Visar inlägg med etikett Peter Bergting. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Bergting. Visa alla inlägg

fredag 19 juli 2013

Serier: Interpol Stockholm/Agent X9 nr 7/2013

Interpol Stockholm: "Sektledaren"
av Sylvain Runberg och Peter Bergting

Jag brukar ofta beklaga mig över att så få fransk-belgiska seriealbum kommer ut på svenska nuförtiden - till skillnad från när jag växte upp. Numera har jag oerhört dålig koll på albumutbudet i Sydeuropa; jag vet inte vad som är nytt och bra, vilka som är de nya stjärnorna.

Men det där med bristen på utgivning av fransk-belgiska album i Sverige är en sanning med modifikation. Även om det är en droppe i havet, publiceras en hel del i serietidningarna Fantomen och Agent X9. Dock är dessa förminskade till serietidningsformat, uppstyckade till följetonger (vilket förvisso allt var i gamla Epix på 80-talet), tryckta på sämre papper, och i Agent X9:s fall körs de i svartvitt.
Det nya, utökade (116 sidor) numret av Agent X9; nr 7/2013, innehåller dock ett komplett fransk-belgiskt album i färg, vad jag vet är det andra gången X9 kör en färgserie. Upphovsmännen är fransmannen Sylvain Runberg, som spenderar en hel del tid i Stockholm, och svenske Peter Bergting. Jaha, utbrister en del av er, ska du recensera en serie av en av dina polare? Jovisst, jag har känt Peter i över tjugo år, men det skiter jag i.

Interpol Stockholm: "Sektledaren" är egentligen det andra albumet i serien - det första heter Interpol Mexico och är tecknat av någon annan. Men självklart är det smartare att börja med Sverigeavsnittet. Och visst är det lite lustigt att X9 köper in en serie om Sverige från utlandet istället för att själva producera en - men allt sådant har ju med ekonomi att göra.

För att uppta hela 54 sidor är "Sektledaren" en märkligt tunn historia. Det hela börjar i Paris där vi introduceras för den franske Interpolagenten Eric Valandier, som jobbar för ungdomsroteln. Valandier? Är det meningen att det ska låta som Wallander? Är det ett skämt, ironi? Eller dålig fantasi? Ingen aning. Det känns lite grann som att döpa en detektiv till Sherlock Holm.
Valandier är på jakt efter en man som kidnappat sina två små barn, som ex-frun har vårdnaden om. Spåren leder till Stockholm och skärgården. Berättelsens bovar har skapat en märklig sekt som tillber urtida gudar och tror att de ska återfödas i Hyperborea; ett mystisk nordiskt land de gamla grekerna trodde på. Självklart är detta bara ett trick för att lura pengar av rika dårar som går på smörjan.

Valandier anländer till Stockholm, där han paras ihop med de svenska poliserna Tina Johansson och Emre Altekin (Emre Altekin?! Är det ett anagram?). De jagar slemma typer på nattklubb på Stureplan och de åker Finlandsfärja, och hoppas hinna hitta de två barnen innan sekten begår kollektivt självmord; något allt pekar på.

Sylvain Runberg har fått en del album utgivna i Sverige, men detta är det första jag läst av honom. I den här berättelsen har han försökt få med lite kulturkrockar mellan Frankrike och Sverige, och vanliga fördomar; till exempel anländer Valandier till Sverige iförd vinterkläder trots att det är sommar och 32 grader. Men mycket mer än så blir det inte. Äventyret "Sektledaren" skulle kunna fungera, men det lider av att inga av huvudpersonerna presenteras. Vi vet inget som helst om Eric Valandier, han bara dyker upp i början och är Hjälte. Detsamma gäller övriga figurer. Tina Johansson har lite mer karaktär, hon är tuff och duktig på närstrid, och jag tänker att det hade varit roligare att läsa serier om henne.

Historien rullar på alltför fort utan att engagera nämnvärt, det är för ytligt. På ett par ställen är dialogen rätt besynnerlig - som exempel kan nämnas ett märkligt replikskifte om korta kjolar.
Peter Bergting är Sveriges internationellt sett mest framgångsrika serieskapare, det mesta av hans serieproduktion ges enbart ut i USA. Hans senaste album är utgivet av amerikanska Dark Horse och på dess baksida omnämns han som "critically acclaimed". Och ja, Bergting är onekligen en skicklig illustratör och serieberättare, det finns alldeles för få av hans kaliber i Sverige - åtminstone som visar upp sig offentligt; det är ju numera otroligt svårt att få äventyrsserier utgivna i det här landet.

