Bio: I nöd eller lust

Foton copyright (c) BrightPictures, fotograf: Alexandra Aristarhova
En av de texter som fått absolut mest klick här på TOPPRAFFEL! är min recension av Kjell Sundvalls BRÖDERNA KARLSSON från 2010. Folk klickar fortfarande på den. Jag vet inte riktigt varför - filmen är ju långtifrån bra!
Jag kikade nu på den där recensionen och såg att jag inledde med några åsikter om Kjell Sundvalls karriär. Jag tänker därför inte upprepa här vad jag skrev, men i kort gick det ut på att jag tycker att han gjort väldigt få bra filmer, de flesta är tvärtom inget vidare och ett par är direkt usla.
Här har vi så hans nya film; I NÖD ELLER LUST, och den känns som ett försök att upprepa receptet för TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - en relationskomedi som till största delen utspelar sig i en och samma miljö. Manus är skrivet av Monika Rolfner, som skrev just TOMTEN.

Peter Magnusson och Magdalena in de Betou spelar Micke och Isabella, ett gift par som tänker skiljas efter att Micke eventuellt har varit otrogen. De två bråkar konstant och nu ska de, tillsammans med sina två barn, åka iväg till ett flott slott som Isabellas överklassubba till syster Maria (Katarina Ewerlöf) och dennas hunsade make (Johan Ulveson) har hyrt, eftersom deras märkligt religiösa dotter ska gifta sig. På plats i slottet återfinns en kavalkad av märkliga personer, och i rollerna återfinns en hel hög av Sveriges mest namnkunniga skådisar. Dan Ekborg är en terapeut som ständigt smuttar på drinkar, Ia Langhammer är hans gråa fru, Per Myrberg gör Ulvesons förvirrade far, Sten Ljunggren och Anita Wall är Isabellas och Marias föräldrar - för att bara nämna några stycken. Suzanne Reuter dyker upp i en kort scen och är vresig, medan Michael Nyqvist spelar sig själv i ett kort TV-inslag; han har inte en enda riktig replik. Inga vet om att Mickes och Isabellas äktenskap knakar i fogarna, de försöker dölja detta, och en del förvecklingar uppstår.

Filmer om knakande äktenskap känns som en väldigt svensk genre; jag tänker nog mest på seriösa dramer på temat. Det finns väl en hel del - eller det är kanske bara jag som inbillar mig detta. I NÖD ELLER LUST skulle kunna vara ett allvarligt drama med samma handling. Nu är det inte det; det här är en komedi - men jag tycker inte att den är särskilt rolig. Rollfigurerna är alldeles för osympatiska. Det skriks och bråkas för mycket; Micke och Isabella käftar mest hela tiden. Jag har svårt att känna för någon av dem.
Dan Ekborg är lite rolig i sin roll, vilket väl även gäller för Johan Ulveson. Ett par scener känns mest konstiga och som om de vore hämtade ur en helt annan film - bland annat reser sig den unge brudgummen upp vid middagsbordet och sjunger i falsett för sin blivande fru. Och att den blivande frun gått och blivit djupt religiös känns lite för långsökt. Hon tror stenhårt på att man inte ska ha sex före äktenskapet och har hållit på sig - och hon tror att hennes kille också är oskuld, han har ljugit för henne. Det roligaste i hela filmen är de illa uppsatta tapeterna på slottet.
Visst går det att sitta igenom den här filmen, men Kjell Sundvall lyckades betydligt bättre med TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN. Nåja - om inget annat de är rätt trevligt att se alla de här skådespelarna i en och samma film.

(Biopremiär 6/3)

-->

Bio: Tyskungen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Here we go again ...
Ännu en svensk deckare, ännu en svensk TV-film som visas på stor duk, ännu en totalt ointressant och slätstruken dussinprodukt.
Jag har nämnt det åtskilliga gånger tidigare, men jag läser inte svenska deckare, jag har aldrig läst något av alla de där deckardrottningarna. Jag har sett några filmatiseringar och de har liksom inte lockat mig att plocka upp böckerna. Tvärtom. För mig är Camilla Läckberg bara ett namn  skvallerpressen.
TYSKUNGEN, i regi av Per Hanefjord, bygger på en bok av Camilla Läckberg. Läckbergs hjältinna heter visst Erica Falck (Troligen inte släkt med Johan Falk) och är framgångsrik författarinna. I några tidigare filmatiseringar, som jag inte sett, spelades Erica av Elisabeth Carlsson. Numera görs hon av Claudia Galle Concha. Hon ser inte precis ut som en biohjältinna, den här Erica Falck ser snarare ut som någon som sitter i kassan på Hemköp. Eller som vaktar sin unge medan denne gungar på en lekplats. Ericas snubbe är en polis som spelas av Richard Ulfsäter. Han har skägg.

