Visar inlägg med etikett Penélope Cruz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Penélope Cruz. Visa alla inlägg

onsdag 22 november 2017

Bio: Mordet på Orientexpressen

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag har aldrig brytt mig om att läsa någon av Agatha Christes böcker, men jag har sett åtskilliga filmatiseringar för film och TV. De har alla det gemensamt att jag inte minns någonting alls av handlingen - och jag minns inte vilka som var mördarna. Med ett undatag: MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN.

Det är nu väldigt längesedan jag såg 1974 års filmatisering med Albert Finney som Hercule Poirot. Hur kan man glömma denna historias upplösning? Det är fullkomligt omöjligt! Det är möjligt att denna story har deckarhistoriens bästa - eller, kanske mer troligt, sämsta och dummaste - upplösning!

Okej, nu har alltså Kenneth Branagh regisserat en ny version av boken, och placerat sig själv i huvudrollen som Poirot - försedd med filmhistoriens fånigaste lösmustasch. Den är irriterande ful och jönsig.

Jag tycker att 2017 års MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN är jättebra - fram tills mordet. I en utmärkt prolog avslöjar Poirot en tjuv vid klagomuren. När detta är avklarat måste han hasta vidare till nästa fall, och då tar han Orientexpressen. Poirot känner visst killen som äger tåget, eller hur det var, men alla första klass-kupéer är upptagna. Poirot placeras i en andra klass-kupé - om filmen utspelats idag hade han tvingats åka ersättningsbuss (Jag erkänner, det där skämtet snodde jag delvis av Graham Norton).

Precis som i filmen från 1974 är Branaghs version fullpackad med kända skådespelare. Inklämda ombord på tåget hittar vi Johnny Depp, Daisy Ridley, Penélope Cruz, Josh Gad, Derek Jacobi, Michelle Pfeiffer, Judi Dench och Willem Dafoe - och säkert flera jag glömt. Tågets tjusiga interiörer är smått fantastiska, och bilderna på när tåget far fram över de mäktiga landskapen är maffiga. Jag imponerades och underhölls.

Men så utlöses plötsligt en lavin och tåget spårar ur - och Johnny Depps rollfigur hittas mördad. Och ungefär här dör mitt intresse. Knappt halva filmen har hunnit passera, och den återstående hälften består av att Hercule Poirot förhör de olika passagerna - samtliga är misstänkta - ombord på det stillastående tåget, och själva upplösningen, när mördaren ska avslöjas, är utdragen.

Jag tittade på klockan flera gånger. Denna andra hälft är rätt trist - i synnerhet som jag alltså visste vem mördaren var. Fast det är klart, om man inte känner till detta är filmen kanske spännande. Vad vet jag.

Det var 70mm-versionen jag såg. Visst var den flott, men ärligt talat är jag inte karl att avgöra om bilden faktiskt är bättre än på vanliga visningar. Jag ser ingen skillnad - möjligen gör jag det om jag jämför versionerna sida vid sida.

Filmen avslutas att Poirot skickas iväg till Nilen för att lösa ett nytt fall, och minsann om det inte häromdagen rapporterades att Kenneth Branagh nu ska filmatisera "Döden på Nilen", vilken förstås också filmatiserats tidigare. Jag minns inte vem mördaren var - men jag minns hur mordet gick till och hur mördaren dolde sitt dåd.




 

(Biopremiär 24/11)

