Visar inlägg med etikett Pernilla August. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pernilla August. Visa alla inlägg

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

måndag 1 december 2014

Bio: Gentlemen

Foton: Nadja Hallström © 2014 B-Reel 
För ett par år sedan tog jag mig i kragen och gjorde ett försök att göra det alla andra gjort flera decennier tidigare: jag köpte ett gäng romaner av Klas Östergren i pocketutgåva. Nu skulle även jag läsa dessa moderna klassiker. Jag stoppade in dem i bokhyllan - och där fick de stå kvar. I vanlig ordning läste jag något annat istället.
Således har jag inte läst romanen "Gentlemen" som kom ut 1980, då underbarnet Klas Östergren var 25 år. Efter att ha sett Mikael Marcimains filmatisering känner jag att jag nog borde ha läst boken för att begripa något. Å andra sidan sa ett par kollegor som läst boken att de inte heller hängde med.
Mikael Marcimains förra film CALL GIRL blev omdiskuterad - men jag gillade den. Det var en film som stack ut bland svenska biofilmer, den liknande inte alls en typisk svensk film. Marcimain, som är född 1970, är en hejare på att skildra svenskt 1970-tal och han besitter ett väldigt tilltalande bildspråk.
Även GENTLEMEN är en tjusig film - estetiskt sett imponerar det här. Klas Östergren har själv skrivit manus - och tyvärr svajar innehållet alldeles för mycket. Först ett par dagar efter pressvisningen fick jag veta att bioversionen är en nerklippt TV-serie, det saknas flera timmar - vilket torde förklara den förvirrade, ryckiga och ofokuserade långfilmen, som trots sina två timmar och 22 minuter är alldeles för kort.
Året är 1979 och David Fukamachi Regnfors, som ser ut som Tomas Ledin, spelar den fiktive författaren Klas Östergren, som träffar den lika mystiske som fascinerande excentrikern Henry Morgan (David Dencik) på en boxningsklubb. Klas, som fått i uppdrag att skriva en pastisch på August Strindbergs "Röda rummet", flyttar in i Henrys enorma paradvåning och de upplever en massa bisarra händelser. Tillsammans med några gubbar gräver de en tunnel på jakt efter en skatt. Henry har en affär med en kvinna som heter Maud (Ruth Vega Fernandez), som är älskarinna till den skumme affärsmannen Wilhelm Sterner (Boman Oscarsson). Efter ett tag dyker Henrys bror Leo (Sverrir Gudnason) upp efter att ha tillbringat åratal på mentalsjukhus.
Jag hade oerhört svårt att hänga med i berättelsen under filmens första hälft. Scenerna känns lösryckta, alla infall är inkastade på måfå, saker och ting bara händer och rollfigurer dyker upp och försvinner utan att presenteras. Till exempel figurerar Amanda Ooms som någon som kallas Hälardrottningen, men hon syns knappt alls. Jag utgår från att denna första halva blir betydligt tydligare och mer begriplig i TV-versionen.
Unders dess andra hälft tar sig filmen rejält; här får vi bland annat följa Leos upplevelser när han börjar jobba åt en skitig herrtidning med en härligt sliskig chefredaktör (Magnus Krepper). Leo börjar luska i ett försvinnande och en fabrik som under kriget tydligen tillverkade vapen åt tyska armén nattetid. Denna tråd känns som en film i filmen. Samtidigt barrikaderar sig klas i Henrys lägenhet - och det hela slutar med en cliffhanger. Fortsättning följer i GANGSTERS, som redan är inspelad.
70-talskänslan i filmen är total, så även de kortare scener som utspelar sig på 40- och 60-talen. Mikael Marcimain är som jag skrev ovan otroligt skicklig på detta område. Filmens miljöer är fantastiska, scenografin imponerar. Några knarkarkvartscener från 60-talet ser ut att vara hämtade ur en dokumentär, medan en flängd rockfestival skulle kunna vara plockad ur, tja, WOODSTOCK - vilket säkert är meningen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att uppfatta all scenografi, eftersom kameran rör sig nästan hela tiden och klippen är snabba. Emellanåt undrade jag varför de bemödat sig med alla detaljer när det inte alltid går att se dem.
Rollfiguren Klas är en ganska menlös typ, en betraktare, och Regnfors har inte så mycket att jobba med. Däremot är David Dencik fullkomligt lysande; Dencik är ju en fantastisk skådespelare som bekymmersfritt kan röra sig mellan olika genrer, och han har nog aldrig varit bättre än här. Ge grabben en guldbagge! Sverrir Gudnason är rätt ojämn som skådis, men som den nerdrogade och psykiskt instabile Leo är han riktigt bra. I andra roller ser vi Pernilla August, Per Myrberg, Jennie Silfverhjelm, Liv Mjönes, Sonja Richter och flera andra.
GENTLEMEN är en mycket påkostad film, den är inspelad i flera länder, och ultrahippa franska bolaget Wild Bunch är inblandade i produktionen. Det här är ingen dålig film, som helhet är den ett imponerade verk, men bioversionen lider alldeles för mycket av att vara en nerklippt TV-serie. Och det är synd, väldigt synd.
Henry Morgans paradvåning ligger på Hornsgatan 29 C i Stockholm. På denna adress bodde Klas Östergren en gång i kollektiv.







