda dottern Brumma, och Lille Skutt var gift han med och hade den anarkistiska sonen Mini-Hopp. Allting var jättesnällt och betydligt mer samhällstillvänt än jag trodde. Jag mindes hur Bamse svepte en burk dunderhonung och sedan slungade iväg bovarna. Nu skulle han kramas.

Jag vet inte hur många avsnitt jag påbörjade, men det blev bara fem färdiga, publicerade avsnitt för min del (samtliga handlade om Brumma och Mini-Hopp). Serien låg alldeles för långt ifrån mig och min personlighet, och den var hårt styrd av redaktionen. Däremot sa jag till min kompis Tony att söka jobb som Bamsetecknare, och han skapade sig en jättekarriär. Den jäveln!

Bamse dök upp första gången 1966 i ett par svartvita tecknade filmer, och 1972 kom den tecknade TV-serien de flesta av oss är bekanta med. Först 1973 började serietidningen att komma ut. Varför det dröjt så länge vet jag inte, men i år; 2014, kommer den allra första tecknade långfilmen om världens starkaste björn. Ihoptotad av Sluggerfilm i Malmö - och enligt eftertexterna med stor hjälp av ett företag i Taiwan. Okej, långfilm och långfilm - den varar bara 66 minuter, vilket väl är lagom för de minsta biobesökarna. Fast den känns onekligen betydligt längre.

Jag blev lite ställd när jag såg filmen. Jag hade hoppats att det här skulle vara riktigt bra - jag uppskattar verkligen att det handlar om traditionell "tecknad film"; platt och inte en massa plastiga datoranimeringar och 3D. BAMSE OCH TJUVSTADEN, det låter ju spännande och fantasieggande, och Bamse vill väl inte vara sämre än Conan, som ju även han besökte The City of Thieves.

Vad jag fick se var en välgjord, robust - och ganska tråkig och framförallt irriterande film. Vi presenteras för Bamse, han vänner, deras värld - och för de gamla fina, klassiska skurkarna. Det är bara det alla alla skurkarna nu blivit snälla. Vargen, Knocke och Smocke, sjörövarna ... Det här verkar vara en värld där alla lever i total harmoni, här finns inga konflikter - och här finns således inga förutsättningar för äventyr. Det är ett evigt kramkalas i Bamses by.

Tack och lov anländer Reinard Räv till byn - han tycker att det får vara nog med snällerierna och lyckas övertala de före detta skurkarnas att bli skurkar igen. De ska råna ett tåg fyllt med godis och deras högkvarter blir Tjuvstaden, som ligger inne i Trollskogen. Bamse, Lille Skutt och Skalman beger sig således iväg för att sätt P för de onda planerna.

Uppenbarligen räcker det med att en slem figur säger till folk att de ska bli bovar. Vargen och de andra lyder ganska omgående. Och det räcker med att vara snäll mot bovarna, så blir de också snälla och laglydiga. Det här får mig att tänka på Tage Danielssons synnerligen naiva SLÄPP FÅNGARNE LOSS, i vilken det är synd om fängelsekunderna - oavsett vilka brott de begått. Bara man är snäll mot dem blir allt bra igen. Tough luck, grabbar!

Det här är riktigt, riktigt präktigt - och det är det jag upplever som irriterande.

Det är även segt och rätt tråkigt. Detta beror till stor del på filmmusiken. Det ursprungliga, käcka ledmotivet finns kvar, men är omarrangerat på värsta möjliga sätt, och resten av musiken är typisk generisk, svensk filmmusik. Slätstruket och saggigt. De nya sångerna är hemska.

För första gången får vi höra Bamse och hans vänner prata. Hur låter de? Jo, Bamse låter som Peter Haber - och han pratar med mjuk, nästan viskande röst; väldigt mesigt och inte alls så som jag tänkt mig Bamses röst. Morgan Alling gör Lille Skutt. Hmm - det här är ju märkligt! Bamses och Lille Skutts röster görs av Sunes pappa och Sunes pappa! Magnus Härenstam står för Reinard Rävs röst, medan gamla Tintinproffset Tomas Bolme agerar berättarröst.

Det finns en oskriven lag om att en bra barnfilm ska vara långsam och stillsam. Vuxna, svenska förståsigpåare har alltid hävdat detta. Det är inte bra för barn med snabbt klippta, rappa och ibland direkt hysteriska amerikanska barnfilmer. Jag vet inte riktigt varför vuxna alltid sagt detta. Jag minns ju hur det var när jag var barn. Jag hatade alla saggiga barnprogram som ansågs bra för mig. Jag ville bara se Scooby-Doo och Tom & Jerry. BAMSE OCH TJUVSTADEN innehåller en del jakter och spänningsinslag, men lyckas ändå vara långsam - åtminstone upplevs actionscenerna som långsamma tack vare den vissna musiken.