onsdag 24 februari 2016

Bio: Grimsby

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Avdelningen Vågar jag erkänna att jag tyckte den här var skitrolig?
Spionkomedier och James Bond-parodier går det tretton på dussinet av. Känns det som. Jag upplever det som att det kommer fler parodier än regelrätta agentfilmer. Fast det är förstås sällan de är bra. Häromveckan kom den kassa ZOOLANDER 2, som till mångt och mycket var en James Bond-parodi. Förra årets SPY var inte så kul som den utgav sig för att vara. Rowan Atkinson har gjort två filmer om agenten Johnny English (den andra av dem recenserar jag HÄR), vilka inte är något vidare. För att bara nämna några stycken.
Nu är det Sacha Baron Cohens tur. Den franske TRANSPORTER-regissören Louis Leterrier står för regin, men Baron Cohen är en av manusförfattarna. Han spelar fotbollshuliganen Nobby Butcher, hemmahörande i hålan Grimsby i England. Den korkade Nobby har nio eller tolv barn (antalet varierar); två av dem heter Django Unchained och Skeletor, samt några barnbarn - minstingen heter Gangnam Style. Han är för närvarande gift med den kåta Lindsey (Rebel Wilson).
Nobbys bror Sebastian (Mark Strong) har varit försvunnen i 28 år. Han har gått och blivit hemlig agent. Nobby har aldrig ge upp hoppet om att återfinna sin bror, och en dag får han veta att Sebastian hittats. Sebastian befinner sig på en välgörenhetsgala för att lokalisera och skjuta en lönnmördare (Scott Adkins). Då dyker Nobby oväntat upp och sabbar det hela - och blir sedan tvingad att följa med Sebastian till Sydafrika för att hitta en galen superskurk.
Senast Sacha Baron Cohen axlade huvudrollen i en långfilm, var i THE DICTATOR - en förhållandevis nedtonad film. Som jag skrev i min recension: den skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar och sin småskolefrågen. Till skillnad från de tidigare filmerna BORAT och BRÜNO. GRIMSBY kan man definitivt inte visa för morföräldrar och småskolefröknar - såtillvida de inte råkar vara sköna pervos.
GRIMSBY må vara barnförbjuden, men Leterrier och Cohen vältrar sig en hel del i rejält barnslig humor. Det är väldigt mycket kiss och bajs här. Filmen innehåller även den kanske grövsta scen jag någonsin sett på bio. Scenen involverar elefanter och borde få en Oscar. Jag undrar verkligen hur en karaktärsskådespelare som Mark Strong kunde övertalas att göra den här scenen - och flera andra scener. Det serveras även grafisk pungsugning, stora föremål förs upp i anus, och annat vi sällan ser på vita duken. Eller på andra dukar. Den dåliga smaken härskar och sällan har det skämtats så mycket om HIV. Fast det finns gott om skämt som inte har med sex och kroppsvätskor att göra, bland annat ett om FIFA. Även Penélope Cruz och IanMcShane medverkar, men de klarar sig undan de värsta scenerna.
Varför filmen fått titeln GRIMSBY i Sverige vet jag inte - i original heter den THE BROTHERS GRIMSBY. Filmen handlar ju inte om staden Grimsby. Oavsett titel noterar jag att filmen fått rätt taskig kritik. Den anses vara slapp, slarvig, oinspirerad, barnslig, ooriginell och så vidare.
... Men det struntar jag i. Herregud, jag skrattade ju som fan. Vid ett par tillfällen skrattade jag så att jag grät. Fast det säger kanske mer om mig än om filmen. Jag gillar extremtrams. Det går inte att komma ifrån att det är roligt med kiss och bajs. Jag skrattar när folk fiser.
GRIMSBY är en brittisk-amerikansk samproduktion, men det märks att det inte är amerikaner som gjort filmen. När amerikaner ska göra "barnförbjuden komedi" verkar de tro att det räcker med att låta rollfigurerna svära oavbrutet och skrika könsord, och att strössla in lite splatter. Det funkar sällan, resultatet blir oftast bara vulgärt, gapigt och barnsligt på fel sätt. GRIMSBY är barnslig på rätt sätt. Sacha Baron Cohen går inte för långt - nej, han går alldeles för långt.
Jag kommer att se om den här filmen när den släpps på DVD. Jag kommer att se om den med polare. Vi kommer att dricka öl och stånka HÖ HÖ HÖ. I synnerhet när elefanterna kommer.
En del kommer att tycka att jag ger GRIMSBY ett groteskt överbetyg - men det skiter jag i.








(Biopremiär 24/2)