(Biopremiär 5/12)


måndag 10 december 2012

Bio: Dom över död man

Foton copyright (c) Nordisk Film
En gång för en massa år sedan åt jag middag med Jan Troell. Nej, inte på tu man hand. Det fanns fler vid bordet. Bo Widerberg, till exempel. Widerberg klagade på ryggproblem och då sa Troell "Då ska du gå till en kines i Köpenhamn!". Det är väl i princip allt jag minns av den middagen.
Nu har i alla fall Jan Troell, 81 år gammal, gjort en ny film, och liksom hans tidigare filmer verkar många ha bestämt sig för att hylla den på förhand. Det är ju Troell! Då är det bra!
Nå, DOM ÖVER DÖD MAN fick dock inte lysande kritik över hela ledet. En del har haft invändningar - och det har jag med. Det finns mycket att invända emot i den här filmen om tidningsmannen Torgny Segerstedt, anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en rabiat antinazist.
Troells film börjar i mitten av 1930-talet, då Segerstedt (Jesper Christensen) började att skriva kritiska texter om Hitler i sin tidning. När kriget väl utbröt blev hans texter allt giftigare och han började att anses som lite farlig i vissa kretsar.  Han hotade Sveriges neutrala ställning i kriget, och i vissa mäktiga kretsar i Sverige sågs inte Hitler som den stora fienden. Kung Gustav V (Jan Tiselius), till exempel.
Segerstedt var gift med den hjärtsjuka Puste (Ulla Skoog), ständigt bedragen av sin kvinnokarl till make. Segerstedt hade ett förhållandevis öppet förhållande med vännen Axel Forssmans fru Maja (Pernilla August). När Puste gått bort och det även verkar knaka lite i relationen med Maja, verkar det som om den nya sekreteraren Estrid Ancker (Birte Heribertson) fallit för Segerstedt, som själv satte tofflorna 1945.
Det stora problemet med DOM ÖVER DÖD MAN är att Troell lagt tyngdpunkten på kvinnoaffärerna. Kampen mot Hitler och nazismen kommer lite i skymundan för Troells ivär att visa upp Torgny Segerstedt som ett på hemmaplan ganska själviskt svin. Och det är synd, eftersom till exenmpel jag - och troligen väldigt många med mig - inte är sådär jättebekanta med Segerstedt och hans gärning.
För att skruva till Segerstedts förhållande till kvinnor ännu mer, förekommer med jämna mellanrum scener där viktiga men nu döda kvinnor ur hans förflutna dyker upp som spöken; svartklädda och med svarta flor för ansiktena. Först är det hans mor, som dog väldigt ung. Sedan kommer Puste. Mot slutet Maja. Och det blir rätt ... löjligt. Visst förstår jag vad Troell är ute efter här och just dessa scener känns som hämtade ur gravallvarliga svenska 50- och 60-talsdramer, eventuellt signerade Bergman - men instoppade i historien om Torgny Segerstedt blir det mest jönsigt. Det blir inte så suggestivt som det är tänkt. Allra minst när Ulla Skoog ploppar upp som glatt vinkande spöke.
Jesper Christensen är förvisso bra som Torgny Segerstedt - men han är dansk. Han talar med väldigt konstig accent. Ibland hade jag lite svårt att höra vad han sa, och det känns som att han har lite svårt att förmedla sitt känsloregister på svenska; ett språk jag gissar att han inte behärskar - jag fick intrycket att han bara lärt sig replikerna utantill och mer eller mindre fäller dem fonetiskt. Så skulle jag göra om jag fick en roll i en dansk film - jag kan tala engelska flytande, men danska bara imiterar jag.
Puste, i sin tur, var norska - och görs alltså av Ulla Skoog från Sävedalen utanför Göteborg. Majas väninna Anita verkar vara danska, men hon görs av svenska Lia Boysen.
I övrigt verkar den svenska skådespelareliten ha gått man ur huse för att medverka. Peter Andersson är utrikesminister Christian Günther, som röker cigarretter med munstycke och som inte tillhörde partiet, Lennart Hjulström är Marcus Wallenberg, Ingvar Kjellson lever visst än och medverkar i en scen, Michael Segerström sitter med vid bordet på ett flertal fester, men jag kan inte påminna mig om att han har några repliker. Eddie Axberg och Pierre Lindstedt dyker plötsligt upp som hantverkare under några sekunder; Lindstedt säher ingenting och är alltså bara en statist här. Stackars Kenneth Milldoff har fått sitt namn felstavat i eftertexterna - han gör Per Albin Hansson på ett mycket förtjänstfullt sätt och läppsynkar bland annat ett par gamla tal som sändes i radio.
Det svartvita filmfotot är fantastiskt. DOM ÖVER DÖD MAN är en mycket, mycket snygg film. Hantverket är excellent. Storyn som berättas är mycket intressant.  Det är lite synd att jag måste komma med alla invändningar listade här ovan. Till dessa invändningar kommer ett faktum som är vanligt i så gott som alla av Jan Troells filmer: bitvis är filmen oerhört långsam och tråkig. Och DOM ÖVER DÖD MAN vore en cykel, skulle den trilla omkull.
Fast sevärd är den.





