Bio: The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes

Foton copyright (c) Nordisk Film

THE HUNGER GAMES? Va? Nu igen? Den här filmserien hade jag nästan glömt bort, så jag läste mina recensioner av de fyra tidigare filmerna - THE HUNGER GAMES kom 2012 och den sista filmen, THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 2, kom 2015.

Det här var filmerna som gjorde stjärna av Jennifer Lawrence, trots att hon spenderade filmerna med att gå omkring och se fullkomligt ointresserad och uttråkad ut. Hon visade sig vara en bra skådespelerska i andra filmer.

Det enda jag verkligen minns av de här filmerna, vilka bygger på böcker av Suzanne Collins, är att jag aldrig köpte konceptet - något jag påpekar i samtliga recensioner av de tidigare filmerna. I en dystopisk värld dödar barn varandra i ett direktsänt TV-program. I min recension av den första filmen skrev jag "Jag kan inte påstå att det riktigt framgår vad de här Hungerspelen är. På vilket sätt skapar dessa fred i landet? Varför ska de tävlande vara barn? Borde inte detta snarare leda till att folket revolterar ännu en gång? Och hur har detta kunnat bli populär TV-underhållning?", och i min fjärde recension skrev jag "(...)Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom?".

Denna nya film, THE HUNGER GAMES: THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES, återigen i regi av Francis Lawrence, är en prequel till den tidigare filmerna - handlingen utspelar sig 64 år före de andra. Ska vi äntligen få svar på alla frågor? Varför skapades Hungerspelen, hur gick idén igenom?

Om jag minns rätt slutade MOCKINGJAY - PART 2 med att Katniss, Jennifer Lawrences hjältinna, indirekt dödade den onde diktatorn, president Snow (Donald Sutherland). Hon sköt en annan person, varpå folket gjorde uppror och kastade sig över Snow, som dödades.

THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES inleds med att vi presenteras för filmens hjälte: Coriolanus Snow. Vänta nu här ... Är det president Snow som ung? 

Ja, det är det. Han är alltså mer eller mindre Anakin Skywalker. En kille som kommer att växa upp och bli ond.

Coriolanus spelas av engelsmannen Tom Blyth, han ser lite grann ut som Bob Geldof med blond golfproffsfrisyr. Hans namn uttalas med betoning på Anus, vilket förstås är roligt. Han har en kompis som heter Sejanus (Josh Andrés Rivera). Sej är en fisk som tillhör torskfamiljen. Alltså heter han Torskröv. Jag skrattade varje gång torskröven dök upp.  

Coriolanus bor i ett fattigt hem med sin syster och sin farmor, farmodern spelas av Fionnula Flanagan - just det, Molly Macahan från FAMILJEN MACAHAN. Tydligen var Snow en fin familj en gång i tiden, Coriolanus läser på universitetet och siktar på att bli president. Han bor i staden Panem och inte ute i distrikten, i skogen, som stackarna som plockas för att tävla i Hungerspelen.

Peter Dinklage spelar dekan Casca Highbottom, mannen som uppfann Hungerspelen. Highbottom låter meddela att hans studenter ska bli mentorer för varsin deltagare i Hungerspelen. De ska på något sätt coacha de tävlande. Coriolanus har tur, han tilldelas den sötaste och charmigaste tävlande, Lucy Gray Baird.

Lucy Gray Baird spelas av Rachel Zegler och hon är sångerska. Hon brister ut i sång med jämna mellanrum. Hon sjunger så ofta att den här filmen i det närmaste är THE HUNGER GAMES: THE MUSICAL. Det dröjer inte länge innan Coriolanus och Lucy blir förälskade i varandra. Coriolanus hjälper Lucy att överleva fajterna i tävlingarna och de träffas i smyg i skogen. Där äter de en växt som kallas katniss.

Den här gången sker inte Hungerspelen i en skog, utan i en betongarena inomhus, samt i tunnlar under denna arena. Detta innebär att THE BALLAD OF SONGS & SNAKES ser ut som en väldigt dyr version av Joe D'Amatos gamla B-film ENDGAME, i vilken folk slogs för livet i tunnlar. Soldaterna som håller folk i schack ser ut som Starship Troopers. Viola Davis gör en ond doktor som verkar vara den som styr och ställer.