-->

torsdag 11 februari 2016

Bio: Zoolander 2

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
När ZOOLANDER kom 2001 fick den ganska ljummen kritik, men blev trots detta populär - eftersom det är en kul film. ZOOLANDER har blivit en sådan där film folk citerar, ja, mer än det - folk imiterar supermodellen Derek Zoolanders (Ben Stiller) ansiktsuttryck. Således fanns det orsak till att se fram emot denna senkomna uppföljare.
Därför är det trist att konstatera att ZOOLANDER 2 är skitdålig. Den är verkligen kass.
Ben Stiller själv har regisserat denna krystade story om en skurk som plötsligt börjar mörda pop- och rockstjärnor (filmen inleds med att Justin Bieber mördas). Eftersom alla mordoffer hinner ta en selfie på vilken de gör Derek Zoolanders patenterade min Blue Steel, anlitas Interpols modedivision, ledd av Valentina Valencia (Penélope Cruz). Den ende som kan hjälpa dem att lösa fallet är Derek Zoolander, som isolerat sig i kalla Norden efter en olycka femton år tidigare.
Zoolander övertalas att resa till Rom, där han även ska hitta sin son, och dit kommer också hans supermodellkompis Hansel (Owen Wilson). Vem som ligger bakom alla mord är ingen större överraskning, eftersom även förra filmens skurk Mugatu (Will Ferrell) återkommer.
ZOOLANDER 2 är ett enda stort bullrigt kaos där i princip ingenting är roligt. Originalfilmen skojade lite med modevärlden, men den här gången är det snarare någon sorts James Bond-parodi. Historien är rejält stökig och konstig, det är bara en lång rad märkliga scener staplade på varandra.
Ben Stiller tror tydligen att det är roligt med kändisar i små cameoroller. En lång, lång rad kända namn medverkar, allt från musiker som Willie Nelson, Sting och Katy Perry, till skådespelare som Billy Zane och Kiefer Sutherland, till folk från modebranschen - hur fanken fick de Anna Wintour att ställa upp? Varje gång en kändis dyker upp måste någon rollfigur dessutom säga dennes namn, så att det verkligen ska framgå vem det är. Är det meningen att vi ska bli imponerade?
Ett fåtal scener är roliga på riktigt, jag gillade flodhästen, men för att vara en så här bombastisk film, är ZOOLANDER 2 märkligt stillastående. Den är direkt tråkig. Jag satt nästan och skämdes å Susan Sarandons och John Malkovichs vägnar. Jo, de är också med - några sekunder. Men de fick väl bra betalt.
Ben Stiller kan vara rolig när han vill och han kan göra roliga filmer. ZOOLANDER är rolig. ZOOLANDER 2 är ett vanity project som har gått helt överstyr.
Det enda som är intressant här, är att filmens "co-first assistant director" är Fabrizio "Roy" Bava. Han är son till Lamberto Bava och sonson till Mario Bava. Om det fortfarande vore 1970- eller 80-tal, hade han gjort eleganta skräckfilmer och inte sådant här mög.








(Biopremiär 12/2)




torsdag 14 november 2013

Bio: The Counselor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Jag blir lite förvånad när jag läser att författaren Cormac McCarthy; mannen bakom romanen "No Country for Old Men", faktiskt är åttio år gammal. Men å andra sidan romandebuterade han för snart femtio år sedan. THE COUNSELOR är dock McCarthys första filmmanus; en berättelse som inte bygger på någon bok. För regin står den pålitligt ojämne Ridley Scott och mottagandet i USA blev inte det bästa vid premiären. Mestadels dålig kritik och publiken uteblev; THE COUNSELOR kom och försvann snabbt, och floppen var ett faktum.
McCarthy och Scott innebär trots floppen att jag hade vissa förväntningar på filmen, och skådespelaruppbådet framför kameran går inte av för hackor. Michael Fassbender är den namnlöse advokaten; the councelor (eller the counsellor med två L i England!), som är störtkär i den väna Laura (Penélope Cruz) och filmen öppnar med en sexscen. Vi förstår att denna romans är dömd att gå åt helvete, eftersom den pengakåte advokaten har lierat sig med lyxliraren och knarkkungen Reiner (Javier Bardem), och deras affärer spårar snart ur.
THE COUNSELOR är ännu en sådan där film där Mexiko framställs som helvetet på Jorden. Oj oj oj, vilket skithål Mexiko är i den här filmen. Människoliv är inte värt någonting, och för att göra saker och ting ännu skitigare där nere, jobbar en del av rollfigurerna med att tömma septiktankar! Cameron Diaz spelar Reiners flickvän; en elegant och fullkomligt känslokall kattkvinna som bokstavligt talat går över lik - hon påminner lite grann om Bardems rollfigur i NO COUNTRY FOR OLD MEN. Brad Pitt medverkar som en rätt skön snubbe som ska hjälpa advokaten med knarkdealen.
Filmen får anses vara en "vuxen" thriller; det här är inte ännu en lättillgänglig tonårsrulle. Det är en glassig och sexig-, men mörk och skoningslös film. Handlingen kretsar kring girighet, droger, trafficking och snuff-movies, och filmen innehåller en del blodigt extremvåld. Det sistnämnda blir lite komiskt på ett par ställen, det förekommer till exempel en alldeles för utstuderad scen som avslutas med halshuggning medelst vajer. Figuren Reiner är också lite kul, liksom en del dialog - som diskussionen om Boisse.
Men THE COUNSELOR är alldeles för stökig och pratig. Det babblas för mycket, det är trots allt ingen roman McCarthy skrivit. Och han har stoppat in lite för många scener och framför allt för många rollfigurer. Många skådespelare passerar revy, men i de flesta fall handlar det bara om cameos; de är med i en scen eller två. Vi får bland annat se Bruno Ganz, Rosie Perez och Goran Visnjic. John Leguizamo nämns inte ens i rollistan. Det hela är intressant, men det blir aldrig speciellt spännande och Michael Fassbenders roll är lite luddig i kanterna.
Plus i kanten för scenen med Cameron Diaz i spagat.






