Bio: Emil & Ida i Lönneberga

Bilder copyright © Filmlance International AB & PennFilm Studio AB

För att vara död är Astrid Lindgren väldigt livaktig. Hon medverkar nämligen själv i den här nya filmen - åtminstone med sin röst.

Per Åhlin är tillbaka med ännu en tecknad film. Men liksom fallet varit de senaste åren, handlar det inte om en "Per Åhlin-film". Åhlin får väl nästan kallas folkkär på grund av sitt samarbete med Hasse & Tage och för en del egna projekt, men Åhlin och hans Pennfilm ägnar sig numera mest åt att filmatisera populära barn- och bilderböcker. Dessa filmer görs inte i Åhlins egen, trevliga stil, utan man försöker efterlikna illustrationerna i böckerna. Resultaten går tydligen hem hos barn, men det är ofta tråkigt och lite själlöst animerat.

I den nya filmen EMIL & IDA I LÖNNEBERGA imiterar man Björn Bergs klassiska teckningar i Astrid Lindgrens Emilböcker. Estetiskt har det väl blivit ... sådär. Visst ser det trevligt och välbekant ut, men samtidigt är det stelt och träigt. Visst behövs en motvikt till alla plastiga 3D-animeringar, men det är inte detsamma som att det måste vara tradigt.

Det är väldigt längesedan jag såg Olle Hellboms Emilfilmer från 1970-talet och jag vet inte om jag skulle palla se dem idag. Rent allmänt har jag numera väldigt svårt för Astrid Lindgren. Ursäkta om jag svär i kyrkan, men så är det. Den här nya filmen får mig inte att ändra inställning, tvärtom. Detta är en särdeles oinspirerad film. Eftersom man gjort en 65 minuter lång film som går upp på bio, trodde jag att man ansträngt sig för att göra en riktig, animerad långfilm. Förvisso får man väl knappast skriva nya, egna historier om Emil, men de skulle väl kunna knyta ihop berättelserna på någon vänster.

Men icke. Man verkar ha utgått från de gamla talskivorna (eller var det från början radioprogram?) på vilka Lindgren läser sina sagor. Filmen består av en rad korta, sammanfogade episoder, som om man klippt ihop en TV-serie. Vilket man antagligen har gjort. Slarvigt. Av någon anledning har Åhlin och medregissörerna Alicja Björk och Lasse Persson inte noterat alla upprepningar. Allting upprepas. "Här är snickarboden," säger Astrid. "Här är drängen Alfred." Tio minuter senare förklaras det igen vilka figurerna är och var de befinner sig. Och igen - och igen.

En av episoderna kände jag inte igen, men jag har nog bara glömt bort den. Annars är det de gamla vanliga, välbekanta historierna. Emils farsa Anton får paltsmet i huvudet, trampar i en råttfälla och så vidare. Jag inbillar mig att även dagens småungar har sett de gamla, bättre filmerna - så jag förstår inte varför man ska se det här. EMIL & IDA I LÖNNEBERGA tillför absolut ingenting, mer än att det är tecknat och mer tvådimensionellt.

Georg Riedel står för musiken, som även den är den gamla vanliga. Man har inte brytt sig om att komponera helt nya Emilsånger. De vissna, tecknade Pippifilmerna hade åtminstone en del nya (och konstiga) låtar. Allan Svensson gör Antons röst. De övriga figurernas småländska dialekt svajar mystiskt.

Segt, träigt, oinspirerat, tjatigt. Sällan har 65 minuter känts så långa.

(Biopremiär 25/12)

Bio: Lilla Anna och Långa Farbrorn

Bilder copyright (c) Nordisk Film

I januari förra året recenserade jag VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, en film som innehöll kortfilmer med både Lilla Anna & Långa Farbrorn och Lilla spöket Laban. Jag kunde inte betygsätta filmen, den vände sig till väldigt små barn och jag somnade.

Nu är det dags igen. Den 47 minuter långa samlingen LILLA ANNA OCH LÅNGA FARBRORN består enbart av berättelser om titelfigurerna. Hur många kortfilmer som ingår vet jag faktiskt inte - jag somnade efter två stycken. Till skillnad från de festliga och ibland direkt bisarra episoderna i den onödigt omdiskuterade LITEN SKÄR OCH ALLA SMÅ BROKIGA, måste man vara tre år för att uppskatta Inger och Lasse Sandbergs historier. Det här är snällt, väldigt snällt, och jag som vuxen karlslok upplever det hela som lite väl saggigt, poänglöst och tråkigt. Gissningsvis tycker små telningar att det är både roligt och spännande.

