Bio: Tills solen går upp

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag, innan jag såg den, läste innehållsreferatet till Peter Dalles nya film på IMDb, undrade jag vad i hela friden det här var. Det lät hur flängt och konstigt som helst. Det här kan den väl ändå inte handla om? tänkte jag.

Men jo, det gör den.

Mikael Persbrandt spelar Peder, som jobbar på ett företag där han sitter och placerar pengar dagarna i ända. Han brukar då och då gå till ett antikvariat, där han tittar på en flera hundra år gammal bok som handlar om drömmar, och som är skriven på ett påhittat språk. Boken är dyr som poker.

Peder är lyckligt gift, men en dag träffar han på sin tidigare kärlek Hanna (Vanna Rosenberg). De fikar och de gamla känslorna dem emellan verkar återuppstå. Det kan de omöjligt gå med på, även Hanna är lyckligt gift. De två träffas ett par gånger till, men så kan de inte hålla på, de vill inte förstöra sina respektive äktenskap.

Hannas make (Peter Dalle) är en snäll herre som uppenbarligen är rik som ett troll. Hanna driver ett litet förlag, men det verkar gå hur bra som helst, för hon har råd att köpa ett dyrt golfset till sin man (han i sin tur låter bygga ett sommarhus utomlands till henne). Peder verkar också tjäna bra med stålar, men hans väna hustru (Helen Sjöholm) vinner på en lott och säger "Nu är vi rika". Hon köper den där boken om drömmar till Peder i julklapp.

Eftersom boken är skriven på ett påhittat språk, kan Peder inte läsa den. Men han tipsas om en person som kanske kan tyda boken - en jävligt dålig skådespelerska som bor i en lägenhet utan elektricitet. Hon verkar förstå vad det står i boken, och på någon vänster börjar även Peder begripa.

Nu uppstår märkligheter: tack vare boken, som ligger på Peders sängbord, kan Peder och Hanna träffas i sina drömmar. De bestämmer när de ska somna och på vilken plats (i drömmen) de ska träffas, och så - POFF! De möts på olika exotiska platser. Och på något sätt verkar det som om det som sker i drömmarna också sker på riktigt - efter en ridtur i en dröm, vaknar Hanna upp med blåmärken. Peder beter sig alltmer konstigt, och familjen undrar hur det står till med honom.

TILLS SOLEN GÅR UPP är ännu en film i genren "svenska skådespelare på semester". Filmens drömscener är inspelade i bland annat Dominikanska republiken och i Sydtyrolen. Filmen verkar mest ha gjorts för att filmmakarna ville åka utomlands.

Filmen börjar rätt hyfsat, det är jul och julstämning, det är trevligt, och det första mötet mellan Peder och Hanna är lite småkul. Men, så fort de börjar drömma, spårar filmen ur totalt. Det blir bara dumt, konstigt, och det känns ogenomtänkt - hur den där boken fungerar förklaras aldrig. Bitvis känns det här som de sämsta TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, främst FREDDY'S DEAD: THE FINAL NIGHTMARE, där folk kan somna precis när de känner för det och mötas upp i sina drömmar.   

Vidare verkar Peter Dalle inte riktigt veta vilken typ av film han vill göra. Är det en romantisk komedi, eller en romantisk fantasyfilm? För att råda bot på filmens brist på humor, är företaget Peder jobbar på något slags bisarr parodi på Wall Street. Chefen är knäpp, och två av de anställda (Björn Gustafsson och Filip Berg) ägnar sig konstant år excentriska aktiviteter på kontoret, som till exempel bågskytte. Den överdrivna crazyvärlden på företaget passar inte ihop med resten av filmen. Tematiskt finns här vissa likheter med Woody Allens MIDNATT I PARIS, men Allens film är betydligt bättre.