Någon berättade att en anledning till att dessa deckardrottningar säljer så bra, är för att de innehåller så mycket vardagliga inslag de kvinnliga läsarna känner igen sig i. Därför släpar Erica Falck runt på en bebis under större delen av filmen. Vardagligt, joså, coolt och passande i en thriller, nej!
I TYSKUNGEN omkommer Ericas föräldrar i en spektakulär bilkrasch (där rök budgeten). Vid boupptäckningen upptäcker Erica att morsan burit på mörka hemligheter - hemligheter som går ända tillbaka till Nazityskland. En mystisk man klampar in i hemmet och påstår att han är Ericas okände bror. Erica slänger ut honom - och kort därpå hittas mannen mördad. Erica börjar luska i mordet och reder ut intrigtrådar om norrmän och nazister och oplanerade barn. Då och då dyker det upp mystiska män och kvinnor, och eventuellt är Ericas liv i fara. Och hela tiden har hon bebisen under armen.

Hanefjords film överraskar med en rad gamla fina skådespelare, som Per Myrberg, Lennart Jähkel och främst Jan Malmsjö; det är alltid trevligt att se den sistnämnda, och han skänker en viss tyngd åt det här. Även Amanda Ooms medverkar. Men i övrigt är det här ännu en svensk deckare gjord efter standardmall 1A. Filmfotot är platt och oinspirerat, hantverket rent allmänt är platt och oinspirerat, regi och dialog är platt. Claudia Galle Concha är alldeles för trist och charmfri i huvudrollen. I vanlig ordning har man smetat på standardiserad filmmusik, som ligger som en sövande blöd handduk över anrättningen. Tempot är saggigt, spänningen obefintlig.
Det finns ingen som helst orsak att se det här på bio.

(Biopremiär 28/6)

Bio: The Girl with the Dragon Tattoo

Foton copyright © Sony Pictures Entertainment

Så här i efterhand tycker jag att jag var alldeles för snäll mot MÄN SOM HATAR KVINNOR, när jag recenserade den i februari 2009 på "gamla" TOPPRAFFEL! - jag gav filmen en fyra. Antagligen var det för att jag häpnades över att det gjorts en svensk thriller som inte var aptrist och totalt slätstruken. Jag borde nog nöjt mig med en trea, och de två följande filmerna var ju betydligt sämre.

David Finchers amerikanska nyinspelning THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO pressvisades inte i Malmö - av "säkerhetsskäl". Vilket förstås är dumheter. Det är ju knappast vi journalister som sitter och spelar in filmer för att lägga ut på nätet. Och om bolagen verkligen vill hålla säkra pressvisningar, bör de lämpligen köra filmerna i Malmö, med tanke på hur få personer vi är som värvarar. Nåja. Jag fick alltså klämma den här nya filmen på en ordinarie visning, den allra första.

För mig som svensk blev David Finchers av många efterlängtade film en ganska udda och smått surrealistisk upplevelse. Detta är antagligen den första stora amerikanska film som gjorts om svenska rollfigurer, som utspelar sig i Sverige och som dessutom filmades på plats i Sverige. I Paul Newman-rafflet JAGAD AV AGENTER (1963) fuskade man lite, för att inte tala om Bob Hope-komedin SVEDALA ALLA GÅNGER (1965) i vilken man inte bemödade sig att åka till Sverige alls.

Eftersom jag ju redan har recenserat den svenska versionen, finner jag det meningslöst att återge handling och mina tankar om filmen här och nu, så klicka istället HÄR och läs min gamla text. Handlingen är förstås densamma i Finchers version, även om man gjort några småändringar och stoppat in en nyv twist på slutet. Och nej, jag har fortfarande inte läst romanerna, jag har inte för avsikt att läsa dem, och jag har inte sett de längre TV-versionerna av de svenska filmerna.

Den här gången är det James Bond, det vill säga Daniel Craig, so spelar journalisten Mikael Blomkvist, som anlitas av Christopher Plummer för att försöka lösa (det ganska ointressanta) fallet med en flicka som försvann och troligen mördades för 40 årsedan. Den ganska okända amerikanskan Rooney Mara porträtterar den ikoniska hackern/Gotharen/socialt missanpassade Lisbeth Salander. I den svenska versionen såg vi ju unga Noomi Rapace i rollen, som blev biljetten till en Hollywoodkarriär; hon meverkar förstås i både den nya Sherlock Holmes-filmen och i de kommande ALIEN-prequelen PROMETHEUS (... Medan Micke Nyqvist, som var Blomkvist, spelar skurken i MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL, vars trailer ligger innan THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO). Jag skulle inte förvånas om Salanderrollen gör för Mara vad den gjorde för Rapace. 

