Netflix: Spenser Confidential

Foton copyright (c) Netflix

Robert B Parker skrev 40 romaner om Spenser, en privatdeckare i Boston. När Parker dog 2010 tog Ace Atkins över, Atkins har hittills skrivit åtta böcker om Spenser.

Själv trodde jag länge att det fanns ännu fler böcker i serien - eftersom jag blandade ihop Robert B Parkers böcker med Richard Starks (pseudonym för Donald E Westlake) många böcker om antihjälten Parker. Jag hade fått för mig att Westlakes hjältes fullständiga namn var Robert B Parker ...

Spensers äventyr har filmatiserats flera gånger tidigare. Först kom det en TV-serie om Spenser som jag aldrig sett, därefter två omgångar med TV-filmer. Jag minns inte om jag har sett någon av dessa filmer eller ej.

SPENSER CONFIDENTIAL är en originalproduktion från Netflix, och det här ser ut som en biofilm och inte en billig TV-film. Om den, likt en del andra Netflixfilmer, gått en vända på bio i USA vet jag inte. Filmen bygger på romanen "Wonderland" av Ace Atkins. För regin står Peter Berg, som lustigt nog en gång regisserade ett avsnitt av en TV-serie som hette WONDERLAND.

Peter Berg har väl aldrig gjort något värt att skriva hem om. Det bästa han gjort är nog PATRIOTS DAY, vilken var överraskande bra, men den följde Berg upp med den usla MILE 22. Ofta samarbetar Peter Berg med Mark Wahlbderg, och så är även fallet med SPENSER CONFIDENTIAL.

Det är en ganska slapp historia, det här. Spenser (Wahlberg) är en polis i Boston som kastas i fängelse efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara korrupt. Fem år senare släpps Spenser ut ur finkan, och redan samma kväll mördas den korrupte polisen. Spenser blir omedelbart huvudmisstänkt, så han måste se till att lösa fallet på egen hand. Spåren leder till ett helt gäng korrupta poliser.

Även om storyn är lite halvkokt hade det kunnat bli något av det här. Filmens största problem är Mark Wahlberg. Visst, han är ju faktiskt från Boston, men han är makalöst tråkig och han går genom filmen med ett och samma ansiktsuttryck. Försöken till humor är inte alltför lyckade, de består mest i att Spensers före detta flickvän (Iliza Schlesinger) skriker, svär och är allmänt störig. Alan Arkin är dock kul i sin lilla roll, skam vore väl annars. Bokeem Woodbine spelar en före detta kollega till Spenser. Winston Duke gör Hawk, en gigantisk boxare som får agera Spensers sidekick.

Inledningsvis är filmen hyfsat intresseskapande och engagerande, men jag tröttnade ganska snart. Actionscenerna är inget speciellt, och det är rätt fånigt med scener där kombattanterna lägger ifrån sig puffrorna för att istället göra  upp med händerna. Slutscenen låter antyda att det kan komma fler filmer om Spenser.

Men en mer karismatisk och sympatisk skådespelare än Mark Wahlberg i huvudrollen hade det här nog kunnat bli någonting. Nu blev det bara en lättglömd axelryckning.

(Netflixpremiär 6/3)

Bio: Mile 22

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för fullkomligt obegripliga actionfilmer.

Peter Berg och Mark Wahlberg har samarbetat igen. PATRIOTS DAY var rätt bra, men annars brukar Peter Bergs filmer vara totalt ointressanta och slätstrukna. Mark Wahlberg kan vara skojig i komedier, men annars är han en träbock utan lite.

MILE 22 skulle lika gärna kunna heta ASSHOLES ON A MISSION. För det är vad det här är. Mark Wahlberg spelar James Silva, ledare för ett av CIA:s elitförband; John Malkovich gör deras chef Bishop, vars främsta uppgift är att titta på bildskärmar och prata i mikrofon. Silva och dennes team presenteras under en inledande actionscen.