Det dyker upp en lång rad kända ansikten i små cameoframträdanden. Per Andersson jobbar i en kamerabutik, Rachel Mohlin jobbar på ett sjukhus, för att nämna två. Konstigaste cameon dyker upp när de firar något på Peders företag. I ett hörn står en man övertäckt med ett lakan. De drar av lakanet, och där står Tommy Körberg. Han säger ingenting. Slut på scenen.

TILLS SOLEN GÅR UPP är nog tänkt att vara julens stora dramakomedi för hela familjen. Jag vet inte. Jag vet inte vad folk kommer att tycka när de ser den här. Jag satt mest och stirrade häpet på duken och undrade vad det var jag tittade på, och hur det här projektet kunde godkännas. Peter Dalle är väl egentligen ingen dålig regissör, ibland kan han få till det, men den här nya filmen är inte bra - alls. Däremot är den skitkonstig.

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

Bio: Lyrro - Ut & invandrarna

Foton copyright (c) Andreas Wessberg, Frida Wallman, Unlimited Stories

Tänk dig att du sitter i en biosalong för att se en ny, svensk komedi. Det är en pressvisning, så publiken är inte stor, men en 10-15 pers (varav några typer du aldrig tidigare sett på en pressvisning) har letat sig dit. Filmen rullar igång ...

... Och ingen - ingen alls - skrattar. Inte en enda gång under filmens speltid på strax under 90 minuter skrattades det. Den enda i publiken som gav ifrån sig ljud, lär ha varit jag - eftersom jag gäspade flera gånger, medan jag tittade på klockan och lekte med tanken på att lämna visningen och istället gå bort till Lidl. Jag hade tänkt köpa badskum.

När eftertexterna rullat klart och vi lämnade salongen, sa en något äldre herre i publiken att det här kan vara det sämsta han någonsin sett. Nja, där har han fel. Sämst är det här inte - men det är förbannat jävla dåligt. Och tråkigt.

Det är 24 år sedan YRROL kom, en biosuccé som hette som den gjorde, eftersom de inte fick använda namnet LORRY. När YRROL kom 1994 hade biopubliken fortfarande TV-serien LORRY i färskt minne. Sketchprogrammet LORRY började visas 1989 och gick sedan i några säsonger.
Som jag minns det, tyckte jag inte att LORRY var speciellt kul. Av någon anledning verkade programmet främst gå hem hos stockholmare - eller åtminstone hos stockholmsmedia. LORRY är bland annat ihågkommet för sin ibland grova satir och de skandalrubriker några inslag skapade. Visst, några enstaka sketcher var - och är kanske fortfarande - kul. Jag gillade farbror Bosse, en figur som är fullkomligt omöjlig idag, precis som Gotlibs serier om Sigge Scout. Nej, farbror Bosse är inte med i LYRRO - UT & INVANDRARNA.

YRROL har jag bara fragmentariska minnen av. Den långfilmen bestod av en lång rad sketcher. Det är även vad den nya LYRRO består av. En lång rad sketcher. Dock inte löst sammanhållna, den eventuella röda tråden är närmast osynlig.

Peter Dalle står för manus och regi. Filmen öppnar med Big Bang, jorden uppstår och vi får några grottmänniskoskämt. Därefter är det hopp till nutid. Josef, Maria och deras åsna går genom öknen, de ska utvandra till Södertälje. De kommer till Södertälje.

Detta varvas med att diverse typer ur diverse samhällsgrupper åker på semester till den västindiska ön Aruba, där stora delar av filmen är inspelad. Jodå, LYRRO är väl delvis lite betald semester för alla inblandade. I filmen får vi även träffa en liten rasistisk klubb i Norrland som vill bygga en mur mot Finland, det dyker upp en deprimerad meteorolog, i Södertälje finns ett snabbköp som drivs av dementa, uppfinnaren från Sundbyberg besöker Patentverket igen. Och så vidare.

Förutom större delen av det gamla Lorrygänget; Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson, figurerar folk som Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El-Refai. Jag har väl inget emot dessa aktörer, allra minst Henrik Dorsin, som kan vara ett komiskt geni på flera sätt.