Jag har ingen som helst relation till paret Sandbergs barnböcker. Visst fanns de redan när jag var barn, men jag tyckte inte att de var roliga; jag var mer sofistikerad än så på den tiden, och teckningarna inspirerade mig inte. Jack Davis var ju bättre.

Precis som tidigare är det Alicja Björk, Alicja Jaworski, Lasse Persson och Per Åhlin som står för regin.  Jag tycker att det är trevligt och sympatiskt att det är klassisk tecknad film i 2D, det är glatt och fint.

Sedan kan man ju undra vad den där Långa Farbrorn är för typ. Vad han har för relation till Lilla Anna. Jag menar - en liten tös som ständigt umgås med en konstig gubbe, som dessutom är abnormt långt. Det är ju rätt kinky.

Tjejen som gör Lilla Annas röst; Anna Opitz, pratar ytterst konstig skånska. Tomas von Brömssen gör Långa Farbrorns röst.

Nej, jag kan inte betygsätta det här - men skriv ut min recension och låt de små liven som sett filmen sätta sitt eget betyg (troligen en femma, barn sätter alltid en femma) på raden här under:





__________________________________________________

(Biopremiär 26/10)

Bio: Var inte rädd, Långa Farbrorn

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ett gäng år sedan fick jag en DVD med den första Lilla spöket Laban-filmen - som egentligen var en samling kortfilmer. Jag hade blivit rekommenderad den av en kompis, som hävdade att den var skitkul, så jag stoppade in skivan i DVD-spelaren. Efter en episod gav jag upp. Det var alldeles för tråkigt och saggigt.

De här filmerna från Per Åhlin och hans Pennfilm riktar sig till väldigt, väldigt små barn; tre-fyraåringar. Jag är fyrtio år för gammal. Och visst är väl det här passande för treåringar. Tror jag. Jag vet inte riktigt. Jag minns inte vad jag gillade när jag var tre år, men jag var ju en väldigt avancerad gosse som älskade Svenska MAD redan i fyra-femårsåldern.

Jag har ingen unge jag kan testa Laban på, och hade jag haft en son, hade hans favoritfilm troligen varit COMMANDO. Eller möjligen COMMANDO SQUAD med Kathy Shower och Brian Thompson. Han första ord hade säkert varit "Let off some steam, Bennett!".

Nå, här har vi så åter en samling filmer med Lilla spöket Laban som går upp på bio. 43 minuter varar det hela och det är inramat av att Lilla Anna (som pratar konstig skånska) försöker få den fege Långa Farbrorn att titta.

Detta är fruktansvärt snällt och rart, och ... jag somnade under den andra filmen. Maria Lundqvists berättarröst är rätt sövande. Jag vaknade lagom till sista episoden i vilken Laban ska fira jul, men jag somnade snart om och kvicknade inte till förrän eftertexterna rullade. Så om någon är intresserad av vad det hela handlar om, citerar jag pressmaterialet rakt av:

I dag ska Lilla Anna och Långa Farbrorn titta på film. Lilla Anna vill titta på sina fem favoritfilmer med spöket Laban och hans vänner. Eftersom Långa Farbrorn är rädd för spöken vågar han inte titta även om Lilla Anna säger att det inte är ett dugg läskigt. Tillsammans med Lilla Anna får vi återuppleva spännande äventyr med Laban, Labolina, Lillprins Bus och alla de andra på slottet Gomorronsol. Till slut förstår till och med den spökrädda Långa Farbrorn att filmerna inte alls är läskiga utan vågar sig fram för att titta. Som tur är har Lilla Anna även kvar en överraskning.

Tomas Von Brömssen gör förresten en av filmens röster.

Som så ofta är fallet med den här typen av barnfilm, kan jag omöjligt betygsätta den. Inte enligt mitt vanliga system. Ger jag en trea till den här, betyder den ingenting. Och en treåring skulle säkert sätta en femma. Barn ger alltid högsta betyg till alla filmer de ser på bio.

Så istället för att jag betygsätter VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, kan nu ju låta familjens lilla liv skriva sitt eget betyg på raden här under:

________________________________________

(Biopremiär 15/1)

Särskrivning på filmaffischen

På fredag har barnrafflet VAR INTE RÄDD LÅNGA FARBRORN premiär. Här under har ni filmaffischen. Som synes har man lyckats tillämpa särskrivning i dess tagline. Usch! Man kan inte ens lita på de klassiska barnböckerna!

Förresten. Är det favoriter med Lilla Spöket Laban som Lilla Anna väljer, eller är det strippar med hunden?