... Fast att säga att de presenteras är att ta i. Inga i den här filmen presenteras närmare. Vi får i stort sett bara veta att ett gäng tillhör CIA, medan övriga är fiender. Teamets medlemmar är osympatiska och arga. Silvas team ska plocka upp en mystisk, öh, vad var han för något, polis kanske? Okej, de ska plocka upp den här snubben som sitter på information om en bomb, eller vad det nu var, och smuggla honom från en plats till en annan, det var kanske till och med från ett land till ett annat, medan slemma fiender konstant dyker upp och gör sitt bästa för att döda alla inom synhåll.

Handlingen i MILE 22 är obegriplig. Ofta får vi se vad som sker via övervakningskameror. Då och då skrivs det ut vilket land de befinner sig i. Huvudpersonerna är hela tiden på språng. Utom Bishop. Han tar det lugnt.

John Malkovich ger intryck av att vara totalt ointresserad av rollen. Även Mark Wahlberg ser ointresserad ut, men det gör han alltid. Han är skitförbannad filmen igenom, han skriker konstant, han pratar fort, och han svär mycket.

Actionscenerna i den här filmen är rätt bra, ibland är de riktigt bra. Det är brutalt och blodigt, det är hårda tag. Tyvärr är alldeles för många scener sönderklippta och det är svårt att se vad som sker och vem som är i bild. MMA-fightern Ronda Rousey ingår i Silvas team, men om hon får tillfälle att slåss vet jag faktiskt inte. Jag inbillar mig att hon fajtas i en scen mot slutet, men det är svårt att säga, eftersom man mest ser viftande händer i bild.

Bäst i filmen är indonesiern Iko Uwais från THE RAID. Tyvärr får han inte riktigt tilfälle att visa vad han går för - just det, klipparen gjort konfetti av Uwais' stridsscener. Den långa slutstriden verkar för övrigt vara kraftigt inspirerad av THE RAID.

MILE 22 slutar med ett par twister och verkar bygga upp till en uppföljare. Frågan är om denna uppföljare kommer att göras. I USA har både kritiker och publik gjort tummen ner, och jag förstår varför. Det är svårt att engagera sig i en film när det är omöjligt att förstå vad allt går ut på, och när det inte finns några sympatiska och/eller intressanta rollfigurer. Jag är inte ensam om att inte hänga med i filmen - efter att ha läst några recensioner och kommentarer konstaterar jag att ingen förstår vad MILE 22 handlar om.

Om det inte vore för de maffiga actionscenerna skulle jag gett filmen lägsta betyg. Nu höjer jag betyget ett snäpp - men se det inte som en rekommendation.

(Biopremiär 7/9)

Bio: Patriots Day

Foton copyright (c) Nordisk Film

Peter Berg minns vi som den mesige huvudpersonen i Wes Cravens på sin tid totalförbjudna SHOCKER. De senaste decennierna har han mest varit verksam som regissör. På sistone har det mest blivit filmer som bygger på sanna historier; den kassa LONE SURVIVOR och den trista DEEPWATER HORIZON. båda med Mark Wahlberg i huvudrollen.

Nu är Mark Wahlberg tillbaka i huvudrollen i ännu en Peter Berg-film som bygger på sanna händelser; PATRIOTS DAY, den första av två filmer om maratonbombarna i Boston 2013. Den andra heter STRONGER och kommer senare i höst. För övrigt är den svenska premiären på PATRIOTS DAY märkligt sen, filmen gick upp i USA redan i december förra året.

Jag hade förväntat mig en sentimental, flaggviftande och outhärdlig historia. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad när jag såg filmen. Det sentimentala serveras först på slutet, när de verkliga människorna från dramat intervjuas. Dessförinnan är filmen en hårdför och intensiv actionthriller - detta beroende på att man faktiskt slog ihop två olika manus om terrordådet; ett drama och en actionfilm.