Men: LYRRO är inte kul.  Det här är plågsamt dåligt. Filmen ser ut som TV på stor duk, tekniskt sett är det rudimentärt, men det största felet är ett manus som inte funkar och taskig tajming av de eventuella poängerna. Att se dessa sketcher i en tyst salong, helt utan skratt, understryker misslyckandet. Det hela känns fruktansvärt trött. Ungefär som Galenskaparnas revyer från senare år. På 80-talet var Lorrygänget något slags rebeller, en uppstudsig brakskit i den dystra TV-tablån. 2018 är de pensionärer som försöker göra samma sak igen. Med det inte sagt att äldre komiker är mindre roliga än yngre sådana, oftast är det tvärtom.
Men det här funkar inte.

Ett inslag tyckte jag var kul. Jag skrattade inte högt, men jag log. Fyra unga kvinnor sitter på krogen och diskuterar, en i taget, ett par skor som en av dem köpt; jargongen är modell bloggerskor och jobbig. Bakom dem sitter Henrik Dorsin ensam vid ett bord. Johan Ulveson kommer in, sätter sitt mitt emot Dorsin, ursäktar att han är sen, och pinsam tystnad uppstår. "Jag har köpt skor," säger Ulveson och håller upp en herrsko. Pinsam tystnad följer. Slut på sketchen.

Det tyckte jag var roligt!

... Fast vad jag tycker är roligt spelar nog ingen roll. Svenska folket älskar svenska komedier med folkkära komiker, så de lär väl se till att LYRRO blir en succé den med. Publiken lär jubla när flygvärdinnan från YRROL dyker upp och säljer sprit under tio sekunder.

För övrigt har den här filmen fått Svenska Filminstitutets marknadsstöd. Vad nu det är.
Jo, jag köpte badskum. Två flaskor, när jag ändå var där. Och ett paket fläskkotletter.

(Biopremiär 19/10)
 

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.

Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.

Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.

(Biopremiär 13/10)
-->

Bio: Kärlek deluxe

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Plötsligt kommer det en svensk film som ... får en att ifrågasätta den svenska filmindustrins hälsa.

Jag började dagen med att läsa en lång intervju med regissören Kicki Kjellin, bördig från Staffanstorp. Hon gör sin långfilmsdebut med KÄRLEK DELUXE och pratar sig varm om sin kärlek till romantiska komedier. Manuset till den här filmen är skrivet av en annan debutant, Anna Platt, och det innehåller verkligen alla komponenter som behövs för att skapa en fungerande romantisk komedi. Alla ingredienser är framdukade och som kryddor har vi en drift med den så kallade finkulturen, men även med populärkulturen. Det är bara att blanda ihop och servera.

Trodde de.

Anna Platt. Sällan har väl ett namn varit mer passande. För KÄRLEK DELUXE är verkligen platt!

Moa Gammel spelar Selma Trastell, singeltjej som skriver extremt framgångsrika bestellers i chicklitfacket. Hon uppskattar dock inte att hon jämt och ständigt nedgörs och hånas på tidningarnas kultursidor. Hon vill gärna bli en respekterad, fin författare. Lotta Telje är den uppburna författarinnan Britta Mattsson, som slår vad med sin förläggare (Peter Dalle) att hon ska förvandla Selma till en respekterad författare på ett år.

På en releasefest träffar Selma musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i ett coverband. Det bär sig inte bättre än att Selma hamnar i säng med den svennige, "vanlige" John (som trots att han är "vanlig" bor på en gammal bogserbåt). Britta försöker dock tussa ihop Selma med författaren Nils (Andreas La Chernadière), som kommer att Augustnomineras för sina "svåra" romaner. Selma och Nils blir ett par - men är hon inte egentligen kär i John? Och vill hon verkligen skriva tråkiga, seriösa romaner?

