Visar inlägg med etikett Peter Andersson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Andersson. Visa alla inlägg

fredag 25 januari 2013

Bio: Ego

Foton copyright (c) Nordisk Film
Avdelningen Stureplan. Ett av landets största mysterier. Jag förstår mig inte på det stället - och förstår folket som hänger där på sig själva? Vem vill på fullt allvar tillhöra det klientelet? Småfjolliga killar som klär sig brådmoget och ger intryck av att ha en gemensam hjärncell de delar. Tjejer som ser ut som Kajsa Anka. Förstår de inte själva att folk skrattar åt dem? Hur kan man sträva efter att framstå som dum i huvudet? Nu är jag förvisso vuxen med bred marginal och dessutom skåning, vilket förstås innebär att jag per automatik är coolare och mer kontinental, men ändå.
Långfilmsdebuterande manusförfattaren och regissören Lisa James-Larssons EGO kretsar kring den rike och bortskämde Stureplansbraten Sebastian (Martin Wallström från GRÄNSEN och I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR). Han drömmer om att bli popsångare, vilket väl inte känns helt sannolikt, och han hänger alltid med sina likasinnade - eller snarare osinnade - polare. Sebastian och hans vänner förtjänar mest ett kok stryk.
Efter att en snöig vinterdag ha diskuterat skivkontrakt med ett bolag, råkar Sebastian gå med huvudet före rakt in i en Risk för ras-skylt. Han dimper i backen och när han vaknar upp på sjukhuset konstaterar man att han har blivit blind. Hans föräldrar (Peter Andersson och Sissela Kyle) ger inte upp och försöker hitta en behandling som kan ge grabben synen åter, men allt hopp verkar ute och Sebastian förses med personliga assistenter. Dessa välvilliga fånar avskyr Sebastian, men så anländer en som heter Mia (Mylaine Hedreul, som hade titelrollen i LINAS KVÄLLSBOK, som jag inte sett) , och hon ska representera motsatsen till den typ av brudar Sebastian gillar. Självklart är Mia söt, sympatisk och rolig; lite "vanlig" - och lite för lillgammal och hurtig ibland. Hon är allt annat än de billiga blondiner Sebastians värld är fyll av. Och ja, Mia får självklart Sebastian att visa upp sitt rätta jag, den fine killen han är innerst inne, och jodå, de unga tu blir väl kära i varandra.
Men så visar det sig att det plötsligt går att behandla Sebastians blindhet, så han läggs i och får synen tillbaka. Även hans gamla, ruttna jag kommer tillbaka, och han blir sur på Mia eftersom hon lurat i honom att hon är blond. De slutar träffas. Men jösses, minsann om inte Mia passat på att anmäla Sebastian till en ny talangjakt på TV! Han blir uttagen och blir TV-idal - men ska han ta sitt förnuft till fånga och återuppta kontakten med Mia?
Egentligen en dum fråga, eftersom EGO kör på i bästa amerikanska stil, filmen går som på räls.
Vilket inte behöver vara av ondo.
Precis som rollfiguren Mia, är EGO en sympatisk och trevlig film. Jag tillhör förstås inte målgruppen - jag gissar att filmen främst riktar sig till tonårstjejer, och hos sådana lär den gå hem. Men jag hade aldrig tråkigt när jag såg filmen. Det är en romantisk komedi som är underhållande och lite gullig, och den är förhållandevis flyhänt berättad och besitter kompetent filmfoto. Känslan av att titta på TV på stor duk är inte lika stor som brukligt när det handlar om svensk film.
Dessutom är filmen ofta rolig. Ibland ofrivilligt - Martin Wallström är inte särdeles övertygande som blind, han verkar inte ha större problem med att inte kunna se; han sticker sig inte i ansiktet med bestick. När hans kompisar tar med honom på krogen blir det bisarr lyteskomik. Sebastian vinglar omkring och tafsar på folk tills han blir utkastad. Den förste personlige assistenten är kul; en riktig töffe som tycker att Sebastian ska vara med i bandet Alla kan, i vilket alla är handikappade - keyboardisten är visst döv.
När Sebastian går på audition för TV-showen och står inför bland andra Dogge Doggelito, ser man i bakgrunden, lite ur fokus, en kille som är sminkad som Paul Stanley. Och den här TV-showen är synnerligen märklig, men sin blandning av mimare, dansare och dresserade hundar utklädda till kräftor.
Jag kan egentligen inte betygsätta det här, lika lite som jag kan betygsätta barnfilm gjord för de allra, allra minsta. Men jag drar till med en trea. Den kan jag nog stå för och jag skäms inte för att jag tycker att EGO är en helt okej film.
Fast musiken folk lyssnar på i filmen är genomgående kass.