I fallet "Sektledaren" verkar dock den gode Bergting emellanåt haft lite väl bråttom. Här och var är bilderna i enklaste laget, och många figurer har besynnerligt simpla ansikten. Jag har svårt att se skillnad på dem. Berättartekniskt och layoutmässigt är det exemplariskt.

Även om jag nu, som framgår, har flera invändningar mot just det här avsnittet, ser jag gärna att duon Sylvain/Bergting fortsätter. Får de tid på sig kan de säkert utveckla Monsieur Valandier och hans värld.

Agent X9:s redaktör Johan Kimrin kallar det här numret för "Sverigenumret" - för det förekommer mer svenskt. Dennis Gustafsson har gjort en serieadaption av en novell av Pär Thörn. Teckningsmässigt är det tilltalande; serien är gjord i något slags ruffig Tardi-stil med stämningsfulla gråskalor. Storymässigt är det fullkomligt poänglöst; jag trodde först att man glömt trycka ett par sidor. serien är fyra sidor ingenting. Och egentligen är det ingen serie; rutorna för inte handlingen framåt, de bara illustrerar en kort monolog som återges i textplattor.

Vidare finns här en sida ur Loka Kanarps seriealbum "Pärlor & patroner - 60 historiska kvinnoporträtt". Men just detta avsnitt har ingenting med bovar, snutar eller agenter att göra.
För att tidningens läsare ska känna igen sig ägnas resten av tidningen åt gamla trotjänare. Här finns ett Modesty Blaise-avsnitt från 1982, "El Toro - banditen", tecknat av Neville Colvin. Jag läste X9 hyfsat regelbundet under en period i början av 80-talet och jag gillade Colvins teckningar. Jodå, han är väl den bäste Modestytecknaren sedan Jim Holdaway. Men numera tycker jag sällan att serien är så bra som jag gjorde förr, jag får ofta en känsla av "Vad det här allt?".

Numret avslutas med att avsnitt av Rip Kirby från 1949; "De försvunna rubinerna" av Alex Raymond. Och det här är ju elegant värre. Trevligt på alla sätt. Synd att serien är omredigerad till serietidningsformat, det hade varit kul att få se dessa strippar helt oredigerade.
Tidningen pryds av ett osedvanligt stökigt och kladdigt omslag. Ibland ståtar X9 med synnerligen flotta, målade omslag, men oftast kör man nyproducerade (?) teckningar av Romero. Modesty är ovanligt ful den här gången, hon ser ut att ha blivit botoxad av en blind doktor. Sedan ett par år tillbaka står det ju även "Modesty Blaise" tvärs över logotypen, vilket innebär att omslagen blir ännu kladdigare.

söndag 25 november 2012

Expressen den 18 oktober 1995

Peter Bergting på Bokmässan i Göteborg, september 2012.
Jag hoppade nästan till när jag nu läste om min tolfte videokrönika ur Expressen. Jag hade fullkomligt glömt bort att jag skrivit den här. Oj, det är ju riktigt rolig. Och Peter Bergting tillhör fortfarande mina kompisar - skillnaden nu är att jag faktiskt har träffat karln några gånger! Han är inte längre "en ung herre", utan stadgad familjefar. Till på köpet är han uppburen serietecknare, illustratör och romanförfattare. Om han fortfarande har ambitioner inom filmkonsten vet jag inte, det har jag glömt att fråga honom. En annan grej jag glömt bort är hur vi lärde känna varandra. Vem som tog kontakt med vem, och varför. Fast en tid under 1990-talet hade vi ganska tät telefonkontakt.
Hans kortfilm OLÅT hade jag också förträngt, men nu när jag läser om den minns jag förstås allt - jag kommer till och med ihåg hur den irriterande låten går.
Notera att jag skriver "något som heter Film I Väst". Var FIV så pass okända 1995? När var det de började att hårdsatsa? De är ju inblandade i nästan allting i filmväg nuförtiden.
En sista grej jag inte minns, är hur och varför jag såg de där informationsfilmerna jag listar på slutet. Och Beethovenfilmen MIN ODÖDLIGA KÄRLEK minns jag ingenting av. GÖMSTÄLLET såg jag när den kom på video - och ja, den var kass. Men nog är det lite intressant att denna amerikanska film har Thåströms Peace Love & Pitbulls på soundtracket.