Herrejösses. Det är inte mycket som funkar i KÄRLEK DELUXE. Moa Gammel är snygg och sympatisk, men hon ger inte intryck att att faktiskt kunna skriva böcker - hon påminner mest om en lättviktig modebloggare. Andreas La Chernadière verkar inte kunna skriva över huvud taget. Han är en riktigt vissen skådis och kämpar med sina repliker. Att Selma och Nils faktiskt får ihop det är en gåta, kemin mellan dem är ickebefintlig. Lotta Tejle spelar över så att det visslar om det. Den enda som faktiskt funkar är Martin Stenmarck. Han är avspänd, lite drängig och spelar antagligen bara sig själv. Jag uppskattade de ofta förekommande referenserna till Kiss i dialog och handling - men det är det enda.

KÄRLEK DELUXE är producerad med stöd från Filminstitutet. Dessutom har de haft en dramaturg inne och sett över manuset. Själv satt jag dock och undrade om någon av de som hållit i pengarna faktiskt läst manuset. Det här ger nämligen intryck av att vara skrivet av en romantisk och stjärnögd högstadietjej. Bortsett från dess banalitet och simpelhet, och totala brist på fungerande komiska scener, funkar den påstådda driften med fin- respektive populärkulturen inte alls. Kjellin och Platt verkar inte ha den blekaste aning om hur det går till i förlagsvärlden och hur författare, förlagsmänniskor och andra "kulturella" pratar och beter sig. Parodin här ligger på barnprogramsnivå. I synnerhet Görel Cronas version av en bestsellerförläggare. Britta Mattsson, som påstås vara påtänkt som akademiledamot, röker konstant, även inne på restauranger och bibliotek. Varför gör hon det? Vi har haft rökförbud så länge nu att det bara blir dumt. Och varför försöker Britta tussa ihop Selma med den stele Nils? Hur ska det hjälpa henne som författare? Kända författare som Kerouac namedroppas och en bok av Bukowski ligger synlig på ett bord - som om dessa är de enda fina och respekterade författare filmskaparna känner till.

Selma hänger ibland med två polare spelade av Sarah Dawn Finer och Malin Buska. De ger även de intryck av att bara läsa modebloggar och de verkar mest intresserade av att gå på spa. På en middag framgår det med all önskvärd tydlighet att Selma - eller någon av de andra - och Nils inte har något som helst gemensamt med varandra, men det upptäcker de inte själva. "Jag tror att han är den rätte!" utbrister Selma om Nils. Men vi vet att ju hon hela tiden tänker på John.

Dialogen innehåller så många språkfel att man tar sig för pannan. Har den där inkallade dramaturgen, eller några andra, verkligen läst manuset? Här är ett exempel: "Min roman har endast sålts i sju kopior." Kopior? Javisst, på engelska heter det "copies" - men på svenska heter det för helvete exemplar! Det finns väl ingen som säger kopior? Hur har man kunnat missa en sådan fadäs?

Nordisk Film har slagit rätt hårt på trumman för den här filmen. De har haft flera förhandsvisningar, de har haft pressdag i bästa Hollywoodstil. Ändå tror jag inte att den här filmen kommer att gå speciellt bra. Förvisso har jag förstås fördomar om biopubliken, men KÄRLEK DELUXE är för dålig för att gå hem ens hos de minst krävande biobesökarna. Filmen är inte rolig och inte romantisk - den är bara osannolikt dum. Den är dock inte Sean Banan-dålig, det vill säga surrealistiskt dålig. Jag gillar romantiska komedier, jo, jag gör verkligen det, men det är sällan det kommer någon bra. Det kommer nästan aldrig någon som är bra.

Synd på alla Kissreferenser.