(Biopremiär 25/11)




tisdag 8 januari 2013

Bio: Wallander - Den orolige mannen

Foton: Baldur Bragason © 2013 Yellow Bird
Jag har inte recenserat någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN, som släpptes för ganska exakt tre år sedan; i januari 2009. Jag har heller inte sett någon Wallanderfilm sedan HÄMNDEN. Den var usel. Varför skulle jag vilja se fler?
Nu kommer det en ny omgång TV-filmer med Krister Henriksson som den allt tröttare polisen Kurt Wallander i Ystad. Det påstås att det här är den sista omgången. Och precis som tidigare går säsongens första avsnitt upp på bio. Varför det här går upp på bio har jag inte den blekaste aning om. Vem vill se det här på bio? Och just det här avsnittet har ingenting som gör det extra lämpligt för biovisning. Ingenting! Det är ett osedvanligt uselt avsnitt. Det är inte roligt alls - precis som titeln hävdar är detta o-roligt.
Handlingsreferatet på filmens IMDb-sida är fantastiskt: "Kurt Wallander learns he has Alzheimer's disease". Det är allt. Fast det händer förstås mer i avsnittet.
Eftersom jag alltså inte sett de senaste tolv avsnitten, har jag ingen aning om vad som har hänt under dessa tre år. I HÄMNDEN började han att pola med Lena Endre. Hon är inte med här över huvud taget. Däremot dyker Wallanders dotter Linda upp igen, hon spelas nu av Charlotta Jonsson. Och Kurt har gått och blivit morfar.
Agneta Fagerström-Olssons film börjar med arkivbilder på ubåtsjakt i Stockholms skärgård 1982 - och Palme flimrar förbi. Det är mycket Palme på bio och TV nuförtiden. Hopp till nutid och en fiskare spelad av Ingvar Hirdvall plockar upp en död attackdykare ur vattnet. Ett lik som har legat där i trettio år.
Lindas svärfar, den pensionerade kommendörkaptenen Håkan von Enke (Sten Ljunggren), fyller år och familjen Wallander åker upp till Stockholm för att fira den gamle gubbjäveln, som bor med sin fru i ett överklasshem komplett med hushållerska, och vars kalas innebär frack högtidliga tal. Även Peter Andersson är där.
Det vresige och rälge von Enke beter sig dock underligt och försvinner hela tiden iväg på mystiska möten. En dag beger han sig iväg hemifrån och kommer inte tillbaka. Wallander är suspenderad hemma i Ystad och far upp till huvudstaden för att nysta i försvinnandet och kommer något stort på spåren. Det handlar om Kalla Kriget, högerextremister, mördare och grejor.
DEN OROLIGE MANNEN är en av de tråkigaste deckare jag sett. Här finns ingen som helst antydan till spänning. Stora delar av filmen liknar inte en deckare eller polisfilm över huvud taget; det är mer ett saggigt och ointressant drama om några typer som skulle göra sig utmärkt som mordoffer. Kurt Wallander själv har aldrig varit en kul typ, allra minst i Krister Henrikssons gestaltning.
Tekniskt sett är filmen blek på alla plan. Trist, platt foto, enkla scenlösningar. Emellanåt skakar man lite på kameran så att det ska se "tufft" ut, men det blir självklart aldrig tufft, bara jönsigt.
Som sagt, det finns ingen som helstanledning för denna synnerligen rudimentära och saggiga film att gå upp på bio.
WALLANDER - DEN OROLIGE MANNEN. En av årets sämsta svenska filmer - redan nu!






(Biopremiär 11/1)



måndag 10 december 2012

Bio: Dom över död man

Foton copyright (c) Nordisk Film

En gång för en massa år sedan åt jag middag med Jan Troell. Nej, inte på tu man hand. Det fanns fler vid bordet. Bo Widerberg, till exempel. Widerberg klagade på ryggproblem och då sa Troell "Då ska du gå till en kines i Köpenhamn!". Det är väl i princip allt jag minns av den middagen.

Nu har i alla fall Jan Troell, 81 år gammal, gjort en ny film, och liksom hans tidigare filmer verkar många ha bestämt sig för att hylla den på förhand. Det är ju Troell! Då är det bra!

Nå, DOM ÖVER DÖD MAN fick dock inte lysande kritik över hela ledet. En del har haft invändningar - och det har jag med. Det finns mycket att invända emot i den här filmen om tidningsmannen Torgny Segerstedt, anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en rabiat antinazist.