Den här filmen är mycket mörkare än de fyra tidigare delarna. Staden ser ut som något slags förfallen jättestad i forna Sovjet. Ett gruvsamhälle ute i ett av distrikten är värsta Gulag. Alla propaganda-affischer ser ut som något från Stalintiden. Liksom de tidigare filmerna har denna prequel den låga åldersgränsen PG-13, men filmen känns våldsammare och råare än tidigare. Den är mer sinister.

Efter en och en halv timme slutar filmen - men fortsätter ändå ytterligare en timme, som om vi får uppföljaren på en gång. I slutminuterna berättar Casca Highbottom hur det gick till när han skapade Hungerspelen. Det är ingen tillfredsställande förklaring - men jag tyckte den var lite rolig. Tyvärr kan jag inte avslöja vad han säger här. 

Kanske tycker jag att THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES är lite bättre än de tidigare filmerna, men jag är inte riktigt säker. Att jag tycker så beror mest på att filmen är mörkare och dystrare, och på att Rachel Zegler inte är lika tråkig som Jennifer Lawrence.

... Men jag skulle kunna vara utan det här. Och, jag köper fortfarande inte idén bakom allt. Den här världen är bara krystad och konstig. Det mesta är ologiskt. Denna nya film är möjligen ännu mer ologisk än de tidigare.

Sångerna Lucy sjunger är väldigt likartade - kanske är det bara två sånger hon sjunger om och om igen.

2018 gjorde förresten Francis Lawrence spionthrillern RED SPARROW med Jennifer Lawrence. Den såg jag nyligen på någon streamingkanal. Jag tyckte den var överraskande bra, betydligt bättre än alla dessa Hungerspelsfilmer.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/11)

Bio: Transformers: Rise of the Beasts

Foton copyright (c) UIP Sweden

Halloj, alla Transformersfans! Nu har äntligen en ny Transformersfilm premiär!

... Skulle jag kanske utbrista om min främsta målgrupp är tolvåriga gossar. Fast nu är min målgrupp inte tolvåriga gossar, jag vet inte om tolvåringar läser TOPPRAFFEL! överhuvudtaget. Därför utbrister jag istället "Jasså, har det kommit en ny Transformersfilm nu igen?!". 

Men att skriva "nu igen" är lite att ta i. Den förra filmen, TRANSFORMERS: THE LAST KNIGHT, kom 2017. Det är sex år sedan. De som var tolv när den kom har nu hunnit bli arton. Den första filmen i serien, om vi inte räknar den animerade TRANSFORMERS: THE MOVIE från 1986, kom 2007. Det är sexton år sedan. Det kom även en fristående spinoff-film 2018, BUMBLEBEE.

Jag har sett dem allihop. Ja, även TRANSFORMERS: THE MOVIE (i vilken Orson Welles gjorde en av rösterna). Jag har väldigt svårt att hålla isär dem, de flyter samman till en enda stor, brölig massa. Med ett undantag: BUMBLEBEE. Den var faktiskt riktigt bra. Men de flesta av Michael Bay-filmerna är rätt osebara. Jag minns den första som okej.

Innan jag såg den nya filmen, TRANSFORMERS: RISE OF THE BEASTS, hade jag sett rubrikerna- och ingresserna till ett par amerikanska recensioner. De hävdade att denna nya film är bättre än de tidigare filmerna, även om det inte säger så mycket. Efter att ha sett den håller jag med. Denna sjätte film (THE MOVIE och BUMBLEBEE oräknade) är bättre än de tidigare filmerna. Och det säger inte så mycket. Största skillnaden är att det här påminner om en riktig film.

Denna gång är det inte Michael Bay som regisserat. Istället är det CREED II-regissören Steven Caple Jr som stått bakom kameran, vilket kanske förklarar varför denna film är aningen bättre än brukligt. RISE OF THE BEASTS är en prequel. Den utspelar sig 1994. 

Handlingen kretsar kring en nyckel som finns någonstans på jorden. Med hjälp av denna nyckel kan ett gäng Transformers som fastnat på jorden skickas hem till sin egen planet - det har varit här i evigheters evigheter. Det visar sig att halva nyckeln är gömd i en statyett som hamnat på ett museum i New York.