(Biopremiär 7/11)



onsdag 7 november 2012

Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.
Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.
CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.
Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.
Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.






(Biopremiär 9/11)



torsdag 9 februari 2012

Bio: Star Wars: Episod 1 - Det mörka hotet 3D

Foton copyright © Twentieth Century Fox Sweden
 
Jag recenserade STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET i NST när filmen först dök upp 1999. Jag tycker mig minnas att jag gav den en tvåa i betyg och jag var naturligtvis väldigt besviken när jag lämnade pressvisningen. Jag minns också att vi körde en dubbelrecension på tidningen, eftersom filmen var så hajpad fick även min kollega Inger Ljung (numera känd från TV) skriva om filmen. Jag tror hon var mer positiv än jag.

Som så många andra ungar födda på 1960-talet, tyckte jag att STJÄRNORNAS KRIG - den riktiga STJÄRNORNAS KRIG - var hur fantastisk som helst när den kom 1977. Den filmen betydde enormt mycket för mig, mina kompisar och troligen för min framtida karriär. Jag var fullkomligt besatt av STJÄRNORNAS KRIG och dess figurer under flera år, och ja, jag älskade även RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA. Det här var ju på den tiden då vi var svältfödda på acceptabel underhållning i Sverige. Det var också på den tiden då filmer fick rejäla svenska titlar.

Men när JEDINS ÅTERKOMST anlände var det plötsligt inte lika kul längre. George Lucas hade förvandlat det hela till något slags "Mupparna i rymden", och storyn och mytologin började bli märkligt komplicerad.

Lucas skulle ha lagt av där. Den nya trilogi han skapade och som började med DET MÖRKA HOTET besitter inte alls den magi som den ursprungliga trilogin hade. De känns inte ens som STAR WARS-filmer. De är mest en enda jävla röra.

Den ursprungliga STJÄRNORNAS KRIG - den från 1977 - var en klassisk och enkel äventyrshistoria. Där fanns en prinsessa som var god. Där fanns en ond skurk som hette Darth Vader. Luke Skywalker var den unge hjälten av folket, och som tar med sig en cowboy - Han Solo - för att rädda prinsessan. De flyger till Dödstjärnan, de befriar prinsessan, sedan åker de tillbaka till Dödsstjärnan en andra gång och spränger den i luften. Slut. Det är det hela.