Patriots Day är en helgdag i Massachusetts. Denna dag går även Boston Marathon av stapeln. Peter Bergs film börjar lite saggigt med att maratonets start närmar sig. Vi presenteras för diverse personer till kompet av vemodigt pianoklink (Trent Reznor och Atticus Ross står för musiken). Det unga, lyckliga, gifta paret som pratar om vad de ska hitta på under dagen, och vi förstår att de kommer att hamna i bombernas väg (om jag förstått det hela rätt, kommer STRONGER att fokusera på dessa). Den unge, snälle polisen som nervöst bjuder ut en tjej, och vi förstår att han kommer att råka illa ut. En ung kines, som vi förstår kommer att bli viktig. De två unga muslimerna som förbereder bombdådet. Och så presenteras vi för mordutredaren Tommy Saunders (Wahlberg), som skadar sitt ena knä vid ett tillslag. Han är en av de poliser som ska sköta säkerheten under maratonet, och blir förstås den där (ganska) vanlige man som hamnar mitt i smeten och som inte ger sig innan terroristerna åkt dit.

När de två bomberna detonerat, kaos råder, och röken börjar lägga sig, anländer FBI, som tar över. En sammanbiten Kevin Bacon spelar specialagenten som leder jakten på förövarna. John Goodman spelar en polischef, JK Simmons är en garvad snut som får visa vad han går för. Michelle Monaghan har inte alltför mycket att göra som Tommys fru.

Jag minns förstås det här bombdådet, det är ju bara fyra år sedan. Jag minns de suddiga bilderna på attentatsmännen som kablades ut. Jag minns att polisen fick tag på dem under dramatiska omständigheter.

Däremot minns jag inga detaljer, och jag har ingen aning om hur pass nära sanningen Bergs film ligger. Dock bör själva utredningen vara ganska autentisk, jag tror nog att det var så här det gick till när de hittade förövarna med hjälp av diverse övervakningskameror.

Actionscenerna är vekligen fläskiga. Här ifrågasätter jag sanningshalten. Scenen när polisen hittar bombarderna är lång - lååång - och väldigt bra. Det är den extremt väl iscensatt actionscen, kanske lite åt HEAT-hållet, och det utvecklas nästan till fullt krig på en gata. Ett dussin bilar sprängs i luften, hundratals kulor avfyras. Jag anar en viss överdrift - men vad vet jag, jag var inte där.

PATRIOTS DAY blir faktiskt riktigt spännande - trots det faktum att vi vet hur det går. Filmen är intensivt berättad, det är svettigt. Mark Wahlberg, som är från Boston, gör sin vanlige typ, det finns inte mycket att säga om hans insats, men Kevin Bacon gillar vi ju, för att inte tala om JK Simmons.

Självklart är det här alldeles för långt. Två timmar och tretton minuter. En del sidospår skulle kunna strykas. Kanske hade det blivit bättre som en renodlad actionfilm - som renodlat drama hade det säkerligen blivit för sentimentalt. Medan jag såg filmen kände jag att jag skulle kunna sätta en fyra, men efter att ha tagit en tupplur hemma i soffan, kom jag fram till att en mer sansad trea nog sitter bättre.

 

(Biopremiär 31/3)

Bio: Deepwater Horizon

Foton copyright (c) David Lee

Katastroffilm byggd på verkliga händelser - och redan fem minuter in i filmen kände jag att, herregud, jag vill inte se den här.

I april 2010 exploderade den amerikanska oljeriggen Deepwater Horizon, vilket ledde till den största oljekatastrofen i USA:s historia - miljoner tunnor läckte ut. Mark Wahlberg spelar den rättrådige Mike Williams, som får agera hjälte och hjälpa de skadade ut. John Malkovich är den illa omtyckte Vidrine från bolaget, som vägrar inse fakta och som i längden är den som blir ansvarig för olyckan. Kurt Russell har skön alkislook; rejäl mustasch och rödbrusiga kinder, som Mikes hårföre chef mister Jimmy (som han kallas).

Peter Berg har regisserat DEEPWATER HORIZON och det tar hela femtio (50) minuter innan olyckan är ett faktum. Fram till dess får vi mest se en massa karlar, oftast med hjälm på huvudet, springa omkring - eller sitta - på oljeriggen och prata - eller skrika - och slam och tryck. De diskuterar hejvilt, det är en massa tekniska termer, alla verkar vara oense, och det är förstås väldigt, väldigt ointressant. Om man nu inte råkar vara oljeriggfetischist.