På detta museum jobbar praktikanten Elena Wallace (Dominique Fishback), som är betydligt kunnigare än sin korkade chef. Elena undersöker statyetten och hittar därmed halva nyckeln. Nyckeln skjuter genast upp en enorm ljusstråle i rymden - något ingen i New York verkar notera! Förutom ett gäng Transformers, som kommer sättande - samt dessa Transformers fiender, som också kommer sättande. Jag har glömt vad dessa fiender hette, men vi kan kalla dem Östers IF.

Samtidigt försöker en ung man vid namn Noah Diaz (Anthony Ramos) stjäla en Porsche. Noah är en före detta soldat som bor med sin morsa och lillebror i en skabbig lägenhet i Brooklyn. De har dåligt med pengar, Noah kan inte få jobb, och lillebrorsan lider av någon sjukdom. Eftersom det här är Amerika kan de inte bara ta grabben till ett sjukhus och fixa det, eftersom det kostar pengar, och de har inte råd med en operation, eller vad som nu behövs. De blir till och med utslängda från ett sjukhus när de söker hjälp. Därför måste Noah jobba åt en kriminell kompis.

Porschen Noah försöker stjäla är inte alls en Porsche. Det är en käck Transformer. Efter en biljakt blir Noah och roboten vänner. Noah tycker inte alls att det är skitkonstigt att bilen är en jätterobot från rymden, han accepterar detta redan efter några minuter. 

Noah hamnar på det där museet och träffar Elena, och plötsligt ryker en massa Transformers ihop, de goda Autobots mot Östers IF. Liksom fallet var med Noah tar det inte många minuter innan Elena accepterar detta bisarra faktum att jätterobotar från rymden fajtas. Halva museet sprängs i luften. Ingen i New York verkar notera detta. Det tar en bra stund innan några polisbilar anländer.

Filmens hjältar kommer på att den andra halvan av nyckeln finns i Peru, så de åker dit. Noah och Elena klär ut sig till peruaner med hjälp av huvudbonader. I Peru finns en annan typ av Transformers: Maximaler. De ser ut som djur. Filmtitelns bestar.

De sista 30-40 minuterna av filmen består av robotslagsmål i Peru. En bit in i eftertexterna kommer en bonusscen, i vilken vi får veta att vi kan förvänta oss en crossover med en annan property från leksakstillverkaren Hasbro - det verkar vara en reboot på gång. Kanske kom det ytterligare en bonusscen efter eftertexterna, jag vet inte, jag gick och kissade. Jag hade då suttit en bra stund i en vibrerande stol i en IMAX-salong och sett det här i 3D och med rejäl ljudvolym.

Ett par saker var väldigt kul. Det förekommer ett Marky Mark-skämt i början av filmen. Hmm, detta borde nästan innebära att RISE OF THE BEASTS utspelar sig i ett parallellt universum till de övriga filmerna. I en scen anländer en Transformer och säger "I have come to kick some ass!". Synd att han inte fällde den fullständiga repliken: "I have come here to chew bubblegum and kick ass... and I'm all out of bubblegum!"

Lite oväntat gör Michelle Yeoh en av robotrösterma. Peter Dinklage gör en annan.

I september nästa år kommer TRANSFORMERS ONE.

 

 

 

(Biopremiär 9/6)

Bio: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

THREE BILLBOARDS är inte svårt att komma ihåg. Ej heller THREE BILLBOARDS OUTSIDE. Men sedan blir det svårare. Var fanns nu de här reklamskyltarna? Vad hette staden? Och vilken stat var det? Minnesota? Mississippi? Varför försågs denna utomordentliga film med en alldeles för lång titel ingen kommer ihåg? När det gäller titeln hamnar den i samma liga som I AM THE PRETTY THING THAT LIVES IN THE HOUSE och YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY (vilken i original heter IL TUO VIZIO È UNA STANZA CHIUSA E SOLO IO NE HO LA CHIAVE).

... Men utomordentlig är den här filmen. Det här är en fantastiskt bra film. Jag såg den på en pressvisning redan i höstas, vilket gjorde den till den bästa (nya) film jag såg under 2017. Eftersom den alltså får svensk premiär först nu; 2018, lär den även bli 2018 års bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer att komma något som är bättre än det här.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är den tredje långfilmen med manus och regi av engelsmannen Martin McDonagh. Det var han som gjorde IN BRUGES och SEVEN PSYCHOPATHS. Nu utbrister många "Men de filmerna är ju skitbra!". Jag kan inte hålla med - eftersom jag av någon anledning inte sett dem. Detta kommer dock att åtgärdas, de är nu på väg hem till mig.