Visst pratades det om filmseriens mytologi, om Kraften, Jediriddarna och Imperiet, men i grund och botten var detta bara en gammaldags godnattsaga, försedd med rymdskepp och ljusvärjor. Men i den här nya trilogin får vi tonvis med politiska intriger, och mytologin expanderas och förklaras. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan ju inte påstå att jag bad om det här. Det förekommer massvis av nya figurer med konstiga namn och besvärliga titlar. Vilka är alla? Jag bryr mig inte, men de spenderar en väldig massa tid på att gå omkring eler sitta ner och diskutera vad som sker i deras hörn av yttre rymden. Det är som att göra en film om till exempel det politiska klimatet i Europa, och stoppa in några laserpistolstrider för att hålla publiken vaken. 

För att göra det hela ännu värre innehåller DET MÖRKA HOTET en del fruktansvärt usel dialog och uselt skådespeleri. På 70-talet regisserade George Lucas bara den första filmen och lät andra, bättre regissörer ta hand om de andra två. Den här gången skrev och regisserade Lucas samtliga tre filmer - och det är bara att konstatera att han inte är någon vidare regissör. Liam Neeson och Ewan McGregor spelar De Misslyckade Frisyrernas Väktare; Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi, och jösses, vad de är tråkiga. Neson är exceptionellt träig, det här är ju innan han blev den där coole killen vi känner honom som idag, hårdingen från filmer som TAKEN. Pernilla August är en av världens tråkigaste människor och av någon anledning spelar hon Darth Vaders morsa. Hon är skittråkig.

Ungen som spelar lille Anakin Skywalker; han som växer upp till Darth Vader, spelas av en liten hjälmfriserad grabb som heter Jake Lloyd och som inte har gjort så mycket efter det här. Av förklarliga skäl. Han är rätt kass - om än inte lika rutten som Hayden Christensen, som spelar Anakin i del två och tre.

Det händer en väldig massa i DET MÖRKA HOTET, men samtidigt ... händer det inte speciellt mycket. Folk pratar, promenerar, pratar, och plötsligt är det dags för ett så kallad pod race, som verkar inspirerat av BEN HUR och som håller på en evighet. Jag är inte säker på vad det har med resten av filmen att göra, mer än att utgöra underlag för ett TV-spel. Och sedan slutar det hela med ett enorm slag i rymden och på land och det är fullkomligt befriat från spänning och raffel. Just det, och så har vi ju den där datoranimerade Jar Jar binks, filmens comic relief - och en av de mest irriterande och minst roliga figurerna i filmhistorien. Vad fanken tänkte Lucas på när han hittade på den här figuren?


Jag har inte sett om DET MÖRKA HOTET sedan den där pressvisningen '99. Inte förrän nu. För nu får den återigen biopremiär världen över - den här gången i 3D. Efter att ha pulat med- och ändrat på originaltrilogin ett par gånger, är Lucas' nya projekt att konvertera alla sex filmerna till 3D. Han ska släppa en film om året, vilket inebär att vi inte får se JEDINS ÅTERKOMST förrän år 2016 ... Varför i helsike startade han inte med att konvertera filmen från '77? Det är ju den jag - och troligen vi alla - vill se på stor duk igen!

Förhoppningsvis kommer 3D-konverteringstekniken att utvecklas rejält innan Lucas når fram till originaltrilogin. För DET MÖRKA HOTET ser för jävlig ut. Jajamen. Det här är precis lika dåligt som THE LAST AIRBENDER och CLASH OF THE TITANS. 3D? Fan heller, det enda som händer när man sätter på sig 3D-brillorna är att bilden blir mörkare och aningen oskarp. Ett par scener ser märkligt digitala ut, som om de filmats med en Beta Cam från 80-talet - vilket är märkligt, eftersom filmen sköts på 35mm, till skillnad från KLONERNA ANFALLER och MÖRKRETS HÄMND, vilka sköts digitalt (och som därför kanske kommer att se bättre ut i 3D).