Rullar ingen skriver om - och det förstår jag

Jag antar att det är bekant att videoutbudet egentligen består av fler filmer än de som exponeras i videobutikerna. Vem har väl inte stött på alla dessa informations- och instruktionsfilmer som spottas ut av diverse verk och företag. Filmer som inte går att hyra i butik, men väl att köpa eller låna av producenten. Dessa filmer är det ingen som skriver om.

...OCH DET KAN MAN ju förstå. Visst finns det undantag, men eländigare produktioner får man leta efter, även om vissa är så dåliga att de blir underhållande. Och nej, jag tänker inte heller skriva om dessa videor - däremot om en annan videofilm som kan vara svår att få tag på. Jag antar att det är likadant med de flesta personer med åtminstone något så när kreativa yrken (och då räknar jag förstås in film- och videoskribent) - man gör en massa bekantskaper runt om i landet, träffar eller kontaktas av likasinnade personer. En man jag aldrig träffat, men ändå känt i några år, är Peter Bergting från Åmål, en ung herre med ambitioner inom filmkonsten.

Förra året skickade han mig en kortfilm kan regisserat, "Olåt". Filmen, som är svartvit och filmad på video, varar bara några minuter, men är oerhört rolig. Två män står längst ut på en brygga. Det är kallt och blåser (filmens ljud är förfärligt). Plötsligt börjar den ene mannen med uppspeedad röst sjunga "Jag kan en sång som går dig på nerverna" om och om igen, samtidigt som han klär av sig kläderna. Till slut får den andre mannen nog, och klipper till den strippande mannen, som faller ner i sjön. Slut.

Uppenbarligen var jag inte ensam om att gilla filmen. Något som heter Film I Väst fick tag på filmen, överförde den till 35 mm-film, justerade ljudet, och tänker nu dels visa filmen som förfilm på bio, dels ge ut den på video. Videon kommer förstås inte att kunna hyras överallt, men går att beställa från Film I Väst.

JAG SATT FöRSTÅS och läste ett större antal recensioner av "Judge Dredd" när den gick upp på bio häromveckan, och nästan samtliga ansåg att Stallone är en usel skådis. Detta fick mig att fundera. På något sätt har jag alltid accepterat Stallone, även om han inte är någon Harvey Keitel. Men vet inte dessa filmkritiker vad som menas med usel skådis? Jag plöjer igenom hundratals videofilmer om året, och i väldigt många agerar folk som får Stallone att likna Keitel.

Varför inte hyra nya "To the limit" (Scanbox), som är en provkarta på uselt skådespeleri. Anna Nicole Smith har huvudrollen, och hon klarar inte ens av att säga "Shit" övertygande. Men hon är naken nästan hela filmen. Med andra ord, en hyrvärd film.

BÄST JUST NU

"Min odödliga kärlek" (Egmont). Omöjlig att slita sig ifrån, utomordentliga skådisar (Gary Oldman, Jeroen Krabbe), synd bara att filmen inte är i letterbox.

"Olåt" (Film I Väst). Årets bästa och snabbaste svenska film på video.

"Skolbio på schemat". Egentligen är denna tiominuters informationsfilm astrist - men vem vill missa en film med både Suzanne (Mögel)Osten och Arnold Schwarzenegger?

"Tekniska Verken i Landskrona". Tio intensiva minuter. Höjdpunkter: vinkande mopedister och odödliga repliker som "Harr steår jao ij ejn griop."

"Gömstället" (soundtrack). Filmen, som jag inte sett, lär suga, men den brutala musiken är exemplarisk.