Genren är svart komiskt drama, och det handlar om en typ av film jag är mycket förtjust i och som vi får se alldeles för sällan. En intelligent film för en vuxen publik; en film med fantastisk dialog, fascinerande rollfigurer, och sådär lagom skruvade händelser - det riskerar aldrig att spåra ur och bli surrealistiskt eller tramsigt, eller alltför konstnärligt och arty-farty.

Frances McDormand spelar den bittra Mildred, vars dotter våldtagits och mördats. Hon anser att den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) och hans män inte gjort tillräckligt för att hitta dotterns mördare. Därför hyr hon tre stora reklamskyltar längs infarten till Ebbing; staden hon bor i, och på dessa låter hon klistra upp sitt budskap till Willoughby.

Reklamskyltarna väcker uppmärksamhet både i Ebbing och i media. Sam Rockwell spelar polisen Dixon, som blandar sig i utredningen. Dixon är en våldsam och korkad morsgris, och han ställer till det.

Vi rör oss lite grann i bröderna Coen-land - men THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är bättre än det mesta bröderna Coen fått ur sig de senaste åren. Skådespelarinsatserna är strålande, och förutom de jag nämner här ovan, syns bland andra Caleb Landry Jones, Abbie Cornish och Peter Dinklage.

Till skillnad från så många andra filmer idag, lyckas den här filmen hålla intresset uppe från början till slut. Det här är modern amerikansk film när den är som bäst.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är nominerad till sex Golden Globe-statyetter. Det skulle inte förvåna mig om den även kommer att Oscarnomineras i några klasser.

(Biopremiär 12/1)

Bio: Pixels

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

1999 - eller möjligtvis 2000 - skrev jag i den kortlivade tidningen Total Film en artikel om långfilmer som byggde på TV-spel. En rätt konstig genre på den tiden, och det är fortfarande en konstig genre. I artikeln skrev jag att jag gärna skulle se en filmatisering av Pong - det första framgångsrika TV-spelet - med Burt Reynolds studsande fram och tillbaka. Pong kom 1972 och på sätt och vis är PIXELS det jag efterlyste för 25 år sedan, eftersom det är fullproppat med gamla TV-spel från främst tidigt 80-tal.

PIXELS är årets mest sågade film i USA. Recensionerna har varit sanslösa, många har varit kreativt elaka. Därför hade jag vissa förhoppningar på filmen. Jag hoppades att filmen skulle vara en upplevelse utöver det vanliga, att den skulle erbjuda uselhet av galaktiska mått. Att den skulle vara fascinerande dålig.

Tyvärr blev jag besviken. Ungefär lika besviken som när jag såg den totalsågade TV-spelsfilmen SUPER MARIO BROS från 1993. Nej, PIXELS är inte bra. Den är väldigt långtifrån bra. Den är dålig. Riktigt dålig. Men - precis som SUPER MARIO BROS, är det bara en dålig film, inte mer. Det här är inte SEAN BANAN-dåligt. Det är inte surrealistiskt dåligt.

Att PIXELS inte är det magnum opus bland usla filmer jag hoppats på, beror antagligen på att den är regisserad av Chris Columbus; en riktig regissör som ju gjort VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och ett par HARRY POTTER-filmer. SEAN BANAN-filmen regisserades av det där odefinierbara, skrumpna, som glömts kvar längst in i grönsakslådan i ditt kylskåp.

Nå. Efter att ha fått detta klargjort: vad är då PIXELS? Vad handlar den om? Tja, jag vet inte riktigt.

PIXELS inleds 1982. Unge Sam Brenner är mästare på att spela arkadspel och hänger med sina polare Cooper och Ludlow i stans nya arkadhall. Sam säger att han vill gifta sig med Samantha Fox - vilket han inte skulle kunna säga 1982, eftersom Samantha Fox började vika ut sig först 1983 och spela in skivor 1986. Fast Sam menar kanske den amerikanska 70-talsporrstjärnan?

Åter till ämnet: det ska hållas ett mästerskap i TV-spel. Dan Aykroyd är konferencier och Sam ställer upp. Han tävlar mot den kaxige Eddie och kommer tvåa. Av någon anledning videofilmas tävlingen och filmen skickas upp i rymden av NASA i ett försök att få kontakt med eventuella utomjordingar. Tror jag det var.