Men så pang, så går det åt skogen med riggen. Den börjar pumpa in slam, trycket blir för kraftigt, luckor och dörrar slits loss, snart börjar tornet att brinna, och så exploderar det och har sig.

Mister Jimmy har extra otur. Han står i duschen när olyckan sker. Hans kropp och ansikte täcks med glassplitter. Jag hade förväntat mig att han skulle stå för heroiska stordåd, men det är Mike som får rycka in och hjälpa Jimmy och en del andra ut, medan Mikes hårt prövade fru (Kurt Russells styvdotter Kate Hudson) sitter hemma och pratar i telefon och är orolig - det vill säga, precis som Tom Hanks' fru i SULLY.

Visst är det här välgjort. I synnerhet skildringen av katastrofen. Men det spelar ingen roll - katastroffilmer är ofta tråkiga, och den här är inget undantag. Det tar en evighet innan någonting händer, och det blir aldrig speciellt spännande när något väl händer.

På slutet får vi se autentiska bilder från olyckan. Verklighetens Mike Williams ser inte alls ut som Mark Wahlberg. Religiös är han också. Verklighetens mister Jimmy är så långt från Kurt Russell man kan komma. Eftertexterna inleds med bilder på de män som omkom på Deepwater Horizon.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Lone Survivor

Foton copyright (c) Noble Entertainment

De som inte gillar att den allra sista scenen i remaken på ROBOCOP, vilken Samuel L Jackson trumpetar att Amerika är The Greatest Country on Earth, är ironisk, kan gå och se LONE SURVIVOR - en film som även försetts med alla de squibs som uteblev i ROBOCOP. Här kan vi nämligen prata om Amerika über alles!

Peter Berg, killen som spelade huvudrollen i Wes Cravens SHOCKER, har regisserat det här krigsdramat, som är baserat på en bok av Marcus Luttrell och som beskriver Luttrells upplevelser som Navy SEAL i Afghanistan. Jo, den här filmen ska visst bygga på sanna händelser. Vilket förstås inte alltid är en rekommendation.

Redan filmtiteln är en spoiler. LONE SURVIVOR. Ensam överlevande. Och filmen börjar på sämsta tänkbara sätt. Efter förtexter mot dokumentära videoklipp på amerikanska soldater som drillas å det hårdaste, får vi se hur en helikopter plockar upp den svårt sårade Marcus Luttrell (samproducenten Mark Wahlberg). Därefter hoppar vi tre dagar tillbaka i tiden. Jepp, vi har redan fått se hur filmen kommer att sluta. Alla dör utom Luttrell. Så varför ska vi sitta och titta på detta?

Året är 2005. Luttrell och hans mannar är några rediga hårdingar. Och alla har helskägg. De ser precis likadana ut allihop. Och de har inte precis försetts med några personligheter. Taylor Kitsch är Mike Murphy, som tydligen ska gifta sig. Emile Hirsch är Danny, som verkar vara serietecknare. Ben Foster kallas Axe och verkar vara hetlevrad. Eric Bana är deras överordnade. Vi lär inte känna de här trista typerna speciellt väl innan de beger sig iväg på ett nytt uppdrag: de ska döda talibanen Shah, vars talibangäng dödat massor av amerikanska soldater i Afghanistan.

Den lilla gruppen soldater lokaliserar Shah och dennes armé, de verkar vara flera hundra, men när Luttrell och pojkarna gömmer sig i några buskar, dyker det upp ett par getter och deras skötare. Amerikanerna upptäcks och måste avbryta uppdraget och retitera - men det går inte så bra. De kämpar tappert, men dödas en efter en. Ja, inte Luttrell, förstås. Han hamnar i en snäll by där snälla afghaner hjälper honom. Nej, detta är ingen spoiler - vi vet ju att han kommer att överleva.

De så kallade "hjältarna" misslyckas alltså med sitt uppdrag. Och de dör ingen Hollywooddöd medan de räddar världen, de dör helt i onödan. Och Shah och hans talibaner sitter inte och planerar en terrorattack - de dödar fientliga soldater som befinner sig i deras land. Med det inte sagt att jag vill försvara talibanerna, men det här känns bara totalt meningslöst och det blir inte mer än propaganda för marinkåren. Även om amerikanerna dör en efter en, trumpetar en högstämd voice over om "our proud traditions", vilket är rätt kväljande.