David Finchers två timmer och 38 minuter långa epos öppnar med tuffa förtexter ackompanjerade av excellent musik: Trent Reznors och Karen Os cover på Led Zeppelins gamla "Immigrant Song", samma låt som hörs på filmens trailer. Jag såg filmen på en stooor biograf med mycket bra ljudsystem, vilket gjorde förtexterna till en rätt omtumlande upplevelse. Led Zeppelin har jah aldrig gillat, men jag är ju gammal Trent Reznor-fan. Reznor står, tillsammans med Atticus Ross, även för resten av filmmusiken, som är rätt stämningsfull och minimal - den består främst av rytmer och ljud man knappt noterar. En rollfigur bär en Nine Inch Nails-tröja, vilket förstås är lite kul.

Under filmens första halvtimme, kanske till och med under dess första tredjedel, kändes det som om jag såg samma svenska film en gång till. Sedan insåg jag att, jösses, det är ju samma film jag ser en gång till - med den stora skillnaden att jag ser en mycket bättre version av den. Inspelningsplatser, kulisser och i vissa fall även skådespelarna ser ut som i den gamla filmen. Men allting är bättre, det är mer filmiskt, berättandet är bättre och så även dialogen.

En väldigt märklig detalj i den här filmen, är att skådisarna pratar med något slags "svensk" brytning, vilket förstås låter lustigt i våra öron. Jag antar att det är vad fransmän och tyskar och folk i flera andra länder alltid tyckt när amerikaner spelat fransmän och tyskar (om nu fransmän och tyskar lyckas se odubbade versioner), men nog känns det onödigt att ge den engelska och amerikanska skådisarna något slags skandinavisk twist - och själv tycker jag att de låter som norrmän. Daniel Craig struntar i brytningen och pratar med sin vanliga accent, medan svensken Stellan Skarsgård drar till med sitt vanliga, lätt amerikanska uttal. Det finns många fler svenska skådisar i filmen; legender som Per Myrberg, många av dem är riktigt gamla - vilket innebär att de talar med rätt kraftig brytning, vissa av dem med kraftig stockholmsaccent; så kallad Björn Borg-engelska.

Det förekommer ytterligare några mindre märkligheter; folk röker på nattklubbar, men som helhet är bilden av Sverige och alla detaljer fantastisk, mycket är häpnadsväckande korrekt. Salander handlar visst på Ica Kvantum i Sickla - fast det vore ju skojigare om det var Daniel Craig som gjorde det, han var trots allt med i Kvantum of Solace.

Men detta är SE7EN-regissören David Finchers version av Stockholm - och Sverige - så allting är väldigt mörkt, dystert och hotfullt, och inte lika harmlöst som verklighetens Sverige oftast ger intryck av att vara. Jag gillade verkligen att Landskrona figurerar flera gånger, detta måste vara första gången denna stad förekommer i en Hollywoodfilm - om än bara på en karta, på en datorskärm och i en tidningsartikel. Men ändå! Malmö förekommer inte alls.

Som jag nämnde är detta en mycket lång film, och eftersom jag sett den tidigare versionen visst jag vad som skulle hända och vem mördaren är. Trots detta upplevde jag inte THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO som tråkig och seg. Detta är en fascinerande film, väldigt underhållande, och om man inte känner till dess handling gissar jag att den även är riktigt spännande.

Rooney Maras Lisbeth Salander är fortfarande en mycket konstig figur det är svårt att relatera till, men hon är betydligt mer sympatisk är Noomi Rapaces tolkning. Rapaceversionen var bara bisarr, skitkonstig och svår att tycka om. Massor av människor tyckte att hon var cool, men det gjorde verkligen inte jag. Hon agerade egendomligt, hennes repliker var märkliga, hon var långt ifrån en riktig människa. Rooney Mara är lite mjukare och hon slipper fälla konstiga repliker. Och regi och filmfoto är bättre, men det behöver jag knappast påpeka.

Jag skulle inte förvånas om den här filmen blir en stor framgång, och jag skulle inte ha något emot att se Mara och Craig återkomma i filmer baserade på de två andra böckerna i trilogin. Om David Fincher står för regin. Och åter anlitar Trent Reznor.

Just det, jag gillade att mördaren lyssnar på Enya medan han torterar vår hjälte!

(Biopremiär 21/12)