DET MÖRKA HOTET tråkade ut mig och gav mig lätt huvudvärk. Men jag kan dock inte ge filmen betyg ett av fem. Den är inte tillräckligt dålig. John Williams bidrar förstås med bra filmmusik. En del miljöer är imponerande. Några av effekterna är coola. 

... Men jag ser mycket hellre andra science fiction-klassiker på stor duk. Som STARCRASH. Eller KRIGET BORTOM STJÄRNORNA. Till och med SPACE RAIDERS. Och då helst inte i 3D!
De senaste dagarna har det förts en del upprörda diskussioner på nätet om den svenskdubbade versionen av MÖRKRETS HÄMND. Jag trodde först att detta var ett skämt. Det är kanske ett skämt. I Malmö pressvisades i alla fall en engelskspråkig version. Tack och lov.

Tror dock att röster av Sven Melander och Ulf Brunnberg skulle kunna förbättra filmen! Om de fått vara med och dubba.









(Biopremiär 10/2)

onsdag 11 januari 2012

Bio: Hamilton: I nationens intresse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Eftersom det aldrig skulle falla mig in att läsa en bok av Jan Guillou, har jag förstås inte läst romansviten om hemlige agenten Carl Hamilton (däremot har jag läst agentböcker av Hamilton - Donald Hamilton. Och av Ludlum och Fleming och gänget, och en fruktansvärd massa Nick Carter). Men jag har sett filmerna - eventuellt med undantag för DEN DEMOKRATISKE TERRORISTEN, som jag aldrig såg på bio och inte minns om jag sett senare.
TÄCKNAMN COQ ROUGE tyckte jag var sådär; lite grå och vissen - och Stellan Skarsgård är inte mycket till actionhjälte. Visst fnissade vi alla åt hans kullerbytta. Däremot minns jag att jag tyckte att TV-serien FIENDENS FIENDE var riktigt spännande och engagerande. Jag såg den inte när den sändes på TV, eftersom jag inte hade TV4 då, men jag gick ner till Videomix lite längre ner på gatan och hyrde kassetterna. Minns att jag en kväll gick dit två gånger för att hyra ytterligare en del. Fast självklart var Peter Haber inte mycket till actionhjälte.
I VENDETTA tog Stefan Sauk över och inte helt oväntat gjorde han en riktigt osympatisk, rälig Hamilton, som såg ut att vara galen. Det vi minns mest från den här filmen (som var en nerklippt TV-serie) är stuntmannen som väldigt tydligt bär hjälm en ett bilstunt. Och vad gäller HAMILTON med Peter Stormare väldigt lik Ingmar Bergman i huvudrollen, minns vi förstås främst Mark Hamill som bov och all festlig och odiskret produktplacering. Parodin i Svenska MAD är mer minnesvärd.
Tösabiten som Hamilton tar av daga. Sicken en!
Nu har Mikael Persbrandt tagit över och skriverierna har varit oändliga. Bortsett från hans struliga privatliv och knarkdomar, har man rapporterat om hur han tränat med Navy SEALS och haft sig. Visst har förberedelserna gett resultat. Persbrandt är den bästa Hamilton hittills, han ser ut att vara kapabel att göra det han gör, och hans iskalla blå ögon skänker rollfiguren kyla.
... Men annars är det här inget att skriva hem om. Den danska regissören Katrine Windfeld har tidigare mest jobbat med TV, bland annat har hon gjort ett par avsvitt av WALLANDER - och HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är trots allt den första filmen av tre och avsedd för TV. Här i Sverige har vi ju traditionen att biovisa pilotavsnitt.
Den här gången är den svenska vapen som är på vift. Gustaf Hammarsten spelar en kille som jobbar som GPS-expert hos vapentillverkaren Nordfors, och han ser till att bli fångas av terrorister i Somalia; han har blivit snodd av ett gäng busar Hamilton träffat på redan i början av filmen. Medan GPS-killen råkar illa ut, håller Hamilton på att vänslas med en sjuksköterska hemma i Stockholm. Han vill lägga pickan på hyllan och stadga sig, men det bär sig inte bättre än att han råkar skära halsen av henne med en fruktkniv! Hon dör och Hamilton röjer undan spåren. Liv Mjönes spelar en alldaglig och gravid polis som försöker lösa fallet med den mördade sjuksköterskan, men Hamilton har skickats iväg för att rädda GPS-killen, vilket han ska göra tillsammans med en slagkraftig donna. Och medan agenterna är nere i varma länder och slåss och skjuter och spränger, går Sveriges statsminister Pernilla August omkring och är brydd tillsammans med politikerna Dan Ekborg och David Dencik. Och på ett kontor i Dallas sitter onda amerikanska företagsledare och ... är onda.