(Biopremiär 17/1)

Bio: En fiende att dö för

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det var en tysk och en norsk och en engelsk och Bellman som skulle se vem som kunde vara längst kvar på en båt utanför Spetsbergen...
Jag tittar på Peter Dalles filmografi som regissör och konstaterar att de enda av hans långfilmer jag sett, är YRROL och DRÖMKÅKEN. Jag såg aldrig SKENBART och OGIFTA PAR. Men här har vi så Dalles nya film, och den har jag sett - konstigt vore ju annars, eftersom jag skriver denna recension.
Peter Dalle är ju främst känd som komiker. Därför är det lika intressant som märkligt att han gjort denna thriller. Äventyrsthriller är kanske ett bättre ord. Eller krigsraffel i färg. Det går att sortera in EN FIENDE ATT DÖ FÖR i många fack. Pojkboksäventyr. Europudding.
... För europudding är verkligen vad det här är. Filmen ska nog anses vara svensk, men med tanke på hur många utländska bolag och tyska finansiärer som är inblandade, är det inte självklart att detta är en svensk film. Majoriteten av dialogen är på engelska, eftertexterna är på engelska.

EN FIENDE ATT DÖ FÖR för utgår från den tyske vetenskapsmannen Wegeners teori om att alla Jordens kontinenter en gång i tiden satt ihop. Wegener kallade denna gigantiska kontinent Pangaea, och 1939 skickar Tyskland iväg en expedition till Svalbard för att finna bevis på Wegeners teori. Ombord på båten finns en tysk, en svensk, en norrman och Bellman.
Nej, nu ljuger jag. Rickard Ulfsäter, som senast sågs i NOBELS TESTAMENTE, spelar geologen och sprängämnesexperten Gustav, som väljs ut till expeditionen och kliver ombord på en båt på väg norrut. Ombord träffar han engelsmännen Martin (Allan Corduner, GLADIATOR, VERA DRAKE, ROME) och Terrence (Tom Burke, CHÉRI), tyskarna Friedrich (Axel Prahl, TATORT) och Leni (Jeanette Hain, THE READER), en norsk kapten (Sven Nordin, ELLING) och ett helt gäng ryska sjömän.
Dessa vetenskapsmän bekantar sig med varandra, och minsann om inte Gustav går och blir kär i Leni. Men! Plötsligt kommer ett meddelande till båten, ett meddelande som lägger sordin på stämningen. Tyskland har invaderat Polen och kriget är ett faktum. Plötsligt blir båtens passagerare varandras fiender och de hamnar i olika knipor. Dessutom är en av dem en förrädare ... (Och ja, förrädaren är precis den man tror det är)
EN FIENDE ATT DÖ FÖR skulle kunna vara hämtad ur Rekordmagasinet på 1950-talet. Det skulle också kunna vara en Bigglesbok. "Biggles på Pangaea". Eller "Battler Britton och förrädaren". Eller valfri Alistair MacLean-bok - de innehöll alltid en förrädare. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp Peter Dalle haft i åtanke när han skrev manuset till den här filmen. Hade det varit 70-tal och jag en ung grabb, hade jag tyckt att det här är fruktansvärt spännande och bra. Men nu är det 2012.

Dalles film är en relativt robust thriller - men väldigt gammaldags. Den är inte tråkig, den är lite kul, men lite mossig. Ulfsäter ser ut som Hugh Grant (eller möjligtvis Rupert Everett), med designerskäggstubb och pojkbokshjältelook. Den krökande norske kaptenen är en Bud Spencer/kapten Haddock-typ - hm, nu när jag tänker efter påminner han nog även om Barney i Bernard Prince. Romansen med Leni funkar inte alls och blir lite löjlig - som det ofta blev i gamla äventyrshistorier av den här typen (fast MacLean hade aldrig med några romanser, eftersom sådana drog ner tempot och bara var i vägen för äventyret). Metallföremål i innerfickan stoppar pistolkulor och det blir kamp mot klockan i den explosiva finalen.
Filmfotot är inget speciellt, det är okej (undrar dock om kopian vi såg var felmaskad, filmens framing var nämligen i snävaste laget), filmmusiken är inte heller något märkvärdigt. Dialogen är ibland styltig, men skådisarna funkar hyfsat. Större delen av filmen utspelar sig ombord på båten, men några av de övriga miljöerna är relativt pampiga.
EN FIENDE ATT DÖ FÖR är en ganska trevlig film. Ett krigsraffel i färg. Men inte så mycket mer. Och jag vet inte riktigt vem som kommer att gå och se den.