söndag 7 november 2010

Seriefestival i Malmö

Denna och nästa helg pågår seriefestivalen AltCom i Malmö; en festival utspridd på diverse ställen. Nästa helg kommer dess centrum att vara Form/Designcenter, där det bland annat kommer att smällas upp en marknad där ett gäng serieförlag och andra ska kränga grejor. Kan avslöja att mannen som gav flaxkikaren ett ansikte, Bobokännaren Daniel Ahlgren, kommer att ha ett eget bord på marknaden. Jag tycker vi kan samlas runt det och äta middag.
Det kommer även att anlända en lång - hur lång som helst - rad internationella gäster, varav jag hört talas om en (1); Ho Che Anderson. Festivalens tema är sex och krig, så förvänta er inga Grupp 666-tecknare eller Delta 99-författare.
I onsdags invigdes festivalen med att Seriefrämjandets utställning "Mus Mouse Maus" nådde Malmö Stadsbibliotek, efter att ha häckat i Göteborg och Stockholm. Utställningen består i att en rad skandinaviska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman MAUS på varsin kvadratisk seriesida. En del av de medverkande är gamla polare till mig, och resultatet som helhet är förstås lite ojämnt. serierna hänger två och två på plancher; för en reslig herre som jag är det inte sådär jättebekvämt att läsa den undre serien. Utställningens placering är inte heller den bästa; den har tryckts in på en balkong på vid serieavdelningen. Den skulle behöva en luftigare lokal.
Två av utställningens serier blev när de hängde i Stockholm anklagade för att vara antisemitiska. Det är de självklart inte. Minns att en fåntratt på DN nyligen stoppade en Rockystripp med motiveringen att den skulle vara antisemitisk. Martin Kellerman är inte antisemit och strippen var en uppenbar drift med fördomar.
Jag noterar att Seriefrämjande på sistone börjat svänga sig med ordet "curator" när de arrangerar utställningar. Det bör de nog sluta med. Jag fnissar. Det blir inte mer respektingivande om det står "curator" i ett hörn. Det ser bara fånigt ut.
I torsdags var det vernissage på Makeriet, ett väldigt litet galleri på Möllan. Swedish Comic Sin heter utställningen, som består av erotiska seriesidor och teckningar av elva serietecknare, tydligen är allt hämtat från en bok som kom i våras.
När jag skrivit om svensk skräck- och exploitationfilm, har jag otaliga gånger citerat vad Pete Tombs och Cathal Tohill skriver i sin bok IMMORAL TALES om europeisk sex- och skräckfilm. De skriver att det under 1960- och 70-talen även producerades sexfilm i Sverige, men här ansågs sex och naket vara något naturligt, vilket gjorde filmerna väldigt trista och ospännande. Vi saknar det katolska oket, skammen och annat andra länder runt om i världen bär på.
Detta är ett av de två fundamentala problem Swedish Comic Sin brottas med. Den är inte erotisk. De medverkande är främst väldigt unga tjejer, de ger intryck av att vara nästan hälften så unga som jag. Dagens samhällsklimat är jävligt politiskt korrekt, allting måste accepteras, ingen får lämnas utanför, man aktar sig för att betraktas som fördomsfull.
Det finns egentligen bara två lägen för erotisk konst - bild, film, serier, text - och det är Antingen Eller. Antingen gör man det extremt återhållsamt med enbart små antydningar, blinkningar, kommentarer och en glipa i kläderna som visar bar hud. Eller så gör man pang på rödbetan-grejor, och fläskar på. Kött, svett och könsorgan. Bilderna som hänger på Makeriet hamnar någonstans mitt emellan. De går inte hela vägen. De är självklart också väldigt noga med att få in homosex, såklart. Det är möjligt att där fanns andra varianter också, jag minns inte. Jag är en medelålders straight man och jag tänder inte på sådant. Sorry, men moderna erotiska serier känns bara konstruerade och PK, de saknar känsla, de är inte farliga, snuskiga och förbjudna.
Det andra grava problemet med utställningen, är att de flesta av de medverkande tecknar i mangastil - den mest sterila, könlösa stil man kan välja. Jag har nog nämnt det förut, men jag anser manga i de allra flesta fall vara ett manér. Åtminstone när stilen utövas av folk utanför Japan. Figurerna är androgyna - men det finns kanske en poäng med det? Att kampen för jämlikhet nu gått så långt att man inte ska kunna se skillnad på män och kvinnor?
Natalia Batista har dock gjor en teckning; ett myller av kopulerande kroppar, som jag gillar. Det känns självklart att denna bild även fått pryda omslaget på boken.
Efter att ha sett utställningen fick jag lust att läsa grejor av Druunatecknaren Serpieri. Eller varför inte några härligt gubbsjuka grejor av Manara. Hans skyltdockor med olika peruker andas fortfarande lite katolsk skam.
Wormgod är det udda artistnamnet Mattias Elftorp och Susanne Johansson har tagit sig. Maskgud? Nåja. De huserar på Panora och står bakom den hittills intressantaste och framför allt mest kreativa utställningen: "Zombies: Landscape of Death" heter den. Visst, zombies är ett jävligt uttjatat tema just nu, men det här är coolt. Elftorp - som även är festivalens projektledare - och Johansson har på frigolitskivor målat zombies som långsamt närmar sig oss. Dessa skivor har satts upp på samtliga fyra väggar i utställningsrummet, som sedan släckts ner och fyllts med rök. Märklig, oroskapande musik spelas. Besökarna ombes plocka åt sig en pannlampa (!) och bege sig in i mörkret och dimman.
Effekten är fullkomligt fantastisk. Bara att sticka in huvudet i rummet ger effekt - man ser silhuetter av människor som långsamt rör sig därinne och blir till ett med de målade zombierna. Cool idé.
På Panora pågår även en filmhelg just nu med gratis filmvisning. Det handlar dock mest om animé. Jag har än så länge bara sett den första programpunkten på filmprogrammet, kortfilmssamlingen LES RELIGIONS SAUVAGES som visades i fredags. Två timmar hysteriskt blinkande, epilepsiframkallande animationer. I princip fullkomligt omöjligt att titta på. Eller så är det jag som är gammal. Men efter pausen mitt i hade tre fjärdedelar av publiken gått. Jag satt nog och nickade till emellanåt. Fast jag lyckades se då kåta dockorna som bajsade varandra i munnen.