Hamiltons medhjälpare. Hon är vred.
Låt mig ta det som är bra först: actionscenerna. För första gången har man faktiskt lyckats få till det när det gäller action. Filmskaparna är kraftigt inspirerade av Jason Bourne och senaste inkarnationen av James Bond, så det är snabba klipp, hårt och brutalt - fast man kör förstås med "Bournetricket", som det kallas: när man klipper så att det inte syns att kombattanterna egentligen inte kan slåss. Blodigt är det också, man har inte sparat på squibs när folk blir skjutna, och antalet skott i huvuden är många. Blodet sprutar hejvilt. Extra plus för att filmen hör och häpna avslutas med ett frejdigt COMMANDO-slagsmål mellan Hamilton och skurkledaren.
Denne skurk spelas av Jason Flemyng, en väldigt välrenommerad herre vi känner igen från oändligt många filmer, till exempel LOCK, STACK AND TWO SMOKING BARRELS, SNATCH, FROM HELL, TRANSPORTER 2, STARDUST, MIRRORS, KICK-ASS, CLASH OF THE TITANS, THE SOCIAL NETWORK, X-MEN: FIRST CLASS ... Fast övriga engelskspråkiga aktörer är inget vidare. Här måste jag skjuta in att Persbrandts engelska svajar. Hans försöker låta tuff, men liksom så många svenskar norr om Hallandsåsen uttalar han till expempel "go" som "goo". Väldigt märkligt.
Den här pressbilden innehåller en fet spoiler, så jag fick allt ta och maskera lite!
Bra action och många bra svenska skådisar. Men resten är allt annat än bra. Windfeld har koncentrerat sig på actionscenerna (rättare sagt, hennes fightco-ordinator och stuntkillar har gjort ett bra jobb), men så fort det inte är action, det vill säga större delen av filmen, blir det trist. En massa tradigt pratande, allting väldigt oinspirerat iscensatt.
Tekniskt sett har filmen osannolika brister. Emellanåt undrade jag vaffan det var jag tittade på. För det mesta är det digitala fotot platt och tråkigt. Men. Vissa scener, främst flygbilder, håller extremt dålig bildkvalitet; de ser ut att vara filmade med mobilkamera. Det ser för jävligt ut. Eftertexterna är de suddigaste jag sett, och det berodde inte på att projektorn var felinställd. Ofta ser HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE ut som en amatörfilm.
inte blir det bättre av den typiska, svenska filmmusiken - oinspirerade, saggiga stråkar i jämntjocka lager. Det saknas ordentliga teman och musiken förstärker inte filmens händelser. Det är precis som om filmskaparna aldrig sett en amerikansk actionfilm, som om de inte vet hur man gör och vad för musik som ska användas.
Det där kontoret i Dallas väcker munterhet. Träpaneler på väggarna, drinkbord. Det ser ut att vara inspirerat av TV-serien DALLAS, vilket det säkert också är.
HAMILTON: I NATIONENS INTRESSE är inte lika tradig som alla dessa BECK- och WALLANDER-filmer, men det går ju inte att påstå att det här är bra. Dock lär den svensa biopubliken strunta i sådana petitesser och göra detta till ännu en biosuccé.








(Biopremiär 13/1)

torsdag 4 februari 2010

Bio: Miss Kicki

Visst känns det härligt att bo i ett land där våra skattepengar går till vettiga saker. Som till exempel till svenska långfilmer. Kanske till och med till de filmer som ingår i Svenska Filminstitutets projekt Rookiefilm. Så här beskrivs Rookiefilm på SFI:s hemsida:

Rookie är ett nytt projekt för att finansiera svensk film. Det är ett fristående initiativ som finansierar fem filmer åt gången utan bestämd tidsram. I första omgången står Svenska Filminstitutet, Film i Väst, Filmpool Nord, Sveriges Television och Nordisk Film bakom satsningen.