  

(Biopremiär 16/3)

Bio: Svensson, Svensson - I nöd och lust

Foton copyright (c) Johan Paulin, Knut Koivisto, Nordisk Film

SVENSSON, SVENSSON - är inte detta en typisk film som borde visas av Folkets Bio? Med tanke på att den här TV- och filmserien ska vara så kallat "folklig"?

Jag såg den första säsongen av SVENSSON, SVENSSON när den gick på TV i mitten av 1990-talet och tyckte nog att den var lite småkul, den var i alla fall mer lyckad än andra svenska sitcomförsök. Den andra säsongen såg jag bara några avsnitt av och upplevde dessa som tjatiga, krystade och illa skrivna - dialogen blev lite märklig när Allan Svenssons Gustav liksom hela tiden förklarade vad han hade gjort som blev så tokigt. Senare återupplivningar har jag inte sett alls, jag kom inte ens ihåg att det redan gjorts en långfilm, som jag såg men inte minns något alls av.

Den nya filmen SVENSSON, SVENSON - I NÖD OCH LUST bygger på en pjäs om familjen Svensson, regissör är Leif Lindblom - och filmen förväntas väl bli höstens stora, svenska familjekomedi innan Lasse Åberg tar över till jul. Men herregud. Det här har inte på bio att göra.

Den nya filmen ser ut som ett väldigt utdraget avsnitt av TV-serien, på alla sätt, inklusive ganska platt foto. Gustavs och Lenas (Suzanne Reuter) äktenskap krisar, Gustav har skaffat sig parabol och lämnar nu aldrig TV-soffan, där han konsumerar all sport som sänds. Lena vill skiljas - och det är ju märkligt att de inte skildes redan för tjugo år sedan.

För att rädda äktenskapet åker paret iväg till ett idylliskt hotell, där de ska fira sin bröllopsdag - och Gustav har förbundit sig att inte prata om- eller ens tänka på fotboll. Det är bara det att en legendarisk fotbollsspelare; Tommy Franzén (Peter Dalle) bor på hotellet och självklart ställer till det för Gustav, som avgudar den gamle stjärnan. Än värre blir det när Gustav blir tillfrågad om han vill hänga med och se en oldboysmatch med VM-laget från '74.

Låt mig försöka vara lite positiv. Peter Dalle är rolig som den stackars fotbollsspelaren som tvingas göra en del märkliga saker för att Lena inte ska förstå vad som är i görningen - hon vem inte vem Franzén är. Och Torkel Petersson är lustig som en konstnär som heter Lars Runke (!). Och jo, det är trevligt att se Ralf Edström, Ronnie Hellström och de andra. Arne Hegerfors har en cameo.

... Men i övrigt är det här inte roligt. Alls. Det är utdraget och krystat. Slutscenen är ett fett antiklimax - den består av ett långt samtal. I en bil.

Jag funderade på att sätta en tvåa, Dalle och Petersson förtjänar det, men det vore att vara för snäll.

   





 

(Biopemiär 14/10)

Bio: Himlen är oskyldigt blå

Foton copyright (c) Göran Hallberg & Jonas Ingestedt

"Himlen är oskyldigt blå" är en låt med Ted Gärdestad, men det fick jag läsa mig till. Det lär väl inte komma som en överraskning att jag aldrig lyssnade på Ted Gärdestad, förutom när han dök upp i Melodifestivalen. Kanske borde jag hört den här låten ändå, det har jag säkert, men jag har aldrig lagt den på minnet. Mitt främsta minne av Ted Gärdestad är en gång i mitten av 70-talet när jag var hemma hos farmor och farfar i Kävlinge. Farmor tittade på NYGAMMALT, som hon ansåg vara det bästa TV-programmet i mannaminne. Plötsligt ropade hon på mig och sa att "nu är det sån där pop", så jag fick allt komma och titta. Det var förstås Gärdestad.