(Biopremiär 15/11)

-->



fredag 7 juni 2013

Bio: Kära passagerare

Foton copyright (c) TriArt Film
... Men vad i helvete håller Pedro Almódovar på med nu?! Minna trogna läsare vet att jag inte är så förtjust i hans dramer och komedier och dramakomedier om hysteriska fruntimmer med eller utan nervsammanbrott, eller i andra Almodóvarfilmer från de senaste decennierna. Men 2011 kom ju hans THE SKIN I LIVE IN, en fullkomligt fantastisk film, Almodóvars bästa, jag älskade den. Och BRUSTNA OMFAMNINGAR som kom dessförinnan var helt okej.
Thrillern THE SKIN I LIVE IN doftade kraftigt av gammal europeisk genrefilm, medan BRUSTNA OMFAMNINGAR hade en touch av Hitchcock. Nu verkar det som om Pedro Almodóvar velat göra något helt annat. Verkligen något helt annat. KÄRA PASSAGERARE är en komedi - och en väldigt fjantig sådan.
Det hela börjar bra med glada, gammaldags tecknade förtexter, ackompanjerade av en vansinnig version av "Für Elise". Därefter följer en rätt märklig prolog med Antonio Banderas och Penélope Cruz som flygplatsanställda. Dessa två återkommer inte senare i filmen, de verkar bara vara med för deras star value.
Större delen av resten av filmen utspelar sig ombord på ett flygplan som ska flyga till New Mexico, men som på grund av ett fel på landningsställen måste återvända till Spanien och cirkulera i väntan på en ledig landningsbana. Få av passagerarna är vakna, eftersom flygvärdinnorna av någon anledning delat ut muskelavslappnande piller till dem. Vilket även innebär att de fiser. Bland de vakna finns bland andra Bruna (Lola Dueñas), som inte bara är synsk och känner på sig att något stort kommer att hända under dagen - hon är även oskuld och ständigt kåt.
De lesbiska flygvärdinnorna somnar så all service sköts av tre homosexuella, superbögiga stewards i jönsiga uniformer. Piloten är bisexuell medan andrepiloten är straight - men lite nyfiken på män.
KÄRA PASSAGERARE börjar hyfsat roande. Det är lite småkul och det är oerhört kitschigt, ungefär som Almodóvars tidiga filmer var. Men snart börjar jag irritera mig på filmen. Det påminner alltför mycket om, tja, jag vet inte - om en nyårsrevy på vischan, kanske? Det här är bara tramsigt och flamsigt - på fel sätt. De tre superbögarna spelar över och blir bara dumma och fåniga. Mycket av dialogen handlar om sex och är späckad med könsord - och det känns rätt pubertalt. När man tror att det inte kan bli värre, brister superbögarna ut i ett dansnummer till vilket de mimar till "I'm so exited" (för övrigt filmens engelska titel). Ganska vedervärdigt.
En av passagerarna har lite trassliga affärer med sina kvinnor och ringer till en av dem (Paz Vega) - hon får samtalet precis när hon ska ta livet av sig och hoppa från en bro. Hon tappar telefonen som trillar ner i en cykelkorg. På cykeln sitter kanonsöta Ruth (Blanca Suárez), som ser ut att vara hämtat ur en 50-talsfilm. Hon fortsätter samtalet - och det visar sig att hon också haft ihop det med killen ombord på planet. Jag hade mycket hellre sett en film om detta; om deras relation. Men icke, Almodóvar koncentrerar sig på fjollorna i skyn.
Synd.







(Biopremiär 5/7)
OBS premiärdatumet! Av någon anledning pressvisades filmen en månad innan den ska upp på biograferna, något jag inte noterade. Därför denna väldigt tidiga recension.





tisdag 21 augusti 2012

Bio: Förälskad i Rom

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Till skillnad från så många andra, tyckte jag inte att Woody Allens förra film, den Oscarbelönade MIDNATT I PARIS, var så där otroligt lysande. Den var bra, men lite märkligt banal och naiv. Nu följer Allen upp med ännu en hyllning till en europeisk storstad. Kritiken utomlands har varit sval och jag noterade att ett par svenska, kvinnliga kritiker anmärkte på filmens "unkna kvinnosyn", eller hur de nu formulerade det.