Filmen utger sig för att vara extremt realistisk, men så snart kulorna börjar vina, viner även realismen bort. Amerikanerna dödar fienden snabbt och enkelt med skott i huvudet, medan talibanerna siktar sämre. Det visar sig att Navy SEALs är väldigt duktiga på att gå och springa med massor av Kalashnikovkulor i kroppen. "Det bränner!" säger de när de träffats i benen eller fått fingrar bortskjutna. De hoppar utför stup och rullar nerför spetsiga klippor, men inte fan dör de av sådant, de är bara att bita ihop och halta vidare.

En av slutfajterna i en liten by förvandlas till ren actionfilm, när folk ger sig på varandra man mot man, slåss med händerna, och de onda skjuts i sista sekunden. Dessutom har rollfigurerna försetts med riktigt feta squibs. Blodet stänker rejält när folk träffas av kulorna - och så ser det inte ut i verkligheten. Några verkar ha fått blodiga squibs placerade på sina packningar, de ser liksom inte ut att blöda från kroppen utan från kläderna. Fast jag gillade verkligen den lille pojken som missuppfattar Luttrell och ger honom en anka istället för en kniv.

Under eftertexterna visas bilder och videoklipp på de verkliga Luttrell, Murphy och de andra. Det måste kännas konstigt för deras anhöriga att sitta i en biosalong och se iscensättningar av hur dessa soldater penetreras med kulor, ibland i slowmotion, och dör. Ofta utdragna dödar. Händelserna inträffade alltså för bara nio år sedan.

LONE SURVIVOR, som nominerats till två Oscars, båda för ljudeffekter, är en rätt irriterande film. Och den är tråkig. Rollfigurerna är anonyma, de är ute på ett meningslöst uppdrag de misslyckas med, och det händer inte så mycket mer än att de jagas i vildmarken. Det är fullkomligt ointressant och eftersom jag inte är en amerikansk patriot bryr jag mig inte ett dugg. Var är Rambo när man behöver honom?

Vissa actionscener är rätt bra och det är blodigt värre, men i riktiga krigsfilmer ska ju hjältarna handplockas för sina egenskaper (en akrobat som bär omkring på en studsmatta är alltid ett plus), någon överste ska säga "He's a loose cannon!" och de ska ha skäggstubb och inte helskägg. I LONE SURVIVOR är amerikanerna förvillande lika talibanerna.

Nu vore det kul att se en hederlig, gammaldags krigsfilm. En som börjar med att specialister handplockas för ett Hemligt Uppdrag. Tänk om en sådan snart har premiär. Kanske redan till helgen.

(Biopremiär 14/2)

Bio: Battleship

Foton copyright (c) UIP Sweden

Någon gång under 1970-talet fick jag Nya Kryssarspelet i julklapp. Ett väldigt fascinerande spel. Tyckte jag då. Coolast var den avancerade spelplanen i plast, ett slags ställning där man tryckte fast sina fartyg och så försökte man bombardera och sänka motståndarens på andra sidan av en skärm. Jo, det var alltså inget annat än Sänka fartyg. Ett spel folk förr spelade med hjälp av rutat papper och en penna. Ett spel Laszlo Carreidas inte kan spela utan att fuska.

Den något mer "avancerade" sällskapsspelsversionen, eller vad vi nu ska kalla den, är en produkt från spel- och leksaksföretaget Hasbro, samma bolaget som ligger bakom Transformers. Att de ville följa upp succén med robotfilmerna är begripligt. Att de valde att filmatisera Sänka fartyg är mindre begripligt. Å andra sidan fanns det inga figurer och ingen handling att bygga filmen på, så det var fritt fram att göra vad man ville. Krigsfartyg skulle sänkas. Det är allt. Lite oväntat sattes VERY BAD THINGS-regissören Peter Berg (som även innehade huvudrollen i SHOCKER) på att hålla i spakarna.