Nå. Jag ska inte vara alltför negativ här. Regissör Christian Ryltenius har inte gjort en dålig film. BAMSE OCH TJUVSTADEN lär säkert gå hem hos ungarna - och eventuellt hos deras föräldrar. Det här är bättre än den träiga och onödiga EMIL & IDA I LÖNNEBERGA. Och som jag nämnde ovan: det är sympatiskt med en gammaldags, hederlig tecknad film. Det här är robust.

Jag tog nu och tittade en stund på den gamla TV-serien från 1972; ett par avsnitt finns på YouTube. Den må vara rätt primitiv i jämförelse med den här nya filmen, men den är betydligt charmigare och långtifrån lika präktig. Det är så jag minns Bamse.

Brumma och Mini-Hopp medverkar knappt alls i långfilmen, Lille Skutts homosexuelle bror (en ny figur) är nog inte med överhuvudtaget, fast Knocke blir transvestit och det hela slutar med en stor fest - precis som Asterix' äventyr.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/1)

fredag 18 juni 2010

Bio: Beck - Levande begravd

Foton: Bengt Wanselius, copyright © Nordisk Film

Låt mig först börja med att diskutera svenska språket. Jag vet inte var det kommer från - missbruket av ordet "karaktär". Hur länge har det förekommit? Femton år? Tjugo? Jag kan inte påminna mig att det förekom när jag började skriva om film.

I förtexterna till LEVANDE BEGRAVD står det att manuset är "baserat på Maj Sjöwall och Per Wahlöös karaktärer".

Så fan heller!

Manuset är baserat på Sjöwall & Wahlöös gestalter; på deras romanfigurer. I filmen har dessa blivit rollfigurer. Dessa rollfigurer bör lämpligen besitta karaktärer för att bli intressanta, men om de verkligen har samma karaktärer som Sjöwall och Wahlöö har och hade låter jag vara osagt. Det är dock knappast troligt.

Att översätta det engelska ordet "character" med "karaktär" är så gott som alltid felaktigt; det är en anglicism. Om det nu inte är en gestalts personliga drag som åsyftas.

Nå.

Jag har bara sett de Beckfilmer som biovisats. Jag har aldrig sett de som släppts direkt på DVD, jag har aldrig sett filmerna på TV. Alltså har jag bara sett några stycken i serien, och den senaste jag kollade var således I STORMENS ÖGA, som jag gav en enda syndig dvärg i betyg. De är nämligen oftast skitdåliga, de här filmerna.



Nu har vi kommit fram till vad som uppges vara den allra sista filmen i serien - åtminstone med denna laguppställning. Det skulle inte förvåna mig om man inom en snar framtid skapar en ny Beckserie. Varför inte med Pierre Lindstedt som Martin Beck?

Som oftast är fallet, är det Harald "Pojken med guldbyxorna" Hamrell - mordoffer i KOMMISSARIE SPÄCK - som regisserat LEVANDE BEGRAVD, och det börjar faktiskt riktigt hyfsat med en tät prolog, i vilken Jessica Zandén i rollen som åklagare anländer till en bensinmack för att tvätta bilen. En maskerad man har gömt sig i baksätet och inne i biltvätten drogar har Zandén, som senare hittas levande begravd i en sandlåda. Hon hinner dö innan man får upp henne.

Denna prolog berättas till större delen utan filmmusik och det känns som om  man försöker närma sig skräckfilmen.

...Men därefter blir det genast sämre. Beck och Gunvald Larsson tror att det är ett MC-gäng som ligger bakom, eftersom Zandén försökt sätta dit dem - men så hittas även en MC-ledare nergrävd i en lådda. Således är det en tosig seriemördare som är i farten, en person som verkar hämnas någonting. Frågan är bara vad, vad han är ute efter, och varför han medvetet sprider ledtrådar omkring sig. Beck hittar ett citat på en lapp, han tycker sig känna igen det och går till en bokhandel. Expediten vet vilken bok citatet kommer från och plockar fram boken. Märkligt nog verkar Beck inte känna igen boken. Men om han inte läst den, hur fan kunde han känna igen en mening ur den?