Förälskad i Rom börjar lite fånigt med att en polis står i en vägkorsning och dirigerar trafiken, vänder sig mot kameran och börjar prata om sitt Rom. Därefter följer en rad parallella historier, varav några flyter ihop. Allison Pill är unga Hayley på semester i Rom. Hon frågar den charmige Michelangelo (Flavio Parenti) om vägen och det bär sig inte bättre än att de blir ett par.

Hayleys föräldrar kommer på besök till Rom - de görs av Woody Allen själv och Judy Davis. De träffar Michelangelos föräldrar; farsan, som är begravningsentreprenör, gillar att sjunga opera i duschen, vilket ger Woody idéer. Den unga Antonio (Alessandro Tiberi) är gift med Milly (Alessandra Mastronardi), och även där ska föräldrar komma på besök, i det här fallet Antonios. De har aldrig träffat Milly, men medan Milly är ute på stan och tappar bort sin mobil, råkar den prostituerade Anna (Penélope Cruz) klampa in på Antonios hotellrum. Och just då kliver även föräldrarna in.
Jesse Eisenberg är arkitektstudenten Jack, som bor ihop med Sally (Greta Gerwig), och han får problem när Sallys kompis, den förföriska skådespelerskan Monica (Ellen Page) dyker upp. Och här agerar Alec Baldwin filmens Benjamin Syrsa; han är något slags samvete som följer efter Jack och förklarar vad som sker och hur Monica manipulerar honom.

Och så har vi Roberto Benigni som Leopoldo; en vanlig, trist gubbe, med familj och trist kontorsjobb. Han utses plötsligt till kändis och förföljs ständigt av paparazzi och TV-team. Leopoldo förstår inte vad som sker och försöker fly, men han slussas hela tiden runt på lyxkrogar och får ligga med fotomodeller.

FÖRÄLSKAD I ROM är väldigt ojämn. Det här är lite för bagatellartat, kanske lite ansträngt för att upprepa succén med förra årets film. Bitvis är det här riktigt roligt. Woody Allen själv är kul och har ett par strålande scener, och hans duschopera är hysterisk. Penélope Cruz är också utmärkt och skitkul. Historien med Benigni är kanske mer bisarr än bra, men den är också hyfsat kul. Jag har annars väldigt svårt för Benigni, han brukar representera det som är dåligt med italiensk film - han viftar med armarna och är högljudd.
Övriga berättelser haltar. Ellen Page är lite för osympatisk för att den handlingstråden ska fungera. Allison Pill är direkt dålig i sin roll och har problem med sina repliker, som mest känns träiga. Ofta är det lite stillastående, filmen varar för länge.

Estetiskt sett är det flott och trevligt. Rom har sällan varit mer pittoreskt än så här. Alla stadens berömda platser och sevärdheter är förstås med mest hela tiden, och det är inte utan att man vill sitta vid ett kafébord på en piazza där istället för i sketna Malmö. Det är tjusigt, lockande och förföriskt. Det är en reklamfilm för Rom.

... Och så har vi då det där som vissa kvinnor anmärkte på. Woody Allen har ju en tendens att vara gubbsjuk. I FÖRÄLSKAD I ROM vräker han på med vackra kvinnor. Oerhört vackra kvinnor. I mängder. Det är ingen hejd på det! Det känns som ett verk av Milo Manara eller Vittorio Giardino - eller Tinto Brass. Fast utan nakenscener. Staden är full av kvinnlig fägring och villiga damer - medan de amerikanska tjejerna är mer hämmade, traditionella eller osympatiska. Men nu gillar ju jag Manara, Giardino och Brass, och dessutom är jag trots allt inte mer än en grabb, så jag gillade förstås alla dessa galanta damer och estetiken. Penélope Cruz har knappast varit sexigare och unga Alessandra Mastronardi är nästan overkligt söt.

En stor del av diaogen är på italienska, antagligen mer än halva filmen, och ibland känns det som att titta på en italiensk film. Något jag ju gör för jämnan, om än i andra genrer. FÖRÄLSKAD I ROM är trots mina invändningar trivsam, småkul och inte speciellt tråkig. Jag drar till med ett slentrianbetyg:






(Biopremiär 24/8)

onsdag 18 maj 2011

Bio: Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Foton copyright © Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Trots vad jag tidigare skrivit, bar det sig inte bättre än att jag var på pressvisningen av PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN ändå. Det var nämligen som så här att Royal här i Malmö skulle nyinvigas och pressen hade bjudits in för visning av biografen följd av pressvisningen.