Troells film börjar i mitten av 1930-talet, då Segerstedt (Jesper Christensen) började att skriva kritiska texter om Hitler i sin tidning. När kriget väl utbröt blev hans texter allt giftigare och han började att anses som lite farlig i vissa kretsar.  Han hotade Sveriges neutrala ställning i kriget, och i vissa mäktiga kretsar i Sverige sågs inte Hitler som den stora fienden. Kung Gustav V (Jan Tiselius), till exempel.

Segerstedt var gift med den hjärtsjuka Puste (Ulla Skoog), ständigt bedragen av sin kvinnokarl till make. Segerstedt hade ett förhållandevis öppet förhållande med vännen Axel Forssmans fru Maja (Pernilla August). När Puste gått bort och det även verkar knaka lite i relationen med Maja, verkar det som om den nya sekreteraren Estrid Ancker (Birte Heribertson) fallit för Segerstedt, som själv satte tofflorna 1945.

Det stora problemet med DOM ÖVER DÖD MAN är att Troell lagt tyngdpunkten på kvinnoaffärerna. Kampen mot Hitler och nazismen kommer lite i skymundan för Troells ivär att visa upp Torgny Segerstedt som ett på hemmaplan ganska själviskt svin. Och det är synd, eftersom till exenmpel jag - och troligen väldigt många med mig - inte är sådär jättebekanta med Segerstedt och hans gärning.

För att skruva till Segerstedts förhållande till kvinnor ännu mer, förekommer med jämna mellanrum scener där viktiga men nu döda kvinnor ur hans förflutna dyker upp som spöken; svartklädda och med svarta flor för ansiktena. Först är det hans mor, som dog väldigt ung. Sedan kommer Puste. Mot slutet Maja. Och det blir rätt ... löjligt. Visst förstår jag vad Troell är ute efter här och just dessa scener känns som hämtade ur gravallvarliga svenska 50- och 60-talsdramer, eventuellt signerade Bergman - men instoppade i historien om Torgny Segerstedt blir det mest jönsigt. Det blir inte så suggestivt som det är tänkt. Allra minst när Ulla Skoog ploppar upp som glatt vinkande spöke.

Jesper Christensen är förvisso bra som Torgny Segerstedt - men han är dansk. Han talar med väldigt konstig accent. Ibland hade jag lite svårt att höra vad han sa, och det känns som att han har lite svårt att förmedla sitt känsloregister på svenska; ett språk jag gissar att han inte behärskar - jag fick intrycket att han bara lärt sig replikerna utantill och mer eller mindre fäller dem fonetiskt. Så skulle jag göra om jag fick en roll i en dansk film - jag kan tala engelska flytande, men danska bara imiterar jag.

Puste, i sin tur, var norska - och görs alltså av Ulla Skoog från Sävedalen utanför Göteborg. Majas väninna Anita verkar vara danska, men hon görs av svenska Lia Boysen.

I övrigt verkar den svenska skådespelareliten ha gått man ur huse för att medverka. Peter Andersson är utrikesminister Christian Günther, som röker cigarretter med munstycke och som inte tillhörde partiet, Lennart Hjulström är Marcus Wallenberg, Ingvar Kjellson lever visst än och medverkar i en scen, Michael Segerström sitter med vid bordet på ett flertal fester, men jag kan inte påminna mig om att han har några repliker. Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker plötsligt upp som hantverkare under några sekunder; Lindstedt säher ingenting och är alltså bara en statist här. Stackars Kenneth Milldoff har fått sitt namn felstavat i eftertexterna - han gör Per Albin Hansson på ett mycket förtjänstfullt sätt och läppsynkar bland annat ett par gamla tal som sändes i radio.

Det svartvita filmfotot är fantastiskt. DOM ÖVER DÖD MAN är en mycket, mycket snygg film. Hantverket är excellent. Storyn som berättas är mycket intressant.  Det är lite synd att jag måste komma med alla invändningar listade här ovan. Till dessa invändningar kommer ett faktum som är vanligt i så gott som alla av Jan Troells filmer: bitvis är filmen oerhört långsam och tråkig. Och DOM ÖVER DÖD MAN vore en cykel, skulle den trilla omkull.

Fast sevärd är den.