Hopp till nutid. Sam har vuxit upp till Adam Sandler, en TV-reparatör som blir kär i den snobbiga Violet (Michelle Monaghan), som arbetar i Vita huset. Cooper har inte bara vuxit upp till Kevin James, han har även gått och blivit USA:s president - något som inte hindrar honom från att umgås med "den vanlige killen" Sam.

Plötsligt anfalls Jorden av utomjordingar. Det visar sig att rymdvarelser har hittat filmen från 1982 och tror att de hotas av Jorden. Dessutom verkar de tro att TV-spelsfigurerna är jordbor och låter därför fullskaliga figurer från klassiska spel attackera. Eller hur det nu var. Jag begrep inte resonemanget. Utomjordingarna utmanar jordborna i omgångar. Det begrep jag inte heller.

I TRON sögs en skicklig TV-spelare in i ett arkadspel. I THE LAST STARFIGHTER rekryterades en ung TV-spelare av en rymdflottilj. Således måste USA och dess försvar rekrytera de som var bäst på TV-spel på 80-talet. Det är förstås president Cooper och Sam - men även Ludlow (Josh Gad) dyker upp på nytt, och Eddie (Peter Dinklage) hämtas på ett fängelse, eftersom han blivit kriminell. Violet gör dem sällskap och nu ska de visa utomjordingarna var skåpet ska stå.

Resten av filmen - som jag inte begrep - går ut på att TV-spelsfigurer far omkring och förstör saker, först i London, sedan i USA. Centipede, Pac-Man med flera. Q-Bert dyker upp, men han är snäll och följer med hjältarna. Mot slutet invaderar stora mängder kända figurer samtidigt; Frogger, smurfer och allt möjligt; Max  Headroom dyker också upp, innan det är dags att möta Donkey Kong i finalen.

Vad ville rymdvarelserna? Varför var Q-Bert snäll? Hur gick det egentligen till när man besegrade fienden? Varför stred de i omgångar? Varför betedde sig rymdvarelserna så inkonsekvent? Varför evakuerades inte städerna trots att de förvarnades? Varför sögs några människor upp i rymdskeppet och liksom bara stod och häckade där? Hur kunde Cooper bli USA_s president? Hur hamnade Brian Cox och Sean Bean i detta?

Jag får väl erkänna att ett par repliker och händelser i filmen är lite roliga. Åtminstone under filmens första halva. Andra halvan består enbart av hysteriska strider. Det är inte kul alls. Det är lika underhållande som att titta på när andra spelar TV-spel. Fast det är ju klart - miljoner verkar ju gilla att se på när den där Pewdie Pie spelar spel på YouTube (ett tecken på att världens undergång är nära).

Adam Sandler gör sin vanlige, godhjärtade arbetarklassnubbe. Michelle Monaghan har jag alltid gillat. Josh Gad är fullkomligt olidlig. Han skriker ut sina repliker i hopp om att det då blir roligt. Det blir det inte. Tvärtom. Och det roligaste med Peter Dinklages rollfigur är frisyren.

PIXELS målgrupp är lite diffus. De som spelade arkadspel på 70- och 80-talen är medelålders eller ännu äldre nu - och vill oftast inte se den här typen av film. Yngre spelare som gillar retrospel tittar enbart på STAR TREK, så de vill inte heller se det här. Barn har ingen som helst relation till Pac-Man och Q-Bert. Däremot är väl barn de enda som lär uppskatta detta hysteriska, färgsprakande inferno. Därför är det direkt bisarrt att PIXELS i Sverige försetts med en 11-årsgräns, med motiveringen "Trots den orealistiska kontexten är våldsinslagen skildrade på ett sådant sätt att det kan medföra oro och bedöms därför kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år".

Kära Statens medieråd: elva år borde vara den här filmens övre åldersgräns! Ingen över elva lär gilla den.

(Biopremiär 12/8)

Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams - och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen - jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier - vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över - och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film - superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!

X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer - som låg bakom de två första filmerna - tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat - karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort - och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan - och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.

Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs - och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp - 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka - här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig - det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge - det gör ju alla filmer numera - och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant - eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.

Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt - precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue - men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men  rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
... Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.

  






(Biopremiär 23/5)

-->