Royal har blivit Sveriges bästa biograf. Den 147 kvadratmeter stora duken har alltid varit- och är fortfarande Sveriges största, men nu har man byggt om och renoverat. Alla stolar är nya, 498 stycken. Detta innebär att några platser försvann, men nu får vi bättre benutrymme och bekvämare platser. Här finns några lyxplatser med fällbara läderfåtöljer. Taket och ljudsystemet är helt nytt, och ljudet är nu onekligen fantastiskt.

Själv fick jag bänka mig på främsta raden för att kunna se filmen - jag har ju tappat mina glasögon och väntar på nya. Det gick att se, men det var ju inte speciellt njutbart och jag fick huvudvärk efteråt. Fast recensera filmen kan jag förstås göra.

När jag var barn hade min bästa kompis' storebror några modellfigurer jag var väldigt fascinerad av. Skelettpirater! Detta är nästan 40 år sedan och jag hade ingen aning om vad det var för något, var de kom ifrån. Jag minns att jag såg kartongerna med modellerna i leksaksaffärer och de såg såååå coola ut.

Det dröjde till 2003 innan jag insåg att de där skeletten baserades på något slags attraktion på Diusneyland som hette Pirates of the Caribbean. Nej, jag hade ju aldrig varit på Disneyland, det har jag fortfarande inte, men den första filmen på temat hade premiär och blev en stor succé. Och jag får väl säga att jag tyckte att den första filmen var rätt bra; den var ett kul och underhållande äventyr, en klassisk svärdsvingarfilm med några fräsiga effekter - speciellt skeletten.

De två uppföljarna var dock rätt taskiga. I synnerhet den tredje, vilken var fruktansvärd och närapå osebar. Varför var de tvungna att göra allting så konstigt och obegripligt? Jag hade ingen aning om vad som försiggick medan jag såg detta bombastiska vrak till film. Men trots att det var en riktigt, riktigt dålig film, strömmade biobesökarna till i miljoner världen över.

Och här har vi så den fjärde filmen i serien, den här gången i 3D och av en ny regissör; Rob Marshall - killen som gjorde CHICAGO och floppen NINE. PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN fick sin världspremiär i Cannes häromdagen och de första recensionerna jag läste var rätt positiva, så jag hyste vissa förhoppningar vad gäller filmen.
 
Nja, Marshalls film är förstås bättre än del två och tre, fattas bara annat - men jag får väl ändå säga att jag kände mig besviken när jag lämnade biografen. Både Orlando Bloom och Keira Knightley är väck den här gången, och jag kan ju inte påstå att jag saknar den mesige tvåltollen Bloom. Istället har Johnny Depp och hans rollfigur Jack Sparrow gjort en Fonzie - han var en birollsfigur som med tiden kom att bli seriens stjärna.

Jag gillade öppningsscenerna i PIRATES OF THE CARIBBEAN: I FRÄMMANDE FARVATTEN. Dessa utspelar sig i London och Jack Sparrow, som ska skickas i fängelse, flyr på ett spektakulärt sätt och jagas av kungens soldater. Här finns en häftig diligensjakt och därefter dyker Keith Richards upp som Sparrows farsa och mumlar lite.

Kort därpå springer Sparrow på den sexiga piratbruden Angelica (Penélope Cruz), dotter till den fruktade piraten Bleckbeard (Ian McShane från DEADWOOD) och kanske, kanske inte, Jack Sparrows käresta - men de har minsann träffats tidigare. De fäktas med varandra och kysser varandra om vartannat och de fortsätter med detta filmen igenom, och de litar aldrig på varandra.

Geoffrey Rush återkommer från de tidigare filmerna som Barbossa och så är de dags att ge sig ut på en episk resa - och plötsligt är det inte så kul längre. Den här gången är de på jakt efter ungdomens källa, de resor till outforskade och exotiska platser, de möter zombies, och den där källan de letar efter vaktas av sexiga men dödligt farliga sjöjungfrur. En av dessa heter Syrena (spelad av den väldigt söta spanjorskan Astrid Berges-Frisbey) och tillfångatas, och en ung präst blir kär i henne. Just det, dessa sjöjungfrur är topless, men eftersom detta ju är en amerikansk PG-13-film, ser de till att dölja brösten på de mest kreativa sätt.

Problemet med den här filmen är att det inte händer speciellt mycket. Den är extremt tjatig och det känns som om de jagar varandra var tionde minut - och det är oftast Jack Sparrow som jagas. Det är en väldigt högludd film. Den är bombastisk, det bjuds på massor av strider och svärdsfäktande ... men jag blev uttråkad. Det är för lite variation. Filmen är alldeles för lång, en bra bit över två timmar, och det hela är lite trött. Johnny Depp spelar upp alla sina manér och slår man upp ordet "överspel" i ett lexikon lär man hitta en bild på Jack Sparrow. Penélope Cruz är dock rätt charmig, men jag får intrycket att ingen av de inblandade är särdeles intresserad; det här är bara ännu en pengamaskin.