 

 

 

 

(Biopremiär 7/11)

onsdag 21 september 2011

Bio: Happy End

Foton copyright (c) Nille Leander/Nordisk Film
Vågar jag påstå att årets svenska komedi har anlänt? Nej, det vågar jag nog inte. Jag skrattade jättemycket när jag såg HAPPY END, Björn Runges nya film, men jag är ganska hundra på att det inte var meningen.
Nä, tvärtom! Det här ska vara gripande! Starka känslor! Viktigt och angeläget! Stor filmkonst! Ännu större dramatik!
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en parodi på svenska dramer av Lars Norén-modell. Lägger man på ett så kallat laugh track, blir det här en festlig komedi.
Svenska MAD brukade ju ibland ha Gör-det-själv-artiklar. Skriv en roman, ett film-
manus, ett högtidstal. En färdig text med vissa ord och meningar uteslutna. Här kunde man fylla i lämpliga alternativ från en lista. HAPPY END verkar vara gjord på detta sätt. Skriv ditt eget Norén-drama. Manuset är skrivet av dansken Kim Fupz Aakeson och det är så fullspäckat med klyschor att man tar sig för pannan. Det här är häpnadsväckande uselt!
Ann Petrén spelar en änka som jobbar som bilskollärare. Hennes son är en självmordsbenägen konstnär spelad av Gustaf Skarsgård. Malin Buska är en ung tjej som städar hemma hos Petrén. Petrén betalar Buska för att vara snäll mot och kanske till och med ligga med Skarsgård. Buska har grava problem hemma. Hennes sambo Johan Widerberg har ekonomiska problem, hans kafé har inte gått bra och han har lånat pengar av farliga typer som nu kräver stålarna tillbaka på brutala sätt. Men även Widerberg är psycho, han får utbrott och misshandlar Buska lite då och då. Peter Andersson gör en trevlig bilskoleelev som stöter på Petrén.
Peter Anders-
son är den ende som är hyfsat normal i den här filmen, han är sympa-
tisk och nästan trovärdig. Resten är sanslös. Det här är VANSINNIGT!
Ofta står folk bara och tittar på varandra utan att säga något, så som folk ofta gör när de umgås i svenska dramer. Och så säger de konstiga saker. Första scenen där Buska och Widerberg äter kvällsmat är hysteriskt rolig. Buska ser glad ut och skrattar lite, medan den nollställde Widerberg sitter tyst en lång stund, innan han utbrister "Vad är det som är så roligt?" - "Vaddå?" - "Vad är det som är så jävla roligt? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?" - "Jag tycker bara att du är fin." - "Vaddå fin? VADDÅ FIN?" - "Jag tycker bara att du är så ... fin." - "VADDÅ FIN???!!!" ... och så får stackars Buska en örfil.
Widerberg kommer även med en variant på detta mot slutet då han säger "Du är så ful, så jävla ful, du är så ful att jag vill spy, ingen vill knulla med dig för att du är så jävla ful, du är så ful att alla spyr när de ser dig" och så vidare i en evighet.
En upprörd Skars-
gård sitter och äter och mumlar något vresigt, varpå Petrén säger "Jag har köpt jordgubbar." Filmens mest otroliga scen kommer när Skarsgård fått veta att Petrén betalat Buska. "Jag har köpt pizza," säger Petrén. "Du har betalat Katrine för att knulla med mig!" - "Vi kan väl sitta ner som vuxna människor och äta pizza?". Då reser sig Skarsgård upp och stampar sönder soffbordet! Petrén blir arg och dänger pizzorna i golvet! Därefter river hon ner bokhyllorna! Här kan man notera vilka böcker som tydligt hamnar i bild. Symboliskt värre.
Allt går åt helvete i Petréns hem. Till och med fiskarna i hennes akvarium dör. Men tänk, på slutet får vi en liten strimma hopp och framtiden. Happy end, alltså.
Det statiska filmfotot är grynigt, mörkt och konstnärligt. Vad Gustaf Skarsgård säger hörs ofta inte alls, eftersom han mest mumlar. Det är ibland lite svårt att höra vad Buska säger. Men det spelar ingen större roll, eftersom replikerna kommer från klyschorna ABC-bok. Liksom handlingen.
Jag satt och skrattade flera gånger under filmens gång. Jag ljuger inte. Jag skrattade. Även om jag försökte att kväva mina skrattanfall. Och då är det här en sådan där film som alltid får skyhöga recensioner och som vinner priser på festivaler. Herregud, vägrar vissa kritiker att inse att filmer som den här är en orgie i jönserier?
Just det, jag glömde nämna att här även finns en scen där Ann Petrén plötsligt öppnar bildörren och spyr medan hon har lektion, och i en annan scen Gustaf Skarsgård gör en Skarsgård och visar pillesnoppen.






(Biopremiär 23/9)