Logik är inte den här filmens starka sida. Filmen har inga starka sidor alls. På sätt och vis är detta en svensk giallo - men stopp och belägg, vissa regler får man väl ändå hålla på? Här sitter man och gissar vem som är mördaren, och när denne väl demaskeras blir det ett antiklimax utan like. Fast det är ju lite kul att mördaren maskerar sig som mördaren i Arne Mattssons MASK OF MURDER.


I början av filmen finns en rätt kul scen där Gunvald och unge, fegare polisen Oskar Bergman besöker en MC-klubb och Gunvald får agera Dirty Harry. Men i övrigt går storyn från A till Ö. Herregud, här finns till och med en klassisk Mördaren-står-bakom-kylskåpsdörren-scen!

Grannen som alltid tjafsar om stänkare dyker upp ett par gånger och är bisarr, i synnerhet under en dramatisk scen mot slutet, då han omotiverat står i tamburen och viftar med en gurka och säger något om den finska gurkleken.

I vanlig ordning förstår jag inte vad det här ska upp på bio att göra - kolla gära min recension av CAPTAIN AMERICA II jag skrev häromdagen för ett resonemang om detta. Det hela är rudimentärt och TV-mässigt, med mycket talking heads.

Dock är LEVANDE BEGRAVD aningen bättre än I STORMENS ÖGA, vilket innebär att jag trots allt kan ge filmen en tvåa i betyg. Om än en svag sådan. Detta är väl fungerande deckarunderhållning för dem som inte kräver så mycket. Och jag vet att många kollar på de här filmerna enbart för att se Micke Persbrandt som Gunvald Larsson.

Nu får tyskarna allt ta och hitta en annan, svensk deckargestalt och exploatera.

...När jag tänker efter är det förresten ingen större skillnad på BECK - LEVANDE BEGRAVD och KOMMISSARIE SPÄCK. BECK är lite tråkigare, men det är väl allt.




 

(Biopremiär 21/6)

söndag 23 augusti 2009

Bio: Beck: I stormens öga

Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en Beckfilm med Peter Haber. Jag minns att jag såg den allra första. Såg jag den på video? Eller på bio? Har jag sett någon av dem på bio? Jag minns inte. Liksom Wallanderfilmerna, är Beckserien sådana där filmer som rullar utan ljud på TV:n på en pizzeria. Jag tittar aldrig på dem. Det skulle aldrig falla mig in att se en Beckfilm i brist på annat.  

Nu har åter en film i serien biopremiär. Varför gick jag och såg den med tanke på min inställning till serien? Därför att den pressvisades direkt efter INGLOURIOUS BASTERDS.   

Snacka om att blanda högt och lågt på samma dag!  BECK: I STORMENS ÖGA börjar med att en norsk kvinna och hennes lille son jagas av några lömska typer. Hon SMS:ar Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt, såklart) för att få hjälp, men när han kommer fram, hittar han bara kvinnans sönderbrända lik. Det visar sig att SÄPO hade span på kvinnan, som Larsson tio år tidigare hade haft en romans med. 

Det visar sig även att kvinnan inte alls är död, det var ett annat lik som hittades. Norskan tillhör ett gäng militanta aktivister, men vill dra sig ur - men det är inte det lättaste. Nu ska de spränga kärnkraftverk och ha sig. Gunvald Larsson luskar i fallet på egen hand och får bannor av såväl SÄPO som Martin Beck och de andra poliskollegorna.  

Beck själv är knappt med alls. Han är förkyld och sitter mest hemma. Hans granne Ingvar Hirwall, som vill bjuda på en stänkare, har av någon anledning nu flyttat till en lägenhet med balkongen snett under Becks.  Vad som är positivt med den här filmen, är att Gunvald Larsson skjuter ihjäl flera av skurkarna och torterar en kille för att få svar. Det är sällan man ser sådant i svenska polisfilmer. Larsson själv visar sig vara hur seg som helst, under filmens gång lyckas han bli skjuten, påkörd och trilla i en hamnbassäng, men det är inget som bekommer honom.  

Men annars är den här filmen en skymf mot biopubliken. Vad ska den upp på bio och göra? Det här är bara ännu en slentrianmässigt gjord TV-deckare. Det är något otroligt ointressant och visset. Ospännande och tråkigt. För att försöka få lite nerv i berättandet viftar man ibland lite med handhållen kamera, vilket bara blir irriterande när det handlar om statiska dialogscener. Som vanligt är Peter Haber hur trist som helst och när han behagar visa sig i filmen, stånkar han mest "Men Gunvald...!" 

Regissör Harald Hamrell dyker upp i en liten roll. Han har blivit rätt lik Mark Hamill. 


 

 

(Biopremiär 26/8)