Taylor Kitsch är dubbelt aktuell nu. Han spelar titelrollen i floppen JOHN CARTER, och nu är han även hjälten Alex Hopper i BATTLESHIP. Och ni må tro att unge Hopper är en slarver! Han har inget jobb. Inga pengar. Han super för mycket. Han hamnar alltid i trubbel. Till på köpet bor han hemma hos sin bror Stone Hopper (Alexander Skarsgård, som inte är det minsta lik Kitsch och dessutom huvudet längre). Minsann om inte Alex går och kärar ner sig i blonda kalaskexet Samantha (Brooklyn Decker) - dotter till den stenhårde amiralen Shane (Liam Neeson). Shane är Stones chef, eftersom Stone är officer vid flottan.

Eftersom Stone fått nog av sin brors beteende återstår bara en sak att göra - han måste bli militär! Join the Navy! Så Alex klipper sig, skaffar sig ett jobb, får ihop det med Samantha, blir duktig fotbollsspelare - men en rätt usel militär, eftersom han inte klarar av att lyda order och hålla tider. Och han slåss lite för ofta. Amiral Shane tycker inte om honom.

Vilken tur att illasinnade rymdvarelser plötsligt anfaller - mitt under en gigantisk övning med horder av krigsfartyg utanför Hawaii. Nu blir det till att sänka fartyg så att det står härliga till - och Alex Hopper får chansen att bevisa vilken ansvarstagande hjälte han är innerst inne.

Jag förväntade mig verkligen det värsta. En kombination av de ofta påfrestande TRANSFORMERS-filmerna och den osebara WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Bara trailern gjorde mig trött. Jag gissade att filmen skulle vara som trailern - i nästan två och en halv timme.

Efter ett tag visade det sig att jag hade rätt.

Men ärligt talat tyckte jag först att BATTLESHIP kändes rätt okej. Första halvan gick att titta på. Handlingen är inte obegriplig (som i TRANSFORMERS) och det dröjer ett bra tag innan rymdvarelserna anfaller, vilket innebär att rollfigurerna får lite mer tid på sig att utvecklas än brukligt i den här typen av film. Det innebär förvisso inte så mycket, men ändå. Taylor Kitsch är inte lika hopplös som i JOHN CARTER. Liam Neeson är lika föredömligt hård som alltid. Alexander Skarsgård är andra namnet i rollistan, han verkar imitera en typisk amerikansk actionhjälte när han pratar, och jag blev förvånad när hans rollfigur plötsligt stryker med bara en tredjedel in i filmen, så att Alex kan bli besatt av att hämnas.

Men efter halva filmen blir det tröttsamt. Det händer inte så mycket. Fartygen skjuter på de främmande farkosterna. Kort paus, och rymdvarelserna skjuter på fartygen. Om och om igen. Självklart för att efterlikna spelet. Och det blir segare och segare. Och när det är dags för den stora, explosiva finalen, förvandlas filmen till en rätt kväljande hyllning till amerikanska flottan. Herregud, när ett gäng (antagligen autentiska) veteraner från andra världskriget rycker in och går tufft i slowmotion visste jag inte om det var på allvar eller ej. Det smäller och sprängs och jag tittar på klockan, eftersom det aldrig blir spännande, coolt eller engagerande.

Sångerskan Rihanna gör sin skådespelardebut i filmen. Jag vet faktiskt inte riktigt vem Rihanna är, jag vet inte om jag någonsin hört hennes låtar. Eller, det har jag kanske, utan att veta att det är hon. Hon ägnar sig ju åt en särdeles tråkig musikgenre. Jag vet vem hon är tack vare tidningsrubriker. I BATTLESHIP spelar hon en tuff soldat. Hon är alldeles för liten och späd, och ingen vidare skådis.

Jag gillade en fet soldat med benproteser, det är AC/DC på soundtracket (men inte Village People), alldeles för många medverkande är tatuerade, och vid två tillfällen säger hjältarna "motherfucker", men "fucker" dränks av en hög ljudeffekt, eftersom det här är en PG-13-film.

Rymdvarelserna har väldigt festliga skägg!

Jag lyssnar på Mozart medan jag skriver detta.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 11/4)