Hans Zimmer är ännu en gång kompositör och hans magnifika filmmusik är definitivt det bästa med den här filmen. 3D-effekterna å andra sidan är inget att skriva hem om.

När jag pratade med några kollegor efter visningen höll flera inte med mig alls. Många av dem gillade filmen, och jo, det här kommer förstås att bli ännu en stor publiksuccé. Jag skulle inte bli förvånad om det kommer en del fem om ett par år. Men snälla, gör den kortare och mer originell nästa gång, okej?

Jag tvekade en aning vad gäller betyget, men jag blir nog tvungen att välja det lägre alternativet.






(Biopremiär 18/5)

onsdag 24 februari 2010

Bio: Nine

Foton copyright © Noble Entertainment
Det finns en del personer och företeelser jag önskar jag gillade mer än jag gör. En av dessa är Federico Fellini. Jag vill verkligen tycka om Fellinis filmer.
Mitt förhållande till den legendariske italienaren började inte så bra. När jag var i tolvårsåldern såg jag FELLINI ROMA på Landskrona Filmstudio. Jag kan väl inte påstå att jag tillhörde målgruppen, och jag tyckte filmen var skittråkig - förutom vissa scener. Då visste jag förstås inte heller vem Fellini var.
Jag har långtifrån sett alla Fellinis filmer, men de jag sett har inte fått mig att helhjärtat ställa upp i hyllningskören. Det finns en väldig massa saker jag gillar hos Fellini: han hävdade att orsaken till att han blev filmregissör var att det var för svårt att bli serietecknare. Och han samarbetade ju med serietecknaren Milo Manara (som jag inte helt oväntat gillar); Manara gjorde filmaffischer samt ett seriealbum baserat på ett ofilmat Fellinimanus.
Jag gillar att Fellini är lite mytisk, att han omtalas som "trollkarl" och liknande, jag gillar att hans filmer kan vara burleska, frodiga, sexiga och coola, och fyllda med tjusiga människor och miljöer. Men i praktiken tycker jag ofta att filmerna blir för långa, tråkiga och ibland för tramsiga på ett irriterande prettovis.
För några år sedan gick 8½ från 1963 upp på bio på nytt i restaurerad version. Jag såg den då för första gången under Filmdagarna. Marcello Mastroianni spelar filmregissören Guido - Fellinis alter ego - som för att stressa av efter sin senaste film, tar in på ett spa där han ska planera nästa verk, ett slags självbiografi. Guido uppsöks dock hela tiden av människor, främst kvinnor, ur hans förflutna. Mastroianni glider omkring och är cool. Barbara Steele dyker upp och är cool. Claudia Cardinale är tjusig. Jag somnade under denna väldigt långa film. När jag vaknade höll fortfarande samma scen på.

Jag är inte den största vän av musik-
aler. Jag kan uppskatta klassiska filmmusikaler som SINGIN' IN THE RAIN, som är en fantastisk film, och så älskar jag Danny Kaye-filmer, som ju har flera sånginslag. Men att åka till Stockholm eller London för att gå på musikal? Det är en vision av helvetet. Typisk musikalmusik är bland det värsta jag vet och en del av bögkulturen jag inte kan med; ge mig hellre disco. Jag förstår inte varför folk som aldrig annars skulle gå på musikal plötsligt ska se en massa skit bara för att de semestrar i London eller New York.
Rob Marshalls biofilm NINE är en filmatisering av musikalen med samma namn och som hade Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen när den spelades i Sverige. Och NINE bygger i sin tur på 8½.
Italien i början av 1960-
talet. Över-
spelets konung Daniel Day-Lewis spelar regissören Guido, som efter en rad floppar håller en presskonferens under vilken han tillkännager att han ska göra en film som heter ITALIA och som i huvudrollen ska ha Anita Ekberg-varianten Claudia Jenssen (Nicole Kidman). Det är bara det att han inte har något manus. Han tar in på ett spa, men får inget gjort. Han har problem i förhållandet med sin fru (söta Marion Cotillard), hans älskarinna Penélope Cruz dyker upp, och han hemsöks av sin döda mor Sophia Loren.
Och så blir det sång och dans, oftast framfört på en Colosseumliknande scen.
Den här väldigt dyra filmen blev en dunderflopp i USA och fick produktionsbolaget The Weinstein Company att hamna på fallrepet. Jag förstår att NINE floppade, och jag tror inte att den svenska publiken kommer att se till att filmen blir en succé här.
Handlingen i NINE är ... ingenting. Det hela känns så tomt och meningslöst, att man lika gärna hade kunnat stryka storyn helt och hållet. Dessutom är precis allting en hyllning till Fellini och italiensk film, och ska man vara riktigt ärlig: Fellini må vara hur stor som helst, men jag tror att en stor majoritet av dagens svenska biopublik inte har den blekaste aning om vem han var. NINE känns som en påkostad film riktad till cineaster med vissen musiksmak.
...För sångerna i NINE är verkligen ruttna. Har finns inte en enda låt man kommer ihåg - om man nu inte är musikalfantast. Nu kommer jag att låta fördomsfull här, men NINE är en bögmusikal. There, I said it.