onsdag 13 januari 2010

Bio: Snabba Cash

Foton ©: Arild Wretblad, Frank Ascherg, Nordisk Film

Jag har haft Jens Lapidus' debutroman "Snabba Cash" liggande några år. Ja, även hans andra bok; "Aldrig fucka upp". Det har aldrig blivit av att jag läst dem. Jag vet inte varför. Kanske för att jag är lite trött på både skildringar av kriminella invandrare och Stureplansstekare. Jag föredrar skurkar som vill erövra världen, eller bara psychos som måste stoppas av stans hårdaste snut.

Serie-
albumet "Gängkrig 145", tecknat av Peter Bergting, har jag dock läst. Det är ett väldigt lovvärt försök att göra en svensk graphic novel i amerikansk anda, men jag tyckte nog att handlingen var aningen tunn och banal; jag hade förväntat mig mer. Bergting befäster dock sin position som en av Sveriges främsta serietecknare.


Jag har tidigare skrivit om filmatiseringen av "Snabba Cash". På Malmö Filmdagar i somras visades några scener, och den minnesgode minns att jag skrev att det såg för jävligt ut, eller något i stil med det. Nu har jag sett hela filmen. Självklart var mina förväntningar lågt ställda tack vare de där klippen. Men det kunde ju tänkas att den färdiga filmen är riktigt bra.


Nej!


Det är den INTE!


Blev Aftonbladets recensent, som satte fyra plus, mutad?


Regissör Daniél Espinosa har tidigare gjort BABYLONSJUKAN, som jag inte sett, men som enligt säkra källor är vedervärdig. I intervjuer har han sagt att SNABBA CASH inte är en ren adaption av boken; självklart har man tvingats skära bort mycket, men tydligen har en hel del av det kvarvarande materialet ändrats. Jag kan som sagt inte jämföra, men om boken vore som filmen, hade nog inte blivit en bestseller.

 
Joel Kinnaman är JW, som är luspank men låtsas vara en rik glidare och hänger med slynglarna på Stureplan. Han råkar få ihop det med kalaskexet Sophie (LisaHenni). Samtidigt dras han in i något slags gangstertrekant i sina försök att göra lite snabba cash. Fängelserymlingen Jorge (Matias Padin Varela) ska göra en sista knarkdeal. Jugoslaviske indrivaren Mrado (Dragomir Mrsic) är på jakt efter Jorge. Och eftersom JW läser på Handels och är duktig på siffror, behövs och utnyttjas han av både gangsters och stekare.

Frågan är bara VARFÖR folk vill fortsätta att anlita JW till mer och mer kriminella och våldsamma grejor. För liksom i sina tidigare rollgestaltningar, är Kinnaman en vek, fumlig, stammande, nervös och allt annat än förtroendegivande kille. Han hade aldrig blivit långvarig varken som snajdare eller halvgangster. Jag köper alltså inte JW/Kinnaman och därmed den grund filmen byggs på.