Vem kan söka?

Projektet vänder sig till första- och andragångsregissörer av långfilm som vill berätta historier med starka drivkrafter där det verkligen är något som står på spel. Filmerna ska präglas av ett personligt uttryck och vara öppna för nya tankar, former och berättartekniker.

MISS KICKI av Håkon Liu är en Rookiefilm som har premiär på fredag. Uppenbarligen väntar man sig publikrusning, åtminstone i Malmö, för inte nog med att den går upp på Panora, nej, även Spegeln kommer att köra filmen.

Pernilla August spelare den vin och spritpimplande Kicki, som efter att i en massa år bott i Amerika, nu bor i en liten lägenhet i Göteborg. Okej, det framgår inte att det är just Göteborg, men scenerna i Sverige är inspelade där.

Filmen börjar med att Kicki står på sin balkong och röker en cigarrett några minuter. Vädret är grått, det snöar lite, utsikten är trist betong. Klipp till nästa scen. Kicki sitter i sin säng några minuter. Jag vill minnas att hon mumlade något för sig själv. Nytt klipp. Kicki sitter vid datorn några minuter.

Kors i röven, nu blir det dialog! Kicki videochattar med en gubbe; mr Chang, i Taiwan. Han visar upp sitt kontor och den pampiga utsikten över Taipei. Han vill att Kicki ska hälsa på honom. Han vet även att Kicki fyller år. Kicki låtsas att hon ska ut med vänner. Men det ska hon inte. Hon gör ingenting under några minuter. Vi får även se henne sova.

Nästa dag dricker hon vin och skrubbar spisen. Då kommer hennes mor och felklippte tonårige son Viktor för att gratulera på födelsedagen i efterskott. De äter prinsesstårta och sjunger lite. Morsan tycker att Kicki och Viktor - som bor hos morsan, hans mormor, alltså - bör umgås lite mer med Kicki.

Kicki får en jättebra idé. Hon och Kicki kan ju åka till Taiwan tillsammans! Hon tänker överraskas mr Chang med ett besök, men det berättar hon inte för Viktor. Så de åker till Taipei och tar in på ett litet hotell. Hotellägaren frågar hur man uttalar Kicki. Sedan super de. Kicki och Viktor gör ingenting tillsammans i Taiwan. Hon letar upp Chang på hans kontor, men vågar inte ge sig till känna. Viktor går vilse och träffar en jämnårig kille, Didi, som är något slags streetkid. De blir vänner. Viktar blir besviken på Kicki och kallar henne "jävla alkoholistfitta" och antyder att hon är en hora i en scen.

Sedan är det då meningen att det ska bli lite intriger och vändningar och grejor. Tja, jag kan mycket väl tänka mig att filmteamet och skådisarna hade det mycket trevligt under sin vistelse i Taiwan (där ju vi till en viss del bidragit med våra skattepengar). Som ett avsnitt av NÄR OCH FJÄRRAN funkar MISS KICKI rätt bra med intressanta miljöer. Tyvärr är inte detta ett reseprogram på TV, utan en långfilm - och som långfilm är detta under all kritik.

MISS KICKI är som film tunnare än tunn och allting är gjort med tummen i handen. Filmskaparna verkar inte ha vetat vad för film de ville göra. Resultatet blev att det inte blev någon film alls. Först är det grått, svenskt alkisdrama. Sedan ska det bli något slags mor och son finner varandra-skildring. Det blir lite bögdrama när Viktor upptäcker att han är kär i Didi. Det blir förvecklingar när Kicki slutligen söker upp mr Chang. För att ösa på med ännu mer ingredienser, har man slängt in ett kidnappningsdrama. Varför inte även passa på att stoppa in lite komedi också. Allt iscensatt som en arthousefilm, med oftast statisk kamera och ofta en uringul nyans i färgerna.

Nu är vi inte ensamma om att ha skänkt pengar till det här möget. En väldig massa företag och institut är inblandade. Även i Taiwan. Och EU:s Mediaprogram har bidragit.

Totalt jävla värdelös film. Och ingen karate. Ännu en miss på biograferna. Pun intended.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/2)