Men om jag nu tar och skjuter musiken och ursäkten till handling åt sidan, hittar jag en hel del försonande inslag. I och med att filmen hyllar det italienska 60-talet, ser NINE bitvis oerhört cool ut. Ibland är det svartvitt, Day-Lewis glider omkring i solglasögon och kedjeröker, här finns fantasieggande interiörer och exteriörer från CineCitta, man har gjort tidstypiska fejkaffischer för filmer, och det körs ofta omkring i små sportbilar. Flera av shownumren ser ut att ha designats av Milo Manara på ett burleskt och bra sätt; det är gott om raffiga damer som drar upp kjolen och sitter bredbent. Penélope Cruz framför ett nummer som fick mig att svettas - hubba hubba. All denna sexighet blir förstås märklig när den kombineras med musik som låter som Peter Jöback möter Rikard Wolff.
Judi Dench gör inte bort sig, Kate Hudson brås på sin mor när det gäller sång och dans, Sophia Loren är parant och stilig men lär släppa sig om hon försöker blinka. Nicole Kidman har kritiserats för sin insats. Jag tycker mest att hon ser otäck ut - hon ser ju stelopererad ut efter alla ingrepp.
NINE är ett gäng snygga bilder bortkastade på en kass film. Vore jag en tysk kritiker, skulle min recension lyda så här:
NINE? NEIN!






(Biopremiär 26/2)

torsdag 13 augusti 2009

Bio: Brustna omfamningar

Jag hade en kort period när jag gillade Pedro Almodóvars tidiga, kitschiga filmer. I synnerhet KÄRLEKENS MATADORER. Fast idag skulle jag nog aldrig få för mig att se om den. Efter dessa filmer, blev spanjoren en mer renodlad arthouse-regissör, och en väldigt kritikerhyllad sådan. Själv fick jag allt svårare för honom. Jag kunde inte med KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, och de filmer som tävlat i Cannes de senaste åren, som DÅLIG UPPFOSTRAN och ATT ÅTERVÄNDA, fick mig bokstavligt talat att somna, trots vissa coola inslag.
 BRUSTNA OMFAMNINGAR är en otymplig titel som låter mer som BRUNSTIGA OMFAMNINGAR (en titel som förstått gett en bättre film). Filmen pendlar mellan nutid och 1994 och kretsar kring en före detta filmregissör, som efter att ha blivit blind istället skriver manus. Han blir uppsökt av en ung man som visar sig vara son till en nyligen avliden man, en man som ställde till det för den blinde på flera sätt. 1994 var Penélope Cruz den här mannens sekreterare och tvingas till att vara den äldre äckelgubbens älskarinna, som ett slags tack. Men Cruz vill bli skådespelerska och får en roll i regissörens nya film - och de två blir hopplöst förälskade. Något äckelgubben och hans son gör allt för att stoppa. Det blir passion, tragik och tårar. Och lite nakna bröst.

 Jag kan inte påstå att jag blev speciellt tagen av BRUSTNA OMFAM-

NINGAR. Jag fann den inte engagerande. Och den är strax över två timmar, lite saggig och jag kände ibland för att lägga mig ner i fåtöljen och somna. Men samtidigt gillar jag filmer som utspelar sig i filmbranschen, med filminspelningar, och en del diskussioner är rätt kul; bland annat en scen där den blinde och en ung man brainstormar fram en vampyrfilm. Och som alltid är fallet med Almodóvars filmer, är den väldigt snygg och har emellanåt ruggigt bra filmmusik. Tankarna går till Hitchcock, även om detta förstås inte är en thriller. Jag gillade även två skandinaver (eller?) som dyker upp i två korta scener.

 Bra men trist men snygg. Så kan man sammanfatta BRUSTNA OMFAMNINGAR.

(Biopremiär 14/8)