Men SNABBA CASH har betydligt fler brister än så. Vad gäller manus, är det in i helvete för mycket dialog - och då ofta rätt taskig dialog; många långa replikskiften känns dumma. Mrados sista telefonsamtal med sin lilla dotter känns som kalkondialogen i slutet på NEW YORK RIPPER med flickan och ankan. Fast det är klart, man slipper höra en hel del av dialogen i SNABBA CASH, eftersom det ofta inte går att höra vad folk säger. När det pratas utrikiska är det textat, men då säger folk enbart "Jag ska knulla din morsa, din jävla fitta!".
 
Regi och foto är besyn-
nerligt. Filmen går i bleka, kalla toner. Det är genomgående handhållen kamera, vilket innebär att bilden skakar något under statiska dialogscener, och när det blir action - vilket är sällan - skakar det så mycket att man inte ser vad som händer överhuvudtaget. Espinosa verkar av någon anledning även låtit sig inspireras av den Nya Franska Vågen typ 50 år för sent: liksom i till exempel TILL SISTA ANDETAGET är många "onödiga" scener och klipp bortplockade, modell Folk för en diskussion i en lägenhet - KLIPP - En av dem är på väg ner för trappan i trapphuset - KLIPP - Han sitter i en bil. En hackig form av berättande som kanske var fräsch när Godard slog igenom, men som idag bara känns sökt och irriterande. I SNABBA CASH händer det då och då att man inte uppfattar vem som säger vad till vem och vilka de är, eftersom regi och foto är så tafatt; hur står personerna i förhållande till varandra? Ibland fattar man ingenting när det kommer folk inspringande, skrikande ohörbara repliker, och kameran viftar hejvilt.


Skådespelarmässigt varierar det. Några av de hårda invandrarskurkarna är överraskande verbala och har inte mycket till brytning, så låter inteRosengårdskidsen som hänger på McDonald's. Stekarna på Stureplan är hur fjöntiga som helst! De är extremt fjolliga, killen som har mest kontakt medJW är hur bögig som helst. Beteendet och dialogen på deras fester och middagar är riktigt konstigt och styltigt, nu må verklighetensStockholmsbrats vara folk med dålig koll på läget, men så här tror jag inte de uppför sig. Vem vill vara som de här töffarna? Ska man bete sig som en lyxig glidare, bör man snarare imitera George Clooneys rollfigur iUP IN THE AIR. I en scen blir JW bjuden på middag med Sophies föräldrar. Där bjuds det på härligt krystad överklassdialog. Och JW beter sig konstigare än någonsin.

 
Josef Fares står visst för regin av second unit-grej-
orna, Fares Fares har en roll i filmen. Men det ska inte ses som en kvalitetsstämpel. Jag tycker att SNABBA CASH, som varar över två timmar, är både irriterande och långtråkig. Så pass att jag ibland satt och funderade på annat. Bland annat på varför det ska vara så jävla svårt att göra en ordentlig, fungerande thriller i Sverige. Eller en actionfilm. (Lisa Henni är dock väldigt söt)
Fast i slutändan är kanske den stora frågan: är det jag som blivit för gammal? Kommer den unga biopubliken att suga åt sig det här, tycka det är häftigt? I så fall är jag gärna för gammal. Och ser om SCARFACE.





 



(Biopremiär 15/1)

tisdag 8 september 2009

Så här ser minsann EDVARD! #2 ut!

Här har ni omslaget, gott folk! Går alltså till tryck nu någon gång, och resultatet går att plocka upp på lämpligt ställe senare i veckan. EDVARD! nr 2, bilaga till Nya Upplagan 38.
Omslaget är av Peter Bergting. Inuti tidningen kan man läsa Mäktige Månsson av mig och Jimmy Wallin, Kurt Dunder av Frank Madsen, samt en serie av Johan Wanloo.

söndag 30 augusti 2009

Nu teasar jag igen

I nästa nummer av Nya Upplagan, som kommer om en vecka eller två, medföljer nummer två av EDVARD! Det ni!

Jag ska väl inte avslöja för mycket redan nu, men det tjusiga omslaget är tecknat av Peter Bergting, och så blir det förstås nya, rafflande äventyr med Mäktige Månsson! Jag spikar in den första rutan här under...

Jag kan även berätta att Nya Upplagan och EDVARD! kommer att husera i en monter på Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Det ni! Kom förbi och skaka hand. Vem vet vad som kommer att hända i den montern?