Hannes Holms nya film HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ har redan blivit väldigt omskriven - framför allt på grund av sin chockerande öppningsscen. Ni har säkert redan läst om det. Martin (Bill Skarsgård) och en tjej klär av sig näck för att ha lite spontan 70-talssex.

Nyligen kom det ut en bok om svenska smek-
namn på könsorg-
anen. Det absolut bästa namnet på det manliga organet är "Stellan Skarsgård", vilket jag aldrig hört - men det är onekligen passande. Stellan har ju en benägenhet att hala fram talangen i var och varannan film.

När jag såg HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ tänkte jag först att, jösses, Bill Skarsgård slår ju farsan med hästlängder! För i öppningsscenen för Martin och tjejen en dialog medan hon nafsar och slickar på hans Stellan i närbild. Tjoflöjt!

Men så fick jag reda på att det var en realistisk attrapp. Då kan man ju undra lite. Eftersom alla ändå tror att det är Bills riktiga dragg, kunde de ju trots allt gjort det på riktigt. Eller så kunde han låtsas som om det vore hans; att han verkligen gjorde en Vincent Gallo.

Hannes Holm sa i en intervju att han valde att öppna filmen med denna "chockscen" för att visa att han inte drar sig för någonting, han la ribban (häpp!) högt, så att säga. Fast detta är ju ett beprövat grepp i skräckfilmen. Öppna med en blodig halshuggning och publiken sitter på helspänn i väntan på nästa chock, som kanske aldrig kommer.

Jag hoppas dock att denna fellatioscen inte drar uppmärksamheten från resten av filmen, eftersom HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ är årets bästa svenska film. Jag stegade in i salongen utan några som helst förväntningar, och kom ut leende, nöjd och belåten. Det finns hopp för svensk film!
Det är 1975 och Martin bor i en sketen lägenhet med sina föräldrar; Amanda Ooms och alkisen Björn Kjellman. Men så erbjuds Martin sommarjobb på Sandhamns seglarrestaurang i skärgården. Peter Dalle är Gösta, chef för stället, en ganska jovial kille som dock ställer väldigt hårda krav på sin personal och folk avskedas stup i kvarten.

Men Gösta bedriver även annan verksamhet - han är knarkkung. Han blir något av en fadersgestalt för Martin, men den senare dras in i den kriminella verksamheten.

Jag var bara en liten gosse 1975 och minns inte den verkliga Sandhamnsligan och skriverierna om denna. Dock har Holm tagit sig friheter vad gäller hur det egentligen gick till. Istället får vi en engagerande, rolig, gripande och underhållande film. Filmhösten verkar tillhöra Bill Skarsgård, som ju även är med i I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR, och han är utmärkt som Martin - men det här är Peter Dalles film. Han fullkomligt lyser som Gösta, han har aldrig varit bättre. När jag tänker efter vet jag inte om jag någonsin betraktat honom som en seriös skådespelare, men killen imponerar stort. Han borde ha Guldbaggen som i en liten ask.

Gustave Lundh från Just D är en av Göstas sköna hant-
lang-
are, och även kommis-
sarie Späck har en roll.

Sedan är det förstås roligt att sitta och iaktta de coola 70-talsmiljöerna och alla detaljer. Jag må ha varit barn, men jag har starka minnen av tiden, och jag fylls av välbehag när jag ser en brun TV-kanna i plast och minns om en för mig problemfri, oskuldsfull idyll. Oj, sådana där glas drack vi saft ur i sommarstugan! Sådär såg grannarna ut när de hade semester! Det enda jag inte kan relatera till är en sunkig lägenhet. Det var bara farmor och farfar som bodde i lägenhet. Och Ingvar. Och de klasskompisar jag inte lekte med. Jag och mina kompisar bodde i villa och hade stora trädgårdar.

I vilket fall: HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ ska du självklart se. Annars kommer det att kännas som om du står där med brallorna nere, vädrande Stellan Skarsgård.









(Biopremiär 15/10)

Bio: Sommaren med Göran

Peter Magnusson (även manus) är Göran, som länge varit ihop med den rätt bitchiga Alexandra Rapaport (i en liten roll som inte berättigar hennes namn med stora bokstäver i annonserna), ska äntligen till att fria på ett kreativt sätt - han släpper ner ringen i ett glas champagne. Det bär sig inte bättre än att Rapaport sätter ringen i halsen och genast dumpar Göran, vilket förstås bara är bra.

Göran jobbar på ett företag som arrangerar så kallade events och Peter Dalle är hans chef som sett bättre tider. Dagen efter midsommarafton ska de anordna ett oerhört viktigt event för den korkade knösen Dan Ekborg. Göran lyckas dock gå och kära ner sig i en oerhört pantad blondin (Moa Gammel) och hittar på olika sätt att komma nära henne - till exempel låtsas han vara hästkille. På en fest får han reda på att blondinen ska fira midsommar på västkusten, så han övertalar sin kompis David Hellenius, som är förlovad med en hemsk, bitchig brud, att hänga på dit, för att sedan genast lämna så att de hinner till Ekborgs event.

På den idylliska midsommarfesten råkar av en händelse flera av berättelsens figurer dyka upp, trots att alla bor i Stockholm; Dan Ekborg är där, samt en fotograf med kraftiga ticks (Mirja Turestedt) Göran tidigare bråkat med. Göran inser att blondinen är puckad (hon har dessutom sin pojkvän på festen) och blir istället förtjust i "Ticksmongot", medan Hellenius börjar vänstra han med.

SOMMAREN MED GÖRAN lanseras som romantisk komedi, men det är väl att ta i - i alla fall om man främst förknippar filmer som NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL med den termen. Staffan Lindbergs film är snarare en traditionell, svensk sommarkomedi. Men jag måste säga att jag blev överraskad när jag såg filmen för flera månader sedan. Jag kan inte påstå att jag är någon större anhängare av HEYBABERIBA på TV, eller av Magnusson och Hellenius, vilka jag mest upplever som lite fåniga och småfjolliga. Men jag satt faktiskt och småskrattade mest hela tiden, för att ibland skratta högt. Det handlar om väldigt rejäl humor här; det är folk som trillar och får saker i huvudet och drattar i plurret och säger fel, och Peter Magnusson till häst är hur kul som helst.

Tyvärr är SOMMAREN MED GÖRAN en väldigt slarvig film. Det ser ut att ha gått undan under inspelningen, för att använda ett ord jag ofta tar till, så är det mesta - framför allt filmfotot - rudimentärt. Kameralösningarna och berättartekniken är enklast möjliga, även om det sistnämnda inte behöver vara en nackdel; enkelhet är ofta en fördel. Det figurerar en del ansikten jag aldrig sett förut, kanske för att jag aldrig tittar på svenska TV-serier, och Moa Gammels skådespeleri håller porrfilms-

klass. Scenen där Göran och Ticksmongot finner varandra, en överdriven karaokescen, funkar inte och blir bara tramsig. Visst, det ska vara en parodi på liknande scener där alla börjar sjunga, men det känns mest dumt här.

Men i övrigt är väl SOMMAREN MED GÖRAN den roligaste svenska komedi jag sett på bra länge. Till skillnad från tragedier som GÖTA KANAL 2 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - IGEN, så SKRATTADE jag och tyckte att det var trivsamt. Dessutom är det alltid tramsigt med event - bara en sådan sak som att det heter "event"...

(Biopremiär 31/7)